Recension – Star Wars: Episode VIII: The Last Jedi

År: 2017star-wars-last-jedi-poster

Regissör: Rian Johnson

Skådespelare: Daisy Ridley, Mark Hamill, Carrie Fisher, Adam Driver, John Boyega, Andy Serkis, Lupita Nyong’o, Oscar Isaac, Domhnall Gleeson, Gwendoline Christie

Rey och Chewbacca har hittat Luke Skywalker på en ö ute i havet. Samtidigt försöker prinsessan Leia fly med Motståndsrörelsen från General  Hux och hans fiendestyrkor.
Kylo Ren har gjort Supreme Leader Snoke besviken och tvingas nu bevisa sin lojalitet.
Mörkret är stort och Motståndsrörelsen kämpar hela tiden i motvind. Som tittade blir man påmind om att Star Wars är en mörk rymdsaga, samtidigt som den är ett familjeäventyr.

Relationen mellan Kylo Ren och Rey är spännande och oförutsägbar att följa.

Jag blev Star Wars-intresserad först för några år sedan, lagom till att franchisen fick en vitamininjektion i form av Star Wars: The Force Awakens 2015.
Star Wars är lätt att tycka om. Den senaste filmen har dock delat fansen i olika läger, beroende på vissa händelser som jag inte kan avslöja.

Själv tycker jag att The Last Jedi är underhållande och snyggt gjord. Den är lite mer oförutsägbar än tidigare, dock så blir jag knappast blown away. Ibland känns det som att vissa skeenden går lite väl fort. Ett högt tempo i den här genren är givetvis att föredra, men det behöver inte hända saker precis hela tiden.

Det är gulligt och roligt med alla rymddjur. Min personliga favorit i den här filmen är porgen. För mig som älskar djur, verkliga såväl som påhittade, fungerar det utmärkt som comic relief. porg

Laura Dern gör en stark birollsinsats som Vice Admiral Holdo.
Den klarast lysande stjärnan på Star Wars-himlen är enligt mig prinsessan Leia, Carrie Fisher, som tragiskt nog gick bort efter inspelningen förra året.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

Recension – Transformers: Age of Extinction

År: 2014

Regi: Michael Bay

Skådespelare: Mark Wahlberg, Nicola Peltz, Jack Reynor, Stanley Tucci, Kelsey Grammer, Sophia Myles, Li Bingbing, Titus Welliver, T. J. Miller

tra

Flera år efter den förra Transformers-filmen, där stora delar av Chicago förstördes, är allmänhetens misstro och rädsla för robotarna större än någonsin. Ett hemligt CIA-elitförband kallat Cemetery Wind, med den nitiska transformern Lockdown i spetsen, letar därför upp de Decepticons (de dumma robotarna) som fortfarande är i liv och eliminerar dom. Det många inte vet är att de även eliminerar Autobots (de snälla robotarna) och de letar främst efter deras ledare Optimus Prime, som precis som alla andra robotar gått under jorden. När en uppfinnare (Mark Wahlberg) råkar komma över en avstängd transformer-lastbil som han väcker till liv brakar helvetet löst för honom och hans familj. Det visar sig snart att något stort och fuffens är i görningen som kan hota hela mänskligheten…

Jag kan ju börja med att tillägga att jag inte gillade de tidigare Transformers-filmerna. Ettan gick att se på, men jag störde mig på ganska många saker, actionscenerna var hyfsat snygga men alldeles för röriga . Tyvärr hade jag oturen att se tvåan Revenge of the Fallen på bio. Jag kommer ihåg att jag nästan var arg när jag kom ut och sa att det här var årets sämsta film (lustigt nog var det någon annan i biografen som utnämnde den till årets bästa film). Trean Transformers: Dark of the Moon var ett litet snäpp bättre än tvåan iaf men inte så mycket mer än så. Så mina förväntningar var minst sagt låga inför den här filmen. Ett litet hopp fanns att det skulle kunna bli bättre med nya skådisar i huvudrollerna. Detta leder mig till den lilla sektion med det jag tyckte det var bra med filmen. Jag ska nog faktiskt göra en bra/dåligt lista om vad jag tycker om Transformers 4. Vi börjar med det som är bra:

  • Den skräniga och jobbiga Shia LaBeouf samt de intetsägande kärleksintressena Megan Fox/Rosie Huntington-Whiteley är utbytta.

Nu när vi är färdiga med det ska jag fortsätta med det som är mindre bra:

  • Ersättarna, med Mark Wahlberg i spetsen, är inte heller särskilt bra eller roliga att följa.
  • Karaktärerna pratar ofta högt och för sig själva för att att förklara vad som händer/vad de tänker. Tack för idiotförklaringen Michael Bay (regissören till alla Transformers-filmer).
  • Det finns en transformer som är som en samuraj och bryter på japanska. Ja precis. En utomjordisk robot. Som ser ut som en samuraj. Och bryter på japanska. Han tilltalar folk sensei och drar till och med en haiku vid ett tillfälle som en liten extra bonus.
  • Det finns en annan robot också. Hound heter han. Han har ”robotskägg” och röker en sorts transformercigarr. En cigarr som han vänder i munnen och skjuter med vid ett tillfälle. Han slängs också in i en byggnad och fastnar med rumpan i husväggen. Nämnde jag att han blir nersnorad också vid ett tillfälle? Det är han som är comic-relief. Det är antagligen det roligaste med hela filmen att han ska förställa comic-relief. Jag känner mest relief när han försvinner ur bild. Det är lite extra roligt med tanke på att jag läste en intervju med Michael Bay där han sa att filmen skulle bli tuffare samt att fjanterierna från tidigare filmer skulle bort.
  • Den så kallade ”magic hour” (precis innan det blir mörkt och himlen är sådär vackert orange/rödfärgad) är ju väldigt vackert att se på. Men någon borde förklara för Michael Bay att 90% av dygnet inte kan kan bestå av magic hours.
  • Jag brukar faktiskt kunna koppla av dumt beteende eller skurkar som skjuter extremt dåligt i hjärndöda actionfilmer. Men det finns en gräns. Som här när en attackhelikopter missar en lastbil, som inte kör alltför fort, på en helt öppen väg med inga distraktioner runtomkring. Upprepade gånger. De skjuter ett tiotal gånger några centimeter till höger eller till vänster om bilen. Vad sägs om att skjuta någonstans där i mitten? Särskilt med tanke på att lastbilen knappt svänger. Lite av samma syndrom som i tvåan där Shia och Megan mitt i en öken lyckas undgå att bli träffade av Transformers som springer eller flyger väldigt mycket snabbare och har feta missiler till sitt förfogande.
  • Det har minst sagt känts lite gubbsjukt hur kameran har slickat de unga kvinnliga huvudrollsinnehavarnas kroppar i tidigare delar. Nu har Michael Bay inte en lättklädd Megan Fox eller Victoria’s Secret-modellen Huntington-Whiteley till sitt förfogande längre. Istället är det stackars 19-åriga Nicola Peltz, i rollen som Wahlbergs dotter, som ständigt får återkommande inzoomningar på sin kropp. Hon måste varit runt 17-18 år när den här filmen spelades in också vilket gör det än mer avsmakligt. Gubbsjukt var bara förnamnet.
  • Hjärndöda actionfilmer som dessa passar bäst när de är runt 90 minuter långa. Men så lätt kommer man minsann inte undan. Transformers: Age of Extinction är 165 minuter lång. Etthundra. Sextio. Fem. Minuter. Inte långt från 3 timmar alltså. Att man kan berätta så lite på så lång tid är faktiskt ganska imponerande. Det är antagligen det mest imponerande med hela filmen faktiskt.
  • Okej, specialeffekterna är generellt sett välgjorda och påkostade men det är så tråkig design, främst på robotarna, och röriga strider att man ofta inte ser vem som slåss mot vem så inte ens specialeffekterna blir något att underhållas av.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till faktiskt men jag tror jag har gjort mig förstådd vid det här laget. Förresten så är namnen på ämnet Transformium och elitstyrkan Cemetery Wind väldigt töntiga. Och robotdinosaurier är inte coolt.

Det här är såklart en solkar femma. Och med fem menar jag filmens IQ-nivå om de hade kunnat mäta det på filmer. En av karaktärerna säger faktiskt i filmen: “The age of transformers is over…”. Om det ändå vore så väl.

Betyg: ★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Lucy

År: 2014

Regi: Luc Besson

Skådespelare: Scarlett Johansson, Morgan Freeman, Choi Min-sik, Amr Waked, Julian Rhind-Tutt

lucy-scarlett-johansson-poster

Lucy är en amerikansk tjej som bor och studerar i Taipei i Taiwan. En dag blir hon knarkkurir för den koreanske maffiabossen Mr Jang. Lucy ska smuggla en ny, blå drog (tänk er Walter Whites hemkokade meth) till Europa. Men något går fel och Lucy råkar få i sig drogen vilket resulterar i att hon får superkrafter. Hon söker upp Professor Norman (Freeman) som forskar vad som kan hända om människan lyckas frigöra och kontrollera mer än tio procent av sin hjärna.

Att vi människor bara skulle använda oss av tio procent av vår hjärna är en populär myt. Och tydligen finns det pengar att tjäna på denna faktoid i filmbranschen. Limitless (2011) med Bradley Cooper i huvudrollen handlar om en man som blir superintelligent och högpresterande då han lyckas utnyttja hela hjärnkapaciteten. Och nu har alltså Luc Besson gjort sin version med en kvinnlig actionhjälte i huvudrollen och med dubbelt så mycket pang-pang.

I början av filmen får vi se bilder från savannen och det dras paralleller mellan djur och människa. Vad är det egentligen som skiljer djuren från människan, och vad skiljer urtidsmänniskan som levde för miljontals år sedan från hon som lever idag? I takt med att Lucy injiceras med mer droger så ökar hennes superkrafter.

Ok, detta är sci-fi. Men precis som i magplasket Transcendence så känns detta inte ens logiskt inom de givna ramarna. Är Lucy en dator eller är hon en superhjälte? Jag fattar inte. Ibland tror jag att Lucy är en komedi, för jag skrattar på ställen där jag inte tror att man ska skratta. Självdistans är något positivt och det är bra att det inte är gravallvarligt hela tiden.

Men det känns inte nytt, det känns redan gjort (Transcendence möter Matrix i en underlig blandning), och det känns inte spännande, bara efterhärmande. Scarlett Johansson är hela behållningen, men något riktigt motstånd får hon aldrig. Och vad det gäller Morgan Freeman så har jag svårt att uppskatta honom som skådespelare eftersom han är med i varenda amerikansk science fiction-actionfilm som någonsin produceras. Han känns lika nycastad som Mikael Persbrandt i en svensk Beck-film.

Se hellre: Léon (1994) och The Fifth Element (1997).

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Guardians of the Galaxy

År: 2014

Regi: James Gunn

Skådespelare: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Vin Diesel, Bradley Cooper, Lee Pace, Michael Rooker, Karen Gillan, Djimon Hounsou, John C. Reilly, Glenn CloseGuardiansoftheGalaxy

När Peter Quill (Pratt) är åtta år blir han kidnappad av utomjordingar. Han växer upp till en rymdsmugglare som gör inbrott till tonerna av åttiotalsklassiker medan han dansar över brottsplatsen med sin freestyle i handen. En dag tar han sig vatten över huvudet när han stjäl en eftertraktad glob. Globen har oanade krafter och eftertraktas av Ronan, en inte helt schyst snubbe som ägnar sig åt folkmord och vars största dröm är att förinta hela universum. Quill hamnar i trubbel men träffar snart på den galna tvättbjörnen Rocket, livvaktsträdet Groot, den mystiska Gamora och muskelberget Drax the Destroyer. Tillsammans bildar de ett team av superhjältar som får i uppdrag att rädda galaxen från utplåning.

Det sägs att Marvel gjorde lite av en chansning när de satsade på en superhjältefilm med okända karaktärer. Chansning eller inte, filmen har gått hem i stugorna och spelat in en hel del kosing. Jag brukar tycka mycket om superhjältefilmer (det finns dock undantag, Thor till exempel…) och Guardians of the Galaxy gjorde mig inte besviken. Inte för att den stack ut särskilt mycket. Den följer den vanliga superhjälte-dramaturgin och är i slutändan lite förutsägbar. Men tack vare humorn, självdistansen, de roliga karaktärerna OCH Björn Skifs “Hooked on a feeling” så tycker jag den är riktigt underhållande. Den är varken särskilt rå eller särskilt gullig. Röstskådespelarna Bradley Cooper och Vin Diesel som spelar Rocket och Groot gör bra ifrån sig, den sistnämnde imponerar med tanke på vad han lyckas göra med Groot som upprepar samma replik filmen igenom…

En färgklick på Marvels superhjältehimmel alltså. Jag längtar efter att få se mer av Peter Quill och gänget!

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Transcendence

År: 2014

Regi:  Wally Pfister

Skådespelare: Johnny Depp, Rebecca Hall, Paul Bettany, Cillian Murphy, Kate Mara, Morgan Freeman

Paret Evelyn och Will Craster (Hall och Depp) är två framstående forskare inom området artificiell intelligens. Deras mål är att skapa en bättre värld där datorer hjälper till att utveckla mänskliga förmågor. Särskilt Evenlyn drivs av en vilja att rädda jorden från miljöförstöring och krig. Detta genom att ladda ner en mänsklig hjärna/ett medvetande till en dator. Låter det trovärdigt? Nja.

Konflikten presenteras tidigt. Snart förstår vi att en antiteknisk organisation med våld som främsta medel är paret Craster på spåren. En liga ledd av Bree (Kate Mara) planerar att mörda Will eftersom de fruktar det vetenskapliga genombrott Crasters närmar sig. Men Will och Evenlyn har kommit en bra bit på väg och deras stora projekt kan snart sjösättas. Så vem blir det som drar det längsta strået: En slipad terrororganisation eller en superdator av gigantiska mått som hade gjort Bill Gates avundsjuk?

Jag var till en början glad att se Johnny Depp i en lite annorlunda roll. Det var några år sedan Edward Scissorhands (1990), Gilbert Grape (1993), Sleepy Hollow (1999) och Finding Neverland (2004). De senaste åren har det blivit många udda figurer som Jack Sparrow, Hattmakaren i Alice i Underlandet (2010) och Willy Wonka, vilket Depp visserligen gjort med bravur. När jag sett Transcendence känner jag dock att entusiasmen övergått i besvikelse. Detta är en väldigt underlig och spretig film. Faktum är att det är lite kalkonvarning.

För det första så saknas det trovärdighet, inte ens inom science fiction-genren känns händelseförloppet rimligt som det framställs i filmen. Handlingen känns krystad, obegriplig och fånig, trots att filmen i början känns helt ok. I slutet spårar filmen ur helt och superdatorn får ologiska krafter. Slutet är löjligt och totalt…obegripligt.

På det stora hela är detta ett slöseri med bra skådisar då manuset är spretigt och urvattnat, intrigen krystad och karaktärerna platta och ointressanta. Nej Johnny, du kan bättre än så här.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Divergent

År: 2014

Regi: Neil Burger

Skådespelare: Shailene Woodley, Theo James, Ashley Judd, Kate Winslet, Zoë Kravitz, Ray Stevenson, Jai Courtney

Divergent

Tris bor i ett samhälle där människor lever åtskilda i fem olika falanger beroende på sina egenskaper.
De tappra, som utgör själva polisväsendet i staden, De lärda som vet allt om allting, De fridfulla, De ärliga och De osjälviska. Tris, hennes bror och båda föräldrar tillhör De osjälviska och fyller sin vardag med att försöka göra gott för andra, medan de hånfullt kallas för “torrisar” av andra falangmedlemmar.

När ungdomarna i samhället når en viss ålder är det dags att återigen prövas för vilken falang de passar i, och enligt statistiken återvänder 95 procent till sina gamla falanger . Tris är nervös men inställd på att återvända till sin familj efter valet. Men under testerna inträffar något konstigt som gör hon inte längre känner sig säker på att hon tillhör De osjälviska.

Divergent känns väldigt inspirerad av Hungerspelen. De olika falangerna kan ses som en annan variant av distrikt och vi förstår snart att det ligger några lik begravda i samhället som Tris växt upp i. Shailene Woodley är bra i huvudrollen, likaså Theo James som den hemlighetsfulle Four.

Filmen bjuder på mycket fart och fläkt och flera våldsscener där karaktärerna hoppar från skenande tåg och slåss mot varandra med sina bara händer. Men trots okej underhållning så påminner den lite för mycket om Hungerspelen och blir därför aldrig särskilt engagerande. Shailene Woodley’s Triss är en hjältinna i klass med Jennifer Laurence’ Katniss, men Hungerspelen är strået vassare med en råare intrig, mer spänning, mer engagemang och med bättre skådespelare (vem slår till exempel Philip Seymour Hoffman, som numera är död, SNYFT…).

Divergent blir i slutändan lite för förutsägbar och på tok för lång.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Gravity

År: 2013

Regi: Alfonso Cuarón

Skådespelare: Sandra Bullock, George Clooney

gravity-poster

Dr. Ryan Stone (Sandra Bullock) skickas upp på ett specialuppdrag i rymden tillsammans med den rutinerade astronauten Matt Kowalski (George Clooney). Ryan ska hjälpa till med en uppgradering av Hubble-teleskopet, ett på pappret enkelt rutinuppdrag som dock snabbt visar sig bli mycket farligare än så…

Alfonso Cuarón, som regisserat så vitt skilda filmer som Children of Men, Harry Potter och fången från Azkaban och Din morsa också!, har tillsammans med sin son Jonás Cuarón i flera år arbetat med att kunna få göra Gravity (de har skrivit manuset tillsammans och pappa har regisserat). Bortsett från det faktum att det säkert var svårt att få finansiering till en såpass påkostad film i rymden med så återhållsam handling (för det är inga massiva rymdfarkoster som skjuter laserstrålar på varandra eller aliens som äter upp varandra det handlar om här) var den främsta utmaningen rent teknisk. Att få det att se ut som att de rör sig i tyngdlöshet så trovärdigt som möjligt och alla andra tillhörande utmaningar med att få en film som i stort sett bara utspelar sig i rymden att kännas äkta, bidrog till att de under lång tid fick ta fram helt ny teknik för att göra filmen exakt så som de ville ha den.

Hur blev då slutresultatet? I mitt tycke har de lyckats extremt bra med den tekniska biten, jag har nog aldrig känt mer som att jag är i rymden än när jag ser Gravity. James Cameron (regissör till Titanic, Avatar m.fl.) ska ha sagt att det är det bästa rymdfoto han har sett i en film och jag är beredd att hålla med. Specialeffekterna håller högsta klass och för en gång skull är det bra 3D-effekter också. Jag är inget jättestort fan av 3D rent allmänt men detta är första gången sedan Avatar som jag tycker det förhöjer filmen. Det ska tilläggas att detta verkligen är en biofilm i alla dess avseenden, jag misstänker att, precis som med Avatar, att filmen inte alls blir samma sak när man ser den hemma på en tv-skärm.

Med film räcker det dock inte om bara den tekniska biten håller. Men som tur är håller övriga bitar också. Handlingen i sig är egentligen inget supermärkvärdigt men utförandet håller högsta klass. Cuarón visar prov på att han är en väldigt skicklig regissör som får den begränsade handlingen att aldrig kännas utdragen, tiden går väldigt snabbt. Den är också föredomligt kort, den klockar in på drygt en och en halv timme. I en tid när alla filmer verkar gå efter tumstocken att de måste vara minst 2 timmar långa känns det ganska uppfriskande faktiskt.

Eftersom det är så få roller i filmen hänger mycket på de två huvudrollsinnehavarna och de gör båda två ett utmärkt jobb. Clooneys roll är visserligen ganska tacksam, det känns som att han skulle kunna den typen av roll i sömnen egentligen, men han gör det bra ändå. Den mer krävande rollen är helt klart Sandra Bullocks. Jag har väl aldrig varit ett direkt Bullock-fan, hon är visserligen en fullt duglig skådis och funkade bra i de romantiska komedierna hon gjorde på 90-talet, men de dramatiska insatserna har ofta lämnat  lite att önska. Hon har dock gjort lite av en comeback det sista i och med Oscarvinsten för The Blind Side (hon var bra där men att få en Oscar var lite i överkant tycker jag) och nu med Gravity. Hon axlar rollen utmärkt och jag tror att hon kommer att vara med i Oscarracet även i år.

Det som jag bär med mig mest när eftertexterna rullat är kanske inte främst att jag blivit oerhört berörd utan mer att jag fått en rejält maffig filmupplevelse. Filmen är helt enkelt förbaskat spännande och man sitter ofta fastnaglad i biostolen. De som har ovanan att bita på naglarna ska nog ta med sig vantar. Jag får faktiskt gåshud ett antal gånger under filmens gång, vilket inte hör till vanligheten. Ursprungligen trodde jag att Gravity skulle vara en mer stillsam och kontemplativ film som skulle försöka väcka tankar om livets stora frågor. Så blev det inte riktigt. Visst har den sina lugna stunder men den är ofta rejält fartfylld också. Det är såklart inget fel med det, att bara ge publiken en rejält spännande och storslagen bioupplevelse är inget jag klagar över. Dessutom ska filmmusiken ha ett stort plus, den är både suggestiv och stämningshöjande utan att ta över och bombastisk utan att bli överdrivet svulstig.

Sammanfattningvis är det en tekniskt briljant film som faktiskt känns som något man inte sett innan (i viss mån). Det är solida skådespelarinsatser men handlingen skulle behövt vara lite mer engagerande ändå och filmen behövt beröra mig mer än den gör för att det där riktiga toppbetyget. Jag tror som sagt den kommer att tappa lite om man inte ser på bio så gör helst det om ni kan. Men det blir definitivt en solklar fyra i betyg.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB