Recension – Maleficent

År: 2014

Regi: Robert Stromberg

Skådespelare: Angelina Jolie, Sharlto Copley, Elle Fanning, Lesley Manville, Imelda Staunton, Juno Temple, Sam Riley

MALEFICENT-poster

Den onda fen Maleficent såg jag för första gången i Disneys Törnrosa (1959) någon gång på nittiotalet och sedan dess har hon varit en av mina absoluta favoritskurkar. Skräckinjagande, allvarlig och ondskefull fick hon gåshuden att resa sig på mina, på den tiden, små flickarmar. När jag såg trailern för Maleficent med Angelina Jolie i huvudrollen blev jag mycket skeptisk. Jag misstänkte att detta skulle kunna bli en alltför barnvänlig och uddlös Disneyberättelse där Maleficents potential helt skulle gå förlorad. Men efter att ha sett filmen så får jag erkänna att jag är positivt överraskad.

Jag har aldrig direkt anklagat Angelina Jolie för att vara någon större karaktärsskådis och hon har aldrig heller lämnat något större avtryck hos mig. Men faktum är att i rollen som Maleficent, med sina horn, vingar och illröda läppar, lyser hon. Jag har svårt att se att någon annan skulle kunna göra rollen bättre. Hela hennes uppenbarelse känns väldigt lyckad ur filmsynpunkt.
Hennes motpol kung Stefan spelas av den färgstarke sydafrikanen Sharlto Copley som sågs i bland annat District 9 och Elysium.

Filmen börjar med att vi får lära känna Maleficent som flickfe då hon växer upp i Hednalandet, ett fredligt skogskungarike där det bor en massa söta små varelser. Hednalandet gränsar till människornas kungarike och Maleficent gör sitt bästa för att hålla områdena åtskilda eftersom människornas girighet snabbare än ögat kan övergå i våld. En dag träffar hon på en människa i utkanten av skogsriket och driven av nyfikenhet börjar hon prata med honom. Med tiden blir Maleficent Hednalandets beskyddare eftersom hon är den mäktigaste fen i riket. Men gamla oförrätter och människornas övergrepp på Hednalandet gör att hon utvecklar en mörk sida och blir en allt ondare och hämndlysten fe. Hon skaffar sig en undersåte i korpen Diaval (Sam Riley) och tillsammans smider de planer. Alla som kan sin Törnrosa-saga vet att den involverar en ond förbannelse.

Att berätta sagan om Törnrosa ur fen Maleficents perspektiv är ett smart drag, det blir både intressantare och mer nyanserat. Törnrosa själv (Elle Fanning) blir inte mer än en parentes, hon känns både ointressant och intetsägande. Detta är Angelina Jolies film. Manusförfattarna har jobbat en del med könsrollerna vilket känns uppfriskande i en Disney-produktion. Visuellt är filmen snygg men bitvis blir det lite överdos av gulliga djur i Hednalandet. Eftersom jag älskar mörka sagor i stil med Pan’s Labyrint så hade jag hoppats på mycket råhet och mörker. Maleficent blir aldrig lika skräckinjagande som i den gamla Disney-versionen från 1959 men håller ändå måttet. Jag hade gärna sett ytterligare en fördjupning av karaktärerna. Maleficents övergång från snäll skogsfe till diabolisk härskare känns inte alltid helt trovärdig. Men istället för att lägga fokus på karaktärerna så har regissören Stromberg prioriterat häftiga effekter (det är med andra ord som det brukar). Ibland känns det också som att regissören inte varit riktigt säker på vem filmen vänder sig till; vuxna, familjer med barn, tonåringar? Skildringen av de tre vimsiga feerna som ska ta hand om Törnrosa kommer nog att gå hem hos barnen.
Första halvan av filmen drivs av ett lagom tempo, i slutet accelererar dock handlingen och det händer väldigt mycket på kort tid. Men i sin helhet är Maleficent en liten Disney-pärla som andas lite feminism med en ovanligt intressant karaktär i huvudrollen.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

Recension – Hobbit: Smaugs ödemark

Originaltitel: The Hobbit: The Desolation of Smaug

År: 2013

Regi: Peter Jackson

Skådespelare: Martin Freeman, Ian McKellen, Richard Armitage, Evangeline Lilly, Orlando Bloom, Luke Evans, Lee Pace, Ken Stott, James Nesbitt, Benedict Cumberbatch

I Hobbit: Smaugs ödemark (uppföljaren till Hobbit: En oväntad resa, som kom för lite drygt ett år sedan) får vi följa Bilbo, Gandalf, Thorin och hans dvärgfölje i deras fortsatta kamp att ta tillbaka det gamla dvärgfästet i Erebor ifrån draken Smaug. Men vägen dit är fylld med faror och det blir en kamp mot klockan om att komma fram i tid. Och om de nu kommer fram, hur ska de handskas med den fasansfulla draken?

hobbit_

Innan jag skriver något mer om vad jag tyckte om filmen kan det vara bra att veta att jag är ett stort Tolkien-fan. Jag läste Bilbo – En hobbits äventyr, Härskarringen-trilogin, Silmarillion m.m. när jag var yngre och älskade dom. Jag gillar också filmatiseringen av Härskarringen-trilogin väldigt mycket. Så redan från början ligger dessa filmer bra till för mig.

Sagan om ringen, Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst var som bekant tre böcker som blev tre filmer. I detta fallet är det bara en enda bok som dragits ut till en hel filmtrilogi. Visserligen har Peter Jackson och hans medarbetare inkluderat händelser från diverse Tolkien-böckers appendix men faktum kvarstår att betydligt fler friheter har tagits med grundmaterialet än vad gjordes i den första filmtrilogin. Fans av boken som vill ha en regelrätt filmatisering kommer därmed eventuellt att bli besvikna. Personligen så störde inte det mig nämnvärt, detta beror dels på att boken är, i brist på bättre ord, klart ”barnsligare” och behöver tuffas till lite för att få en både mer allvarlig och liknande ton som de tidigare filmerna.

I den första delen av Hobbit-trilogin tyckte jag man kände av att det blev lite väl utdraget emellanåt, som att de verkligen försökte sträcka ut historien så gott de kunde. Som tur är tempot klart bättre här. Det är full fart från början och även om den är lite drygt 2 timmar och 40 minuter lång går tiden klart fortare den här gången. Det är underhållande och många av de nya tillskotten ger nytt liv i historien. Framför allt känns det välbehövligt med en kvinnlig karaktär i en väldigt mansdominerad filmtrilogi. Evangeline Lillys Tauriel är också den karaktär som ger bäst och mest intryck av nykomlingarna, hon är både cool och får de häftigaste stridsscenerna. Lite trist bara att de placerar henne i en både påklistrad och onödig kärlekstriangel som filmen kunde klarat sig utan. Legolas (Orlando Bloom) är ett nygammalt tillskott och han känns lite blekare än tidigare men får också han flera underhållande stridsscener. Dock så tar filmskaparna i lite väl mycket ibland när alverna slåss, det blir för spejsat helt enkelt (ungefär som Legolas sköldsurfande i originaltrilogin). Framför allt tycker jag att dvärgarna kunde fått lite större plats gällande närstriderna, det blir lite comic relief av dom för ofta. Bard (Luke Evans) funkar bra i en klassisk hjälteroll och Stephen Fry är klockren som den slemmiga borgmästaren. Mikael Persbrandt då som det stod så mycket om i svenska medier? Han är med ytterst lite i filmen och är knappt igenkännlig i en kraftigt sminkad roll och gör tyvärr inget större intryck. Synd, då hans karaktär var väldigt häftig i boken, men det blir kanske bättre i nästa del.

Mycket av snacket innan har handlat om hur Smaug kommer att se ut och gestaltas, detta har de lyckats bra med. Han är både välgjord och karismatisk och röstskådespeleriet från Benedict Cumberbatch håller hög klass. Allra bäst är dock Martin Freeman som Bilbo, i en roll som så lätt hade kunnat bli både färglös och tråkig. Med små medel gör han ett både varmt, humoristiskt och rörande porträtt av den ofrivilliga lilla hjälten. Tyvärr så får även denna gång de allra flesta dvärgarna lite utrymme vilket gör att man inte kommer dom så nära som man hade velat. Det är främst Thorin (Richard Armitage, duktig även denna gång) som får det mesta utrymmet, i viss mån även Balin och Kili.

Filmen är som väntat väldigt välgjord i alla övriga aspekter, scenografi , foto och specialeffekter håller hög klass. Actionscenerna är skickligt utförda (t.ex. tunnelsekvensen), men det känns som sagt att Peter Jackson tar i lite väl mycket ibland. Han hade kunnat tona ned dom en del så att de åtminstone skulle kunna kännas en gnutta mindre koreograferade och därmed trovärdigare. Musiken är fin som vanligt men jag saknar de där riktiga musikaliska topparna som originaltrilogin hade. Även de emotionella topparna saknas i filmen, fukten i ögonvrån dyker helt enkelt inte upp. Jag tror dock det lätt blir så i mellanfilmen av en trilogi, mycket av det mest dramatiska sparas till sista filmen. Men på det stora hela är det en riktigt härlig filmupplevelse trots brister lite här och var. Jag tyckte om den första filmen också men där blev jag trots allt lite besviken, Hobbit: Smaugs ödemark är klart bättre och det lovar gott inför den sista delen. Det blir en fyra i betyg.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB