Category Archives: Drama

Recension – Turist

Posted in Betyg 4, Drama, Komedi, Recension by

År: 2014

Regi: Ruben Östlundaffisch_turist

Skådespelare: Johannes Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Clara Wettergren, Vincent Wettergren, Kristofer Hivju, Brady Corbet, Fanni Metelius

Jag såg aldrig färdigt Gitarrmongot (2004), Ruben Östlunds debut som långfilmsregissör. Faktum är att jag inte orkade. Vid det tillfället (kanske borde jag se den igen och göra en ny bedömning) tyckte jag den var alldeles för underlig, på ett inte alltför positivt sätt.

De ofrivilliga (2008) och Play (2011) tyckte jag däremot om. Östlunds filmer har en väldigt säregen stil både vad det gäller hur de är filmade och skådespeleriet som ofta känns autentiskt på gränsen till dokumentärt. Med sin senaste film så visar Östlund att han är en av de intressantaste svenska regissörerna. Filmen fick stående ovationer i Cannes och har rosats av kritikerna i Sverige.

Turist handlar om en svensk familj ur medelklassen som är på semester i de franska alperna. De är här för att “Tomas jobbar så jävla mycket” som frun Ebba uttrycker det. Tillsammans med barnen Vera och Harry ser de fram emot några dagars perfekt skidåkning. Men när det plötsligt dyker upp en lavin sätts hela familjen i gungning.

Precis som i sina tidigare filmer vill Östlund utforska det mänskliga psyket. I De ofrivilliga handlade det om hur vi fungerar i grupp. I Play beskrevs det psykologiska spel som förövare använt sig av när de rånat sina offer (filmen bygger på sanna händelser). I Turist är det hur människor beter sig i krissituationer som är i fokus, och de skuldkänslor katastroföverlevande personer kan drabbas av. Det handlar också mycket om manlig självkänsla och vilken syn män har på sig själva.

Trots sitt i grunden allvarliga ämne innehåller filmen mycket humor. Roligast är Mats (Kristofer Hivju) som vi är vana att se i Game of Thrones. Han har flera riktigt roliga scener. Skådespeleriet är för övrigt mycket bra. Lisa Loven Kongsli är perfekt i rollen som Ebba. Filmen berör också som hastigast den heteronormativa kärnfamiljen, under ett samtal mellan Ebba och hennes väninna där den sistnämnda lever i ett öppet förhållande. Överhuvudtaget sätter filmen igång flera diskussioner, den väcker känslor och funderingar. Igenkänningsfaktorn är mycket hög och Östlund har prickat fullständigt rätt.

Det blir en mycket stark fyra.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Blå är den varmaste färgen

Posted in Betyg 5, Drama, Recension, Romantik by

Originaltitel: La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2

År: 2013

Regi: Abdellatif Kechiche

Skådespelare: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Salim Kechiouche, Aurélien Recoing, Catherine Salée, Benjamin Siksou, Mona Walravens, Alma Jodorowsky

blue-is-the-warmest-color-poster

Adèle (Adèle Exarchopoulos) är en ung kvinna som går i gymnasiet. Hennes liv känns vardagligt och trots en spirande romans med en populär kille i skolan är det något som inte känns riktigt rätt. Men så en dag möter hon den blåhåriga Emma (Léa Seydoux) och hennes liv vänds upp och ned av de starka känslor som uppstår.

Blå är den varmaste färgen vann guldpalmen i Cannes förra året. Anmärkningsvärt nog var det inte bara regissören Abdellatif Kechiche som fick motta priset, för första gången fick även de två skådespelerskorna i huvudrollerna dela priset med honom. Det är lätt att förstå varför då deras modiga och rent ut sagt fantastiska rolltolkningar ger filmen dess kraft. Det känns oerhört äkta och jag kommer på mig själv att både le ofta och hoppas innerligt på att de ska få ihop det, jag gläds med dom när de har det bra ihop. Kemin de utstrålar tillsammans skulle antagligen de flesta regissörer till romantiska komedier kunnat döda för att få med en bråkdel av i sina filmer. På samma sätt svider det till i hjärtat när de åker på motgångar och det går mindre bra för dom. Ska deras kärlek övervinna allt eller inte? I tre timmar får du följa deras liv men trots den långa speltiden finns det knappt en död eller långtråkig stund. All heder åt årets Oscarvinnare Cate Blanchett som vann bästa kvinnliga huvudroll för Blue Jasmine men Exarchopoulos och Seydoux är så väldigt mycket bättre i den här filmen. Att de inte ens blev nominerade är inte annat än skandal.

Hela filmen genomsyras av en realism och äkthet som känns väldigt uppfriskande. Undertecknad är ett stort fan av diskbänksrealism så jag rent ut sagt älskar det. Tyvärr har mycket av snacket handlat om de explicita och långa sexscenerna i filmen, personligen tycker jag att det är tråkigt att de fokuserat på en sådan bisak. På det stora hela tycker jag att de passar in och är i linje med den äkthet filmen vill förmedla. Men jag tror iofs också att realismen och laddningen i scenerna hade varit intakt även om de kortats ned något.

Blå är den varmaste färgen är verkligen ingen film man glömmer av i första taget, den blir snarare bättre med tiden. Den innehåller många starka och minnesvärda scener som bränner sig fast i medvetandet. Det är nästan lite tråkigt att oreserverat hylla en film så här och det känns som att jag försöker leta efter brister där det egentligen inte finns några. Detta är helt enkelt en riktig fullträff som alla borde se. Det kan inte bli annat än toppbetyg.

 

Betyg: ★★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Tracks

Posted in Betyg 3, Drama, Recension by

År: 2013

Regi: John Curran

Skådespelare: Mia Wasikowska, Adam Driver, Emma Booth, Robert Coleby, Rainer Bock

1977 gav sig Robyn Davidsson ut på en 275 mil lång vandring genom den australienska öknen med fyra kameler och en hund. För att ha råd erbjöd hon sig att skriva en artikel för National Geographic och äventyret resulterade senare i boken På kamelrygg genom öknen. Detta har John Curran nu filmatiserat med den begåvade Mia Wasikowska i huvudrollen.

Robyn åker till Alice Springs för att förbereda sig. Hon träffar en butter parkägare som erbjuder henne lärlingsplats så att hon ska lära sig handskas med kameler. Några år senare är Robyn redo att ge sig av mot indiska oceanen som är hennes slutmål. Den kufiske fotografen Rick Smolan (Driver) har fått i uppdrag att plåta henne för tidskriften. Något som inte uppskattas särskilt mycket av Robyn, som helst vill vara för sig själv under den nio månader långa expeditionen.

Robyn förklarar i inledningen att hon alltid fascinerats av öknen och lockats av den. Här får vi studera den australienska öknen på nära håll, det är vackert och fascinerande men också farligt, ja rent utav dödligt. I början av Robyns färd blir jag dock lite förvånad över hur ofta den “avbryts” av att fotografen Rick dyker upp. Som tittare hinner man inte komma in i själva lunken det innebär att följa Robyns expedition. Men i andra halvan blir tempot jämnare fördelat och vi får se längre sekvenser av Robyns ökenvandring. Vi får också se återblickar till händelser ur barndomen som varit avgörande för hennes utveckling.

Robyn möter människor ur ursprungsbefolkningen på sin färd och vid ett tillfälle erbjuder sig en aboriginäldste att eskortera henne genom ett välsignat område där kvinnor inte är tillåtna att vistas på egen hand. Detta avsnitt bjuder både på ömhet och humor.

Robyn är en självständig och ibland osällskaplig ensamvarg. Men det betyder inte att hon är asocial. I kontakten med ursprungsbefolkningen är hon både ödmjuk, vänlig och nyfiken. Men till skillnad från Rick som låter munnen gå om diverse meningslösa saker så uppskattar hon tystnaden och ensamheten. 

Filmens lugna tempo till trots så sjunker aldrig intresset att följa Robyn Davidsson på hennes resa. Jag lärde mig att tycka om Adam Driver i serien Girls och jag tycker han passar väldigt bra som fotografen Rick. Samspelet mellan honom och Robyn Davidsson är bra. Och Mia Wasikowskas visar att hon är en skådespelare att räkna med.

En fin, behaglig och väldigt sevärd film som inte är särskilt dramatisk. Ett plus om du gillar öknar. Är du ute efter action så är detta ingenting för dig.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

Recension – En familj

Posted in Betyg 4, Drama, Recension by

Originaltitel: August: Osage County

År: 2013

Regi: John Wells

Skådespelare: Meryl Streep, Julia Roberts, Chris Cooper, Ewan McGregor, Margo Martindale, Sam Shepard, Julianne Nicholson, Dermot Mulroney, Juliette Lewis, Abigail Breslin, Benedict Cumberbatch

2010 såg jag Familjen på Stadsteatern i Göteborg där Ann Petrén spelade huvudrollen. Det är en kväll jag fortfarande minns. Ensemblen var skicklig och Petrén strålande. Pjäsen var ömsom rolig, ömsom jävligt tung och allvarlig. Jag tänkte på den länge efteråt.august

När jag såg att En familj: August Osage County skulle ha premiär visste jag inte att den byggde på samma pjäs av Tracy Letts som vann Pulitzerpriset 2008. Nåväl, en så stark historia förtjänar väl ett filmutförande också.

I den amerikanska södern bor det gifta paret Violet och Beverly Weston (Streep och Shepard). De missbrukar tabletter och alkohol på var sitt håll. En dag anställer Beverly en ung kvinna med indianpåbrå för att sköta hushållet, sedan försvinner han spårlöst. Den cancersjuka Violet kallar hem sina döttrar och deras familjer, sin syster och svåger till hemmet i Oklahoma. Men det som i början ser ut som ett kärt återseende i den fyrtiogradiga värmen urartar snart i en släktsammankomst från helvetet.

Det här är en uppvisning i skickligt skådespeleri, främst av kvinnorna i ensemblen. Meryl Streep är lysande som den hänsynslösa matriarken Viola men hon matchas utan problem av döttrarna Barbara den hårda (Roberts) och Ivy den sköra (Nicholson). Männen får stå tillbaka och känns ibland som sidekicks. Man tycker aldrig om Viola, men han får en smula förståelse för hennes beteende när hon berättar om ett barndomsminne som handlar om ett par efterlängtade stövlar.

På samma sätt som Chloë Grace Moretz kändes felcastad som mobboffret i Carrie (2013) känns Benedict Cumberbatch lite för fager som den klumpige och socialt missanpassade kusinen “Lille Charles”. Men det blir samtidigt ganska komiskt eftersom Cumberbatch rollfigur Sherlock Holmes inte heller är något socialt geni…

Filmen är som sagt baserad på en pjäs och det märks genom att det ibland blir lite teatraliskt. Det stör inte mig så mycket, men man får ibland känslan av att det är duktiga skådisar som framför rappa repliker snarare än att de faktiskt är karaktärerna. Men det är skickligt skådespeleri rakt igenom och för alla oss som älskar mörka familjehemligheter är detta den perfekta filmen. Bittert, mörkt, cyniskt och tragikomiskt när det är som bäst. Men givetvis gör sig Tracy Letts grymma text sig allra bäst på teatern.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

 

Recension – Dallas Buyers Club

Posted in Betyg 4, Drama, Recension by

År: 2013

Regi: Jean-Marc Vallée

Skådespelare: Matthew McConaughey, Jennifer Garner, Jared Leto, Denis O’Hare, Steve Zahn

Dallas_Buyers_Club_poster

Jag tyckte verkligen inte om Matthew McConaughey för några år sedan. Kalkoner som Fool’s Gold, Sahara och How to Lose a Guy in 10 Days fick mig inte direkt att tappa hakan av förtjusning. Men det har jag fått äta upp. Hans prestationer i  The Wolf of Wall Street och True Detective imponerar. Häromveckan tog han emot en Oscar för bästa huvudroll. Det är bara att konstatera att McConaughey har lämnat lättviktsfacket och tagit steget till att bli en karaktärsskådis.

Dallas Buyers Club utspelar sig i just Dallas, 1985. Macho-cowboyen Ron Woodroof (McConaughey) rider rodeo, raggar damer och knarkar friskt. Under ett läkarbesök får han reda på att han är HIV-positiv, något som uteslutande förknippas med homosexualitet (-I ain’t no faggot, I don’t even know any faggots, I’m a rodeo!).

Ron medicineras med AZT, den för tillfället enda lagliga drogen i USA. Men Ron får nys om andra, icke godkända bromsmediciner som han börjar smuggla in i landet. Ryktet om de alternativa medicinerna sprider sig bland andra HIV-patienter. Ron tar hjälp av läkaren Eve (Garner) och transexuella patienten Rayon (Leto) och bildar Dallas Buyers Club för att kunna distribuera bromsmedicinerna. Något som väcker ont blod hos FDA (läkemedelsmyndigheten Food and Drug Administration).

Jared Leto och Matthew McConaughey vann varsin välförtjänt Oscar för sina prestationer. De har båda gått ner åtskilliga kilon för att gestalta sina karaktärer. McConaughey lyckas göra sin cowboy sympatisk trots att han är både macho och homofob. På samma sätt skänker Leto en nerv och skörhet åt Rayon som kämpar mot sjukdomen, trots att han förskjutits av sin familj.
Detta är ett drama som griper tag. Filmen är baserad på en sann historia.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – 12 Years a Slave

Posted in Betyg 3, Drama, Recension by

År: 2013

Regi: Steve McQueen

Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Adepero Oduye, Paul Giamatti, Benedict Cumberbatch, Paul Dano, Michael Fassbender, Lupita Nyong’oMV5BMjExMTEzODkyN15BMl5BanBnXkFtZTcwNTU4NTc4OQ@@._V1_SX214_

I 1840-talets New York i USA lever den välutbildade Solomon Northup med sin familj. Som professionell violinist och hantverkare erbjuds han en dag ett välavlönat jobb av två män på en kringresande cirkus. Solomon följer med de två männen till Washington för att prata igenom sitt nya avtal. Men efter en blöt festkväll vaknar Solomon upp i en fängelsecell, på väg att transporteras som slav till södern.

12 Years a Slave blottlägger USA:s skamfläck i historien på ett obehagligt och drabbande sätt. Filmen är stjärnspäckad och bjuder på den ena hemska slavdrivaren efter den andra. Otäckast av dem alla är Edwin Epps (Fassbender) som med sitt sadistiska våld och sina bibelord personifierar ondskan själv. Chiwetel Ejiofor är bra i huvudrollen men mina sympatier för honom hade blivit starkare om McQueen frångått den traditionella Hollywood-dramaturgin. Brad Pitts inhopp som den gode idealisten Bass känns krystat och lite fånigt.

Att Hollywood gör upp med USA:s mörka historia är välkommet, och det känns inte helt omöjligt att 12 Years a Slave kommer att användas i skolundervisningen. Men trots en omskakande, sann historia med flera förödmjukande scener där slavdrivarna utövar psykiskt och fysiskt våld så griper inte filmen tag som den borde. I slutändan är McQueens film ganska mallad och förutsägbar. Skulle dock inte bli förvånad om det blir storslam på Oscarsgalan. “True story”-filmer brukar ju ligga juryn varmt om hjärtat.

Det mest hjärtskärande är flickan Patseys öde. Det är henne jag tänker på efter det att filmen är slut.
Det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Mandela: Vägen till frihet

Posted in Betyg 3, Drama, Recension by

Originaltitel: Mandela: Long Walk to Freedom

År: 2013

Regi: Justin Chadwick

Skådespelare: Idris Elba, Naomie Harris, Tony Kgoroge, Riaad Moosa, Zolani Mkiva, Simo Mogwaza, Terry Pheto

hämta

Jag fick upp ögonen för Idris Elba i tv-serien The Wire där han spelar karaktären Russel ‘Stringer’ Bell. I den serien är han en av mina absoluta favoriter. I Chadwicks senaste film porträtterar han Sydafrikas frihetskämpe, tillika politiker, statsman och advokat Nelson Mandela.

Historien inleds med Mandelas tid som advokat i Johannesburg och senare mötet med kärleken Winnie. Mandela går med i ANC (African National Congress) och inleder sin livslånga kamp mot landets diskriminerande lagar. Efter Sharpevillemassakern 1960 byter ANC skepnad; från att ha varit en organisation som endast använt sig av fredliga metoder tillgriper Mandela och de andra ledarna våld som sista utväg.

Det är sällan jag blir berörd av “biopics” eftersom de ofta känns tillrättalagda, redovisande och polerade. Och Mandela: Vägen till frihet visar sig vara ytterligare en välgjord, men ack så polerad, biografisk film. Trots bra skådespelarprestationer och ett fantastiskt livsöde så griper historien aldrig riktigt tag. Idris Elba är bra i huvudrollen. Rent utseendemässigt är han också porträttlik, även i slutskedet som äldre man, tack vare trovärdig sminkning. I Naomie Harris har Elba dessutom fått en skicklig motspelerska.

Men i slutändan utmålas Mandela mer som ett helgon än en människa av kött och blod. Han skildras uteslutande som sympatisk om man bortser från hans osmidiga sätt att hantera relationer.  Fotot är snyggt och jag gillar slutscenen.

Filmen är en intressant historielektion som alla borde se för att förstå vilket avtryck Mandela gjort i historien. Skildringen av raskriget mellan svarta och vita sydafrikaner är stark och som svensk blir jag stolt när jag ser dokumentära bilder från en demonstration under Palmes tid.

Se även dokumentären Olof Palme: Älskad och hatad från 2012.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Inside Llewyn Davis

Posted in Betyg 4, Drama, Komedi, Recension by

År: 2013

Regi: Joel & Ethan Coen

Skådespelare: Oscar Isaac, Carey Mulligan. John Goodman, Garrett Hedlund, Justin Timberlake, F. Murray Abraham

llewyn

Llewyn Davis är en folkmusiker i det tidiga 1960-talets New York. Folkmusiken har inte riktigt slagit igenom än (detta utspelas strax innan Bob Dylan slår igenom) så även om han är en begåvad sångare har han det tufft ekonomiskt. Eftersom han övernattar i vänner och bekantas lägenheter blir han involverad i deras liv, främst då paret Jean (Carey Mulligan) och Jim (Justin Timberlake). Ska det stora genombrottet någonsin komma eller måste han ge upp musiken?

Detta är alltså bröderna Ethan och Joel Coens senaste film. Jag har sett samtliga deras filmer och varje gång de släpper något nytt är jag alltid lika förväntansfull. Detta kan i och för sig innebära att man ibland har alltför höga förväntningar och blir lite besviken. Som tur är det inte så den här gången, den är både extremt välgjord och annorlunda på ett bra sätt. Den där lite underfundiga Coenska humorn finns där och det är fint skådespeleri in i minsta lilla biroll. Framför allt Oscar Isaac i titelrollen glänser, och tur är väl det, då egentligen hela filmen står och faller med både hans rolltolkning och sångförmåga. Musik spelar en stor roll i filmen, inte sedan O Brother, Where Art Thou? har den tagit så stor plats i någon av deras filmer. Det är många musiknummer, inte så att de för handlingen framåt på samma sätt som i en musikal, men de är ändå en viktig beståndsdel i historien. Lyckligtvis är musiken fantastisk, den är både medryckande och känslosam, och jag förlorar mig ofta i den. Jag ville leta upp filmmusiken direkt när jag kom hem vilket får anses som ett bra betyg. Även om man hatar folkmusik kan man nog ändå hålla med om att Isaac kan sjunga.

Filmen är helt klart mer karaktärs- än handlingsdriven vilket är uppfriskande. Om jag nu måste säga något negativt är det kanske att några enstaka scener släpar lite långsamt fram, men det är ytterst få. Tidsskildringen känns klockren och fotot är riktigt snyggt även om det mest är grådaskiga miljöer man ser. Dessutom så har Inside Llewyn Davis antagligen det bästa kattskådespeleriet jag sett, bara en sådan sak. Kort sammanfattat är det ännu en liten Coensk pärla, en solklar fyra blir det.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – The Wolf of Wall Street

Posted in Betyg 3, Drama, Komedi by

År: 2013

Regi: Martin Scorsese

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Margot Robbie, Matthew McConaughey, Kyle Chandler, Rob Reiner, Joanna Lumley

wolf-of-wall-street-poster2-610x903

I en av de allra första scenerna i The Wolf of Wall Street snortar Leonardo DiCaprios rollfigur kokain ur stjärten på en prostituerad. Det är bara början på en tre timmar lång sex- och knarkorgie. För aldrig har jag sett så många män knarka och gå till horor som i Scorseses senaste film.

Jordan Belfort  börjar sin bana som relativt ödmjuk börsmäklare under börshajen Mark Hanna (roligt spelad av Matthew McConaughey som tyvärr har en liten roll i filmen). Det är först när Belfort startar mäklarfirman Stratton Oakmont som hans karriär exploderar. Den överdrivna framgången övergår snart i ren girighet, ekonomisk brottslighet, korruption och dekadens.

Detta är en väldigt grisig film. Belfort och hans polare framställs inte direkt som några helyllekillar. Kvinnor förbrukas på löpande band. I en scen berättar Belfort hur han och kompisarna delar in prostituerade i olika kategorier. Högst på skalan finns de vackra, eftertraktade och exklusiva som är noggranna med att skydda sig och som tar bra betalt. Ett snäpp ner finns de som inte är lika attraktiva och som saknar elegans men som ändå duger att konsumera. Kvinnorna längst ner på skalan beskriver Belfort som billiga stycken kött nersmittade med könssjukdomar. Har man varit med en sådan så är det bara att bita ihop och ta en penicillinspruta dagen efter.

Större delen av filmen är jag ganska illa berörd. Belfort är en riktig skitstövel och den misogyni som genomsyrar handlingen är rent utav sagt osmaklig. Jag har lite svårt att svälja exploateringen av kvinnor, trots att det tjänar ett visst syfte.

En minnesvärd scen är när Belfort tagit en överdos lugnande medel och den fördröjda effekten kickar in precis när han har ett viktigt samtal på tråden. Dregglande  och halvförlamad försöker Belfort krypande ta sig tillbaka till sin Lamborghini. Tragikomiskt är ordet…

Visst är Scorsese en riktigt skicklig hantverkare. Filmen är snygg och tempot uppskruvat. Men tre timmar blir alldeles för långt. Filmen hade lätt kunnat kapas med 30-45 minuter. DiCaprio har gjort ett gott jobb, men i slutändan blir det för mycket av allt.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Dagarnas skum

Posted in Betyg 3, Drama, Komedi, Recension by

Originaltitel: L’écume des jours

År: 2013

Regi: Michel Gondry

Skådespelare: Audrey Tautou, Romain Duris, Gad Elmaleh, Omar Sy, Aïssa Maïga

dagarnas_skum_iid0_mid600_poster

Dagarnas skum är en surrealistisk, psykedelisk och milt sagt utflippad kärlekshistoria som bygger på en roman av Boris Vian.
Colin (Duris) är en rik, snygg och uppfinningsrik snubbe. Han har ett piano som blandar drinkar och egen kock som lagar gourmetmat tillsammans med en liten mus. Kocken Nicolas (Omar Sy) är också Colins kompis, och den som parar ihop honom med Chloé (Tautou) på en fest. Förälskelsen slår till och en svindlande kärlekshistoria tar sin början. När kärleken är som mest spirande blir Chloé plötsligt sjuk. Ett näckrosfrö har slagit rot i hennes bröst och inuti lungan växer en blomma sig allt större.

I Dagarnas skum får realismen helt stå tillbaka för fantasi, drömmar och poesi. Regissör är fransmannen Michel Gondry som gjorde mästerverket Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), en av mina absoluta favoritfilmer . Där var sagorealismen mer subtil vilket är mer tilltalande i min smak. Jag har inte läst Vians bok men har hört att den präglas av samma drömska stämning som filmen. Här ryms en del samhällskritik mot löneslaveri då Vian avskydde seriöst arbete. I filmen skämtas det friskt om Jean-Paul Sartre. Detta beror på att Vian hade ett horn i sidan till Sartre, som inledde ett förhållande med Vians fru.

Trots att Gondry lyckats skapa ett imponerande universum med scener som inte liknar någonting annat blir jag aldrig riktigt gripen. All surrealism och alla fantasifoster (en dörrklocka som kryper som en kackerlacka, “spana in mig-dansen” där alla får konstiga ben, en mus som bor i Colins lägenhet) tar överhanden och jag känner mig snart mätt. Kärlekshistorien känns dessutom oengagerande. Detta är kanske inte så relevant i en film som vill uttrycka karaktärernas sinnesstämningar, men i slutändan funkar det helt enkelt inte för mig. Men för den som gillar surrealistiska, drömska filmer med romantisk touch passar den bättre. Filmen får godkänt betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB