Recension – Amatörer

År: 2018

Regissör: Gabriela Pichler

Skådespelare: Zahraa AldoujailiYara AliadoAmatörer_amateurstterFredrik Dahl

Ulricehamn har länge varit känt som inspelningsplats för Colin Nutleys Änglagård.
Nu har en annan glesbygdskommun i Sjuhärad blivit satt på filmkartan, nämligen Svenljunga.
Fredrik Dahl, Kommuntjänsteman vid Svenljunga kommun, spelar dessutom huvudrollen.

Gabriela Pichler, som kallats den nya Bo Widerberg, slog igenom 2012 med Äta Sova Dö.
Nermina Lukac, som spelade huvudrollen, hittade Pichler på en fritidsgård. Lukac var helt grön som skådespelare men förärades ändå med en Guldbagge för insatsen.

Och just så jobbar Pichler när hon spelar in sina filmer. Hon använder sig av amatörer i rollerna, vilket ger en närmast dokumentär känsla. Människorna man får följa är verkligen av “kött och blod”, du får en inblick i deras verklighet och du känner lite extra för dem.

Precis så är det i Amatörer, som handlar om den fiktiva kommunen Lafors, som behöver “sälja in sig”. Ett tyskt lågprisföretag överväger att etablera sig på orten, det är bara en konkurrent som står i vägen, och det är Alingsås.

Eftersom kulturbudgeten är slut frågar kommunledningen ortens skolungdomar om de kan bidra med filmer. Snart anlitas också en tungviktare inom kommunfilmsgenren, som är tillsammans med en av lärarna på skolan.

Amatörer är en film med ovanligt stort hjärta, båda till glesbygdskommunen och människorna som bor där. Gabriela har ett socialt patos och drar sig inte för att ta sig an problem som människor på landsbygden upplever. De framställs aldrig som karikatyrer som man skrattar åt. Man får många goda skratt samtidigt som det emellanåt blir sorgligt.

Manuset har Pichler skrivit tillsammans med Jonas Hassen Khemiri, författaren och dramatikern. Och med tanke på resultatet hoppas jag på fler samarbeten dem emellan framöver.

Fredrik Dahl gör en imponerande debut som den entusiastiske kommuntjänstemannen Musse.

Det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

Recension – Lady Bird

År: 2017lady bird

Regissör: Greta Gerwig

Skådespelare: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Lucas Hedges, Timothée Chalamet, Beanie Feldstein, Lois Smith

Jag fastnade för Greta Gerwig i Noah Baumbachs film Greenberg där hon spelade mot till exempel Ben Stiller och Jennifer Jason Leigh. Greenberg var långtifrån Baumbachs högform i The Squid and the Whale. Men Gerwig hade något speciellt, hennes närvaro lyfte den annars ganska slätstrukna filmen.

Hon skrev manus tillsammans med Baumbach till Frances Ha, där hon spelade huvudrollen och nominerades till en Golden Globe.

Som skådespelare har Gerwig ett eget uttryck. Charm, mänsklighet och humor blir tillsammans en väldigt lyckad mix. Men nog om hennes skådespelarskills, i den här filmen är hon ju faktiskt regissör.

Huvudrollen i hennes debutfilm Lady Bird spelas av irländska Saoirse Ronan med amerikansk accent (inget som man tänker på).

Lady Bird heter egentligen Christine. Som en demonstration mot sina föräldrar har hon valt att ta kalla sig något annat än sitt tilltalsnamn.
Lady Bird går sista året i High school i Sacramento, Kalifornien. Hon avskyr Sacramento och vill inget hellre än att komma in på ett fint universitet på östkusten som Harvard eller Yale. De vuxna i hennes närhet är inte särskilt uppmuntrande. De är alla överens om att hennes betyg är för dåliga.
Hon går i en katolsk skola där de ägnar sig mycket åt musikalrepetitioner.

Lady Birds mamma Marion (Laurie Metcalf) jobbar dubbla pass på ett mentalsjukhus för att få ihop till brödfödan. Sedan pappa Larry (Tracy Letts) blev arbetslös har det blivit tajtare ekonomiskt och Lady Bird får ofta höra att hon är otacksam.
Metcalf och Letts är båda mycket bra i föräldrarollerna. Replikerna är trovärdiga, underfundiga och ofta väldigt roliga.

Saoirse Ronan lyser som vanligt klart i sin roll. Det mesta hon går igenom känns bekant i en coming of age-film: att bli kär (inte sällan i en douche bag), att svika sin kompis för det “coolare” gänget, att hitta sig själv, att följa sina drömmar, trotsa sina föräldrar och så vidare.

Gerwig skildrar det med en egen röst, hon har hämtat en del ur sina egna erfarenheter, och det blir så mycket bättre, gripande och framför allt roligare!
Skildringen av mamma-dotter-relationen är mycket fin att se och träffar rakt in i hjärterötterna.
Dessutom avviker Gerwig från tvåsamhetsnormen, vilket är mycket befriande (och tyvärr ganska så ovanligt).

Detta kan mycket väl vara en blivande klassiker bland coming of age-filmerna.
Filmen har premiär den 9:e mars i Sverige.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – The Killing of a Sacred Deer

the killing.JPGÅr: 2017

Regi: 
Yorgos Lanthimos

Skådespelare: Nicole Kidman, Colin Farrell, Barry Keoghan, Raffey Cassidy, Sunny Suljic, Alicia Silverstone

Steven  är framgångsrik hjärtkirurg. Han lever ett välordnat liv tillsammans med sin fru Anna och barnen Sam och Bob. Men något stör idyllen.
Steven spenderar mycket tid med den tonårige pojken Martin. De äter, promenerar och Steven ger Martin presenter med jämna mellanrum. Snart dyker Martin upp på Stevens arbetsplats. Vi anar att allting inte står rätt till. Vad är det för relation de har? Och i vilken riktning håller den på att utvecklas?

Jag har gillat den grekiske regissören Yorgos Lanthimos sedan jag såg hans film Dogtooth. Denna minst sagt absurda film handlar om tre unga vuxna som isoleras i sitt hem från världen utanför. Filmen lyckas med att vara både skrämmande och rolig.
2015 kom Lobster, där singlar som inte lyckas hitta en partner förvandlas till valfritt djur. Ytterligare en mycket originell, rolig och absurd historia signerad Lanthimos.

The Killing of a Sacred Deer drar sig mer åt skräckhållet, men det absurda inslaget finns kvar.
Karaktärerna tycks vara avstängda, som att de inte har någon kontakt med sina känslor. Det är kylslaget. Familjerelationen är stabil men sval. Kärleksscenerna är inte av det romantiska slaget (ni kommer förstå vad jag menar)…
Dialogerna är udda, ibland snudd på komiska. Det talas om kroppshår i en scen, i en annan om dotterns menstruation.

Andra halvan av filmen blir en kamp mot klockan. Utan att avslöja för mycket av handlingen, kan jag berätta att det har något med Steven och Martins relation att göra. Filmen övergår i skräck och psykisk terror. Vissa scener för tankarna till Stanley Kubricks The Shining, om man ser till hur ljudet används.

Barry Keoghan är ruggigt bra i rollen som Martin. Hans blick känns så kall och slipprig att jag får kalla kårar.

Historien bygger tydligen på den grekiska tragedin om Agamemnon.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Call me by your name

År: 2017

Regi: Luca Guadagnino

Skådespelare: Armie HammerTimothée Chalamet, Amira Casar, Michael Stuhlbarg, Esther Garrel

Filmer som handlar om kärlek. Det har jag sett oändligt många gånger förut.

Sedan i söndags kan jag konstatera att Call me by your name är den bästa film jag har sett som handlar om kärlek. Detta i hård konkurrens med Blå är den varmaste färgen.call

Bitterljuv är ett ord som beskriver min känsla inför den här filmen som höll mig fängslad under två timmar.
Historien handlar om förälskelsen mellan sjuttonårige Elio och hans föräldrars sommargäst på den italienska rivieran 1983.

Amerikanen Oliver (Armie Hammer) är kaxig, lättsam, charmig och maskulin.
Elio uppfattar till en början Oliver som nonchalant, delvis på grund av hans överanvändning av hälsningsfrasen “later”.

Elio (Timothée Chalamet) kommer från en sällsynt begåvad familj som talar flera språk och intresserar sig för konst, musik och litteratur. För att fördriva tiden brukar han gå ut och dansa, transkribera musik eller bada.

Det känns fattigt att försöka beskriva hur bra den här filmen är. Anledningen till att jag tycker så mycket om den är att den griper tag i mig. Karaktärerna är trovärdiga och jag tycker om dem. De är mänskliga och upplever något som vi alla kan relatera till.

Alla kommer vi ihåg den första, ljuva kärleken som innan man vet ordet av kan krossa en.
Med ansiktsuttryck och små, subtila gester gör särskilt  Timothée Chamalet en fantastisk rolltolkning. Det kan på ytan se ut som en lågmäld film, där dramat till störst del utspelar sig på insidan. Men det räcker att känna och iaktta Elio och Oliver för att svepas med.

Varje bildruta är godis. Sommar i Italien, korta shorts, en cigarett i mungipan, aprikoser, åttiotalsmusik och knastrande grusvägar. Det kan låta som en reklamfilm för den italienska landsbygden, men fungerar som en perfekt kuliss för ett livsomvälvande möte.

Kemin mellan Hammer och Chalamet är fulländad och jag kommer på mig själv med att vara spänd inför hur det ska gå.
Inte en replik klingar falskt. När slutscenen ebbar ut är jag i ett känslomässigt rus som stannar kvar i flera timmar. En bitterljuv känsla.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

Recension – Brooklyn

År: 2015

Regi: John Crowley

Skådespelare: Saoirse Ronan, Emory Cohen, Domhnall Gleeson, Julie Walters, Jim Broadbent

Brooklyn_1Sheet_Mech_7R1.indd

Året är 1952. Den unga irländskan Eilis (Saoirse Ronan) har, tack vare en välvillig präst, fått chansen att prova på lyckan i Amerika (närmare bestämt i Brooklyn, New York). Hon lämnar sin mor och syster i Irland och börjar sitt nya liv i ett främmande land. Det är dock inte helt lätt att anpassa sig till ett nytt liv och hemlängtan tär på Eilis. Kommer mötet med den unge italienaren Tony (Emory Cohen) bli vändpunkten?

Brooklyn är filmatiseringen av Colm Tóibíns hyllade bok med samma namn. Manuset till filmen är, lite otippat kanske, skrivet av författaren Nick Hornby (Fever Pitch, High Fidelity, Om en pojke). Hornby är ju mest känd för mer samtida, humoristiska böcker men visar här att historiska dramer funkar lika bra. Jag kan tänka mig att mycket av humorn i filmen är hans förtjänst. Nu är Brooklyn främst ett romantiskt drama men man skrattar till en del gånger också.

Filmens yttre handling är i sig inget märkvärdigt egentligen och i sämre händer hade detta kunnat bli en högst ordinär film. Som tur är är så inte fallet. Regissören John Crowley (som 2007 gjorde den fantastiska Boy A) visar här på fingertoppskänsla, det är väldigt känslosamt utan att vara överdrivet sentimentalt. Han lyckas berätta en historia som varken jäktar sig fram eller är det minsta utdragen. En timma och femtio minuter försvinner i ett nafs, om något skulle jag velat att filmen var längre. Tidstypiska miljöer har snyggt återskapats. Kläderna är helt fantastiska och får en att undra varför folk inte går klädda så där nuförtiden istället.

Castingen är helt klanderfri, allt ifrån rutinerade rävar som Jim Broadbent och Julie Walters till helt okända skådespelare. De två största manliga rollerna spelas av relativt okände Emory Cohen och mannen som är med i det mesta nuförtiden, Domhnall Gleeson (Star Wars 7, Ex Machina, The Revenant etc). Dom gör bra insatser och ger båda ett väldigt sympatiskt intryck. Det är dock ingen tvekan om att det här är Saoirse Ronans film. Ronan som slog igenom i, och Oscarnominerades för, filmen Försoning (Atonement) bara 13 år gammal, gör här sitt livs hittills bästa roll. Hon är med i stort sett varenda scen och höjer filmen avsevärt. I en sämre aktris händer hade filmen inte blivit i närheten av lika drabbande som den är. Regissören använder sig mycket av närbilder på henne, närbilder då hennes ansikte är det enda som ska förmedla vad vi i publiken ska känna, och det klarar hon med bravur. När Ronan gråter så gråter jag, när hon är glad gläds jag med henne. Ronan är en de bästa skådespelarna i hennes generation så hennes andra Oscarnominering för denna roll är synnerligen välförtjänt.

Det är dock inte en helt perfekt film, jag hade velat känna och komma närmare flera av karaktärerna och få lite djupare karaktärsporträtt. Men detta är i grund och botten Eilis historia och jag kan ändå förstå att de valt att fokusera på henne. För en gångs skull är det faktiskt männen som hamnar lite i periferin. Det är också uppfriskande med en rakt berättad, gammaldags historia utan en massa snabba klipp, oväntade twistar och flashbacks. Dessutom så pratar, så klart, många av personerna med irländsk dialekt vilket jag älskar. Om du så sätter två personer på en sten i skogen och bara låter dom prata om vädret på irländska hela filmen igenom så skulle jag vara nöjd. Sammanfattningsvis så är det en väldigt fin, vacker film med (mestadels) sympatiska personer, du kommer att bli berörd, antagligen fälla en tår eller två, och samtidigt må bra när du lämnar biosalongen.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Birdman

År: 2014

Regi: Alejandro González Iñárritu

Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Zach Galifianakis, Andrea Riseborough, Lindsay Duncan

birdman
Riggan Thomson (Keaton) är en föredetting som är mest känd för att ha spelat superhjälten Birdman för ungefär tjugo år sedan. Nu ska han regissera en pjäs på Broadway för att friska upp och höja statusen på sin karriär. Till sin hjälp (eller ohjälp) har han bland annat assistenten, tillika dottern Sam som precis släppts ut från rehab, den ivrigt påhejande producenten Jake (Galifianakis) och den narcissistiske skådespelaren Mike (Norton).

 

Filmen är gjord så att det ska se ut som en enda lång tagning och detta gör att finns en påtaglig “här och nu”-känsla. Händelserna utspelar sig uteslutande inuti och kring teatern med den stundande, och för Riggans karriär totalt avgörande, premiären som tickar allt närmare. Projektet möts från första stund av problem, inte minst av Riggans inre röster från alteregot Birdman som spyr galla och triggar hans ångest. När en av skådespelarna inte längre kan medverka plockar man in pojkvännen till skådespelaren Lesley (Watts) för att ro föreställningen i hamn. Mike (Norton) är visserligen en skicklig skådis men en självupptagen, halvgalen skitstövel med udda arbetsmetoder.

 

Min första kontakt med den mexikanske regissören González Iñárritu var genom filmerna 21 grams och Babel. Den senare berörde mig mycket och fick regipriset vid filmfestivalen i Cannes 2006. González Iñárritu plockar ofta in teman som liv, död och andlighet i sina filmer, så även i Birdman.  I en scen talar dottern Sam om för Riggan att han i likhet med alla andra människor inte betyder någonting, det spelar ingen roll att han sätter upp en pjäs för att vinna respekt och creddiga recensioner av kultureliten. Andra existentiella tankar som smygs in handlar om hur kort tid mänskligheten faktiskt har levt på jorden i förhållande till universums ålder eller hur liten sannolikheten är för att man blir ihågkommen efter sin död.

 

Detta är en intensiv filmupplevelse med absurd, svart humor varvad med djupare frågor om livets sanna mening. Den driver också med filmbranschens ytlighet och med den numera utbredda uppfattning om att “syns du (på sociala medier) så finns du i verkligheten, inte annars”.

 

Tillsammans med begåvade skådespelarprestationer, då särskilt från Michael Keaton blir detta till en originell filmupplevelse som är något utöver det vanliga. Att den dessutom är utsmyckad med magisk realism är ett stort plus.

 

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – The Theory of Everything

År: 2014

Regi: James Marsh

Skådespelare: Eddie Redmayne, Felicity Jones, Charlie Cox, Harry Lloyd, David Thewlis, Emily Watson, Simon McBurney, Maxine Peake, Christian McKayTheTheoryOfEverythingPoster

Den unge astrofysikstuderande Stephen Hawking (Eddie Redmayne) är osedvanligt intelligent men han är impulsiv och ofokuserad och vet inte riktigt vad han ska specialisera sig i. Hans liv kommer dock snart förändras dramatiskt, dels blir han förälskad i Jane Wilde (Felicity Jones) och dels får han reda på att han har den neurodegenerativa nervsjukdomen ALS vilket leder till successiv muskelförtvining och förlamning.

The Theory of Everything skulle ju utan tvekan kunna bli en av världens mest sentimentala filmer. Om regissör James Marsh ville skulle han kunna lätt kunna få mig att gråta syndafloder hela filmen igenom om han valde att trycka på dom knapparna. Som tur är är så inte fallet. Det är faktiskt istället så att filmen är ovanligt osentimental. Visst existererar sådana scener men då känns det okej och förtjänat. Jag blir verkligen berörd av det jag ser och det bildas en hel del fukt i ögonvrån vid upprepade tillfällen. Jag skulle dock inte kalla det en genomgående deprimerande film, jag blev faktiskt ganska upplyft när eftertexterna rullade.

Ytterligare en sak jag gillar med filmen är att det inte är ”The Stephen Hawking Show”. Hustrun Jane Wilde (vars bok ligger som grund till filmen) får minst lika stor plats som Hawking. The Theory of Everything är verkligen i grund och botten historien om Jane och Stephen. Hans vetenskapliga bedrifter vävs såklart in i handlingen, men dem är absolut inte det primära, så man grottar inte ned sig i hans banbrytande teorier utan det blir väldigt övergripande information istället. Det skulle kanske varit intressantare om det berördes i lite mer detalj, det är dock fullt förståeligt att filmen inte inkluderar långa och detaljerade teorier gällande teoretisk kosmologi och kvantmekanik.

I en film som i mångt och mycket handlar om en relation mellan två människor hänger mycket på de båda skådespelarnas axlar. Som tur är är både Eddie Redmayne och Felicity Jones lysande i rollerna. Handikapp brukar ju vara ett väldigt tacksamt ämne för en skådespelare, särskilt i Oscarssammanhang, men Redmaynes förvandling från ung, gänglig och energisk yngling som gradvis bryts ned tills han är i stort sett totalförlamad är minst sagt imponerande och gripande att se. Han gör utan tvekan sin livs roll och han får nog en rejäl skjuts i karriären efter detta. Rollen som Felicity Jones spelar är kanske på pappret lättare i och med att Jane inte genomgår samma fysiska förvandling. I själva verket kan det vara minst lika svårt att istället använda små medel för att visa sådan utsatthet och hopplöshet. Att gå ifrån bekymmerslös förälskad yngling till att gradvis bli mer uppgiven och förtvivlad av situationen när hennes livs kärlek sakta förtvinar framför hennes ögon är smärtsamt att se på. Bådas Oscarnomineringar är sannerligen välförtjänta. När jag ändå är inne på filmens positiva kvaliteter vill jag också ge ett extra plus till den fina och stämningsfulla filmmusiken

The Theory of Everything är dock inte helt utan brister. Ibland går vissa skeenden alldeles för fort och det hoppas i tiden lite för snabbt och abrupt ibland. Jag förstår att det är svårt att klämma in ett sådant unikt livsöde på två timmar men filmen känns lite för fragmentarisk ibland och den tappar emotionellt på detta. Jag kunde ibland känna att jag skulle vilja bli mer berörd av vissa scener. Om de hade saktat ned och dröjt kvar i vissa tidsperioder och viktiga skeenden hade kopplingen till Stephen och Jane känts ännu starkare.

Hawking själv ska visst ha fällt en tår när han såg den färdiga filmen och sa att den i stor del var sann, vilket måste ses som ett bra betyg. Det är helt enkelt en fin och gripande film med imponerande insatser av Redmayne och Jones. Det blir en klar fyra i betyg.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB