År: 2017

Regissör: Ruben Östlund

Skådespelare: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West, Terry Notary, Christopher Læssø, Elijandro Edouard, Daniel Hallberg, Martin Sööder

Det första jag tänker på när jag hör The Square är den berömda apscenen med motion capture-artisten Terry Notary. Och det kanske inte är så konstigt, eftersom scenen är ganska representativ för vad filmen handlar om. Hur vi människor kämpar för att upprätthålla vår civiliserade fasad och trycka undan våra djuriska drifter.
Samtidigt är den väldigt underhållande och oförutsägbar. Som åskådare undrar man var det hela ska bära iväg, som så ofta i Östlunds filmer.

Med The Square vann Ruben Östlund filmvärldens finaste pris, Guldpalmen, som den första svenska regissören på 66 år. Det är fantastiskt roligt för svensk film, och inte minst för Östlund. Inte helt opartiskt måste jag säga att jag tycker att priset är välförtjänt.

Östlund är en spännande regissör. Han lyfter ämnen som gör att hans filmer dröjer sig kvar. De får en att grubbla och ifrågasätta det mänskliga beteendet.
I en intervju hörde jag Östlund prata om The bystander effect (åskådareffekten), ett socialpsykologiskt fenomen som gör att människor inte ingriper när andra människor är närvarande. Ju fler människor på plats, desto mindre sannolikt är det att någon ingriper. Och visst är det något fängslande med frågeställningar där inte allt är svart eller vitt, och där det inte alltid finns något tydligt “rätt eller fel”?

I de De ofrivilliga och Turist utforskar Östlunds gruppens påverkan på individen och en manlighet i kris, utlöst av en lavin i alperna.

Filmen Play, som på vissa håll anklagades för att vara rasistisk, handlade om en grupp förortspojkar som på ett raffinerat sätt rånade tre pojkar med det så kallade “brorsan-tricket”. Pojkarna lämnade till slut över sina värdesaker utan att rånarna behövde använda sig av fysiskt våld. Idéen hämtade Östlund från ett riktigt fall i Göteborg.

The Square utspelar sig på ett konstmuseum inrymt i det kungliga slottet i Stockholm där Christian (Claes Bang) är konstnärlig ledare. Muséet är aktuellt med en ny utställning om “Rutan”, som symboliserar tillit.
Filmen är full av dråpliga situationer där huvudpersonen Christians moral sätts på prov, när han sätter sig i den ena besvärliga situationen efter den andra.

Filmen är en satir över samtida konst, och ifrågasätter vad konst egentligen är. Det finns till exempel en scen där en städare råkar “förstöra” ett konstverk som föreställer en hög grus.

Claes Bang är bra och rolig i huvudrollen. Elisabeth Moss från bland annat Mad Men och The Handmaid’s tale gör en rolig biroll som kulturjournalist.

Östlund är ambitiös och vill avhandla mycket i sin film. Det är kollektivet kontra individen, och hur vi behandlar våra medmänniskor.
Efteråt har många intressanta frågeställningar väckts i mitt huvud.
Den enda invändningen jag har mot The Square är att den är lite för lång.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

År: 2014

Regi: Alejandro González Iñárritu

Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Zach Galifianakis, Andrea Riseborough, Lindsay Duncan

År: 2014

Regi: Ruben Östlund

Skådespelare: Johannes Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Clara Wettergren, Vincent Wettergren, Kristofer Hivju, Brady Corbet, Fanni Metelius

Jag såg aldrig färdigt Gitarrmongot (2004), Ruben Östlunds debut som långfilmsregissör. Faktum är att jag inte orkade. Vid det tillfället (kanske borde jag se den igen och göra en ny bedömning) tyckte jag den var alldeles för underlig, på ett inte alltför positivt sätt.

De ofrivilliga (2008) och Play (2011) tyckte jag däremot om. Östlunds filmer har en väldigt säregen stil både vad det gäller hur de är filmade och skådespeleriet som ofta känns autentiskt på gränsen till dokumentärt. Med sin senaste film så visar Östlund att han är en av de intressantaste svenska regissörerna. Filmen fick stående ovationer i Cannes och har rosats av kritikerna i Sverige.

Turist handlar om en svensk familj ur medelklassen som är på semester i de franska alperna. De är här för att “Tomas jobbar så jävla mycket” som frun Ebba uttrycker det. Tillsammans med barnen Vera och Harry ser de fram emot några dagars perfekt skidåkning. Men när det plötsligt dyker upp en lavin sätts hela familjen i gungning.

Precis som i sina tidigare filmer vill Östlund utforska det mänskliga psyket. I De ofrivilliga handlade det om hur vi fungerar i grupp. I Play beskrevs det psykologiska spel som förövare använt sig av när de rånat sina offer (filmen bygger på sanna händelser). I Turist är det hur människor beter sig i krissituationer som är i fokus, och de skuldkänslor katastroföverlevande personer kan drabbas av. Det handlar också mycket om manlig självkänsla och vilken syn män har på sig själva.

Trots sitt i grunden allvarliga ämne innehåller filmen mycket humor. Roligast är Mats (Kristofer Hivju) som vi är vana att se i Game of Thrones. Han har flera riktigt roliga scener. Skådespeleriet är för övrigt mycket bra. Lisa Loven Kongsli är perfekt i rollen som Ebba. Filmen berör också som hastigast den heteronormativa kärnfamiljen, under ett samtal mellan Ebba och hennes väninna där den sistnämnda lever i ett öppet förhållande. Överhuvudtaget sätter filmen igång flera diskussioner, den väcker känslor och funderingar. Igenkänningsfaktorn är mycket hög och Östlund har prickat fullständigt rätt.

Det blir en mycket stark fyra.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

År: 2013

Regi: Joel & Ethan Coen

Skådespelare: Oscar Isaac, Carey Mulligan. John Goodman, Garrett Hedlund, Justin Timberlake, F. Murray Abraham

Llewyn Davis är en folkmusiker i det tidiga 1960-talets New York. Folkmusiken har inte riktigt slagit igenom än (detta utspelas strax innan Bob Dylan slår igenom) så även om han är en begåvad sångare har han det tufft ekonomiskt. Eftersom han övernattar i vänner och bekantas lägenheter blir han involverad i deras liv, främst då paret Jean (Carey Mulligan) och Jim (Justin Timberlake). Ska det stora genombrottet någonsin komma eller måste han ge upp musiken?

Detta är alltså bröderna Ethan och Joel Coens senaste film. Jag har sett samtliga deras filmer och varje gång de släpper något nytt är jag alltid lika förväntansfull. Detta kan i och för sig innebära att man ibland har alltför höga förväntningar och blir lite besviken. Som tur är det inte så den här gången, den är både extremt välgjord och annorlunda på ett bra sätt. Den där lite underfundiga Coenska humorn finns där och det är fint skådespeleri in i minsta lilla biroll. Framför allt Oscar Isaac i titelrollen glänser, och tur är väl det, då egentligen hela filmen står och faller med både hans rolltolkning och sångförmåga. Musik spelar en stor roll i filmen, inte sedan O Brother, Where Art Thou? har den tagit så stor plats i någon av deras filmer. Det är många musiknummer, inte så att de för handlingen framåt på samma sätt som i en musikal, men de är ändå en viktig beståndsdel i historien. Lyckligtvis är musiken fantastisk, den är både medryckande och känslosam, och jag förlorar mig ofta i den. Jag ville leta upp filmmusiken direkt när jag kom hem vilket får anses som ett bra betyg. Även om man hatar folkmusik kan man nog ändå hålla med om att Isaac kan sjunga.

Filmen är helt klart mer karaktärs- än handlingsdriven vilket är uppfriskande. Om jag nu måste säga något negativt är det kanske att några enstaka scener släpar lite långsamt fram, men det är ytterst få. Tidsskildringen känns klockren och fotot är riktigt snyggt även om det mest är grådaskiga miljöer man ser. Dessutom så har Inside Llewyn Davis antagligen det bästa kattskådespeleriet jag sett, bara en sådan sak. Kort sammanfattat är det ännu en liten Coensk pärla, en solklar fyra blir det.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Originaltitel: L’écume des jours

År: 2013

Regi: Michel Gondry

Skådespelare: Audrey Tautou, Romain Duris, Gad Elmaleh, Omar Sy, Aïssa Maïga

Dagarnas skum är en surrealistisk, psykedelisk och milt sagt utflippad kärlekshistoria som bygger på en roman av Boris Vian.
Colin (Duris) är en rik, snygg och uppfinningsrik snubbe. Han har ett piano som blandar drinkar och egen kock som lagar gourmetmat tillsammans med en liten mus. Kocken Nicolas (Omar Sy) är också Colins kompis, och den som parar ihop honom med Chloé (Tautou) på en fest. Förälskelsen slår till och en svindlande kärlekshistoria tar sin början. När kärleken är som mest spirande blir Chloé plötsligt sjuk. Ett näckrosfrö har slagit rot i hennes bröst och inuti lungan växer en blomma sig allt större.

I Dagarnas skum får realismen helt stå tillbaka för fantasi, drömmar och poesi. Regissör är fransmannen Michel Gondry som gjorde mästerverket Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), en av mina absoluta favoritfilmer . Där var sagorealismen mer subtil vilket är mer tilltalande i min smak. Jag har inte läst Vians bok men har hört att den präglas av samma drömska stämning som filmen. Här ryms en del samhällskritik mot löneslaveri då Vian avskydde seriöst arbete. I filmen skämtas det friskt om Jean-Paul Sartre. Detta beror på att Vian hade ett horn i sidan till Sartre, som inledde ett förhållande med Vians fru.

Trots att Gondry lyckats skapa ett imponerande universum med scener som inte liknar någonting annat blir jag aldrig riktigt gripen. All surrealism och alla fantasifoster (en dörrklocka som kryper som en kackerlacka, “spana in mig-dansen” där alla får konstiga ben, en mus som bor i Colins lägenhet) tar överhanden och jag känner mig snart mätt. Kärlekshistorien känns dessutom oengagerande. Detta är kanske inte så relevant i en film som vill uttrycka karaktärernas sinnesstämningar, men i slutändan funkar det helt enkelt inte för mig. Men för den som gillar surrealistiska, drömska filmer med romantisk touch passar den bättre. Filmen får godkänt betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB