Recension – Amatörer

År: 2018

Regissör: Gabriela Pichler

Skådespelare: Zahraa AldoujailiYara AliadoAmatörer_amateurstterFredrik Dahl

Ulricehamn har länge varit känt som inspelningsplats för Colin Nutleys Änglagård.
Nu har en annan glesbygdskommun i Sjuhärad blivit satt på filmkartan, nämligen Svenljunga.
Fredrik Dahl, Kommuntjänsteman vid Svenljunga kommun, spelar dessutom huvudrollen.

Gabriela Pichler, som kallats den nya Bo Widerberg, slog igenom 2012 med Äta Sova Dö.
Nermina Lukac, som spelade huvudrollen, hittade Pichler på en fritidsgård. Lukac var helt grön som skådespelare men förärades ändå med en Guldbagge för insatsen.

Och just så jobbar Pichler när hon spelar in sina filmer. Hon använder sig av amatörer i rollerna, vilket ger en närmast dokumentär känsla. Människorna man får följa är verkligen av “kött och blod”, du får en inblick i deras verklighet och du känner lite extra för dem.

Precis så är det i Amatörer, som handlar om den fiktiva kommunen Lafors, som behöver “sälja in sig”. Ett tyskt lågprisföretag överväger att etablera sig på orten, det är bara en konkurrent som står i vägen, och det är Alingsås.

Eftersom kulturbudgeten är slut frågar kommunledningen ortens skolungdomar om de kan bidra med filmer. Snart anlitas också en tungviktare inom kommunfilmsgenren, som är tillsammans med en av lärarna på skolan.

Amatörer är en film med ovanligt stort hjärta, båda till glesbygdskommunen och människorna som bor där. Gabriela har ett socialt patos och drar sig inte för att ta sig an problem som människor på landsbygden upplever. De framställs aldrig som karikatyrer som man skrattar åt. Man får många goda skratt samtidigt som det emellanåt blir sorgligt.

Manuset har Pichler skrivit tillsammans med Jonas Hassen Khemiri, författaren och dramatikern. Och med tanke på resultatet hoppas jag på fler samarbeten dem emellan framöver.

Fredrik Dahl gör en imponerande debut som den entusiastiske kommuntjänstemannen Musse.

Det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

Recension – Lady Bird

År: 2017lady bird

Regissör: Greta Gerwig

Skådespelare: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Lucas Hedges, Timothée Chalamet, Beanie Feldstein, Lois Smith

Jag fastnade för Greta Gerwig i Noah Baumbachs film Greenberg där hon spelade mot till exempel Ben Stiller och Jennifer Jason Leigh. Greenberg var långtifrån Baumbachs högform i The Squid and the Whale. Men Gerwig hade något speciellt, hennes närvaro lyfte den annars ganska slätstrukna filmen.

Hon skrev manus tillsammans med Baumbach till Frances Ha, där hon spelade huvudrollen och nominerades till en Golden Globe.

Som skådespelare har Gerwig ett eget uttryck. Charm, mänsklighet och humor blir tillsammans en väldigt lyckad mix. Men nog om hennes skådespelarskills, i den här filmen är hon ju faktiskt regissör.

Huvudrollen i hennes debutfilm Lady Bird spelas av irländska Saoirse Ronan med amerikansk accent (inget som man tänker på).

Lady Bird heter egentligen Christine. Som en demonstration mot sina föräldrar har hon valt att ta kalla sig något annat än sitt tilltalsnamn.
Lady Bird går sista året i High school i Sacramento, Kalifornien. Hon avskyr Sacramento och vill inget hellre än att komma in på ett fint universitet på östkusten som Harvard eller Yale. De vuxna i hennes närhet är inte särskilt uppmuntrande. De är alla överens om att hennes betyg är för dåliga.
Hon går i en katolsk skola där de ägnar sig mycket åt musikalrepetitioner.

Lady Birds mamma Marion (Laurie Metcalf) jobbar dubbla pass på ett mentalsjukhus för att få ihop till brödfödan. Sedan pappa Larry (Tracy Letts) blev arbetslös har det blivit tajtare ekonomiskt och Lady Bird får ofta höra att hon är otacksam.
Metcalf och Letts är båda mycket bra i föräldrarollerna. Replikerna är trovärdiga, underfundiga och ofta väldigt roliga.

Saoirse Ronan lyser som vanligt klart i sin roll. Det mesta hon går igenom känns bekant i en coming of age-film: att bli kär (inte sällan i en douche bag), att svika sin kompis för det “coolare” gänget, att hitta sig själv, att följa sina drömmar, trotsa sina föräldrar och så vidare.

Gerwig skildrar det med en egen röst, hon har hämtat en del ur sina egna erfarenheter, och det blir så mycket bättre, gripande och framför allt roligare!
Skildringen av mamma-dotter-relationen är mycket fin att se och träffar rakt in i hjärterötterna.
Dessutom avviker Gerwig från tvåsamhetsnormen, vilket är mycket befriande (och tyvärr ganska så ovanligt).

Detta kan mycket väl vara en blivande klassiker bland coming of age-filmerna.
Filmen har premiär den 9:e mars i Sverige.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Birdman

År: 2014

Regi: Alejandro González Iñárritu

Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Zach Galifianakis, Andrea Riseborough, Lindsay Duncan

birdman
Riggan Thomson (Keaton) är en föredetting som är mest känd för att ha spelat superhjälten Birdman för ungefär tjugo år sedan. Nu ska han regissera en pjäs på Broadway för att friska upp och höja statusen på sin karriär. Till sin hjälp (eller ohjälp) har han bland annat assistenten, tillika dottern Sam som precis släppts ut från rehab, den ivrigt påhejande producenten Jake (Galifianakis) och den narcissistiske skådespelaren Mike (Norton).

 

Filmen är gjord så att det ska se ut som en enda lång tagning och detta gör att finns en påtaglig “här och nu”-känsla. Händelserna utspelar sig uteslutande inuti och kring teatern med den stundande, och för Riggans karriär totalt avgörande, premiären som tickar allt närmare. Projektet möts från första stund av problem, inte minst av Riggans inre röster från alteregot Birdman som spyr galla och triggar hans ångest. När en av skådespelarna inte längre kan medverka plockar man in pojkvännen till skådespelaren Lesley (Watts) för att ro föreställningen i hamn. Mike (Norton) är visserligen en skicklig skådis men en självupptagen, halvgalen skitstövel med udda arbetsmetoder.

 

Min första kontakt med den mexikanske regissören González Iñárritu var genom filmerna 21 grams och Babel. Den senare berörde mig mycket och fick regipriset vid filmfestivalen i Cannes 2006. González Iñárritu plockar ofta in teman som liv, död och andlighet i sina filmer, så även i Birdman.  I en scen talar dottern Sam om för Riggan att han i likhet med alla andra människor inte betyder någonting, det spelar ingen roll att han sätter upp en pjäs för att vinna respekt och creddiga recensioner av kultureliten. Andra existentiella tankar som smygs in handlar om hur kort tid mänskligheten faktiskt har levt på jorden i förhållande till universums ålder eller hur liten sannolikheten är för att man blir ihågkommen efter sin död.

 

Detta är en intensiv filmupplevelse med absurd, svart humor varvad med djupare frågor om livets sanna mening. Den driver också med filmbranschens ytlighet och med den numera utbredda uppfattning om att “syns du (på sociala medier) så finns du i verkligheten, inte annars”.

 

Tillsammans med begåvade skådespelarprestationer, då särskilt från Michael Keaton blir detta till en originell filmupplevelse som är något utöver det vanliga. Att den dessutom är utsmyckad med magisk realism är ett stort plus.

 

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Turist

År: 2014

Regi: Ruben Östlundaffisch_turist

Skådespelare: Johannes Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Clara Wettergren, Vincent Wettergren, Kristofer Hivju, Brady Corbet, Fanni Metelius

Jag såg aldrig färdigt Gitarrmongot (2004), Ruben Östlunds debut som långfilmsregissör. Faktum är att jag inte orkade. Vid det tillfället (kanske borde jag se den igen och göra en ny bedömning) tyckte jag den var alldeles för underlig, på ett inte alltför positivt sätt.

De ofrivilliga (2008) och Play (2011) tyckte jag däremot om. Östlunds filmer har en väldigt säregen stil både vad det gäller hur de är filmade och skådespeleriet som ofta känns autentiskt på gränsen till dokumentärt. Med sin senaste film så visar Östlund att han är en av de intressantaste svenska regissörerna. Filmen fick stående ovationer i Cannes och har rosats av kritikerna i Sverige.

Turist handlar om en svensk familj ur medelklassen som är på semester i de franska alperna. De är här för att “Tomas jobbar så jävla mycket” som frun Ebba uttrycker det. Tillsammans med barnen Vera och Harry ser de fram emot några dagars perfekt skidåkning. Men när det plötsligt dyker upp en lavin sätts hela familjen i gungning.

Precis som i sina tidigare filmer vill Östlund utforska det mänskliga psyket. I De ofrivilliga handlade det om hur vi fungerar i grupp. I Play beskrevs det psykologiska spel som förövare använt sig av när de rånat sina offer (filmen bygger på sanna händelser). I Turist är det hur människor beter sig i krissituationer som är i fokus, och de skuldkänslor katastroföverlevande personer kan drabbas av. Det handlar också mycket om manlig självkänsla och vilken syn män har på sig själva.

Trots sitt i grunden allvarliga ämne innehåller filmen mycket humor. Roligast är Mats (Kristofer Hivju) som vi är vana att se i Game of Thrones. Han har flera riktigt roliga scener. Skådespeleriet är för övrigt mycket bra. Lisa Loven Kongsli är perfekt i rollen som Ebba. Filmen berör också som hastigast den heteronormativa kärnfamiljen, under ett samtal mellan Ebba och hennes väninna där den sistnämnda lever i ett öppet förhållande. Överhuvudtaget sätter filmen igång flera diskussioner, den väcker känslor och funderingar. Igenkänningsfaktorn är mycket hög och Östlund har prickat fullständigt rätt.

Det blir en mycket stark fyra.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – The Grand Budapest Hotel

År: 2014

Regi: Wes Anderson

Skådespelare: Ralph Fiennes, Tony Revolori, F. Murray Abraham, Saoirse Ronan, Adrien Brody, Willem Dafoe, Edward Norton, Mathieu Amalric, Jeff Goldblum, Jude Law, Tilda Swinton, Harvey Keitel, Léa Seydoux, Jason Schwartzman, Tom Wilkinson, Bill Murray, Owen Wilson

GrandBudapestHotel1

En författare (Tom Wilkinson) berättar om när han som ung (Jude Law) mötte den mystiska hotellägaren Zero Moustafa (F. Murray Abraham). Moustafa berättar i sin tur om hur The Grand Budapest Hotel kom i hans ägo och framför allt om hans tid med den flamboyanta och excentriska conciergen Gustave H. (Ralph Fiennes).

Det är alltså dags för en ny film av regissören Wes Anderson. Det är mannen bakom filmerna Bottle Rocket, Rushmore, The Royal Tenenbaums, The Life Aquatic with Steve Zissou, The Darjeeling Limited, Fantastic Mr. Fox och nu senast Moonrise Kingdom. Om man har sett några av ovanstående filmer vet man lite vad som väntar en när man ska se The Grand Budapest Hotel. Det rör sig alltså även här om extremt stiliserade scenerier och miljöer fyllda med excentriska karaktärer, oftast spelade av riktiga klasskådespelare. Jag skulle faktiskt vilja säga att detta är den mest Wes Andersonska filmen som han har gjort. Varenda bildruta känns genomtänkt, både stilistiskt och detaljmässigt. Miljöerna har en väldigt stark öststatskänsla över sig (merparten av filmen utspelar sig i det påhittade landet Zubrowka år 1932), dock en överdriven sådan, fylld med fantasielement för att göra den ännu mer Andersonsk.

Med detta sagt tror jag att folk som har haft lite svårt för hans filmer tidigare antagligen kommer att ha lika svårt för honom här. Å andra sidan innebär detta att dom som gillar hans filmer har en riktigt härlig filmupplevelse framför sig. Personligen så älskar jag Wes Anderson och skulle lätt kunna tänka mig att leva i hans universum, så detta är en riktig smällkaramell till film för mig. Underbara karaktärer, snygga miljöer och väldigt rolig på det där absurda sättet. Anderson har antagligen fått ihop en av de mest imponerande rollistorna någonsin (se ovan) men i grund och botten är det här Ralph Fiennes’ film. Den brittiska karaktärsskådespelaren Fiennes är man mest van vid att se i tunga, dramatiska roller, men här bevisar han att han kan göra komedi minst lika bra. Hans komiska tajming är felfri, inte en replik klingar falskt och han lyckas få mig att verkligen gilla Gustave, trots att han i grunden är en rätt så osympatisk figur (Gustave är ofta bufflig, arrogant och kall), på ett mästerligt sätt. Övriga skådespelare är också utmärkta, som väntat. Om man nu ska rikta någon kritik är det att vissa får väldigt lite speltid och flera roller skulle faktiskt mer kunna klassificeras som cameo-roller. Det hade även varit roligare med flera kvinnliga karaktärer i filmen som är ganska så mansdominerad.

Filmen har några få ögonblick av allvar men filmen är framför allt en komedi. Om man tycker det är viktigt med en engagerande handling kommer man med största sannolikhet att bli besviken, men om man är ett fan av torr, absurd humor kommer man ha en högtidsstund. Jag skrattade till flera gånger under filmens gång och jag kom på mig själv med ett stort leende större delen av speltiden. Ett extra stort plus måste ges till den långa jaktscenen, med största sannolikhet den bästa, fyndigaste och roligaste jaktscenen du kommer att se i år.

Det blir en stabil fyra i betyg till The Grand Budapest Hotel och jag ser redan fram emot Wes Andersons nästa film.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Inside Llewyn Davis

År: 2013

Regi: Joel & Ethan Coen

Skådespelare: Oscar Isaac, Carey Mulligan. John Goodman, Garrett Hedlund, Justin Timberlake, F. Murray Abraham

llewyn

Llewyn Davis är en folkmusiker i det tidiga 1960-talets New York. Folkmusiken har inte riktigt slagit igenom än (detta utspelas strax innan Bob Dylan slår igenom) så även om han är en begåvad sångare har han det tufft ekonomiskt. Eftersom han övernattar i vänner och bekantas lägenheter blir han involverad i deras liv, främst då paret Jean (Carey Mulligan) och Jim (Justin Timberlake). Ska det stora genombrottet någonsin komma eller måste han ge upp musiken?

Detta är alltså bröderna Ethan och Joel Coens senaste film. Jag har sett samtliga deras filmer och varje gång de släpper något nytt är jag alltid lika förväntansfull. Detta kan i och för sig innebära att man ibland har alltför höga förväntningar och blir lite besviken. Som tur är det inte så den här gången, den är både extremt välgjord och annorlunda på ett bra sätt. Den där lite underfundiga Coenska humorn finns där och det är fint skådespeleri in i minsta lilla biroll. Framför allt Oscar Isaac i titelrollen glänser, och tur är väl det, då egentligen hela filmen står och faller med både hans rolltolkning och sångförmåga. Musik spelar en stor roll i filmen, inte sedan O Brother, Where Art Thou? har den tagit så stor plats i någon av deras filmer. Det är många musiknummer, inte så att de för handlingen framåt på samma sätt som i en musikal, men de är ändå en viktig beståndsdel i historien. Lyckligtvis är musiken fantastisk, den är både medryckande och känslosam, och jag förlorar mig ofta i den. Jag ville leta upp filmmusiken direkt när jag kom hem vilket får anses som ett bra betyg. Även om man hatar folkmusik kan man nog ändå hålla med om att Isaac kan sjunga.

Filmen är helt klart mer karaktärs- än handlingsdriven vilket är uppfriskande. Om jag nu måste säga något negativt är det kanske att några enstaka scener släpar lite långsamt fram, men det är ytterst få. Tidsskildringen känns klockren och fotot är riktigt snyggt även om det mest är grådaskiga miljöer man ser. Dessutom så har Inside Llewyn Davis antagligen det bästa kattskådespeleriet jag sett, bara en sådan sak. Kort sammanfattat är det ännu en liten Coensk pärla, en solklar fyra blir det.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – The Wolf of Wall Street

År: 2013

Regi: Martin Scorsese

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Margot Robbie, Matthew McConaughey, Kyle Chandler, Rob Reiner, Joanna Lumley

wolf-of-wall-street-poster2-610x903

I en av de allra första scenerna i The Wolf of Wall Street snortar Leonardo DiCaprios rollfigur kokain ur stjärten på en prostituerad. Det är bara början på en tre timmar lång sex- och knarkorgie. För aldrig har jag sett så många män knarka och gå till horor som i Scorseses senaste film.

Jordan Belfort  börjar sin bana som relativt ödmjuk börsmäklare under börshajen Mark Hanna (roligt spelad av Matthew McConaughey som tyvärr har en liten roll i filmen). Det är först när Belfort startar mäklarfirman Stratton Oakmont som hans karriär exploderar. Den överdrivna framgången övergår snart i ren girighet, ekonomisk brottslighet, korruption och dekadens.

Detta är en väldigt grisig film. Belfort och hans polare framställs inte direkt som några helyllekillar. Kvinnor förbrukas på löpande band. I en scen berättar Belfort hur han och kompisarna delar in prostituerade i olika kategorier. Högst på skalan finns de vackra, eftertraktade och exklusiva som är noggranna med att skydda sig och som tar bra betalt. Ett snäpp ner finns de som inte är lika attraktiva och som saknar elegans men som ändå duger att konsumera. Kvinnorna längst ner på skalan beskriver Belfort som billiga stycken kött nersmittade med könssjukdomar. Har man varit med en sådan så är det bara att bita ihop och ta en penicillinspruta dagen efter.

Större delen av filmen är jag ganska illa berörd. Belfort är en riktig skitstövel och den misogyni som genomsyrar handlingen är rent utav sagt osmaklig. Jag har lite svårt att svälja exploateringen av kvinnor, trots att det tjänar ett visst syfte.

En minnesvärd scen är när Belfort tagit en överdos lugnande medel och den fördröjda effekten kickar in precis när han har ett viktigt samtal på tråden. Dregglande  och halvförlamad försöker Belfort krypande ta sig tillbaka till sin Lamborghini. Tragikomiskt är ordet…

Visst är Scorsese en riktigt skicklig hantverkare. Filmen är snygg och tempot uppskruvat. Men tre timmar blir alldeles för långt. Filmen hade lätt kunnat kapas med 30-45 minuter. DiCaprio har gjort ett gott jobb, men i slutändan blir det för mycket av allt.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB