Recension – Lady Bird

År: 2017lady bird

Regissör: Greta Gerwig

Skådespelare: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Lucas Hedges, Timothée Chalamet, Beanie Feldstein, Lois Smith

Jag fastnade för Greta Gerwig i Noah Baumbachs film Greenberg där hon spelade mot till exempel Ben Stiller och Jennifer Jason Leigh. Greenberg var långtifrån Baumbachs högform i The Squid and the Whale. Men Gerwig hade något speciellt, hennes närvaro lyfte den annars ganska slätstrukna filmen.

Hon skrev manus tillsammans med Baumbach till Frances Ha, där hon spelade huvudrollen och nominerades till en Golden Globe.

Som skådespelare har Gerwig ett eget uttryck. Charm, mänsklighet och humor blir tillsammans en väldigt lyckad mix. Men nog om hennes skådespelarskills, i den här filmen är hon ju faktiskt regissör.

Huvudrollen i hennes debutfilm Lady Bird spelas av irländska Saoirse Ronan med amerikansk accent (inget som man tänker på).

Lady Bird heter egentligen Christine. Som en demonstration mot sina föräldrar har hon valt att ta kalla sig något annat än sitt tilltalsnamn.
Lady Bird går sista året i High school i Sacramento, Kalifornien. Hon avskyr Sacramento och vill inget hellre än att komma in på ett fint universitet på östkusten som Harvard eller Yale. De vuxna i hennes närhet är inte särskilt uppmuntrande. De är alla överens om att hennes betyg är för dåliga.
Hon går i en katolsk skola där de ägnar sig mycket åt musikalrepetitioner.

Lady Birds mamma Marion (Laurie Metcalf) jobbar dubbla pass på ett mentalsjukhus för att få ihop till brödfödan. Sedan pappa Larry (Tracy Letts) blev arbetslös har det blivit tajtare ekonomiskt och Lady Bird får ofta höra att hon är otacksam.
Metcalf och Letts är båda mycket bra i föräldrarollerna. Replikerna är trovärdiga, underfundiga och ofta väldigt roliga.

Saoirse Ronan lyser som vanligt klart i sin roll. Det mesta hon går igenom känns bekant i en coming of age-film: att bli kär (inte sällan i en douche bag), att svika sin kompis för det “coolare” gänget, att hitta sig själv, att följa sina drömmar, trotsa sina föräldrar och så vidare.

Gerwig skildrar det med en egen röst, hon har hämtat en del ur sina egna erfarenheter, och det blir så mycket bättre, gripande och framför allt roligare!
Skildringen av mamma-dotter-relationen är mycket fin att se och träffar rakt in i hjärterötterna.
Dessutom avviker Gerwig från tvåsamhetsnormen, vilket är mycket befriande (och tyvärr ganska så ovanligt).

Detta kan mycket väl vara en blivande klassiker bland coming of age-filmerna.
Filmen har premiär den 9:e mars i Sverige.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

Recension – Call me by your name

År: 2017

Regi: Luca Guadagnino

Skådespelare: Armie HammerTimothée Chalamet, Amira Casar, Michael Stuhlbarg, Esther Garrel

Filmer som handlar om kärlek. Det har jag sett oändligt många gånger förut.

Sedan i söndags kan jag konstatera att Call me by your name är den bästa film jag har sett som handlar om kärlek. Detta i hård konkurrens med Blå är den varmaste färgen.call

Bitterljuv är ett ord som beskriver min känsla inför den här filmen som höll mig fängslad under två timmar.
Historien handlar om förälskelsen mellan sjuttonårige Elio och hans föräldrars sommargäst på den italienska rivieran 1983.

Amerikanen Oliver (Armie Hammer) är kaxig, lättsam, charmig och maskulin.
Elio uppfattar till en början Oliver som nonchalant, delvis på grund av hans överanvändning av hälsningsfrasen “later”.

Elio (Timothée Chalamet) kommer från en sällsynt begåvad familj som talar flera språk och intresserar sig för konst, musik och litteratur. För att fördriva tiden brukar han gå ut och dansa, transkribera musik eller bada.

Det känns fattigt att försöka beskriva hur bra den här filmen är. Anledningen till att jag tycker så mycket om den är att den griper tag i mig. Karaktärerna är trovärdiga och jag tycker om dem. De är mänskliga och upplever något som vi alla kan relatera till.

Alla kommer vi ihåg den första, ljuva kärleken som innan man vet ordet av kan krossa en.
Med ansiktsuttryck och små, subtila gester gör särskilt  Timothée Chamalet en fantastisk rolltolkning. Det kan på ytan se ut som en lågmäld film, där dramat till störst del utspelar sig på insidan. Men det räcker att känna och iaktta Elio och Oliver för att svepas med.

Varje bildruta är godis. Sommar i Italien, korta shorts, en cigarett i mungipan, aprikoser, åttiotalsmusik och knastrande grusvägar. Det kan låta som en reklamfilm för den italienska landsbygden, men fungerar som en perfekt kuliss för ett livsomvälvande möte.

Kemin mellan Hammer och Chalamet är fulländad och jag kommer på mig själv med att vara spänd inför hur det ska gå.
Inte en replik klingar falskt. När slutscenen ebbar ut är jag i ett känslomässigt rus som stannar kvar i flera timmar. En bitterljuv känsla.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

Recension – Brooklyn

År: 2015

Regi: John Crowley

Skådespelare: Saoirse Ronan, Emory Cohen, Domhnall Gleeson, Julie Walters, Jim Broadbent

Brooklyn_1Sheet_Mech_7R1.indd

Året är 1952. Den unga irländskan Eilis (Saoirse Ronan) har, tack vare en välvillig präst, fått chansen att prova på lyckan i Amerika (närmare bestämt i Brooklyn, New York). Hon lämnar sin mor och syster i Irland och börjar sitt nya liv i ett främmande land. Det är dock inte helt lätt att anpassa sig till ett nytt liv och hemlängtan tär på Eilis. Kommer mötet med den unge italienaren Tony (Emory Cohen) bli vändpunkten?

Brooklyn är filmatiseringen av Colm Tóibíns hyllade bok med samma namn. Manuset till filmen är, lite otippat kanske, skrivet av författaren Nick Hornby (Fever Pitch, High Fidelity, Om en pojke). Hornby är ju mest känd för mer samtida, humoristiska böcker men visar här att historiska dramer funkar lika bra. Jag kan tänka mig att mycket av humorn i filmen är hans förtjänst. Nu är Brooklyn främst ett romantiskt drama men man skrattar till en del gånger också.

Filmens yttre handling är i sig inget märkvärdigt egentligen och i sämre händer hade detta kunnat bli en högst ordinär film. Som tur är är så inte fallet. Regissören John Crowley (som 2007 gjorde den fantastiska Boy A) visar här på fingertoppskänsla, det är väldigt känslosamt utan att vara överdrivet sentimentalt. Han lyckas berätta en historia som varken jäktar sig fram eller är det minsta utdragen. En timma och femtio minuter försvinner i ett nafs, om något skulle jag velat att filmen var längre. Tidstypiska miljöer har snyggt återskapats. Kläderna är helt fantastiska och får en att undra varför folk inte går klädda så där nuförtiden istället.

Castingen är helt klanderfri, allt ifrån rutinerade rävar som Jim Broadbent och Julie Walters till helt okända skådespelare. De två största manliga rollerna spelas av relativt okände Emory Cohen och mannen som är med i det mesta nuförtiden, Domhnall Gleeson (Star Wars 7, Ex Machina, The Revenant etc). Dom gör bra insatser och ger båda ett väldigt sympatiskt intryck. Det är dock ingen tvekan om att det här är Saoirse Ronans film. Ronan som slog igenom i, och Oscarnominerades för, filmen Försoning (Atonement) bara 13 år gammal, gör här sitt livs hittills bästa roll. Hon är med i stort sett varenda scen och höjer filmen avsevärt. I en sämre aktris händer hade filmen inte blivit i närheten av lika drabbande som den är. Regissören använder sig mycket av närbilder på henne, närbilder då hennes ansikte är det enda som ska förmedla vad vi i publiken ska känna, och det klarar hon med bravur. När Ronan gråter så gråter jag, när hon är glad gläds jag med henne. Ronan är en de bästa skådespelarna i hennes generation så hennes andra Oscarnominering för denna roll är synnerligen välförtjänt.

Det är dock inte en helt perfekt film, jag hade velat känna och komma närmare flera av karaktärerna och få lite djupare karaktärsporträtt. Men detta är i grund och botten Eilis historia och jag kan ändå förstå att de valt att fokusera på henne. För en gångs skull är det faktiskt männen som hamnar lite i periferin. Det är också uppfriskande med en rakt berättad, gammaldags historia utan en massa snabba klipp, oväntade twistar och flashbacks. Dessutom så pratar, så klart, många av personerna med irländsk dialekt vilket jag älskar. Om du så sätter två personer på en sten i skogen och bara låter dom prata om vädret på irländska hela filmen igenom så skulle jag vara nöjd. Sammanfattningsvis så är det en väldigt fin, vacker film med (mestadels) sympatiska personer, du kommer att bli berörd, antagligen fälla en tår eller två, och samtidigt må bra när du lämnar biosalongen.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Fifty Shades of Grey

År: 2015

Regi: 
Sam Taylor-Johnson

Skådespelare:
Dakota Johnson, Jamie Dornan, Jennifer Ehle, Eloise Mumford, Victor Rasuk

Fifty-Shades-of-Grey-Poster-05

Studenten Anastasia (Johnson) och miljardären Christian Grey (Dornan) möts på kontoret i en av hans många skyskrapor. Hon är blyg, osäker och fumlig. Han har pokerfejs, är tvärsäker och kontrollerad. Men trots sina skilda bakgrunder och personligheter så säger det genast klick.
Resten av filmen (det vill säga ungefär 1 timma och 45 minuter) handlar om hur Christian förföljer Ana och försöker hetsa henne till att skriva under ett kontrakt.
SPOILER ALERT! Christian Grey har nämligen lite “udda” sexuella preferenser. Han är ett fan av BDSM och letar efter en undergiven kvinna som kan få honom att njuta i sänghalmen. Han är, som ni kanske redan listat ut, dominant. Ana letar i sin tur efter en kärleksfull man med ett stabilt psyke, något som Mr Grey tyvärr inte har.

Jag erkänner. Jag hade riktigt låga förväntningar på Fifty shades of Grey från början. Jag blir förbannad på att filmer som vänder sig till en kvinnlig publik ofta har ett så unket budskap. Varför förväntas alltid kvinnor dras till störda kontrollfreaks?
Men jag måste säga att filmen överraskade mig. Den var inte alls någon kalkon. Den var något betydligt värre än så, den var tråkig!
“Ok, men om handlingen är skit så kanske sexscenerna ändå lever upp till förväntningarna?” tänker ni. Jag måste tyvärr göra er besvikna även på den punkten. De är inte hetare än ljummen gröt.

Jag tycker verkligen det är ironiskt att en sådan här film har premiär på Alla hjärtans dag med tanke på storyn. En snygg, rik kille som är sjukligt svartsjuk, som förföljer och kontrollerar sin flickvän. Till alla er som tror att Fifty shades of Grey är en romantisk film: detta är f-n inte romantiskt, det är en uppvisning i psykopati och maktspel. Den handla inte om kvinnlig sexualitet och frigörelse.
Varför inte göra en thriller där Mr Grey spårar ur och blir Patrick Bateman? Den filmen hade i alla fall haft potential. Istället blir det två timmars tomgångskörning. Trots en hyfsad insats från Dakota Johnson.

Betyg:

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Blå är den varmaste färgen

Originaltitel: La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2

År: 2013

Regi: Abdellatif Kechiche

Skådespelare: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Salim Kechiouche, Aurélien Recoing, Catherine Salée, Benjamin Siksou, Mona Walravens, Alma Jodorowsky

blue-is-the-warmest-color-poster

Adèle (Adèle Exarchopoulos) är en ung kvinna som går i gymnasiet. Hennes liv känns vardagligt och trots en spirande romans med en populär kille i skolan är det något som inte känns riktigt rätt. Men så en dag möter hon den blåhåriga Emma (Léa Seydoux) och hennes liv vänds upp och ned av de starka känslor som uppstår.

Blå är den varmaste färgen vann guldpalmen i Cannes förra året. Anmärkningsvärt nog var det inte bara regissören Abdellatif Kechiche som fick motta priset, för första gången fick även de två skådespelerskorna i huvudrollerna dela priset med honom. Det är lätt att förstå varför då deras modiga och rent ut sagt fantastiska rolltolkningar ger filmen dess kraft. Det känns oerhört äkta och jag kommer på mig själv att både le ofta och hoppas innerligt på att de ska få ihop det, jag gläds med dom när de har det bra ihop. Kemin de utstrålar tillsammans skulle antagligen de flesta regissörer till romantiska komedier kunnat döda för att få med en bråkdel av i sina filmer. På samma sätt svider det till i hjärtat när de åker på motgångar och det går mindre bra för dom. Ska deras kärlek övervinna allt eller inte? I tre timmar får du följa deras liv men trots den långa speltiden finns det knappt en död eller långtråkig stund. All heder åt årets Oscarvinnare Cate Blanchett som vann bästa kvinnliga huvudroll för Blue Jasmine men Exarchopoulos och Seydoux är så väldigt mycket bättre i den här filmen. Att de inte ens blev nominerade är inte annat än skandal.

Hela filmen genomsyras av en realism och äkthet som känns väldigt uppfriskande. Undertecknad är ett stort fan av diskbänksrealism så jag rent ut sagt älskar det. Tyvärr har mycket av snacket handlat om de explicita och långa sexscenerna i filmen, personligen tycker jag att det är tråkigt att de fokuserat på en sådan bisak. På det stora hela tycker jag att de passar in och är i linje med den äkthet filmen vill förmedla. Men jag tror iofs också att realismen och laddningen i scenerna hade varit intakt även om de kortats ned något.

Blå är den varmaste färgen är verkligen ingen film man glömmer av i första taget, den blir snarare bättre med tiden. Den innehåller många starka och minnesvärda scener som bränner sig fast i medvetandet. Det är nästan lite tråkigt att oreserverat hylla en film så här och det känns som att jag försöker leta efter brister där det egentligen inte finns några. Detta är helt enkelt en riktig fullträff som alla borde se. Det kan inte bli annat än toppbetyg.

 

Betyg: ★★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – About Time

År: 2013

Regi: Richard Curtis

Skådespelare: Domhnall Gleeson, Rachel McAdams, Bill Nighy, Lydia Wilson, Tom Hollander, Lindsay Duncan, Margot Robbie

about_time

Om det är någon som kan kallas kungen av brittisk rom-com så är det Richard Curtis. Han har bl.a. skrivit manus till Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Bridget Jones dagbok, Love Actually (även regi) och nu alltså About Time (även regi den här gången). Har man sett nämnda filmer så har man nog ett ganska bra hum om vad About Time är för en film. Det handlar alltså även här om en lite fumlig britt, Tim (Domhnall Gleeson), som träffar en amerikansk tjej, Mary (Rachel McAdams) . Det som är lite speciellt med Tim dock är att han kan färdas i tiden, vilket visar sig vara praktiskt bl.a. när man ska uppvakta tjejer.

Om man är helt allergisk mot romantiska komedier blir man antagligen inte konverterad av About Time. Men om man gillar det, och särskilt de som nämnts ovan, har jag svårt att tänka mig att man blir besviken. Filmen har ett charmigt och sött kärlekspar i Gleeson och McAdams, Bill Nighy är alltid lika härlig och många biroller är både välcastade och ganska roliga. Massor med klyschor hör till genren men här stör det mig inte alls lika ofta som i de typiska amerikanska romantiska komedierna (som typ Kate Hudsons samlade verk de senaste tio åren) och filmen är framför allt inte lika tråkig som många av dom trots sina dryga två timmar. Det är inte bara feel-good och gullegull dock, den finns faktiskt en viss svärta i filmen, vilket jag tycker är bra och välbehövligt. Mycket handlar om familjerelationer och särskilt Tims relation till sin pappa (Nighy) står i fokus. Det är långt ifrån en felfri film, det är som sagt gott om klyschor, det blir lite för mycket av allt ibland och i vissa perioder drar den ut lite på tiden. About Time är helt enkelt en lättsmält bagatell som är rolig för stunden, det är sött, det är charmigt men inget som går in under skinnet på en. Och ibland är det precis det man vill ha.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB