Recension – Återträffen

År: 2013

Regi: Anna Odell

Skådespelare: Anna Odell, Christopher Wollter, Kamila Benhamza, Anders Berg, Erik Ehn, Sara Karlsdotter, Sanna Krepper, Niklas Engdahl, Robert Fransson, Henrik Norlén, m.fl.

atertraffen'

Anna Odell blev rikskänd konstnär 2009 då hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron som en del i sitt elevarbete för konstfack. Syftet var att synliggöra maktstrukturer inom vården och hur samhället ser på psykiskt sjuka. Hon blev starkt kritiserad på vissa håll och dömdes slutligen till dagsböter för “oredligt förfarande” i Stockholms tingsrätt. Domen innebar en symbolisk seger för konsten, eftersom straffsatsen sattes så lågt (Odell ansågs sakna brottsligt uppsåt).
Tycka vad man vill om Anna Odells konstnärskupp, nu är hon i alla fall tillbaka med sin första spelfilm.

En grupp elever träffas på en klassåterträff tjugo år efter att de gått ur nian. Stämningen är uppsluppen, förväntansfull. Men samtidigt lite nervös. Mer alkohol i glasen ska få den värsta nervositeten att försvinna.
Hit kommer Anna Odell för att träffa sina gamla klasskamrater. Det är dags att göra upp med det förflutna. Odell vill säga det hon inte kunde säga då. Hon plingar i glaset. Tankarna går genast till Ulrich Thomsens karaktär Christian i Thomas Vinterbergs filmklassiker Festen. Nerverna på helspänn. Som ni kanske förstår är det nu gamla konflikter kommer upp till ytan. Var sammanhållningen i klassen verkligen så god?

Odells film har prisats av en enig kritikerkår och jag kan bara instämma i berömmet. Återträffen är en korsning mellan spelfilm, dokumentär och psykologiskt projekt vilket gör den mycket originell. Odell är både regissör, skådespelare och iakttagare. Det första som slår mig är att filmen nästan känns helt dokumentär, inte teatralisk och konstlad på något sätt. Den känns fullständigt äkta, samtidigt som den är mycket angelägen och viktig.
Den fula skolkorridoren som de flesta av oss varit tvungna att vistas i fem dagar i veckan, i nio år, flashar förbi. Med ens förflyttas man tillbaka. Vem var man i hierarkin, en tönt eller av av de coola? Och upphör maktstrukturerna någonsin att existera?

Återträffen väcker känslor. Själv var jag på helspänn större delen av filmen. Givetvis hejade jag på Odell. Hennes konfrontation med klasskamraterna är rakryggad. Men hon är inte bitter, bara nyfiken på hur de egentligen upplevde det hela. Trots Odells öppna framtoning så blir de flesta väldigt provocerade. Vill inte kännas vid något av det hon pratar om. De varken minns, eller vill minnas, vad som hände. Det var ju då. De var ju “bara” barn.

Detta är snudd på en femma, en stark fyra alltså!

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Gravity

År: 2013

Regi: Alfonso Cuarón

Skådespelare: Sandra Bullock, George Clooney

gravity-poster

Dr. Ryan Stone (Sandra Bullock) skickas upp på ett specialuppdrag i rymden tillsammans med den rutinerade astronauten Matt Kowalski (George Clooney). Ryan ska hjälpa till med en uppgradering av Hubble-teleskopet, ett på pappret enkelt rutinuppdrag som dock snabbt visar sig bli mycket farligare än så…

Alfonso Cuarón, som regisserat så vitt skilda filmer som Children of Men, Harry Potter och fången från Azkaban och Din morsa också!, har tillsammans med sin son Jonás Cuarón i flera år arbetat med att kunna få göra Gravity (de har skrivit manuset tillsammans och pappa har regisserat). Bortsett från det faktum att det säkert var svårt att få finansiering till en såpass påkostad film i rymden med så återhållsam handling (för det är inga massiva rymdfarkoster som skjuter laserstrålar på varandra eller aliens som äter upp varandra det handlar om här) var den främsta utmaningen rent teknisk. Att få det att se ut som att de rör sig i tyngdlöshet så trovärdigt som möjligt och alla andra tillhörande utmaningar med att få en film som i stort sett bara utspelar sig i rymden att kännas äkta, bidrog till att de under lång tid fick ta fram helt ny teknik för att göra filmen exakt så som de ville ha den.

Hur blev då slutresultatet? I mitt tycke har de lyckats extremt bra med den tekniska biten, jag har nog aldrig känt mer som att jag är i rymden än när jag ser Gravity. James Cameron (regissör till Titanic, Avatar m.fl.) ska ha sagt att det är det bästa rymdfoto han har sett i en film och jag är beredd att hålla med. Specialeffekterna håller högsta klass och för en gång skull är det bra 3D-effekter också. Jag är inget jättestort fan av 3D rent allmänt men detta är första gången sedan Avatar som jag tycker det förhöjer filmen. Det ska tilläggas att detta verkligen är en biofilm i alla dess avseenden, jag misstänker att, precis som med Avatar, att filmen inte alls blir samma sak när man ser den hemma på en tv-skärm.

Med film räcker det dock inte om bara den tekniska biten håller. Men som tur är håller övriga bitar också. Handlingen i sig är egentligen inget supermärkvärdigt men utförandet håller högsta klass. Cuarón visar prov på att han är en väldigt skicklig regissör som får den begränsade handlingen att aldrig kännas utdragen, tiden går väldigt snabbt. Den är också föredomligt kort, den klockar in på drygt en och en halv timme. I en tid när alla filmer verkar gå efter tumstocken att de måste vara minst 2 timmar långa känns det ganska uppfriskande faktiskt.

Eftersom det är så få roller i filmen hänger mycket på de två huvudrollsinnehavarna och de gör båda två ett utmärkt jobb. Clooneys roll är visserligen ganska tacksam, det känns som att han skulle kunna den typen av roll i sömnen egentligen, men han gör det bra ändå. Den mer krävande rollen är helt klart Sandra Bullocks. Jag har väl aldrig varit ett direkt Bullock-fan, hon är visserligen en fullt duglig skådis och funkade bra i de romantiska komedierna hon gjorde på 90-talet, men de dramatiska insatserna har ofta lämnat  lite att önska. Hon har dock gjort lite av en comeback det sista i och med Oscarvinsten för The Blind Side (hon var bra där men att få en Oscar var lite i överkant tycker jag) och nu med Gravity. Hon axlar rollen utmärkt och jag tror att hon kommer att vara med i Oscarracet även i år.

Det som jag bär med mig mest när eftertexterna rullat är kanske inte främst att jag blivit oerhört berörd utan mer att jag fått en rejält maffig filmupplevelse. Filmen är helt enkelt förbaskat spännande och man sitter ofta fastnaglad i biostolen. De som har ovanan att bita på naglarna ska nog ta med sig vantar. Jag får faktiskt gåshud ett antal gånger under filmens gång, vilket inte hör till vanligheten. Ursprungligen trodde jag att Gravity skulle vara en mer stillsam och kontemplativ film som skulle försöka väcka tankar om livets stora frågor. Så blev det inte riktigt. Visst har den sina lugna stunder men den är ofta rejält fartfylld också. Det är såklart inget fel med det, att bara ge publiken en rejält spännande och storslagen bioupplevelse är inget jag klagar över. Dessutom ska filmmusiken ha ett stort plus, den är både suggestiv och stämningshöjande utan att ta över och bombastisk utan att bli överdrivet svulstig.

Sammanfattningvis är det en tekniskt briljant film som faktiskt känns som något man inte sett innan (i viss mån). Det är solida skådespelarinsatser men handlingen skulle behövt vara lite mer engagerande ändå och filmen behövt beröra mig mer än den gör för att det där riktiga toppbetyget. Jag tror som sagt den kommer att tappa lite om man inte ser på bio så gör helst det om ni kan. Men det blir definitivt en solklar fyra i betyg.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Hotell

År: 2013

Regi: Lisa Langseth

Skådespelare: Alicia Vikander, David Dencik, Anna Bjelkerud, Mira Eklund, Henrik Norlén, Simon J. Berger

Hotell poster

Hotell handlar om Erika (Vikander), en framgångsrik och lyckad ung kvinna som efter ett trauma hamnar i en svår livskris. Hon tar in på olika hotell tillsammans med sin terapigrupp för att pausa verkligheten. Tillsammans hjälper de varandra att utforska sina rädslor och trauman, något som ska visa sig innebära en inre förändring.

Förväntningarna på regissören Lisa Langseth var höga efter hennes tokhyllade film Till det som är vackert som kom 2010. Den filmen blev en succé och Alicia Vikanders stora genombrott.
I Hotell lyckas hon slå an en ton som verkligen faller mig i smaken, och samarbetet med Vikander är bevisligen ett lyckat koncept.

Filmen är skruvad, oförutsägbar och rolig samtidigt som huvudpersonerna skildras med ömhet och värme. Trots att några av de ibland framstår som lite märkliga så tycker man väldigt mycket om dem. David Dencik är helt underbar i rollen som “mayaindianen” Rikard. Vikander gör en mycket känslig och skicklig rolltolkning som den sköra Erika.

Många kan nog känna igen sig i att vilja fly verkligheten, kanske att vara någon annan eller någon annan stans för en stund. Langseth känns som en frisk fläkt i det svenska filmklimatet. Hotell lämnar mig berörd med ett leende på läpparna.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Vi är bäst!

År: 2013

Regi: Lukas Moodysson

Skådespelare: Mira Barkhammar, Mira Grosin, Liv LeMoyne, David Dencik, Anna Rydgren, Johan Liljemark, Ann-Sofie Rase, Lena Carlsson

vi_ar_bast

Året är 1982. Bobo (Mira Barkhammar) och Klara (Mira Grosin) är bästa vänner och punkare. Trots att andra konstaterar att punken är död bestämmer de sig (eller snarar halkar in på det) för att starta ett band. Viljan finns men erfarenheten och talangen saknas. Kanske kan den religiösa och utstötta men samtidigt musikaliska Hedvig (Liv LeMoyne) bli en tredje bandmedlem och vän?

Lukas Moodysson är alltså äntligen tillbaka med en ny svenskspråkig film efter så många år (experimentella Ett hål i mitt hjärta och Container tycker jag vi glömmer). Med tanke på vad han har gjort de senaste tio åren var mina förväntningar relativt återhållsamma, men samtidigt så älskade jag verkligen Fucking Åmål och Tillsammans så mina förhoppningar var desto större. Som tur är blir man inte besviken.

Det som slår mig först är hur härligt äkta allting känns. Tidsskildringen känns klockren, alltifrån scenografi, rekvisita, musikval och kläder transporterar mig direkt till 1982. Det som känns allra mest äkta är dock skådespeleriet som är oerhört naturalistiskt. Varenda liten biroll, från klasskompisar till fritidsledare, är perfekt castad (det är i stort sett bara okända i rollistan, den mest kända är David Dencik som är rolig i en liten biroll). Det allra största ansvaret hänger dock på de tre huvudrollsinnehavarna, de gör alla sin filmdebut, som lyckligtvis bär upp hela filmen med bravur. De känns trovärdiga på ett sätt som skulle göra flera Dramaten-skådisar gröna av avund. Bobo, Klara och Hedvig är också extremt charmiga karaktärer, både roliga och intressanta att följa. Det är överhuvudtaget en väldigt karaktärsdriven film, det är inte själva handlingen i sig som är det viktiga. Jag kommer faktiskt på mig själv att vilja följa dessa personer i Vi är bäst! del 2, 3 och 4 om de skulle spelas in någon gång. Även om de så bara satt och pratade och kokade tevatten hade jag kollat och bara det är ju ett väldigt bra betyg i sig.

Svensk film, eller film överhuvudtaget, sväller inte direkt över med porträtt av unga starka kvinnor. Det är därför extra uppfriskande och upplyftande att se dessa tre starka tjejer gå sin egen väg och försöka hitta sig själva i en omgivning som desperat vill dela in dom i olika fack (“Ni är ju tjejer och spelar i ett band, alltså är ni ett tjejband!”). De får utstå hån om att de har konstiga frisyrer och är fula men står på sig så gott de kan. De är dock inga robotar som är är helt oberörda av alla hårda ord, de skildras mer nyanserat än så, och det kniper onekligen till i hjärtat de gånger andras oförstående och utanförskapet gör sig påmint.

Det ska dock tilläggas att detta inte är en särskilt mörk och tung film på samma sätt som flera av Moodysson tidigare filmer. Det finns svärta som sagt men på det stora hela är det en ganska lättsam och underhållande film. Den är väldigt rolig, jag hade ett stort leende på läpparna större delen av filmen och jag skrattade ofta till. Moodysson har alltid haft fingertoppskänsla för musikval i sina filmer och så även här. Filmen har ett bra 80-talsdoftande soundtrack med bl.a. Ebba Grön och KSMB som passar in bra i de olika scenerna.

Trots att jag inte har särskilt mycket att anmärka på är det dock inte en ny Fucking Åmål det handlar om här. För att den skulle komma upp i de höjderna skulle jag behöva bli mer berörd än vad jag blir. Lite mer mörker och svärta helt enkelt. Men det är verkligen inget fel heller med att variera sig och göra en skamlöst underhållande, rolig och träffsäker ungdomsskildring. Man går ut ut biosalongen upplyft och glad och vill visa fingret till alla som säger att man inte duger precis som man är. En solklar fyra blir det.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – The Butler

År: 2013

Regi: Lee Daniels

Skådespelare: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, Jane Fonda, Robin Williams, Vanessa Redgrave, John Cusack, Alan Rickman, Cuba Gooding Jr., Lenny Kravitz m.fl.

uptown-the-butler-poster

Cecil Gaines växer upp på ett bomullsfält under slavlika förhållanden. Som svart medborgare saknar han människovärde, och så fort han lämnat barndomen rymmer han från gården av rädsla för sin vita herre. Den äldre damen Annabeth har dock hunnit skola honom i konsten att vara en duktig “husneger”, vilket snart öppnar en rad möjligheter. Han hamnar slutligen på ett litet hotell där han får jobb som uppassare. Under åren jobbar sig Cecil uppåt och hamnar slutligen i Vita huset där han kommer att arbeta för flera olika presidenter. De historiska händelserna varandra; utvecklingen av de svartas medborgerliga rättigheter, Vietnam-kriget och mordet på John F. Kennedy.
Filmen är baserad på den verklige butlern Eugene Allens liv.

Filmen har verkligen en stjärnspäckad rollista. Forest Whitaker gör en fin rolltolkning med små medel.  “Du ser ingenting, du hör ingenting du ska bara tjäna” är ord som har präglat och skrämt Cecil till underlydnad hela hans liv.

Filmen spänner över en lång tid och det är visserligen ambitiöst, men inte helt idealt. Avsnitten där man får se de svarta ungdomarna kämpa för sina mänskliga rättigheter är mycket gripande och filmens stora styrka. Jag hade velat se ett klarare fokus på detta. Filmens ambition är att skildra alla omvälvande händelser som skedde under Cecils tid i Vita huset. Men detta blir snarare stressigt när femtielva presidenter far förbi utan att man hinner reflektera över det. Som tittare hinner man aldrig riktigt vila i filmens händelseförlopp, det går helt enkelt för fort.
Den mer nyanserade, mänskliga skildringen som vi bland annat fick se i Monica Z skiner här med sin frånvaro. Vi får aldrig riktigt lära känna Cecil (eller den verklige Eugene Allen). Avslutningen gör mig besviken. Det är givetvis ok med konstnärlig frihet och att ändra lite i historien, men slutet blir helt enkelt för svulstigt och “amerikanskt”. Det är bara applåderna som fattas…

Detta är en ok film med mycket omvälvande historiska händelser, men en förtjänst hade varit att fokusera på färre händelser och fördjupa sig i dessa. Lee Daniels har lyckats slarva bort en viktig historia genom att inte kunna döda sina darlings.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Monica Z

År: 2013

Regi: Per Fly

Skådespelare: Edda Magnason, Sverrir Gudnason, Kjell Bergqvist, Cecilia Ljung, Vera Vitali, Johannes Wanselow, Oskar Thunberg, Jörgen Thorsson.

monica z

Monica Zetterlund, även kallad “ett lingonris i cocktailglas” av Tage Danielsson, växer upp i den lilla tätorten Hagfors i Värmland på sextiotalet. Hon bor hos sina föräldrar tillsammans med sin dotter Eva-Lena och jobbar på televerket. I väntan på sitt stora genombrott uppträder hon som sångerska på Nalen i Stockholm.

Förväntningarna på Per Flys skildring av Sveriges nationalikon var högt ställda. Edda Magnason handplockades för uppgiften, och castingen av henne visade sig vara en riktig fullträff. Magnason bokstavligen lyser i rollen som Zetterlund. Hon är inte bara riktigt porträttlik. Hennes närvaro och förmåga att gestalta människan Monica Zetterlund (eller åtminstone den bild vi har av henne) gör mig riktigt berörd. Det är dessutom skönt att slippa se Zetterlund skildras som en “övermänniska” som det ofta mynnar ut i biografiska filmer. Trots att hon äger både skönhet och talang så skildras hon som oerhört mänsklig och mångfacetterad. Hon är både självupptagen, självsäker och hyllad samtidigt som hon förföljs av känslan av ensamhet och att aldrig duga. Den kyliga relation till pappan är bland det mest gripande i filmen och Bergqvist gör ett bra jobb.

60-talsmiljön med de tillhörande detaljerna förhöjer filmupplevelsen ytterligare. Det är alltid kul när en film lyckats med att återskapa en viss tidsepok.

Det finns en fin kemi mellan Monica och basisten Sture (Gudnason) som länge var olyckligt kär i Zetterlund. Detta är överhuvudtaget en mycket fin filmuppelvelse som innehåller hela känsloregistret. Det finns flera sorgligt vackra filmscener som fastnar på näthinnan. Telefonsamtalet i New York, separation mellan mor och dotter och Monicas version av Olle Adolphsons “Trubbel”, till exempel.

Vi får även se glimtar av Tage Danielsson (Thorson, rolig som vanligt), Beppe Wolgers (Wanselow), Ella Fitzgerald (Amelia Fowler) och Vilgot Sjöman (Thunberg). Sjöman skrattar man åt, tack vare hans löjliga figur.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Lore

År: 2012

Regi: Cate Shortland

Skådespelare: Saskia Rosendahl, Nele Trebs, Kai Malina, Ursina Lardi, André Frid, Mika Seidel

lore-22791660-frntl

Andra världskrigets är inne i sin slutfas. Lore och hennes fyra småsyskon har en pappa som var högt uppsatt inom naziregimen och nu måste de fly innan de arresteras av de allierade makterna. De flyr till en stuga i skogen men snaran dras snabbt åt. Det blir i slutändan upp till de fem syskonen, ensamma och övergivna, att ta sig till sina morföräldrar över 90 mil bort.

Lore är en film av den australiensiska regissören Cate Shortland men som uppfriskade nog är helt på tyska. Inga skådespelare som pratar engelska med tysk accent alltså, vilket alltid är en positiv sak. Skådespelarna är i stort sett alla okända men väldigt bra. Särskilt imponerande är just barnen som i de flesta fall gör sin allra första filmroll. Det största ansvaret vilar dock på huvudpersonen Lore som spelas av Saskia Rosendahl och hon är alldeles självlysande i rollen. Det är ingen lätt roll att spela men hon bär upp hela filmen på sina axlar med bravur. Det är verkligen skönt att se ett sådant starkt och nyanserat kvinnoporträtt. För Lore är inte helt och hållet sympatisk, hennes syn på judar t.ex. är starkt färgad av hennes föräldrars ideologi. Hon är alltså ingen helig madonna utan har brister som alla oss andra. Lore gör inte bara en geografisk resa utan även, såklart, en inre resa under filmens gång. Hon får omvärdera sin syn på världen och människor, särskilt då judar. Man bryr sig verkligen om hur det ska gå för Lore och syskonen och man känner med dom hela filmen ut.

Jag tycker om att man får se en period man inte ser så ofta på film. Andra världskrigsskildringar finns det ju oerhört många av men det är sällan filmerna tar avstamp från precis när det slutar och dess efterspel. Det är också extra ovanligt att man får följa personer med anknytningar till nazisterna. Även om såklart barnen inte kan hållas ansvariga för vad föräldrarna gör betyder det inte att de inte blir drabbade. Filmen är dessutom oerhört snyggt filmad, fotot är både vackert och nästan lite drömskt av sig. Det är även oerhört skicklig regi från Shortlands sida, som även varit med och skrivit manus till filmen.

Filmen har ett ganska långsamt tempo, det känns av ibland, men absolut inte så det stör. Om någon förväntar sig en krigsfilm med en massa skjutande och dödande är de alltså helt fel ute. Det är snarare en ganska meditativ stämning som genomsyrar stora delar av filmen. Med ett ämne som detta är det lätt att en film blir överdrivet sentimental och drar in en massa stråkmusik hela tiden. Detta undviker dock Lore, det känns inte som att någon trycker ned känslorna i halsen på en. Jag blir genuint rörd helt enkelt.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Promised Land

År: 2012

Regi: Gus van Sant

Skådespelare:  Matt Damon, Frances McDormand, Hal Holbrook,  John Krasinski

MV5BMTQxNDYzNzgyOF5BMl5BanBnXkFtZTcwNTU0NTI1OA@@._V1_SY317_CR0,0,214,317_

Steve och Sue (Damon och McDormand) jobbar för ett stort naturgasbolag. Deras uppgift är att försöka vinna förtroende hos jordbrukare på landsbygden, så att deras företag ska kunna utvinna gas på fler landområden. Steve kommer själv från landsbygden, och vet därför hur han ska bete sig för att smälta in så mycket som möjligt.

Så när Sue och Steve en dag håller ett möte för att övertyga bönderna om att naturgasutvinning är räddningen för deras lilla stad får de mothugg av en äldre herre. Han menar att det finns stora risker med företagets gasutvinning och att den riskerar att förgifta grundvattnet och miljön. När motsättningarna växer och en miljöaktivist plötsligt gör sitt intåg i den lilla staden sätts Steve och Sue och deras lojalitet till arbetsgivaren på stora prov.

Detta är fjärran ifrån pang-pang och amerikansk actionfilm. Filmen har ett lugnt och behagligt tempo med trovärdig dialog och “äkta” människor. Matt Damon är som vanligt oerhört sympatisk och hans karaktär gör en rejäl utveckling under filmens gång.  Samspelet mellan honom och McDormand är fint. Kanske inte en film som man ser om flera gånger, men som tittare engagerar man sig i människorna och det är alltid positivt.

En stark trea blir det i betyg.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Ärans väg

Originaltitel: Paths of Glory

År: 1957

Regi: Stanley Kubrick

Skådespelare: Kirk Douglas, Ralph Meeker, Adolphe Menjou, George Macready, Wayne Morris, Richard Anderson, Joe Turkel, Timothy Carey

600full-paths-of-glory-poster

Västfronten under första världskriget. Mitt under de brinnande striderna kommer de franska generalerna fram till att en kulle som tyskarna belägrat ska erövras till varje pris. Alla vet att anfallet är rena självmordsuppdraget, men överste Dax (Kirk Douglas) har inget annat val än att lyda order. Efteråt bestämmer ledningen att  tre  franska soldater ska väljas ut och straffas för sin feghet gentemot fienden.

Detta är en riktig filmklassiker! Dialogen är trovärdig och foto och skådespeleri håller högsta klass.  Särskilt Kirk Douglas lyser i rollen som idealisten överste Dax. Krigsscenerna känns inte heller mossiga även om tekniken gått mycket framåt. Slutet är osentimentalt och gripande. En av de främsta antikrigsfilmerna.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Call Girl

År: 2012

Regi: Mikael Marcimain

Skådespelare: Sofia Karemyr, Simon J. Berger, Josefin Asplund, Pernilla August, Anders Beckman, David Dencik

Call_Girl-168975429-large

Det finns en ljusning inom svensk film. 00-talet har hittills gett oss Tillsammans, Äta Sova Dö, Flickan, Sebbe, De ofrivilliga, Play, Darling, Apan, Låt den rätte komma in och Om jag vänder mig om. Nu finns det ytterligare en film att lägga till på listan över riktigt bra svenska filmer.

Filmfotografen Hoyte Van Hoytema som arbetade med Mikael Marcimain i tv-serierna Lasermannen och Upp till Kamp har gjort ett mycket gott jobb i Call Girl. Då hans insatser i Flickan, Låt den rätte komma in och Tinker Tailor Soldier Spy resulterade i flera fina priser, är inte så svårt att lista ut att fotot är riktigt snyggt även här.

Historien börjar i regn och med att män i beigefärgade rockar byter hemliga dokument med varandra, vilket ger mig Tinker Tailor Soldier Spy-vibbar. Call Girl bygger på den “bordellhärva” som inträffade i Sverige på 1970-talet, då det bland annat avslöjades att justitieministern Lennart Geijer köpt sex av prostituerade. Pernilla August spelar bordellmamman Dagmar Glans som är baserad på verklighetens Doris Hopp. August visar att hon är en Sveriges absolut främsta skådespelare, tack vare hennes fingertoppskänsla blir Dagmar mer än bara ett monster.

Det har varit mycket snack om huruvida filmen pekar ut Olof Palme som sexköpare eller inte. Som så många andra har sagt före mig: det är synd att det blir mer fokus på den eventuella smutskastningen av Palme än på vilka kvalitéer filmen faktiskt har. För Call Girl är riktigt bra. Tidsskildringen är på pricken, på 70-talet rådde ett mer mulligt och hårigt kvinnoideal och det känns befriande att få se. Filmen visar hur offren, de unga flickorna och prostituerade som befinner sig längst ner i näringskedjan, utnyttjas av makteliten. Hur det gick i verklighetens bordellhärva får vi förmodligen aldrig veta, men det känns ju som att det lurar en hel del ugglor i mossen.

En invändning är att de flesta män reduceras till enbart onda eller riktiga praktsvin medan Simon J. Bergers polis John blir genomgod. Men det gör verkligen ingenting för detta handlar om män med makt och jag lämnas med ett knytnävsslag i magen, som sitter kvar långt efter det att filmen är slut.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB