År: 2017

Regissör: Tomas Alfredsson

Skådespelare: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson, Ronan Vibert, J.K. Simmons, Val Kilmer, David Dencik, Toby Jones, Chloë Sevigny

Snömannen har en skådespelarlista som skulle göra många regissörer gröna av avund.
Efter sina två senaste succéer, Låt den rätte komma in och Tinker Tailor Soldier Spy, kan det inte varit svårt för Tomas Alfredsson att locka karaktärsskådisar till sin film.

Men Alfredssons tolkning av Jo Nesbøs deckare är tyvärr en dikeskörning rakt in i en snödriva.

Fassbender, Ferguson, Gainbourg och resten av skådespelareliten har gjort det bästa utifrån ett svagt manus. Dialogen är många gånger styltig och de logiska luckorna många.
Hur kommer mördaren till exempel undan med att göra en snögubbe vid varje mordplats, utan att någon märker något?
Hur lyckas hen med att iscensätta så många snarlika självmord?

Fassbender gör sin akoholiserade kommissarie Harry Hole trovärdig, även om vi har sett denna poliskliché ungefär hundra gånger tidigare.

Ändå flyter det inte. Samspelet känns ofta styltigt. Den olycksbådande musiken i kombination med närbilder på snögubbar känns inte rätt.  Filmens rytm känns i otakt, konstiga klipp, man får intrycket av att det saknas scener. Något som bekräftas av Alfredsson, som vittnar om en för kort inspelningsperiod i Norge. Och det är klart, saknas det bitar när man ska berätta en historia så blir det inte bra…

Trots att det är en ruskig kvinnohatare och mördare i farten som styckar sina offer kommer jag på mig själv med att gäspa halvvägs in i filmen! Det finns inget fokus. Något som hade kunnat vara en riktigt spännande deckare visar sig vara totalt osammanhängande och tråkig.

Intrigen kanske fungerar bättre i boken än i filmen. Det är klart inte allt behöver vara hundra procent trovärdigt i deckare, men jag kan inte hjälpa att det känns konstigt med en mördare som triggas igång av snö. Att hen skulle lämna en snögubbe på varje mordplats eller kasta snöbollar efter sina offer… Jag antar att syftet med närbilderna på snögubbar var att ge tittaren kalla kårar. Det fungerade inte för mig. Jag må vara lättskrämd, men snögubbar biter tydligen inte.

Lite kuriosa.
I en scen vickar mördaren på höfterna till låten Popcorn i Holes lägenhet. Whaat?
En annan rolig detalj är att Val Kilmer har en ansiktsmask och är dåligt dubbad. Detta berodde på muncancer och är tragiskt i sig. Men hade de inte kunnat fixa en bättre dubbning?

Nej, Alfredsson. Du kan bättre.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

År: 2014

Regi: Dan Gilroy

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Riz Ahmed, Rene Russo, Bill Paxton

Louis Bloom (Gyllenhaal) stryker omkring i stan i jakten på ett jobb. Han är en slipprig typ, ogillad av de flesta redan vid första anblicken. En kväll råkar han korsa en olycksplats där frilansande videofotografer flockas för att tjäna sitt levebröd: de filmar offren och säljer därefter sitt material till de hungriga tv-bolagen. Den arbetslöse Louis är övertygad om att han har hittat sitt kall, skaffar kamerautrustning, polisradio och en ung praktikant som han hänsynslöst utnyttjar.

Efter en trög start börjar det arta sig för Louis och hans praktikant Rick (Ahmed). De får sålt material från en olycka till en tv-kanal med vikande tittarsiffror där Nina (Russo) är redaktör. Hon uppmärksammar Louis för hans talang att leverera “känsliga bilder” och de båda inleder ett nära samarbete. Upprymd över berömmet övergår Louis entusiasm snart i en besatthet av att vara först på olycksplatsen för att kunna filma de mest makabra scenerna.

Jake Gyllenhaal är lysande och hans rollfigur Louis Bloom bränner sig fast på näthinnan långt efter det att filmen är slut. Bloom är hal, kall, saknar helt empati och med sina tomma, uppspärrade ögon för han närmast tankarna till en reptil. Med ett påklistrat leende och ger han till en början ett städat intryck då han är en mästare på att sälja in sig själv. Men bakom den verbala, kvicktänkta fasaden döljer det sig en psykopat som inte skyr några som helst medel för att uppnå sina mål.

Intrigen är skruvad och sätter fingret på något väldigt obehagligt i en tid då nyhetsredaktioner monteras ner och journalister får sparken samtidigt som vissa medier alltmer inriktar sig på att sälja lösnummer. Rene Russos redaktör Nina bortser ifrån allt vad pressetiskt ansvar heter när hon blir alltmer beroende av Louis stötande men samtidigt inbringande material till tv-kanalen.

Jake Gyllenhaal i toppform alltså. Obehagligt, var ordet.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Originaltitel: Oppipoika

År: 2013

Regi: Ulrika Bengts

Skådespelare: Erik Lönngren, Patrik Kumpulainen, Niklas Groundstroem, Amanda Ooms, Ping Mon H. Wallén

Sommaren 1939 stiger trettonårige Karl iland på en ö i den åländska skärgården. Han är barnhemsbarn och har skickats iväg för att arbeta hos öns fyrmästare. Men den stränge Majakkamestari Hasselbond tycker att Karl bara är en pojke och uppmanar honom att resa tillbaka till fastlandet med nästa båt.

Under tiden hinner Karl lära känna Hasselbonds barn Gustaf och Emma och den snälla, pianospelande mamman Dorrit (Amanda Ooms). Karl gör sitt bästa för att imponera på den bistre fyrmästaren och Hasselbonds skepsis inför pojken övergår snart i uppskattning.

Finlands Ocarsbidrag är en gripande historia som utspelar sig i tidstypiska miljöer med imponerande skådespelarprestationer. Pojkarna Karl (Lönngren) och Gustaf (Kumpulainen) och Amanda Ooms som den kuvade mamman Dorrit imponerar särskilt.

Sommarbilderna från ön i den åländska skärgården är som godis för ögonen. Men mörka hemligheter ska snart utmana idyllen då gamla sanningar börjar ifrågasättas.
Det är särskilt gripande att se rivaliteten mellan fyrvaktarens son Gustaf och nykomlingen Karl. Gustafs kärlek till pappan är stark trots den kyla och de bestraffningar han får stå ut med.

En mycket gripande och välgjord historia som känns tidlös. Det blir en stark fyra för Ulrika Bengts kammarspel Lärjungen.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

År: 2013

Regi: Denis Villeneuve

Skådespelare: Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Viola Davis, Maria Bello, Terrence Howard, Paul Dano, Melissa Leo

Firandet av Thanksgiving är i full gång. Keller och Grace Dover (Jackman och Bello) har tagit med barnen till vännerna för en god middag. Men snart är Dovers sexåriga dotter Anna spårlöst försvunnen tillsammans med kompisen Joy. Misstankar riktas mot den husbil som stått parkerad utanför huset under dagen och spåren leder till enstöringen Alex Jones (Dano).

Ansvarig för fallet med de försvunna flickorna blir den överambitiöse kriminalaren Loki (Gyllenhaal) som inte misslyckats med ett enda av sina fall. När Loki släpper Alex Jones i bristen på bevis tar Keller Dover saken i egna händer. Han är helt övertygad om att Jones är skyldig till bortrövandet.

Den kanadensiske regissören Denis Villeneuve är upphovsman till den gripande Nawals hemlighet som kom 2010. Prisoners är något så ovanligt som en riktigt spännande, obehaglig och oförutsägbar thriller. Det är alla föräldrars mardröm som spelas upp inför tittaren. Skådespeleriet håller genomgående hög klass. Hugh Jackman lyckas balansera den desperate, överbeskyddande familjefadern Keller utan att spela över. Och under ytan på Jake Gyllenhaal’s detektiv Loki, med sina blinktics, går det att skönja både trasighet och svärta. Paul Dano lyckats som vanligt med sin udda figur och resten av ensemblen gör riktigt bra ifrån sig.

Fotot är snyggt och landskapet kargt.  2,5 timme går ohyggligt snabbt och det säger väl en del. En riktigt bra filmupplevelse där historien griper tag och dröjer sig kvar.  En stark fyra (det har varit mycket fyror det senaste men i det här fallet går det faktiskt inte att låta bli…).

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

År: 2013

Regi: Louis Leterrier

Skådespelare: Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Woody Harrelson, Isla Fisher, Dave Franco, Mélanie Laurent, Morgan Freeman, Michael Caine

Ett gäng illusionister kopplas samman av en “okänd välgörare” och sätter upp fräcka shower inför publik där de genomför olika bankrån. Pengarna som de kommer över kastar de ut till sin hysteriska publik. Men överraskande nog väcker detta en ilska hos farbror blå och snart är FBI och självaste Interpol dem på spåren. Samtidigt försöker självutnämnda experten och ex-trollkarlen Thaddeus Bradley (Morgan Freeman) lista ut deras tricks. Låter det fräckt? Det är det tyvärr inte.

Jag tycker om Jesse Eisenberg, i synnerhet i The Squid and the Whale, men här framstår han som oerhört irriterande och pladdrig. Trots en stjärnspäckad rolllista som inrymmer exempelvis Mark Ruffalo, Mélanie Laurent, Michael Caine och Morgan Freeman förblir karaktärerna intetsägande, tunna och oengagerande filmen igenom. Tyngdpunkten verkar ligga på att lyfta filmens “supersmarta” intrig, som jag faktiskt inte tycker är så mycket att hänga i julgranen. Det känns inte nytt, det känns som något vi har sett förut och blir faktiskt ganska tråkigt. Filmen är påkostad när det kommer till effekter och biljakter. Men vad hjälper det när jag inte bryr mig ett skit om filmens karaktärer? Att låta tricken vara höljda i dunkel hade nog faktiskt varit det bästa. Här försvinner magin illa kvickt.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB