Recension – Vi är bäst!

År: 2013

Regi: Lukas Moodysson

Skådespelare: Mira Barkhammar, Mira Grosin, Liv LeMoyne, David Dencik, Anna Rydgren, Johan Liljemark, Ann-Sofie Rase, Lena Carlsson

vi_ar_bast

Året är 1982. Bobo (Mira Barkhammar) och Klara (Mira Grosin) är bästa vänner och punkare. Trots att andra konstaterar att punken är död bestämmer de sig (eller snarar halkar in på det) för att starta ett band. Viljan finns men erfarenheten och talangen saknas. Kanske kan den religiösa och utstötta men samtidigt musikaliska Hedvig (Liv LeMoyne) bli en tredje bandmedlem och vän?

Lukas Moodysson är alltså äntligen tillbaka med en ny svenskspråkig film efter så många år (experimentella Ett hål i mitt hjärta och Container tycker jag vi glömmer). Med tanke på vad han har gjort de senaste tio åren var mina förväntningar relativt återhållsamma, men samtidigt så älskade jag verkligen Fucking Åmål och Tillsammans så mina förhoppningar var desto större. Som tur är blir man inte besviken.

Det som slår mig först är hur härligt äkta allting känns. Tidsskildringen känns klockren, alltifrån scenografi, rekvisita, musikval och kläder transporterar mig direkt till 1982. Det som känns allra mest äkta är dock skådespeleriet som är oerhört naturalistiskt. Varenda liten biroll, från klasskompisar till fritidsledare, är perfekt castad (det är i stort sett bara okända i rollistan, den mest kända är David Dencik som är rolig i en liten biroll). Det allra största ansvaret hänger dock på de tre huvudrollsinnehavarna, de gör alla sin filmdebut, som lyckligtvis bär upp hela filmen med bravur. De känns trovärdiga på ett sätt som skulle göra flera Dramaten-skådisar gröna av avund. Bobo, Klara och Hedvig är också extremt charmiga karaktärer, både roliga och intressanta att följa. Det är överhuvudtaget en väldigt karaktärsdriven film, det är inte själva handlingen i sig som är det viktiga. Jag kommer faktiskt på mig själv att vilja följa dessa personer i Vi är bäst! del 2, 3 och 4 om de skulle spelas in någon gång. Även om de så bara satt och pratade och kokade tevatten hade jag kollat och bara det är ju ett väldigt bra betyg i sig.

Svensk film, eller film överhuvudtaget, sväller inte direkt över med porträtt av unga starka kvinnor. Det är därför extra uppfriskande och upplyftande att se dessa tre starka tjejer gå sin egen väg och försöka hitta sig själva i en omgivning som desperat vill dela in dom i olika fack (“Ni är ju tjejer och spelar i ett band, alltså är ni ett tjejband!”). De får utstå hån om att de har konstiga frisyrer och är fula men står på sig så gott de kan. De är dock inga robotar som är är helt oberörda av alla hårda ord, de skildras mer nyanserat än så, och det kniper onekligen till i hjärtat de gånger andras oförstående och utanförskapet gör sig påmint.

Det ska dock tilläggas att detta inte är en särskilt mörk och tung film på samma sätt som flera av Moodysson tidigare filmer. Det finns svärta som sagt men på det stora hela är det en ganska lättsam och underhållande film. Den är väldigt rolig, jag hade ett stort leende på läpparna större delen av filmen och jag skrattade ofta till. Moodysson har alltid haft fingertoppskänsla för musikval i sina filmer och så även här. Filmen har ett bra 80-talsdoftande soundtrack med bl.a. Ebba Grön och KSMB som passar in bra i de olika scenerna.

Trots att jag inte har särskilt mycket att anmärka på är det dock inte en ny Fucking Åmål det handlar om här. För att den skulle komma upp i de höjderna skulle jag behöva bli mer berörd än vad jag blir. Lite mer mörker och svärta helt enkelt. Men det är verkligen inget fel heller med att variera sig och göra en skamlöst underhållande, rolig och träffsäker ungdomsskildring. Man går ut ut biosalongen upplyft och glad och vill visa fingret till alla som säger att man inte duger precis som man är. En solklar fyra blir det.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Små citroner gula

År: 2013

Regi: Teresa Fabik

Skådespelare: Rakel Wärmländer, Dan Ekborg, Sverrir Gudnason, Josephine Bornebusch, Tomas von Brömssen, Anki Lidén, Eric Ericson, Rickard Ulfsäter

sma_citroner_gula_blu-ray-22788129-frntl

Agnes är en 29-årig kvinna som brinner för matlagning. Hon jobbar på en fin restaurang i stan. Intresset för mat har hon fått genom sin mamma som är självlärd kock ut i fingerspetsarna. Det är bara en enda rätt i moderns hemmagjorda kokbok som Agnes ännu inte behärskar – Mauds fiskelycka. Det verkar helt enkelt vara en ingrediens som saknas, även om man följer receptet till punkt och pricka…
Agnes är tillsammans med en kille som avgudar Ulf Lundell. Han visar sig snart vara ett riktigt praktsvin. Snart hopar sig problemen både på jobbet och privatlivet och ställer Agnes liv på ända.

Detta är en film med ett tunt persongalleri. Den är däremot späckad med karikatyrer. Den löjligaste figuren görs av Dan Ekborg och ska föreställa en fransk kock med jättekonstig brytning. Tankarna går genast till Pixar-produktionen Ratatouille. Men detta är en romantisk komedi och ingen tecknad film.
Likadant är det med rockkillen Tobias (Rickard Ulfsäter) som aldrig blir mer än en kliché.

Eric Ericson, Josephine Bornebusch, Rakel Wärmländer och Tomas von Brömssen bidrar till filmens lilla underhållningsvärde. Men i slutet utmynnar handlingen i billiga buskisskämt, ett ologiskt händelseförlopp och att Dan Ekborg kissar i soppan och snubblar på en fisk. Man skrattar åt filmen och inte med skämten, om jag säger så.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Känn ingen sorg

År: 2013

Regi: Måns Mårlind, Björn Stein

Skådespelare: Adam Lundgren, Disa Östrand, Jonathan Andersson, Josefin Neldén, Tomas von Brömssen, Marie Richardsson, Reine Brynolfsson, Gunilla Nyroos

Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin…

ingensorg

Det är Håkan Hellströms tolkning av Mats Paulsons kända sommarvisa som öppnar Känn ingen sorg. Etableringsbilden föreställer Älvsborgsbron i Göteborg. Jag får gåshud och känner att detta nog kan bli bra. För redan såhär tidigt in i filmen har Mårlind och Stein lyckats sätta tonen helt rätt.

Pål (Adam Lundgren) är en sympatisk men lite socialt missanpassad Hisingspöjk som bor tillsammans med sin farfar (Tomas von Brömssen) nedanför just Älvsborgsbron. När det kommer till att skriva musik är han en naturbegåvning, men på grund av en ihållande scenskräck har han aldrig lyckats genomföra ett gig. Tillsammans med kompisarna Johnny och Lena ramlar han långgatan fram och blir jagad av förbannade IFK:are (Pål bär en Gais-tröja på ställen där blåvittfansen flockas – dålig idé). Till min stora glädje känner jag igen mina gamla favoritmiljöer, som popklubben Jazzhuset, stråken kring Järntorget, Majorna och så vidare.
En dag träffar Pål Eva som han förälskar sig i. Eva får i sin tur upp ögonen för Påls begåvning och övertalar honom att gå med i hennes band.

Begreppet “ungdomsfilm” klingar inte helt positivt i mina öron, och jag vill inte heller använda det för att beskriva Känn ingen sorg. Den är helt enkelt för bra.
Filmen känns unik. Själva storyn är visserligen basic – pojke möter flicka och förvecklingar uppstår. Filmen går från att vara Göteborgshumoristisk med en del sköna klyschor (von Brömssen ger Albert och Herbert-vibbar) till en allvarlig historia som involverar både droger och misshandel. Det ligger ett konstant skimmer över filmen som är sagorealistisk – vilket jag verkligen tycker om. Och i kombination med Håkan Hellströms fantastiska musik så blir det helt enkelt en perfekt mix. Det blir aldrig musikal (tack och lov för detta), utan musiken lyckas förstärka en känsla. Den blir filmens halspulsåder.

Filmen är väldigt rolig emellanåt. En favoritscen är när farfar Rolle får dambesök av Hopp och Pål agerar “förkläde”. Adam Lundgren gör ett mycket bra jobb som Pål, spelar aldrig över. Även Josefin Neldén övertygar som Lena.

En invändning är att Lena hade kunnat få mer plats. Nu är det Disa Östrand i rollen som Prinsessan Eva som får största uppmärksamheten. Dock som ett objekt snarare än ett subjekt. Hon fyller (blott?) funktionen som Påls drömtjej.
Trots bristande kvinnoporträtt så känns tonen annars helt rätt. Kanske behövdes det två svenskar som gjort film i USA för att ro hem det här projektet. Och för att kunna höja den över många av de svenska filmer som görs idag (självklart finns det undantag, som Gabriela Pichlers fantastiska, drabbande Äta Sova Dö från 2012).

Som Håkan-fan kan jag njuta av de insprängda detaljerna, som låttexter skrivna på väggar och uttalande av skådespelarna i olika sammanhang. Som farfar Rolle till sin flamma Hopp: Vill du ha en idiot lägg din hand i min…
Men som icke-fan har man också mycket att hämta. Jag kan nästan intyga att många “icke-fans” kommer att ha tänkt om efter att ha sett Känn ingen sorg. Det är helt enkelt för svårt att motstå. Och vilken reklam för Göteborg sen.

Eftersom detta inte liknar något jag tidigare sett, berättandet är medryckande, härligt och nyskapande, musiken fantastiskt och Göteborg visar sig från sin bästa sida så blir det ett högt betyg. Känn ingen sorg gör helt enkelt livet lite lättare att leva för en stund.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – The Way, Way Back

År: 2013

Regi: Nat Faxon, Jim Rash

Skådespelare: Toni Collette, Allison Janney, Steve Carell, Sam Rockwell, AnnaSophia Robb, Amanda Peet, Maya Rudolph, Nat Faxon, Jim Rash

images

Duncan är fjorton år och befinner sig i det klassiska gränslandet mellan barndom och vuxenvärld. Det är sommar och han tvingas nu att följa med sin mamma, den bossige styvpappan och bonussyrran på semester till ett strandhus. Ett strandhus där de vuxna varje år samlas för att supa, festa och vänstra med varandra medan barnen tar sin tillflykt någon annan stans. “Som skollov för vuxna” som Duncans flirt Susanna så fint uttryckte det…

Inåtvända Duncan känner sig totalt fel och utanför den nya familjekonstellationen. Ständigt motarbetad och utmobbad av mammans kille Trent (mästerligt spelad av Steve Carell) cyklar han iväg för att få vara ifred. Några kompisar har han inte förutom den skelögda Peter, son till grannen Betty som till varje pris försöker få Duncan och Peter att umgås.
Under en cykeltur hittar Duncan vattenparken Water Wiss där han av en slump träffar på den sällskapsjuke, pojkaktige Owen. Owen fattar tycke för Duncan och ger honom sommarjobb. Plötsligt får Duncan ett sammanhang och en möjlighet att upptäcka nya sidor av sig själv. Samtidigt börjar han utveckla en vänskap med granntjejen Susanna som känner sig lika ensam som honom.

Filmen är späckad med bra skådisar. Toni Collette, Allison Janney, Steve Carell, Sam Rockwell, Anna Sophia Robb, Amanda Peet och Maya Rudolph för att nämna några. Nat Faxon och Jim Rash (som skrev The Descendants) är manusförfattare och regissörer. De gör även två roliga karaktärer i filmen som jobbar i vattenparken.

Här finns karaktärer att älska, att skratta med eller åt. Som tittare bryr du dig helt enkelt om dina karaktärer och det är en av filmens stora styrkor. Tittaren kan hela tiden följa Duncans utveckling. Från inåtvänd, utstött kille som ingen brytt sig om till att bli populär och omtyckt för just den personen han är. En klassisk “växa upp och hitta sin identitet”-historia kryddad med roliga och varma karaktärer som får en att asgarva.

Trents speedade granne Betty (spelad av Allison Janney) är underbar i sin roll och drar ner många skratt. Hennes försök att para ihop Duncan med sin skelögde son Peter är obetalbara! Det är även scenerna med den bittre Lewis (Jim Rash) som har ambitioner att lämna vattenparken, men som aldrig kommit så långt…
Toni Collette och Steve Carell spelade mot varandra i Little Miss Sunshine och är lika lysande i den här filmen. Carell lyckas gestalta svinet Trent med fingertoppskänsla och Collette Duncans osäkra morsa på ett lika träffande sätt.

På minussidan finns en scen där vuxne Roddy (Nat Faxon) tittar på tonårsbrudar i bikini. Känns inte helt fräscht – faktiskt ganska obehagligt.

Annars, mycket bra underhållning!

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – The Royal Tenenbaums

År: 2001

Regi: Wes Anderson

Skådespelare: Gene Hackman, Anjelica Huston, Gwyneth Paltrow, Ben Stiller, Luke Wilson, Owen Wilson, Bill Murray, Danny Glover

the-royal-tenenbaums

Första gången jag såg The Royal Tenenbaums blev jag blixtförälskad. Jag hade aldrig sett någonting liknande. Och jag gillade det. Jag älskade persongalleriet trots att karaktärerna stundtals känns mer som seriefigurer än människor. Jag tycker att Margot Tenenbaum är en av de absolut coolaste och snyggaste karaktärerna som någonsin förekommit i en film. Jag brukar inte gilla Gwyneth Paltrow, men ingen annan hade gjort sig bättre i rollen som Margot.
Regissören Wes Anderson är känd för att ha sitt eget filmuniversum. Tittaren märker omedelbart att detta är en film signerat Wes genom kostymer, scenografin, fotot… Allt detta blir en viktig hörnsten i filmens berättelse. För att kunna uppskatta den här historien krävs det alltså att man är ett fan av dekoren och de charmiga, ibland lite märkliga, detaljerna som förekommer i Wes filmer.

Kort och gott handlar filmen om en märklig familj och deras invecklade relationer. Chas, Margot och Richie är alla tre underbarn till Royal och Etheline Tenenbaum (perfekt spelade av Gene Hackman och Angelica Houston). Royal är en självupptagen och frånvarande far som föga överraskande överger sin familj.
Några år senare är han pank, och vräks från sitt hotellrum där han levt livets glada dagar. Han gör ett sista försök att söka upp sin familj för att ställa allt tillrätta igen. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort, eftersom Royal varit otrogen, stulit barnens pengar, levt på kredit, etcetera… Hans “obotliga” sjukdom blir en sista chans att komma nära sin familj igen.

Jag tycker filmen är otroligt charmig, snygg, rolig, underhållande med oemotståndliga karaktärer. Inte särskilt realistiskt, men vad gör det. Och för den som älskar Bill Murray är detta ett måste!

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB