Recension – Brooklyn

Posted in Betyg 4, Drama, Recension, Romantik by

År: 2015

Regi: John Crowley

Skådespelare: Saoirse Ronan, Emory Cohen, Domhnall Gleeson, Julie Walters, Jim Broadbent

Brooklyn_1Sheet_Mech_7R1.indd

Året är 1952. Den unga irländskan Eilis (Saoirse Ronan) har, tack vare en välvillig präst, fått chansen att prova på lyckan i Amerika (närmare bestämt i Brooklyn, New York). Hon lämnar sin mor och syster i Irland och börjar sitt nya liv i ett främmande land. Det är dock inte helt lätt att anpassa sig till ett nytt liv och hemlängtan tär på Eilis. Kommer mötet med den unge italienaren Tony (Emory Cohen) bli vändpunkten?

Brooklyn är filmatiseringen av Colm Tóibíns hyllade bok med samma namn. Manuset till filmen är, lite otippat kanske, skrivet av författaren Nick Hornby (Fever Pitch, High Fidelity, Om en pojke). Hornby är ju mest känd för mer samtida, humoristiska böcker men visar här att historiska dramer funkar lika bra. Jag kan tänka mig att mycket av humorn i filmen är hans förtjänst. Nu är Brooklyn främst ett romantiskt drama men man skrattar till en del gånger också.

Filmens yttre handling är i sig inget märkvärdigt egentligen och i sämre händer hade detta kunnat bli en högst ordinär film. Som tur är är så inte fallet. Regissören John Crowley (som 2007 gjorde den fantastiska Boy A) visar här på fingertoppskänsla, det är väldigt känslosamt utan att vara överdrivet sentimentalt. Han lyckas berätta en historia som varken jäktar sig fram eller är det minsta utdragen. En timma och femtio minuter försvinner i ett nafs, om något skulle jag velat att filmen var längre. Tidstypiska miljöer har snyggt återskapats. Kläderna är helt fantastiska och får en att undra varför folk inte går klädda så där nuförtiden istället.

Castingen är helt klanderfri, allt ifrån rutinerade rävar som Jim Broadbent och Julie Walters till helt okända skådespelare. De två största manliga rollerna spelas av relativt okände Emory Cohen och mannen som är med i det mesta nuförtiden, Domhnall Gleeson (Star Wars 7, Ex Machina, The Revenant etc). Dom gör bra insatser och ger båda ett väldigt sympatiskt intryck. Det är dock ingen tvekan om att det här är Saoirse Ronans film. Ronan som slog igenom i, och Oscarnominerades för, filmen Försoning (Atonement) bara 13 år gammal, gör här sitt livs hittills bästa roll. Hon är med i stort sett varenda scen och höjer filmen avsevärt. I en sämre aktris händer hade filmen inte blivit i närheten av lika drabbande som den är. Regissören använder sig mycket av närbilder på henne, närbilder då hennes ansikte är det enda som ska förmedla vad vi i publiken ska känna, och det klarar hon med bravur. När Ronan gråter så gråter jag, när hon är glad gläds jag med henne. Ronan är en de bästa skådespelarna i hennes generation så hennes andra Oscarnominering för denna roll är synnerligen välförtjänt.

Det är dock inte en helt perfekt film, jag hade velat känna och komma närmare flera av karaktärerna och få lite djupare karaktärsporträtt. Men detta är i grund och botten Eilis historia och jag kan ändå förstå att de valt att fokusera på henne. För en gångs skull är det faktiskt männen som hamnar lite i periferin. Det är också uppfriskande med en rakt berättad, gammaldags historia utan en massa snabba klipp, oväntade twistar och flashbacks. Dessutom så pratar, så klart, många av personerna med irländsk dialekt vilket jag älskar. Om du så sätter två personer på en sten i skogen och bara låter dom prata om vädret på irländska hela filmen igenom så skulle jag vara nöjd. Sammanfattningsvis så är det en väldigt fin, vacker film med (mestadels) sympatiska personer, du kommer att bli berörd, antagligen fälla en tår eller två, och samtidigt må bra när du lämnar biosalongen.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Song of the sea

Posted in Animerat, Betyg 5, Recension by

År: 2014

Regi: Tomm Moore

Skådespelare: David Rawle, Fionnula Flanagan, Lucy O’Connell, Brendan Gleeson, Lisa Hannigansong

Syskonen Ben och Saoirse bor i en fyr nära havet tillsammans med sin pappa.
Ben saknar mamma och tar ut sin bitterhet på lillasystern som inte kan tala.
6-åriga Saoirse visar sig ha en särskild koppling till havet. Hon är en selkie, ett väsen som är både säl och människa. Farmor är orolig för sina barnbarn och tar med sig dem till staden. Men när Saoirse tappar kontakten med havet händer det konstiga saker. Hon blir svag och tappar sin sångröst.
Ben förstår snart att havet är i fara. Som den sista av sin art är Saoirse den enda som kan rädda det. Syskonen rymmer för att ta sig tillbaka till havet i tid.

Havets sång är något så ovanligt som en tecknad 2D-film. Och berättelsen är en sann njutning för ögat. Regissören Tomm Moore korsar magisk realism med irländska sagoväsen och folksånger. Resultatet är bedårande. Här är det stämningen och varje enskild bildruta som står i centrum snarare än en blixtsnabb händelseutveckling. Men filmen upplevs för den sakens skull aldrig långsam. Snarare är den känsloladdad, engagerade och rakt berättad. Moore har inspirerats av sina japanska tecknarkollegor. Ändå känns filmen säregen och inte imiterande.

Den magiska realismen ger utrymme för olika tolkningar. Tittar man på filmen med strikt rationella glasögon kan berättelsen ses som en metafor för en familj som kämpar med att bearbeta en smärtsam förlust. Men det går lika utmärkt att avnjuta Havets sång som en övernaturlig, irländsk folksaga. En legend med övernaturliga väsen som ugglehäxor, feer och selkies.
Havets sång är en av de mest vackra och gripande tecknade filmer jag hittills har sett. Att tårarna bränner bakom ögonlocken i slutscenerna är ett mycket gott betyg.

Tomm Moore har kallats ”den nye Hayao Miyazaki”. Havets sång nominerades till (och borde definitivt ha vunnit) en Oscar 2014.

Titta, lyssna och njut. Undvik svensk dubbning om möjligt.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

 

Recension – Martha & Niki

Posted in Betyg 4, Dokumentär, Recension by

marthaochnikivykortÅr: 2016

Regi: Tora Mkandawire Mårtens

En dokumentär berättas ofta i kronologisk ordning. Ni vet, någon föds, växer upp och uträttar sedan stordåd. Och visst är det ok med en traditionell berättarstil. Men här är det annorlunda. Regissören Tora Mkandawire Mårtens bryr sig inte om att berätta Martha & Nikis historia kronologiskt. Tvärtom dyker hon in i hetluften. Filmen rivstartar direkt i en publikfylld arenan där Martha & Niki ska kvala till världsmästerskap i hip hop-dans. Tävlingarna utspelar sig i  enorma boxningsringar med en skrikande och exalterad publik utanför.

Parallellt med dansen har en djup vänskap vuxit fram. Marta och Niki har båda sina rötter i Afrika men det finns en uppenbar skillnad mellan dem. Medan Niki  adopterades som bebis från Etiopien, kom Martha från Uganda till Sverige som tonåring. Deras syn på och relation till Sverige skiljer sig därför åt. Niki identifierar sig huvudsakligen som svensk medan Martha vacklar och har en stark hemlängtan.
De drömmer om att vinna Juste Debout, världens största streetdance-tävling som avgörs i Paris. Lyckas de är det första gången priset går till två kvinnor. Men vägen dit är tuff.

Den första halvtimman av dokumentären Martha & Niki är jag trollbunden. Jag är en i publiken på Juste Debout. Martha och Niki är oemotståndliga att följa, både som personer och i sitt konstnärliga uttryck. Det är en njutning att få se dem, och visst är det precis som ett fan uttrycker det i filmen – de har en särskild hunger som skiljer ut dem från de andra dansarna. Mansdominansen till trots, när Martha och Niki sätter igång är det få som kan hota dem.

Men trots framgången så anas mörka moln i horisonten. Kompisarnas olikheter riskerar att skapa en spricka mellan dem. Den extroverta Niki som älskar rampljuset står i skarp kontrast till den introverta Martha som skyr uppmärksamheten, och som försöker hitta sig själv.
Förutom att detta är en grym dansfilm skildras Martha och Nikis vänskap och prövningar på ett väldigt rörande sätt. Den visar också upp street dance-scenen som grundmurad manlig arena, där man som kvinnlig dansare får höra att ”du är helt ok för att vara tjej”. Något som ofta återspeglas i det övriga samhället.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

 

Recension – Mad Max: Fury Road

Posted in Action, Betyg 5, Recension by

År: 2015

Regi: George Miller

Skådespelare: Charlize Theron, Tom Hardy, Nicholas Hoult, Rosie Huntington-Whiteley, Riley Keough, Abbey Lee, Courtney Eaton, Hugh Keays-Byrne, Josh Helman

maxEfter en klimatkollaps i en dystopisk framtid är olja och vatten det överlägset mest dyrbara. Ute i öknen har den mäktige Immortan Joe (Keays-Byrne) sin fästning. Där regerar han som en diktator och låter folket producera krigspojkar och modersmjölk. I borgen håller han även kvinnor som slavar och tvingar dem att föda hans barn. Imperator Furiosa (Theron) får i uppdrag att transportera bensin och modersmjölk till ett närområde. Under uppdraget kommer hennes väg kommer att korsas av Max (Hardy) som tidigare tillfångatagits och tjänat som blodgivare hos Immortan Joe.

I Mad Max: Fury Road är det gasen i botten under två timmar. Handlingen skulle kunna beskrivas som en enda lång biljakt med vrålande motorer och vräkiga bilar. Inte riktigt vad jag trodde att jag skulle gå igång på. George Miller har använt minimalt med specialeffekter och satsat på riktiga stunts och pyroteknik. Vissa karaktärer är härligt galna och utflippade, jag tänker till exempel på gitarristen som är upphängd på ett av krigsfordonen och som aldrig slutar spela. Det ska erkännas att action aldrig har varit min favoritgenre. Min favoritregissör inom genren är Quentin Tarantino som lyckas göra sina filmer mer underhållande och överraskande än genomsnittet. Detta mycket tack vare ett starkt persongalleri och välskrivna, coola repliker. Bechdel-testet har Tarantino dock aldrig lyckats uppfylla, vilket pekar på Hollywood-regissörernas allmänna misslyckande med att lyfta fram kvinnor. Tom Hardy i alla ära, men det här är Charlize Therons film. Imperator Furiosa är numera min favorithjälte tillsammans med Ellen Ripley från Alien-filmerna. Och nu kommer vi in på det som gör Mad Max: Fury Road till en så bra film. Det går nämligen inte att ta miste på det feministiska budskapet. Att filmen väckt reaktioner bland mansaktivister blottlägger den skeva maktordningen i såväl samhället som i filmbranschen. För saker och ting kan väl knappast stå rätt till när folk blir arga över att en kvinna skildras som en fullvärdig människa i en actionfilm. Men, saker händer när en kvinna tillåts att ta plats i det offentliga rummet. Ändå är det som yttras i filmen långt ifrån provocerande. “We are not things” säger en av de tillfångatagna sexslavarna, och det kan väl knappast ses som något särskilt upprörande. Men vad är det då som skaver? Precis som andra har varit inne på, så tror jag det handlar väldigt mycket om hur den manliga huvudrollen Max skildras. Han uppmålas som en mjuk, omhändertagande man utan hävdelsebehov som till fullo stöttar Furiosa och hennes medsystrar. Tillsammans utmanar de patriarkatet som representeras av förtryckaren Immortan Joe. Det här är nog den enda film som jag har sett på bio två gånger.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Fifty Shades of Grey

Posted in Betyg 1, Recension, Romantik by

År: 2015

Regi: Sam Taylor-Johnson

Skådespelare: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Jennifer Ehle, Eloise Mumford, Victor Rasuk

Fifty-Shades-of-Grey-Poster-05

Studenten Anastasia (Johnson) och miljardären Christian Grey (Dornan) möts på kontoret i en av hans många skyskrapor. Hon är blyg, osäker och fumlig. Han har pokerfejs, är tvärsäker och kontrollerad. Men trots sina skilda bakgrunder och personligheter så säger det genast klick.
Resten av filmen (det vill säga ungefär 1 timma och 45 minuter) handlar om hur Christian förföljer Ana och försöker hetsa henne till att skriva under ett kontrakt.
SPOILER ALERT! Christian Grey har nämligen lite “udda” sexuella preferenser. Han är ett fan av BDSM och letar efter en undergiven kvinna som kan få honom att njuta i sänghalmen. Han är, som ni kanske redan listat ut, dominant. Ana letar i sin tur efter en kärleksfull man med ett stabilt psyke, något som Mr Grey tyvärr inte har.

Jag erkänner. Jag hade riktigt låga förväntningar på Fifty shades of Grey från början. Jag blir förbannad på att filmer som vänder sig till en kvinnlig publik ofta har ett så unket budskap. Varför förväntas alltid kvinnor dras till störda kontrollfreaks?
Men jag måste säga att filmen överraskade mig. Den var inte alls någon kalkon. Den var något betydligt värre än så, den var tråkig!
“Ok, men om handlingen är skit så kanske sexscenerna ändå lever upp till förväntningarna?” tänker ni. Jag måste tyvärr göra er besvikna även på den punkten. De är inte hetare än ljummen gröt.

Jag tycker verkligen det är ironiskt att en sådan här film har premiär på Alla hjärtans dag med tanke på storyn. En snygg, rik kille som är sjukligt svartsjuk, som förföljer och kontrollerar sin flickvän. Till alla er som tror att Fifty shades of Grey är en romantisk film: detta är f-n inte romantiskt, det är en uppvisning i psykopati och maktspel. Den handla inte om kvinnlig sexualitet och frigörelse.
Varför inte göra en thriller där Mr Grey spårar ur och blir Patrick Bateman? Den filmen hade i alla fall haft potential. Istället blir det två timmars tomgångskörning. Trots en hyfsad insats från Dakota Johnson.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – It Follows

Posted in Betyg 4, Recension, Rysare by

År: 2014

Regi: David Robert Mitchell

Skådespelare: Maika Monroe, Keir Gilchrist, Olivia Luccardi, Daniel Zovatto

ladda ned

Jay är en bekymmerslös tonåring som precis börjat dejta en snygg kille. Efter några dejter inträffar dock något chockerande. Jay får reda på att hon “smittad” och förföljd av något övernaturligt som vill döda henne. Vad exakt det är som följer efter Jay är oklart. Det enda hon kan göra är att fly i panik, eller föra spöksmittan vidare.

Det har gått inflation i “hoppa fram”-effekter i skräckfilm de senaste åren. Vissa regissörer lever efter mottot “more is more” och tror ju fler effekter och spöken de trycker in i handligen, desto bättre blir resultatet. Därför blir jag så glad när jag ser It Follows. Äntligen en regissör som kommer med lite nya grepp inom genren!
Det som följer efter ungdomarna i It Follows är, uppfriskande nog, ingen vitsminkad, galen kvinna. Förvånansvärt ofta är det mordlystna, sinnessjuka kvinnor som syns i skräckfilmer. Inte sällan kopplas deras galenskap till ett förlorat barn.
Att använda sig av barn som spöken har också visat sig vara ett lyckat koncept. De flesta skräckfilmsälskare minns nog den långhåriga flickan Samara som spred skräck genom videoband i The Ring.

I den här filmen har man skalat bort de värsta klichéerna och gjort handlingen fri från galopperande zombies.
It Follows känns fräsch, spännande och oförutsägbar. Maika Monroe gör ett grymt jobb som Jay och gåshuden knottrar sig flera gånger. Ljudet används på ett skickligt sätt och skapar en kuslig stämning.

En ny favorit för skräckälskare.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Birdman

Posted in Betyg 4, Drama, Komedi, Recension by

År: 2014

Regi: Alejandro González Iñárritu

Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Zach Galifianakis, Andrea Riseborough, Lindsay Duncan

birdman
Riggan Thomson (Keaton) är en föredetting som är mest känd för att ha spelat superhjälten Birdman för ungefär tjugo år sedan. Nu ska han regissera en pjäs på Broadway för att friska upp och höja statusen på sin karriär. Till sin hjälp (eller ohjälp) har han bland annat assistenten, tillika dottern Sam som precis släppts ut från rehab, den ivrigt påhejande producenten Jake (Galifianakis) och den narcissistiske skådespelaren Mike (Norton).

 

Filmen är gjord så att det ska se ut som en enda lång tagning och detta gör att finns en påtaglig “här och nu”-känsla. Händelserna utspelar sig uteslutande inuti och kring teatern med den stundande, och för Riggans karriär totalt avgörande, premiären som tickar allt närmare. Projektet möts från första stund av problem, inte minst av Riggans inre röster från alteregot Birdman som spyr galla och triggar hans ångest. När en av skådespelarna inte längre kan medverka plockar man in pojkvännen till skådespelaren Lesley (Watts) för att ro föreställningen i hamn. Mike (Norton) är visserligen en skicklig skådis men en självupptagen, halvgalen skitstövel med udda arbetsmetoder.

 

Min första kontakt med den mexikanske regissören González Iñárritu var genom filmerna 21 grams och Babel. Den senare berörde mig mycket och fick regipriset vid filmfestivalen i Cannes 2006. González Iñárritu plockar ofta in teman som liv, död och andlighet i sina filmer, så även i Birdman.  I en scen talar dottern Sam om för Riggan att han i likhet med alla andra människor inte betyder någonting, det spelar ingen roll att han sätter upp en pjäs för att vinna respekt och creddiga recensioner av kultureliten. Andra existentiella tankar som smygs in handlar om hur kort tid mänskligheten faktiskt har levt på jorden i förhållande till universums ålder eller hur liten sannolikheten är för att man blir ihågkommen efter sin död.

 

Detta är en intensiv filmupplevelse med absurd, svart humor varvad med djupare frågor om livets sanna mening. Den driver också med filmbranschens ytlighet och med den numera utbredda uppfattning om att “syns du (på sociala medier) så finns du i verkligheten, inte annars”.

 

Tillsammans med begåvade skådespelarprestationer, då särskilt från Michael Keaton blir detta till en originell filmupplevelse som är något utöver det vanliga. Att den dessutom är utsmyckad med magisk realism är ett stort plus.

 

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – The Theory of Everything

Posted in Betyg 4, Drama, Recension by

År: 2014

Regi: James Marsh

Skådespelare: Eddie Redmayne, Felicity Jones, Charlie Cox, Harry Lloyd, David Thewlis, Emily Watson, Simon McBurney, Maxine Peake, Christian McKayTheTheoryOfEverythingPoster

Den unge astrofysikstuderande Stephen Hawking (Eddie Redmayne) är osedvanligt intelligent men han är impulsiv och ofokuserad och vet inte riktigt vad han ska specialisera sig i. Hans liv kommer dock snart förändras dramatiskt, dels blir han förälskad i Jane Wilde (Felicity Jones) och dels får han reda på att han har den neurodegenerativa nervsjukdomen ALS vilket leder till successiv muskelförtvining och förlamning.

The Theory of Everything skulle ju utan tvekan kunna bli en av världens mest sentimentala filmer. Om regissör James Marsh ville skulle han kunna lätt kunna få mig att gråta syndafloder hela filmen igenom om han valde att trycka på dom knapparna. Som tur är är så inte fallet. Det är faktiskt istället så att filmen är ovanligt osentimental. Visst existererar sådana scener men då känns det okej och förtjänat. Jag blir verkligen berörd av det jag ser och det bildas en hel del fukt i ögonvrån vid upprepade tillfällen. Jag skulle dock inte kalla det en genomgående deprimerande film, jag blev faktiskt ganska upplyft när eftertexterna rullade.

Ytterligare en sak jag gillar med filmen är att det inte är ”The Stephen Hawking Show”. Hustrun Jane Wilde (vars bok ligger som grund till filmen) får minst lika stor plats som Hawking. The Theory of Everything är verkligen i grund och botten historien om Jane och Stephen. Hans vetenskapliga bedrifter vävs såklart in i handlingen, men dem är absolut inte det primära, så man grottar inte ned sig i hans banbrytande teorier utan det blir väldigt övergripande information istället. Det skulle kanske varit intressantare om det berördes i lite mer detalj, det är dock fullt förståeligt att filmen inte inkluderar långa och detaljerade teorier gällande teoretisk kosmologi och kvantmekanik.

I en film som i mångt och mycket handlar om en relation mellan två människor hänger mycket på de båda skådespelarnas axlar. Som tur är är både Eddie Redmayne och Felicity Jones lysande i rollerna. Handikapp brukar ju vara ett väldigt tacksamt ämne för en skådespelare, särskilt i Oscarssammanhang, men Redmaynes förvandling från ung, gänglig och energisk yngling som gradvis bryts ned tills han är i stort sett totalförlamad är minst sagt imponerande och gripande att se. Han gör utan tvekan sin livs roll och han får nog en rejäl skjuts i karriären efter detta. Rollen som Felicity Jones spelar är kanske på pappret lättare i och med att Jane inte genomgår samma fysiska förvandling. I själva verket kan det vara minst lika svårt att istället använda små medel för att visa sådan utsatthet och hopplöshet. Att gå ifrån bekymmerslös förälskad yngling till att gradvis bli mer uppgiven och förtvivlad av situationen när hennes livs kärlek sakta förtvinar framför hennes ögon är smärtsamt att se på. Bådas Oscarnomineringar är sannerligen välförtjänta. När jag ändå är inne på filmens positiva kvaliteter vill jag också ge ett extra plus till den fina och stämningsfulla filmmusiken

The Theory of Everything är dock inte helt utan brister. Ibland går vissa skeenden alldeles för fort och det hoppas i tiden lite för snabbt och abrupt ibland. Jag förstår att det är svårt att klämma in ett sådant unikt livsöde på två timmar men filmen känns lite för fragmentarisk ibland och den tappar emotionellt på detta. Jag kunde ibland känna att jag skulle vilja bli mer berörd av vissa scener. Om de hade saktat ned och dröjt kvar i vissa tidsperioder och viktiga skeenden hade kopplingen till Stephen och Jane känts ännu starkare.

Hawking själv ska visst ha fällt en tår när han såg den färdiga filmen och sa att den i stor del var sann, vilket måste ses som ett bra betyg. Det är helt enkelt en fin och gripande film med imponerande insatser av Redmayne och Jones. Det blir en klar fyra i betyg.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Nightcrawler

Posted in Betyg 4, Recension, Thriller by

År: 2014

Regi: Dan Gilroynightcrawlerposter

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Riz Ahmed, Rene Russo, Bill Paxton

Louis Bloom (Gyllenhaal) stryker omkring i stan i jakten på ett jobb. Han är en slipprig typ, ogillad av de flesta redan vid första anblicken. En kväll råkar han korsa en olycksplats där frilansande videofotografer flockas för att tjäna sitt levebröd: de filmar offren och säljer därefter sitt material till de hungriga tv-bolagen. Den arbetslöse Louis är övertygad om att han har hittat sitt kall, skaffar kamerautrustning, polisradio och en ung praktikant som han hänsynslöst utnyttjar.

Efter en trög start börjar det arta sig för Louis och hans praktikant Rick (Ahmed). De får sålt material från en olycka till en tv-kanal med vikande tittarsiffror där Nina (Russo) är redaktör. Hon uppmärksammar Louis för hans talang att leverera “känsliga bilder” och de båda inleder ett nära samarbete. Upprymd över berömmet övergår Louis entusiasm snart i en besatthet av att vara först på olycksplatsen för att kunna filma de mest makabra scenerna.

Jake Gyllenhaal är lysande och hans rollfigur Louis Bloom bränner sig fast på näthinnan långt efter det att filmen är slut. Bloom är hal, kall, saknar helt empati och med sina tomma, uppspärrade ögon för han närmast tankarna till en reptil. Med ett påklistrat leende och ger han till en början ett städat intryck då han är en mästare på att sälja in sig själv. Men bakom den verbala, kvicktänkta fasaden döljer det sig en psykopat som inte skyr några som helst medel för att uppnå sina mål.

Intrigen är skruvad och sätter fingret på något väldigt obehagligt i en tid då nyhetsredaktioner monteras ner och journalister får sparken samtidigt som vissa medier alltmer inriktar sig på att sälja lösnummer. Rene Russos redaktör Nina bortser ifrån allt vad pressetiskt ansvar heter när hon blir alltmer beroende av Louis stötande men samtidigt inbringande material till tv-kanalen.

Jake Gyllenhaal i toppform alltså. Obehagligt, var ordet.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Gone girl

Posted in Betyg 4, Recension, Thriller by

År: 2014

Regi: David Fincher

Skådespelare: Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris, Carrie Coon, Kim Dickens

hämta

Nick och Amy, ett lyckat par som som som snart ska fira sin femåriga bröllopsdag. Men firandet kommer av sig när Amy spårlöst försvinner. Fallet tas genast upp i riksmedia och Nick hamnar ofrivilligt i rampljuset då mediecirkusen, modell större, drar igång.

Fincher regisserade Seven (1995) som är en av mina favoritfilmer, mycket på grund av sitt mörker, sin cynism och oväntade upplösning. Och då Fincher har flera kritikerrosade filmer på sitt CV har förväntningarna på honom den här gången varit höga.
Gone girl är en psykologisk thriller baserad på Gillian Flynns bok och manus. Filmen är även en satir på medias roll som oantastlig domare i vissa rättsfall och hur lätt hätska stämningar kan piskas upp.

Detta är en mycket spännande film med bra skådespelarprestationer, främst från Affleck och Pike. Karaktärerna känns utmejslade och intressanta. Obehaget kommer sakta krypande. För att kunna göra en riktigt bra deckare/thriller krävs en smart intrig, och det har den före detta journalisten Flynn lyckats leverera med bravur. Jag har bara en sak att säga; gå och se!

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB