År: 2014

Regi: David Robert Mitchell

Skådespelare: Maika Monroe, Keir Gilchrist, Olivia Luccardi, Daniel Zovatto

Jay är en bekymmerslös tonåring som precis börjat dejta en snygg kille. Efter några dejter inträffar dock något chockerande. Jay får reda på att hon “smittad” och förföljd av något övernaturligt som vill döda henne. Vad exakt det är som följer efter Jay är oklart. Det enda hon kan göra är att fly i panik, eller föra spöksmittan vidare.

Det har gått inflation i “hoppa fram”-effekter i skräckfilm de senaste åren. Vissa regissörer lever efter mottot “more is more” och tror ju fler effekter och spöken de trycker in i handligen, desto bättre blir resultatet. Därför blir jag så glad när jag ser It Follows. Äntligen en regissör som kommer med lite nya grepp inom genren!
Det som följer efter ungdomarna i It Follows är, uppfriskande nog, ingen vitsminkad, galen kvinna. Förvånansvärt ofta är det mordlystna, sinnessjuka kvinnor som syns i skräckfilmer. Inte sällan kopplas deras galenskap till ett förlorat barn.
Att använda sig av barn som spöken har också visat sig vara ett lyckat koncept. De flesta skräckfilmsälskare minns nog den långhåriga flickan Samara som spred skräck genom videoband i The Ring.

I den här filmen har man skalat bort de värsta klichéerna och gjort handlingen fri från galopperande zombies.
It Follows känns fräsch, spännande och oförutsägbar. Maika Monroe gör ett grymt jobb som Jay och gåshuden knottrar sig flera gånger. Ljudet används på ett skickligt sätt och skapar en kuslig stämning.

En ny favorit för skräckälskare.

År: 2010 + 2013

Regi: James Wan

Skådespelare: Patrick Wilson, Rose Byrne, Ty Simpkins, Lin Shaye, Barbara Hershey, Leigh Whannell, Angus Sampson

Josh och Renai flyttar in i  ett nytt hus med sina tre barn. En kväll råkar sonen Dalton ut för en olycka på vinden och hamnar i oförklarlig koma. Efter flera månader av ovisshet väljer föräldrarna att flytta hem Dalton för att vårda honom i huset. Flera oförklarliga och obehagliga saker börjar då inträffa och Renai anar att huset är hemsökt. När Josh och Renai tar hjälp av den äldre kvinnan Elise, ett medium med två assistenter i släptåg, visar det sig att Daltons tillstånd är långt mer komplicerat än de tidigare trott.

För att börja med ettan, så tycker jag att första halvan av filmen är bäst. Det är oftast det man inte ser, eller bara får en liten glimt av, som är läskigast. För tittaren är det ovissheten som gnager mest: tiden innan man får en slutgiltig förklaring till alla hemskheter.
Sista minuterna tar regissören i för kung och fosterland, och  det blir lite som att gå Hotell Gasten på Liseberg. Filmduken fylls av osaliga andar som hoppar fram eller som bara står och grinar. Och visst är det ganska skrämmande med läskigt utspökade skådespelare, det räcker definitivt för att skrämma mig. Men ibland blir det lite för mycket. Som när Renai hittar fysiska spår efter ett spöke eller när man får se en viss ond ande upprepade gånger i bild. Less is more, i synnerhet i skräckfilm.

Insidious: Chapter 2 tar vid där ettan slutade.  Familjen är fortfarande hemsökt och Lorraine (Josh mamma) försöker tillsammans med en gammal vän till Elise lista ut vad som ligger bakom familjens förbannelse. Sökandet leder de snart fram till en fasansfull hemlighet. Det är mycket “hoppa fram”-effekter även i denna film, och jag fick hjärtat i halsgropen flera gånger.

Tvåan har fått kritik för att plagiera och låna från flera stora filmklassiker som jag ska undvika att nämna här. Plagiat eller hyllning – jag köper hopkoket. Jag är såpass uppskrämd under hela filmen att jag inte hinner irriteras över sådana detaljer eller att det ibland är lite väl många spöken i bild. Men visst duggar klichéerna tätt. Manusförfattarna har försökt att återanvända äldre, lyckade koncept snarare än att komma på något eget. Därför förstår jag att många skräckfilmsfantaster blir irriterade. Men, trots en del invändningar så är Insidious-filmerna skrämmande i sin helhet.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB (Insidious)

IMDB (Insidious: Chapter 2)

År: 2009

Regi: Lars von Trier

Skådespelare: Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe, Storm Acheche Sahlstrøm

Eftersom jag inte sett denna omtalade film förrän nu så kan jag inte motstå att reflektera över den.
För er som inte hört talas om Antichrist handlar den om ett gift par som förlorar sin son i en tragisk olycka. Kvinnan (Gainsbourg) går in i en djup depression och mannen (Dafoe) som är terapeut kommer på en fantastisk idé. Nämligen att ta sig an frugan som patient. De åker till ett ödehus långt ut i skogen, Eden, där kvinnan tillbringat mycket tid för att skriva på sin avhandling om kvinnohistoria och häxbränningar.

Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe är två mycket skickliga och modiga skådespelare. Jag beundrar dem för att de vågade göra den här filmen. För den väcker onekligen känslor. Oavsett om man tycker den är lysande eller ren skit så blir man på ett eller annat sätt påverkad. Jag läste en recension i SvD där Carl-Johan Malmberg nöjt konstaterade att von Trier ställer “det manliga förnuftet mot den kvinnligt onda naturen…där det är mannen som går segrande ut ur könskampen.” 

Och tittar man på filmens kvinnosyn så känns den väl sådär. Det är mycket riktigt kvinnan och naturen som symboliserar det onda. Prologen är min favoritdel i filmen, frånsett att man får se penetrationen. Detta är så typiskt Lars von Trier på något sätt. Det är som att han vill att man ska bli upprörd, chockad eller förbannad.

Första halvan av filmen tycker jag är helt ok. von Trier är en mycket speciell filmskapare, och jag håller verkligen med om att film ska skaka om och flytta fram gränserna. Men sedan spårar filmen ur i ren tortyrporr. Det runkas blod, kön stympas och skrev krossas. von Trier blandar friskt de tre ingredienserna sex, våld och blod, och jag känner att jag får en överdos. Uttrycket less is more har inte varit von Triers ledstjärna i det här projektet. Att han dessutom tillägnat filmen till Andrej Trakovskij förstår jag inte riktigt. Jag är ingen expert på Tarkovskij men i de filmer jag sett av honom finns en helt annan fingertoppskänsla än det som i Antichrist mest liknar effektsökeri.

Det är helt och hållet skådespelarna som räddar betyget, djuren och vissa vackra scener. Allt annat hade jag klarat mig utan, faktiskt. Men kul med en filmskapare som vågar sticka ut.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

År: 2013

Regi: Fede Alvarez

Skådespelare: Jane Levy, Shiloh Fernandez, Lou Taylor Pucci, Jessica Lucas, Elizabeth Blackmore

Fem ungdomar träffas i en liten stuga i skogen. En i gruppen, Mia (Jane Levy), är beroende av droger och det är tänkt att vistelsen ska fungera som avvänjning för henne. Ganska snart hittar de en mystisk bok i källaren som någon givetvis öppnar och läser högt ur. Och då brakar helvetet loss…

Ja, det är alltså dags för ännu en remake av en gammal skräckklassiker. Nu är det Sam Raimis kultfilm från 1981 som dammas av och moderniseras. Raimi har faktiskt själv varit med och medproducerat den här nyinspelningen, vilket fått många att hoppas på att filmen åtminstone ska utmärka sig något bland alla de skräckremakes som gjorts.

Om vi börjar med det positiva så är den faktiskt bättre än många av senare års kopior. Den är ganska så snygg och välgjord och försöker åtminstone ändra en del jämfört med originalet. Bruce Campbells kulthjälte Ash finns inte med, bakgrunden är något ändrad och många händelser är helt annorlunda. Detta är ett stort plus i mina ögon, då karbonkopiering av gamla filmer är bland de tråkigaste man kan se.

Men såklart är allt inte så bra som det låter. Om man ska gå över till mina invändningar istället finns det en hel del av dom också. Till och börja med är karaktärerna ganska så tråkiga och intetsägande, det är främst Jane Levy som Mia (och i viss mån Lou Taylor Pucci som Eric) som åtminstone sticker ut något. Detta bidrar ju tyvärr till att man inte bryr sig så mycket om karaktärerna. Visst hejar man på dom i slutändan men inte så mycket som man hade velat. Dessvärre så hakar filmen också på den så kallade torture porn-trenden (kort sammanfattat så är det ett begrepp för när en film innehåller mycket våld och ofta visar det detaljerat) lite för mycket, även om det görs med åtminstone lite mer finess än vanligt. Personligen tycker jag att det är lite synd då jag mycket hellre vill bli skrämd än äcklad när jag ser skräckfilm. Det säger sig själv alltså att det här inte är en film för kräsmagade, det är minst sagt en hel del blod som spills innan eftertexterna börjat rulla. Man lär sig bland annat att slicka med tungan längs en kartongkniv är en dålig idé, då vet ni lite vad för nivå det handlar om. Jämfört med originalet så är filmen dessutom i stort sett humorfri, personligen tycker jag att den hade tjänat på att lätta upp stämningen ibland.

Sammanfattningsvis är den trots allt klart bättre än många andra slentrian-nyinspelningar. Det blir en stark tvåa i betyg.

Betyg: ★★

Recensent: Jimmy

IMDB