Recension – Baby Driver

baby driverÅr: 2017

Regi:
Edgar Wright

Skådespelare: Ansel Elgort, Jon HammEiza González, Lily James, Kevin Spacey, Jon Bernthal

En stöt som ger mycket cash. Vad kan gå fel?
Det finns många filmer som bygger på det temat. I Baby Driver finns det dock ingredienser som gör den mer underhållande än andra filmer som innehåller biljakter och bankrån.

Baby (Ansel Elgort) är en tystlåten kille som alltid bär hörlurar. Musiken hjälper honom att döva sin tinnitus.
Baby jobbar under Doc (Kevin Spacey) som planerar stöldkupper. Varje kupp kräver en ny uppsättning skurkar. Eftersom Baby ligger lågt, knappt säger ett ord och samtidigt lyssnar på musik blir han sällan uppskattad i gruppen. Något hans medbrottslingar inte kan klaga på är däremot hans bilkörning. Baby kör flyktbilen. Med lika lyckat resultat varje gång. Och rutten är alltid ackompanjerad av hans favoritlåtar. Det är tack vare dem han kan koncentrera sig på körningen.

Ansel Elgort är ett fynd i huvudrollen. Ödmjuk, snäll och tystlåten är han en lite av en antihjälte. Bilolyckan är ett trauma som fortfarande gör sig påmind hos honom.
I rollen som hans flickvän Debora ser vi Lily James, känd från tv-serien Downton Abbey och Cinderella.

Som jag redan nämnt är det musiken som är den viktigaste ingrediensen. Biljakterna och actionscenerna är synkroniserade med låtarna, vilket ger ett väldigt lyckat resultat.
Ett exempel på detta är när Babys favoritlåt Brighton Rock av Queen kulminerar i finalen.
Wright visar hur begåvat han kan kombinera actionscener och musik.

Jon Hamm (känd från Mad Men),  Eiza González, Jamie Foxx och Kevin Spacey gör färgstarka biroller.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

Recension – Call me by your name

År: 2017

Regi: Luca Guadagnino

Skådespelare: Armie HammerTimothée Chalamet, Amira Casar, Michael Stuhlbarg, Esther Garrel

Filmer som handlar om kärlek. Det har jag sett oändligt många gånger förut.

Sedan i söndags kan jag konstatera att Call me by your name är den bästa film jag har sett som handlar om kärlek. Detta i hård konkurrens med Blå är den varmaste färgen.call

Bitterljuv är ett ord som beskriver min känsla inför den här filmen som höll mig fängslad under två timmar.
Historien handlar om förälskelsen mellan sjuttonårige Elio och hans föräldrars sommargäst på den italienska rivieran 1983.

Amerikanen Oliver (Armie Hammer) är kaxig, lättsam, charmig och maskulin.
Elio uppfattar till en början Oliver som nonchalant, delvis på grund av hans överanvändning av hälsningsfrasen “later”.

Elio (Timothée Chalamet) kommer från en sällsynt begåvad familj som talar flera språk och intresserar sig för konst, musik och litteratur. För att fördriva tiden brukar han gå ut och dansa, transkribera musik eller bada.

Det känns fattigt att försöka beskriva hur bra den här filmen är. Anledningen till att jag tycker så mycket om den är att den griper tag i mig. Karaktärerna är trovärdiga och jag tycker om dem. De är mänskliga och upplever något som vi alla kan relatera till.

Alla kommer vi ihåg den första, ljuva kärleken som innan man vet ordet av kan krossa en.
Med ansiktsuttryck och små, subtila gester gör särskilt  Timothée Chamalet en fantastisk rolltolkning. Det kan på ytan se ut som en lågmäld film, där dramat till störst del utspelar sig på insidan. Men det räcker att känna och iaktta Elio och Oliver för att svepas med.

Varje bildruta är godis. Sommar i Italien, korta shorts, en cigarett i mungipan, aprikoser, åttiotalsmusik och knastrande grusvägar. Det kan låta som en reklamfilm för den italienska landsbygden, men fungerar som en perfekt kuliss för ett livsomvälvande möte.

Kemin mellan Hammer och Chalamet är fulländad och jag kommer på mig själv med att vara spänd inför hur det ska gå.
Inte en replik klingar falskt. När slutscenen ebbar ut är jag i ett känslomässigt rus som stannar kvar i flera timmar. En bitterljuv känsla.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

Recension – Den unge Zlatan

År: 2016

Regi: Fredrik Gertten och Magnus Gertten

Den-Unge-Zlatan-Poster-210x300

”Du sitter på min plats” säger Zlatan Ibrahimovic till Kung Carl Gustaf på en presskonferens 2013. Glimten i ögat, javisst, men ligger det inte ett visst allvar i botten? Och många skulle nog instämma i påståendet. Visst är Zlatan den rättmätige kungen av Sverige. En världsstjärna som saknar motstycke i vårt långsmala land. Många är de klassiska Zlatan-kommentarer som dragit både klick och skratt. Han är ju så härlig den där Zlatan. Han är kung!

2001 gjorde Stefan Berg tillsammans med bröderna Magnus och Fredrik Gertten filmen Blådårar 2 – Vägen tillbaka. Dokumentären skildrar Malmö FF:s nedflyttning från Allsvenskan till Superettan och vägen tillbaka till den högsta serien. Under filmarbetet träffade de på en stöddig, ung kille som var nära sitt genombrott i klubben. Bröderna Gertten förstod att bolltrollaren från Rosengård var en potentiell fotbollsstjärna. De filmade oräkneliga intervjutimmar med Zlatan. Mycket lite av stoffet användes i Blådårar-dokumentären.
Flera år senare kan brödernas initiativ betraktas som ett snilledrag. Zlatan Ibrahimovic är idag Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna med världsklubbar som Ajax, Inter, Juventus och Milan på sitt CV.

Den unge Zlatan handlar om hur Zlatan blev den världsstjärna han är idag. När filmen rullar igång har han precis blivit köpt av Ajax för 85 miljoner kronor. Tittaren får följa resan från kaxig och kritiserad talang från Malmö till en av världens mest upphöjda fotbollsspelare. Vägen dit har verkligen inte varit spikrak. Den unge Zlatans ilska och övermod riskerar att kosta honom hans karriär.

Som ung kille verkar Zlatan inte haft så många människor att vända sig till. Han är sluten och öppnar sig inte för människor som han inte litar på. I ena sekunden är han briljant på fotbollsplanen, för att i den andra lacka ur på en medspelare och sätta en armbåge i hans huvud. Efter att ha blivit värvad till Ajax blir Zlatan hårt ansatt av holländsk press. Tittaren får en bakgrund till Zlatans ibland griniga attityd till media och journalister.

Många av oss känner Zlatan som en citatmaskin som förvandlar intervjuer med sportjournalister till klickmonster. Som den kaxigaste killen i norra Europa med ett självförtroende större än månen. Ett naturbarn som inte tar någon skit. I intervju på intervju får han oss att skratta eller dra på munnen. Och för det mesta är han rolig. Men ibland är det inte fullt lika lyckat. Som när Zlatan säger till journalisten Olof Lundh på en presskonferens 2015 att ”Det blir en extra kick när du får ont i magen”. Sekunderna tidigare har Lundh ställt en okritisk fråga om Zlatans parfym- och klädkampanjer, om det är en kick att nå framgångar utanför fotbollsplanen.
Ett annat av Zlatans mindre angenäma ögonblick var när han i samband med den uteblivna hyllningen av Therese Sjögran erbjöd damlandslaget en cykel med sin autograf på. Sådana saker skulle en stjärna som Zlatan kunnat stå över.

Olof Lundh har skrivit en intressant krönika om mediernas hovsamma inställning till Zlatan och hur mycket han faktiskt kommer undan med. Och visst är Zlatan nästintill oantastlig. Som makthavare och lagkapten för det svenska landskapet måste han dock lära sig att det är hans jobb att svara på frågor – även de kritiska.
Tänk hur Zlatan hade kunnat omforma manlighetsnormerna för en hel generation killar, bara genom att utnyttja sitt inflytande. Vem lyssnar unga killar till om inte till honom? Jag tycker att Zlatan är en fascinerande person. Men han måste stå ut med granskning och förstå att journalister måste göra sitt jobb. Den Zlatan jag håller högst är han som visar civilkurage för en pojke som blir undanskuffad av en vuxen man. Den sidan hoppas jag att få se mer av, på bekostnad av den andra, mindre smickrande sidan.

På Göteborgs Filmfestival slås jag av hur blandad publiken är. Hälften av publiken utgörs av unga killar från förorten som är ditbjudna av en av festivalens ambassadörer. Åldrarna skulle kunna sträcka sig från 6 till 100 år. Att en dokumentär drar en så blandad publik är i sig anmärkningsvärt.
Den unge Zlatan är en film för de redan frälsta men också för de som vill veta mer om hur Sveriges största fotbollsspelare uppstod. Mycket nytt får vi  inte veta om vår fotbollsidol. Men precis som de andra biobesökarna skrattar jag gott åt Zlatans rappa oneliners. Han är trots allt en unik karaktär.
Som en av Zlatans tränare i en av de italienska storklubbarna uttrycker det: “Om Zlatan inte varit fotbollsspelare hade han blivit cykeltjuv”.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Brooklyn

År: 2015

Regi: John Crowley

Skådespelare: Saoirse Ronan, Emory Cohen, Domhnall Gleeson, Julie Walters, Jim Broadbent

Brooklyn_1Sheet_Mech_7R1.indd

Året är 1952. Den unga irländskan Eilis (Saoirse Ronan) har, tack vare en välvillig präst, fått chansen att prova på lyckan i Amerika (närmare bestämt i Brooklyn, New York). Hon lämnar sin mor och syster i Irland och börjar sitt nya liv i ett främmande land. Det är dock inte helt lätt att anpassa sig till ett nytt liv och hemlängtan tär på Eilis. Kommer mötet med den unge italienaren Tony (Emory Cohen) bli vändpunkten?

Brooklyn är filmatiseringen av Colm Tóibíns hyllade bok med samma namn. Manuset till filmen är, lite otippat kanske, skrivet av författaren Nick Hornby (Fever Pitch, High Fidelity, Om en pojke). Hornby är ju mest känd för mer samtida, humoristiska böcker men visar här att historiska dramer funkar lika bra. Jag kan tänka mig att mycket av humorn i filmen är hans förtjänst. Nu är Brooklyn främst ett romantiskt drama men man skrattar till en del gånger också.

Filmens yttre handling är i sig inget märkvärdigt egentligen och i sämre händer hade detta kunnat bli en högst ordinär film. Som tur är är så inte fallet. Regissören John Crowley (som 2007 gjorde den fantastiska Boy A) visar här på fingertoppskänsla, det är väldigt känslosamt utan att vara överdrivet sentimentalt. Han lyckas berätta en historia som varken jäktar sig fram eller är det minsta utdragen. En timma och femtio minuter försvinner i ett nafs, om något skulle jag velat att filmen var längre. Tidstypiska miljöer har snyggt återskapats. Kläderna är helt fantastiska och får en att undra varför folk inte går klädda så där nuförtiden istället.

Castingen är helt klanderfri, allt ifrån rutinerade rävar som Jim Broadbent och Julie Walters till helt okända skådespelare. De två största manliga rollerna spelas av relativt okände Emory Cohen och mannen som är med i det mesta nuförtiden, Domhnall Gleeson (Star Wars 7, Ex Machina, The Revenant etc). Dom gör bra insatser och ger båda ett väldigt sympatiskt intryck. Det är dock ingen tvekan om att det här är Saoirse Ronans film. Ronan som slog igenom i, och Oscarnominerades för, filmen Försoning (Atonement) bara 13 år gammal, gör här sitt livs hittills bästa roll. Hon är med i stort sett varenda scen och höjer filmen avsevärt. I en sämre aktris händer hade filmen inte blivit i närheten av lika drabbande som den är. Regissören använder sig mycket av närbilder på henne, närbilder då hennes ansikte är det enda som ska förmedla vad vi i publiken ska känna, och det klarar hon med bravur. När Ronan gråter så gråter jag, när hon är glad gläds jag med henne. Ronan är en de bästa skådespelarna i hennes generation så hennes andra Oscarnominering för denna roll är synnerligen välförtjänt.

Det är dock inte en helt perfekt film, jag hade velat känna och komma närmare flera av karaktärerna och få lite djupare karaktärsporträtt. Men detta är i grund och botten Eilis historia och jag kan ändå förstå att de valt att fokusera på henne. För en gångs skull är det faktiskt männen som hamnar lite i periferin. Det är också uppfriskande med en rakt berättad, gammaldags historia utan en massa snabba klipp, oväntade twistar och flashbacks. Dessutom så pratar, så klart, många av personerna med irländsk dialekt vilket jag älskar. Om du så sätter två personer på en sten i skogen och bara låter dom prata om vädret på irländska hela filmen igenom så skulle jag vara nöjd. Sammanfattningsvis så är det en väldigt fin, vacker film med (mestadels) sympatiska personer, du kommer att bli berörd, antagligen fälla en tår eller två, och samtidigt må bra när du lämnar biosalongen.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Song of the sea

År: 2014

Regi: Tomm Moore

Skådespelare: David Rawle, Fionnula Flanagan, Lucy O’Connell, Brendan Gleeson, Lisa Hannigansong

Syskonen Ben och Saoirse bor i en fyr nära havet tillsammans med sin pappa.
Ben saknar mamma och tar ut sin bitterhet på lillasystern som inte kan tala.
6-åriga Saoirse visar sig ha en särskild koppling till havet. Hon är en selkie, ett väsen som är både säl och människa. Farmor är orolig för sina barnbarn och tar med sig dem till staden. Men när Saoirse tappar kontakten med havet händer det konstiga saker. Hon blir svag och tappar sin sångröst.
Ben förstår snart att havet är i fara. Som den sista av sin art är Saoirse den enda som kan rädda det. Syskonen rymmer för att ta sig tillbaka till havet i tid.

Havets sång är något så ovanligt som en tecknad 2D-film. Och berättelsen är en sann njutning för ögat. Regissören Tomm Moore korsar magisk realism med irländska sagoväsen och folksånger. Resultatet är bedårande. Här är det stämningen och varje enskild bildruta som står i centrum snarare än en blixtsnabb händelseutveckling. Men filmen upplevs för den sakens skull aldrig långsam. Snarare är den känsloladdad, engagerade och rakt berättad. Moore har inspirerats av sina japanska tecknarkollegor. Ändå känns filmen säregen och inte imiterande.

Den magiska realismen ger utrymme för olika tolkningar. Tittar man på filmen med strikt rationella glasögon kan berättelsen ses som en metafor för en familj som kämpar med att bearbeta en smärtsam förlust. Men det går lika utmärkt att avnjuta Havets sång som en övernaturlig, irländsk folksaga. En legend med övernaturliga väsen som ugglehäxor, feer och selkies.
Havets sång är en av de mest vackra och gripande tecknade filmer jag hittills har sett. Att tårarna bränner bakom ögonlocken i slutscenerna är ett mycket gott betyg.

Tomm Moore har kallats ”den nye Hayao Miyazaki”. Havets sång nominerades till (och borde definitivt ha vunnit) en Oscar 2014.

Titta, lyssna och njut. Undvik svensk dubbning om möjligt.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

 

Recension – Martha & Niki

marthaochnikivykortÅr: 2016

Regi: Tora Mkandawire Mårtens

En dokumentär berättas ofta i kronologisk ordning. Ni vet, någon föds, växer upp och uträttar sedan stordåd. Och visst är det ok med en traditionell berättarstil. Men här är det annorlunda. Regissören Tora Mkandawire Mårtens bryr sig inte om att berätta Martha & Nikis historia kronologiskt. Tvärtom dyker hon in i hetluften. Filmen rivstartar direkt i en publikfylld arenan där Martha & Niki ska kvala till världsmästerskap i hip hop-dans. Tävlingarna utspelar sig i  enorma boxningsringar med en skrikande och exalterad publik utanför.

Parallellt med dansen har en djup vänskap vuxit fram. Marta och Niki har båda sina rötter i Afrika men det finns en uppenbar skillnad mellan dem. Medan Niki  adopterades som bebis från Etiopien, kom Martha från Uganda till Sverige som tonåring. Deras syn på och relation till Sverige skiljer sig därför åt. Niki identifierar sig huvudsakligen som svensk medan Martha vacklar och har en stark hemlängtan.
De drömmer om att vinna Juste Debout, världens största streetdance-tävling som avgörs i Paris. Lyckas de är det första gången priset går till två kvinnor. Men vägen dit är tuff.

Den första halvtimman av dokumentären Martha & Niki är jag trollbunden. Jag är en i publiken på Juste Debout. Martha och Niki är oemotståndliga att följa, både som personer och i sitt konstnärliga uttryck. Det är en njutning att få se dem, och visst är det precis som ett fan uttrycker det i filmen – de har en särskild hunger som skiljer ut dem från de andra dansarna. Mansdominansen till trots, när Martha och Niki sätter igång är det få som kan hota dem.

Men trots framgången så anas mörka moln i horisonten. Kompisarnas olikheter riskerar att skapa en spricka mellan dem. Den extroverta Niki som älskar rampljuset står i skarp kontrast till den introverta Martha som skyr uppmärksamheten, och som försöker hitta sig själv.
Förutom att detta är en grym dansfilm skildras Martha och Nikis vänskap och prövningar på ett väldigt rörande sätt. Den visar också upp street dance-scenen som grundmurad manlig arena, där man som kvinnlig dansare får höra att ”du är helt ok för att vara tjej”. Något som ofta återspeglas i det övriga samhället.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

 

Recension – Mad Max: Fury Road

År: 2015

Regi: George Miller

Skådespelare: Charlize Theron, Tom Hardy, Nicholas Hoult, Rosie Huntington-Whiteley, Riley Keough, Abbey Lee, Courtney Eaton, Hugh Keays-Byrne, Josh Helman

maxEfter en klimatkollaps i en dystopisk framtid är olja och vatten det överlägset mest dyrbara. Ute i öknen har den mäktige Immortan Joe (Keays-Byrne) sin fästning. Där regerar han som en diktator och låter folket producera krigspojkar och modersmjölk. I borgen håller han även kvinnor som slavar och tvingar dem att föda hans barn. Imperator Furiosa (Theron) får i uppdrag att transportera bensin och modersmjölk till ett närområde. Under uppdraget kommer hennes väg kommer att korsas av Max (Hardy) som tidigare tillfångatagits och tjänat som blodgivare hos Immortan Joe.

I Mad Max: Fury Road är det gasen i botten under två timmar. Handlingen skulle kunna beskrivas som en enda lång biljakt med vrålande motorer och vräkiga bilar. Inte riktigt vad jag trodde att jag skulle gå igång på. George Miller har använt minimalt med specialeffekter och satsat på riktiga stunts och pyroteknik. Vissa karaktärer är härligt galna och utflippade, jag tänker till exempel på gitarristen som är upphängd på ett av krigsfordonen och som aldrig slutar spela. Det ska erkännas att action aldrig har varit min favoritgenre. Min favoritregissör inom genren är Quentin Tarantino som lyckas göra sina filmer mer underhållande och överraskande än genomsnittet. Detta mycket tack vare ett starkt persongalleri och välskrivna, coola repliker. Bechdel-testet har Tarantino dock aldrig lyckats uppfylla, vilket pekar på Hollywood-regissörernas allmänna misslyckande med att lyfta fram kvinnor. Tom Hardy i alla ära, men det här är Charlize Therons film. Imperator Furiosa är numera min favorithjälte tillsammans med Ellen Ripley från Alien-filmerna. Och nu kommer vi in på det som gör Mad Max: Fury Road till en så bra film. Det går nämligen inte att ta miste på det feministiska budskapet. Att filmen väckt reaktioner bland mansaktivister blottlägger den skeva maktordningen i såväl samhället som i filmbranschen. För saker och ting kan väl knappast stå rätt till när folk blir arga över att en kvinna skildras som en fullvärdig människa i en actionfilm. Men, saker händer när en kvinna tillåts att ta plats i det offentliga rummet. Ändå är det som yttras i filmen långt ifrån provocerande. “We are not things” säger en av de tillfångatagna sexslavarna, och det kan väl knappast ses som något särskilt upprörande. Men vad är det då som skaver? Precis som andra har varit inne på, så tror jag det handlar väldigt mycket om hur den manliga huvudrollen Max skildras. Han uppmålas som en mjuk, omhändertagande man utan hävdelsebehov som till fullo stöttar Furiosa och hennes medsystrar. Tillsammans utmanar de patriarkatet som representeras av förtryckaren Immortan Joe. Det här är nog den enda film som jag har sett på bio två gånger.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB