År: 2018

Regissör: Hannes Holm

Skådespelare: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Jonas Karlsson, Maria Kulle, Johan Hedenberg, Hanna Alström, Happy Jankell

Som vi har längtat efter filmen som är baserad på Ted Gärdestads liv. Teds musik och hans äldre bror Kenneths texter resulterade i en nationell låtskatt som träffade rakt in i de svenska hjärterötterna.

Hannes Holms film börjar i föräldrahemmet i Sollentuna, där Ted och Kenneth spelar in egna låtar i pojkrummet, parallellt med att Ted spelar tennis. Han har dock huvudet i det blå, vilket märks i SM-finalen där han förlorar mot kompisen Björn Borg, på grund av att en låt poppar upp i huvudet (en aning förenklat, kan man tycka).

“Ibland undrar man om du har en högtalare i ditt huvud”, säger pappan som gärna vill att sönerna ska bli framgångsrika.
När så bröderna “signas” av den kände producenten Sikkan Andersson, tvingas Ted att välja mellan musiken och tennisen.
Sikkan vill dumpa Kenneth till förmån för en annan låtskrivare. Ted vägrar dock att arbeta med någon annan än sin bror, eftersom Kenneth är den enda som till fullo förstår honom.

Och det är brödrakärleken som övertygar mest i filmen om Ted Gärdestad.
Peter Viitanen gör ett mycket fint porträtt av brodern Kenneth, som alltid finns där, stöttande och förstående.
Under filmens första del dyker en handfull svenska celebriteter upp, som Björn, Benny, Agneta och Anni-Frid, Stikkan Andersson och Povel Ramel.
Lotta Ramel spelar mamma till sig själv och Niklas Strömstedt spelar sin pappa, publicisten Bo Strömstedt.

Kostym är, som den brukar vara i svenska filmer, bra.
Vad det gäller karaktärerna så tillåter Hannes Holm oss tyvärr inte komma tillräckligt nära. Jag blir inte så berörd som jag hade kunnat bli. Den första delen av filmen är också den klart starkaste. Det är en njutning att få följa brödernas väg fram till genombrottet, och se hur den busige, lite oskuldsfulle Ted blir flickidol.
Adam Pålsson är bra i huvudrollen. Han förkroppsligar det som Ted Gärdestad så ofta förknippades med, ungdom, kärlek och oskuldsfullhet.

Den senare delen av filmen känns dock osammanhängande och det ges ingen närmare bakgrund till Teds schizofreni. Det kanske hade varit en bra idé att lämna sjukdomsbiten och fokusera på tiden innan. Att lämna det öppet med någon antydan om sjukdomen som till sist tog Teds liv.
Att skildra schizofrenin på ett trovärdigt, gripande sätt lyckas filmen inte med.

Jonas Karlsson är rolig i rollen som Stikkan Andersson och Happy Jankell färgstark som Teds första kärlek Lotta Ramel.

Jag hoppas och tror att filmen bidrar till att Ted och Kenneths musik blir upptäckt av nya generationer.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

År: 2014

Regi: James Marsh

Skådespelare: Eddie Redmayne, Felicity Jones, Charlie Cox, Harry Lloyd, David Thewlis, Emily Watson, Simon McBurney, Maxine Peake, Christian McKay

Den unge astrofysikstuderande Stephen Hawking (Eddie Redmayne) är osedvanligt intelligent men han är impulsiv och ofokuserad och vet inte riktigt vad han ska specialisera sig i. Hans liv kommer dock snart förändras dramatiskt, dels blir han förälskad i Jane Wilde (Felicity Jones) och dels får han reda på att han har den neurodegenerativa nervsjukdomen ALS vilket leder till successiv muskelförtvining och förlamning.

The Theory of Everything skulle ju utan tvekan kunna bli en av världens mest sentimentala filmer. Om regissör James Marsh ville skulle han kunna lätt kunna få mig att gråta syndafloder hela filmen igenom om han valde att trycka på dom knapparna. Som tur är är så inte fallet. Det är faktiskt istället så att filmen är ovanligt osentimental. Visst existererar sådana scener men då känns det okej och förtjänat. Jag blir verkligen berörd av det jag ser och det bildas en hel del fukt i ögonvrån vid upprepade tillfällen. Jag skulle dock inte kalla det en genomgående deprimerande film, jag blev faktiskt ganska upplyft när eftertexterna rullade.

Ytterligare en sak jag gillar med filmen är att det inte är ”The Stephen Hawking Show”. Hustrun Jane Wilde (vars bok ligger som grund till filmen) får minst lika stor plats som Hawking. The Theory of Everything är verkligen i grund och botten historien om Jane och Stephen. Hans vetenskapliga bedrifter vävs såklart in i handlingen, men dem är absolut inte det primära, så man grottar inte ned sig i hans banbrytande teorier utan det blir väldigt övergripande information istället. Det skulle kanske varit intressantare om det berördes i lite mer detalj, det är dock fullt förståeligt att filmen inte inkluderar långa och detaljerade teorier gällande teoretisk kosmologi och kvantmekanik.

I en film som i mångt och mycket handlar om en relation mellan två människor hänger mycket på de båda skådespelarnas axlar. Som tur är är både Eddie Redmayne och Felicity Jones lysande i rollerna. Handikapp brukar ju vara ett väldigt tacksamt ämne för en skådespelare, särskilt i Oscarssammanhang, men Redmaynes förvandling från ung, gänglig och energisk yngling som gradvis bryts ned tills han är i stort sett totalförlamad är minst sagt imponerande och gripande att se. Han gör utan tvekan sin livs roll och han får nog en rejäl skjuts i karriären efter detta. Rollen som Felicity Jones spelar är kanske på pappret lättare i och med att Jane inte genomgår samma fysiska förvandling. I själva verket kan det vara minst lika svårt att istället använda små medel för att visa sådan utsatthet och hopplöshet. Att gå ifrån bekymmerslös förälskad yngling till att gradvis bli mer uppgiven och förtvivlad av situationen när hennes livs kärlek sakta förtvinar framför hennes ögon är smärtsamt att se på. Bådas Oscarnomineringar är sannerligen välförtjänta. När jag ändå är inne på filmens positiva kvaliteter vill jag också ge ett extra plus till den fina och stämningsfulla filmmusiken

The Theory of Everything är dock inte helt utan brister. Ibland går vissa skeenden alldeles för fort och det hoppas i tiden lite för snabbt och abrupt ibland. Jag förstår att det är svårt att klämma in ett sådant unikt livsöde på två timmar men filmen känns lite för fragmentarisk ibland och den tappar emotionellt på detta. Jag kunde ibland känna att jag skulle vilja bli mer berörd av vissa scener. Om de hade saktat ned och dröjt kvar i vissa tidsperioder och viktiga skeenden hade kopplingen till Stephen och Jane känts ännu starkare.

Hawking själv ska visst ha fällt en tår när han såg den färdiga filmen och sa att den i stor del var sann, vilket måste ses som ett bra betyg. Det är helt enkelt en fin och gripande film med imponerande insatser av Redmayne och Jones. Det blir en klar fyra i betyg.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

År: 2013

Regi: Destin Daniel Cretton

Skådespelare: Brie Larson, John Gallagher Jr., Stephanie Beatriz, Rami Malek, Alex Calloway, Keith Stanfield, Kaitlyn Dever

Den här filmen hade jag glädjen att få se redan på Göteborgs Filmfestival i januari i år. Nu har det hunnit gå nio månader och filmen har snart premiär.

Grace och pojkvännen Mason jobbar på korttidsboendet Short term 12 för utsatta barn och ungdomar. Grace, som själv bär på psykiskt påfrestande minnen från sin uppväxt, är den givna ledaren. Omtyckt av både personal och ungdomarna, kanske mycket på grund av att hon har lätt att relatera till deras problem.

En dag dyker Jayden upp, en ung tjej vars liv är ett pågående helvete, och plötsligt börjar minnen Grace gjort sitt bästa för att glömma, triggas igång. Hon hamnar i en kris och tvingas nu ta itu med saker som hon alltför länge har skjutit framför sig.

Short term 12 är en stark filmupplevelse. Stilen är autentisk, avskalad och osentimental. Dialogen mellan ungdomarna och de engagerade socialarbetarna som mestadels känns som familjemedlemmar träffar fullständigt rätt.
Destin Daniel Cretton har lyckats med något som måste vara väldigt svårt, att göra ett drama som engagerar och berör. Karaktärerna är mänskliga, de kommer aldrig i närheten av karikatyrstadiet som man ser i var och varannan film. De är lätta att tycka om. Särskilt imponeras jag av Brie Larsons skådespelarinsats. Hon lyckas på ett skickligt sätt förmedla Graces glöd, sårbarhet och smärta. Kärleken mellan Brie och Mason är oerhört fint skildrad, precis som vänskapen mellan socialarbetarna och de intagna ungdomarna. Man skrattar i ena stunden för att sedan fälla en tår. En film om vardagshjältar som träffar mitt i hjärtat.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB