Recension – Divergent

År: 2014

Regi: Neil Burger

Skådespelare: Shailene Woodley, Theo James, Ashley Judd, Kate Winslet, Zoë Kravitz, Ray Stevenson, Jai Courtney

Divergent

Tris bor i ett samhälle där människor lever åtskilda i fem olika falanger beroende på sina egenskaper.
De tappra, som utgör själva polisväsendet i staden, De lärda som vet allt om allting, De fridfulla, De ärliga och De osjälviska. Tris, hennes bror och båda föräldrar tillhör De osjälviska och fyller sin vardag med att försöka göra gott för andra, medan de hånfullt kallas för “torrisar” av andra falangmedlemmar.

När ungdomarna i samhället når en viss ålder är det dags att återigen prövas för vilken falang de passar i, och enligt statistiken återvänder 95 procent till sina gamla falanger . Tris är nervös men inställd på att återvända till sin familj efter valet. Men under testerna inträffar något konstigt som gör hon inte längre känner sig säker på att hon tillhör De osjälviska.

Divergent känns väldigt inspirerad av Hungerspelen. De olika falangerna kan ses som en annan variant av distrikt och vi förstår snart att det ligger några lik begravda i samhället som Tris växt upp i. Shailene Woodley är bra i huvudrollen, likaså Theo James som den hemlighetsfulle Four.

Filmen bjuder på mycket fart och fläkt och flera våldsscener där karaktärerna hoppar från skenande tåg och slåss mot varandra med sina bara händer. Men trots okej underhållning så påminner den lite för mycket om Hungerspelen och blir därför aldrig särskilt engagerande. Shailene Woodley’s Triss är en hjältinna i klass med Jennifer Laurence’ Katniss, men Hungerspelen är strået vassare med en råare intrig, mer spänning, mer engagemang och med bättre skådespelare (vem slår till exempel Philip Seymour Hoffman, som numera är död, SNYFT…).

Divergent blir i slutändan lite för förutsägbar och på tok för lång.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Noah

År: 2014

Regi:  Darren Aronofsky

Skådespelare: Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ray Winstone, Anthony Hopkins, Emma Watson, Logan Lerman, Douglas Boothhämta

Det var några år sedan jag läste bibeln. Jag minns givetvis sagan om Noak och hans ark. Gamla Testamentet är inte direkt något att rekommendera för små barn med sina otäcka sagor.

Nu har Noak-sagan blivit film i svulstigt utförande. Regissör är Darren Aronofsky som gjorde The Wrestler och Black Swan, två väldigt bra filmer där skådespelarna presterar på topp. Riktigt så gott betyg kan jag inte ge Aronofskys senaste bibelepos.

När samlarveganen Noah börjar drömma mardrömmar om att jorden ska översvämmas anar han att Skaparen har ett budskap till honom. Skaparen tycker att människorna har blivit för våldsamma, giriga och dessutom äter de djur. Skaparen tycker däremot att Noah är en schyst snubbe. Därför får han i uppdrag att bygga en ark så att ett par av varje djurart plus familjen kan överleva undergången. Till hjälp har Noah och familjen några stenjättar som egentligen är änglar. Nåväl, det är ju ganska praktiskt att ha några jättar till hjälp när man ska klyva ved och bygga en ark av gigantiska mått…

Berättelsen börjar helt ok, den känns någorlunda engagerande i början. Den adopterade flickan Ila (Emma Watson) växer upp tillsammans med Noahs söner Sem, Ham och Jafet. Hustrun Naameh (Jennifer Connelly) gör sitt bästa för att stötta makens “tokiga” idéer.

Filmens största problem är att den är på tok för svulstig och krystad. PRETENTIÖS de luxe. Skådespeleriet går i samma stil. Jag blir så trött när jag ser Anthony Hopkins som en liten tossig trollgubbe ihopkurad i en grotta. Emma Watson spelar över, gråter och ylar. Jag gillar hennes tjusiga, brittiska dialekt men that’s it.
Hennes största sorg i livet är att hon inte kan bli gravid. I filmen är det lika med piss eftersom kvinnans enda lott i livet är att föda barn.

Filmens huvudpersoner engagerar mig inte ett jäkla skit. Det är nästan så att jag börjar heja på Tubal-cain som tycker att en riktig man dödar sin egen mat. Eller andra människor. Det är inte så noga, bara han dödar något…
Könsrollerna känns väl sådär fräscha. Ok, den är baserad på en bibelberättelse, men om ni kan lägga till stenjättar och spädbarnsmord i handlingen så kanske ni hade kunnat undvika de värsta könsstereotyperna? 
“Var en man” och “Är du en man?” är de två vanligaste replikerna i filmen.
När ovädret brakar loss och arken ska sättas i sjön så ropar en krigshär:
– VI ÄR MÄN!!! under ledning av antagonisten 
Tubal-cain. VI ÄR MÄN, VI ÄR MÄN!!!!!

Lite där tappar jag det.

Russel Crowe känns oinspirerad i rollen. Noah går från fredlig vegan till galen psykopat/sektledare som inte drar sig för att döda spädbarn. När detta inträffar ifrågasätter hustrun och Ila honom inte nämnvärt. De ber honom bara att göra det extra fort, så att det inte ska märkas lika mycket. 

Jag kom på mig själv med att himla med ögonen ett flertal gånger. När filmen är slut har jag en fundering: Hur är det möjligt att samme regissör gjort Black Swan och The Wrestler?

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Captain America: The Return of the First Avenger

Originaltitel: Captain America: The Winter Soldier

År: 2014

Regi:  Anthony RussoJoe Russo

Skådespelare: Chris Evans, Samuel L. Jackson, Scarlett Johansson, Robert Redford, Sebastian Stan, Anthony Mackie, Cobie Smulders

captainFilmen börjar med att helyllekillen Steve Rogers tillika superhjälten Captain America är ute och på en “joggingtur” (se filmen så förstår du vad jag menar…). Där träffar han på sin blivande kompanjon Falcon (Anthony Mackie).  Det är en av några småroliga händelser  som sprängts in mellan de många slagsmålsscenerna.

Filmen tar vid där Avengers slutade, det vill säga då hela New York höll på att gå åt helvete. Steve samarbetar med säkerhetstjänsten S.H.I.E.L.D under Nick Fury’s (Samuel L. Jackson) ledning. Han gör operationer tillsammans med agenten Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) och allt går enligt planerna. Men under en operation förändras allt. Rogers förstår att det pågår ett spel inom organisationen och blir osäker på vem han kan lita på.

Snart dyker även lönnmördaren Winter Soldier upp och ställer till problem för S.H.I.E.L.D och Captain America.
Winter Soldier är en riktig hårding, han kommer från Sovjettiden, har en arm av metall och vet hur man hanterar vapen och knivar. Snart är Captain America, Black Widow och sidekicken Falcon nationens sista hopp.

Captain America: The Return of the First Avenger har ett högt underhållningsvärde. Den för också in ett så aktuellt ämne som massövervakning i handlingen, vilket känns som ett smart grepp. Filmen har en handling som överraskar vilket är ett stort plus i stora superhjälteproduktioner.
Det är snygga actionscener, Rogers och Romanoff är coola hjältar och Nick Fury coolaste chefen. Skönt att se att det finns några kvinnor som får ok roller, även om filmen naturligtvis inte uppfyller Bechdeltestet.

Detta är en av de bättre superhjältefilmerna jag har sett det sista, hästlängder före Thor-filmerna som jag haft lite svårt för. Men smaken är som baken.

Det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

 

Recension – Hobbit: Smaugs ödemark

Originaltitel: The Hobbit: The Desolation of Smaug

År: 2013

Regi: Peter Jackson

Skådespelare: Martin Freeman, Ian McKellen, Richard Armitage, Evangeline Lilly, Orlando Bloom, Luke Evans, Lee Pace, Ken Stott, James Nesbitt, Benedict Cumberbatch

I Hobbit: Smaugs ödemark (uppföljaren till Hobbit: En oväntad resa, som kom för lite drygt ett år sedan) får vi följa Bilbo, Gandalf, Thorin och hans dvärgfölje i deras fortsatta kamp att ta tillbaka det gamla dvärgfästet i Erebor ifrån draken Smaug. Men vägen dit är fylld med faror och det blir en kamp mot klockan om att komma fram i tid. Och om de nu kommer fram, hur ska de handskas med den fasansfulla draken?

hobbit_

Innan jag skriver något mer om vad jag tyckte om filmen kan det vara bra att veta att jag är ett stort Tolkien-fan. Jag läste Bilbo – En hobbits äventyr, Härskarringen-trilogin, Silmarillion m.m. när jag var yngre och älskade dom. Jag gillar också filmatiseringen av Härskarringen-trilogin väldigt mycket. Så redan från början ligger dessa filmer bra till för mig.

Sagan om ringen, Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst var som bekant tre böcker som blev tre filmer. I detta fallet är det bara en enda bok som dragits ut till en hel filmtrilogi. Visserligen har Peter Jackson och hans medarbetare inkluderat händelser från diverse Tolkien-böckers appendix men faktum kvarstår att betydligt fler friheter har tagits med grundmaterialet än vad gjordes i den första filmtrilogin. Fans av boken som vill ha en regelrätt filmatisering kommer därmed eventuellt att bli besvikna. Personligen så störde inte det mig nämnvärt, detta beror dels på att boken är, i brist på bättre ord, klart ”barnsligare” och behöver tuffas till lite för att få en både mer allvarlig och liknande ton som de tidigare filmerna.

I den första delen av Hobbit-trilogin tyckte jag man kände av att det blev lite väl utdraget emellanåt, som att de verkligen försökte sträcka ut historien så gott de kunde. Som tur är tempot klart bättre här. Det är full fart från början och även om den är lite drygt 2 timmar och 40 minuter lång går tiden klart fortare den här gången. Det är underhållande och många av de nya tillskotten ger nytt liv i historien. Framför allt känns det välbehövligt med en kvinnlig karaktär i en väldigt mansdominerad filmtrilogi. Evangeline Lillys Tauriel är också den karaktär som ger bäst och mest intryck av nykomlingarna, hon är både cool och får de häftigaste stridsscenerna. Lite trist bara att de placerar henne i en både påklistrad och onödig kärlekstriangel som filmen kunde klarat sig utan. Legolas (Orlando Bloom) är ett nygammalt tillskott och han känns lite blekare än tidigare men får också han flera underhållande stridsscener. Dock så tar filmskaparna i lite väl mycket ibland när alverna slåss, det blir för spejsat helt enkelt (ungefär som Legolas sköldsurfande i originaltrilogin). Framför allt tycker jag att dvärgarna kunde fått lite större plats gällande närstriderna, det blir lite comic relief av dom för ofta. Bard (Luke Evans) funkar bra i en klassisk hjälteroll och Stephen Fry är klockren som den slemmiga borgmästaren. Mikael Persbrandt då som det stod så mycket om i svenska medier? Han är med ytterst lite i filmen och är knappt igenkännlig i en kraftigt sminkad roll och gör tyvärr inget större intryck. Synd, då hans karaktär var väldigt häftig i boken, men det blir kanske bättre i nästa del.

Mycket av snacket innan har handlat om hur Smaug kommer att se ut och gestaltas, detta har de lyckats bra med. Han är både välgjord och karismatisk och röstskådespeleriet från Benedict Cumberbatch håller hög klass. Allra bäst är dock Martin Freeman som Bilbo, i en roll som så lätt hade kunnat bli både färglös och tråkig. Med små medel gör han ett både varmt, humoristiskt och rörande porträtt av den ofrivilliga lilla hjälten. Tyvärr så får även denna gång de allra flesta dvärgarna lite utrymme vilket gör att man inte kommer dom så nära som man hade velat. Det är främst Thorin (Richard Armitage, duktig även denna gång) som får det mesta utrymmet, i viss mån även Balin och Kili.

Filmen är som väntat väldigt välgjord i alla övriga aspekter, scenografi , foto och specialeffekter håller hög klass. Actionscenerna är skickligt utförda (t.ex. tunnelsekvensen), men det känns som sagt att Peter Jackson tar i lite väl mycket ibland. Han hade kunnat tona ned dom en del så att de åtminstone skulle kunna kännas en gnutta mindre koreograferade och därmed trovärdigare. Musiken är fin som vanligt men jag saknar de där riktiga musikaliska topparna som originaltrilogin hade. Även de emotionella topparna saknas i filmen, fukten i ögonvrån dyker helt enkelt inte upp. Jag tror dock det lätt blir så i mellanfilmen av en trilogi, mycket av det mest dramatiska sparas till sista filmen. Men på det stora hela är det en riktigt härlig filmupplevelse trots brister lite här och var. Jag tyckte om den första filmen också men där blev jag trots allt lite besviken, Hobbit: Smaugs ödemark är klart bättre och det lovar gott inför den sista delen. Det blir en fyra i betyg.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Hunger Games: Catching fire

År: 2013

Regi: Francis Lawrence

Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Donald Sutherland, Philip Seymour Hoffman m.fl.

hämta

Vår hjältinna Katniss Everdeen (Lawrence) är tillbaka. Tillsammans med bagarsonen Peeta står hon som ensam segrare i de 74:e  Hungerspelen. I vredesmod skickar president Snow  ut Katniss och Peeta på en segerturné för att de ska lugna ner massorna med sin uppdiktade kärlekshistoria. Men något har hänt sedan Katniss överlistade Snow och räddade livet på sin vän Peeta i spelen. En gnista hopp har tänts i de fattiga distrikten och människor har fått mod att visa sitt missnöje mot diktatorn.
Snow vill se Katniss död och kommer på den briljanta idén att tvinga henne in i ytterligare ett gladiatorspel, lagom till hungerspelens 75-årsjubileum. Nu är det endast tidigare segrare som ska lottas fram till den dödliga leken. Snows nye spelledare heter Plutarch Heavensbee (Seymour Hoffman) och är listigare än sin föregångare.

Till skillnad från Twilight-filmerna som är riktigt usla – för att inte tala om skådespeleriet – så har man lyckats åstadkomma något bra med Suzanne Collins böcker. Filmen är spännande, snygg och Jennifer Lawrence utmärkt i rollen som Katniss. Hon matchar utan problem min skådisfavorit Philip Seymour Hoffman, Donald Sutherland och Woody Harrelson, Katniss och Peetas “coach”.

Filmen är råare än den första och det ligger förstås på plussidan. Särskilt makaber är den förstås inte eftersom den fortfarande är i Hollywood-utförande, men eftersom filmerna har många yngre fans så blir det en lagom nivå. En solklar fyra. Den tredje boken bäddar för fler filmer.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Gravity

År: 2013

Regi: Alfonso Cuarón

Skådespelare: Sandra Bullock, George Clooney

gravity-poster

Dr. Ryan Stone (Sandra Bullock) skickas upp på ett specialuppdrag i rymden tillsammans med den rutinerade astronauten Matt Kowalski (George Clooney). Ryan ska hjälpa till med en uppgradering av Hubble-teleskopet, ett på pappret enkelt rutinuppdrag som dock snabbt visar sig bli mycket farligare än så…

Alfonso Cuarón, som regisserat så vitt skilda filmer som Children of Men, Harry Potter och fången från Azkaban och Din morsa också!, har tillsammans med sin son Jonás Cuarón i flera år arbetat med att kunna få göra Gravity (de har skrivit manuset tillsammans och pappa har regisserat). Bortsett från det faktum att det säkert var svårt att få finansiering till en såpass påkostad film i rymden med så återhållsam handling (för det är inga massiva rymdfarkoster som skjuter laserstrålar på varandra eller aliens som äter upp varandra det handlar om här) var den främsta utmaningen rent teknisk. Att få det att se ut som att de rör sig i tyngdlöshet så trovärdigt som möjligt och alla andra tillhörande utmaningar med att få en film som i stort sett bara utspelar sig i rymden att kännas äkta, bidrog till att de under lång tid fick ta fram helt ny teknik för att göra filmen exakt så som de ville ha den.

Hur blev då slutresultatet? I mitt tycke har de lyckats extremt bra med den tekniska biten, jag har nog aldrig känt mer som att jag är i rymden än när jag ser Gravity. James Cameron (regissör till Titanic, Avatar m.fl.) ska ha sagt att det är det bästa rymdfoto han har sett i en film och jag är beredd att hålla med. Specialeffekterna håller högsta klass och för en gång skull är det bra 3D-effekter också. Jag är inget jättestort fan av 3D rent allmänt men detta är första gången sedan Avatar som jag tycker det förhöjer filmen. Det ska tilläggas att detta verkligen är en biofilm i alla dess avseenden, jag misstänker att, precis som med Avatar, att filmen inte alls blir samma sak när man ser den hemma på en tv-skärm.

Med film räcker det dock inte om bara den tekniska biten håller. Men som tur är håller övriga bitar också. Handlingen i sig är egentligen inget supermärkvärdigt men utförandet håller högsta klass. Cuarón visar prov på att han är en väldigt skicklig regissör som får den begränsade handlingen att aldrig kännas utdragen, tiden går väldigt snabbt. Den är också föredomligt kort, den klockar in på drygt en och en halv timme. I en tid när alla filmer verkar gå efter tumstocken att de måste vara minst 2 timmar långa känns det ganska uppfriskande faktiskt.

Eftersom det är så få roller i filmen hänger mycket på de två huvudrollsinnehavarna och de gör båda två ett utmärkt jobb. Clooneys roll är visserligen ganska tacksam, det känns som att han skulle kunna den typen av roll i sömnen egentligen, men han gör det bra ändå. Den mer krävande rollen är helt klart Sandra Bullocks. Jag har väl aldrig varit ett direkt Bullock-fan, hon är visserligen en fullt duglig skådis och funkade bra i de romantiska komedierna hon gjorde på 90-talet, men de dramatiska insatserna har ofta lämnat  lite att önska. Hon har dock gjort lite av en comeback det sista i och med Oscarvinsten för The Blind Side (hon var bra där men att få en Oscar var lite i överkant tycker jag) och nu med Gravity. Hon axlar rollen utmärkt och jag tror att hon kommer att vara med i Oscarracet även i år.

Det som jag bär med mig mest när eftertexterna rullat är kanske inte främst att jag blivit oerhört berörd utan mer att jag fått en rejält maffig filmupplevelse. Filmen är helt enkelt förbaskat spännande och man sitter ofta fastnaglad i biostolen. De som har ovanan att bita på naglarna ska nog ta med sig vantar. Jag får faktiskt gåshud ett antal gånger under filmens gång, vilket inte hör till vanligheten. Ursprungligen trodde jag att Gravity skulle vara en mer stillsam och kontemplativ film som skulle försöka väcka tankar om livets stora frågor. Så blev det inte riktigt. Visst har den sina lugna stunder men den är ofta rejält fartfylld också. Det är såklart inget fel med det, att bara ge publiken en rejält spännande och storslagen bioupplevelse är inget jag klagar över. Dessutom ska filmmusiken ha ett stort plus, den är både suggestiv och stämningshöjande utan att ta över och bombastisk utan att bli överdrivet svulstig.

Sammanfattningvis är det en tekniskt briljant film som faktiskt känns som något man inte sett innan (i viss mån). Det är solida skådespelarinsatser men handlingen skulle behövt vara lite mer engagerande ändå och filmen behövt beröra mig mer än den gör för att det där riktiga toppbetyget. Jag tror som sagt den kommer att tappa lite om man inte ser på bio så gör helst det om ni kan. Men det blir definitivt en solklar fyra i betyg.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Oblivion

År: 2013

Regi: Joseph Kosinski

Skådespelare: Tom Cruise, Olga Kurylenko, Andrea Riseborough, Morgan Freeman, Nikolaj Coster-Waldau, Melissa Leo

oblivion-poster

Året är 2077 och jorden är i ruiner efter ett angrepp av utomjordingar för över sextio år sedan. De enda människorna kvar är reparatören Jack Harper (Tom Cruise) och hans partner Victoria (Andrea Riseborough) som ser över att alla drönare fungerar som dom ska. Dessa drönare behövs nämligen för att försvara de massiva kraftstationer, som utvinner energi från haven, från de utomjordingar som fortfarande finns kvar på planeten. Denna energi är livsnödvändig för att driva den gigantiska rymdstationen Tet, där återstoden av den mänskliga rasen håller till i väntan på en migration till en av Saturnus månar. Jack har haft drömmar om en mystisk kvinna (Olga Kurylenko) och nu, då bara två veckor återstår av Jack och Victorias femåriga tjänstgöring, börjar oväntade saker att hända…

Oblivion är regisserad av Joseph Kosinski som debuterade med Tron: Legacy häromåret. Tron var en ganska ojämn film helhetsmässigt men ur ett rent estetiskt perspektiv fanns det inte så mycket att klaga på. Just den visuella aspekten är också en av Oblivions starka sidor, den är helt enkelt en jäkligt snygg film. Designen på allt ifrån byggnader (speciellt då Jack och Victorias hus) till fordon, kombinerat med de storslagna miljöerna de filmat på Island ger ett maffigt intryck. Men man kommer ju inte så långt med en film om den endast är visuellt tilltalande, så hur är då all annat?

Jag måste erkänna att jag inte gick in med alltför höga förväntningar på Oblivion, även om jag generellt sett är svag för välgjord sci-fi. Men trots allt så blir jag positivt överraskad. Skådespeleriet är generellt sett rätt bra och jag gillar att Tom Cruise inte är så Tom Cruise-ig i rollen. Även om han kan vara väldigt bra emellanåt (som i t.ex. Magnolia) blir det ibland så att han spelar rollen hej-jag-är-typ-världens-största-filmstjärna-kolla-på-mitt-stomatol-leende-jag-hänger-från-en-klippa-jag-är-ju-tuff-också. Men här kopplar man bort det och han blir en trovärdig karaktär. Storyn i sig är inget världsomvälvande men den är tillräckligt intressant för att hålla mitt intresse uppe genom hela filmen. Den som väntar sig ett actionspektakel med non-stop explosioner och en massa laserstrålar kommer att bli besvikna. Visst finns det en del actionsekvenser, men den innehåller ändå förvånansvärt många lugna stunder för att vara en dyr Hollywoodproduktion.

Kosinski anlitade Daft Punk för att göra musiken till Tron med ett mycket lyckat resultat. Här har han gjort ett annat smart drag och anlitat franska elektromusikerna M83. Soundtracket är riktigt bra, väldigt atmosfäriskt och stämningshöjande. Oblivion har sina brister också, den skulle kunna ha kortats ned något och tightat till vissa scener. Jag hade också velat komma något närmare de flesta karaktärerna så man skulle känt med dom lite mer än vad dom gör. Jag blir visserligen engagerad men jag hade behövt känna lite mer för att filmen skulle lyft sig till de riktiga höjderna. Men totalt sett en positiv överraskning, det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Snabba Cash: Livet Deluxe

År: 2013

Regi: Jens Jonsson

Skådespelare: Matias Varela, Joel Kinnaman, Malin Buska, Martin Wallström, Dejan Cukic, Madeleine Martin

snabba cash

Det är nog många som har väntat på den avslutande delen i Snabba Cash-trilogin. Detta ska ju vara bland det tyngsta, hårdaste inom svensk film just nu. Värdetransportrån, kriminella uppgörelser, regelmässiga avrättningar, etcetera. Min favorit, och den jag håller på, är latinon Jorge (Varela) som milt sagt får det hett om öronen. Han planerar nu en sista stöt för att bli ekonomiskt oberoende. Vi träffar också JW som desperat söker sin försvunna syster, maffiabossen Radovan, dottern Natalie som är arvtagare till imperiet, infiltratören Hägerström och Nadja, Jorges flamma.

I sin helhet är filmen underhållande och jag vill såklart veta hur det går för de olika karaktärerna. Problemet med filmen är att den vill lite för mycket. Många trådar ska redas ut. Detta resulterar i flera olika sidospår som aldrig riktigt kommer till ett avslut. Det tydligaste exemplet är JW:s jakt på sin försvunna syster Camilla. Det känns som att filmteamet haft problem att få lost Kinnaman som numera är en etablerad Hollywoodskådis. Historien om den försvunna Camilla får därmed ett starkt begränsat utrymme i filmen. Som tittare blir jag irriterad över att jag inte får en mer utförligt berättad historia. Det känns som att man skurit i denna del på grund av Kinnamans tajta schema och historien redovisas ganska pliktskyldigt.

Radovans dotter Natalie med sin hårnål har den bästa scenen i filmen. Radovans lilla imperium har annars en del drag från Gudfadern-filmerna. Filmen hade vunnit på att ha en tydligare röd tråd, plus att den kunde ha kortats något. De starka kvinnoporträtten lyser med sin frånvaro i denna väldigt manliga, visserligen kriminella, film. Jag saknar Fares Fares. Han är enligt mig den bättre skådisen i den här filmtrilogin.

Det blir en stark tvåa i betyg.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Elysium

År: 2013

Regi: Neill Blomkamp

Skådespelare: Matt Damon, Jodie Foster, Sharlto Copley, Alice Braga, Diego Luna, Wagner Moura, William Fichtner

images

År 2154 är jordens resurser uttömda och luften förorenad. Planeten är överbefolkad och människorna slåss för sin överlevnad bland de spillror som finns kvar. De rika har flyttat till rymdstationen Elysium, en lyxig paradisö där ingen behöver vara hungrig eller sjuk. Hit kommer endast de mest privilegierade.
På jorden drömmer föräldralöse Max och hans kompis Frey om att en dag kunna köpa en biljett till Elysium.
I vuxen ålder är Max under övervakning sedan han begått flera brott. En olycka tvingar honom att ta ett riskfyllt uppdrag för att kunna rädda sitt eget skinn. 

Här finns en hel del samhällskritik. Jordens resurser är redan nu sjukt snedvridna och det går inte direkt åt rätt håll. Elysium visar en värld som förlorat sin empati, där människovärdet gått förlorat och där medborgarna delats in i ett A- och B-lag. Elysiums invånare är vinnare medan jordens medborgare är förlorare. Det är med andra ord precis som idag fast mer övertydligt.

Matt Damon är väldigt bra som antihjälten Max. Effekterna är väldigt snygga och välgjorda. Sharlto Copleys skurk Kruger är otäck, liksom Jodie Fosters säkerhetsvakt Delacourt. Underhållningsfaktorn är hög. I slutet skruvas tempot dock upp lite för mycket och berättelsen utmynnar i en “quick fix” som så ofta i Hollywoodfilmer. Som vanligt är karaktärerna inte överdrivet realistiska, utan antingen onda eller goda, men det hör liksom till konceptet. Matt Damon gör dock Max till en människa av kött och blod. Det blir en svag fyra i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – World War Z

År: 2013

Regi: Marc Forster

Skådespelare: Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz, James Badge Dale, Ludi Boeken, Fana Mokoena, David Morse, Pierfrancesco Favino, Matthew Fox

world_war_z

Gerry Lane (Brad Pitt) lever ett lugnt och städat liv med sin fru Karin (Mireille Enos) och sina två döttrar. Han var tidigare känd som FN:s främsta utredare men nu är hans specialisering istället att steka pannkakor till frukost. Hela livet vänds dock snabbt upp och ned för familjen när en helt vanlig bilresa genom staden snabbt förvandlas till kaos. Kvicka och våldsamma zombies är nämligen i farten och de sprider smittan väldigt snabbt. Det blir upp till Gerry att försöka fly staden och reda ut hur smittan eventuellt ska kunna stoppas…

Apokalyptiska filmer är verkligen på modet nuförtiden (Oblivion, Book of Eli, I Am Legend, Vägen och tv-serien Walking Dead är bara några exempel på detta), det är helt enkelt något med jordens eventuella undergång som fascinerar människor. Att Justin Bieber lyckas sälja miljontals skivor och att Adam Sandlers Grown Ups 2 gör storsuccé på bio i USA är väl tecken, om något, att jordens undergång inte är så värst långt ifrån. Inom denna sub-genre är just post-apokalyptiska filmer allra vanligast (dvs. det som händer efter allt redan gått åt skogen), men här i World War Z får vi följa huvudkaraktärerna från början när allt börjar braka loss.

Jag skriver huvudkaraktärerna men kunde likaväl skriva huvudkaraktären. För det här är en Brad Pitt-film med stort B. Pitts Gerry är helt i fokus och han är med i stort sett varje bildruta i filmen. Detta tycker jag är en svaghet, inte för att Pitt är direkt dålig i rollen (men det känns dock som att han går lite på auto-pilot), utan för att Gerry är en ganska tråkig person att följa. Jag känner inte att jag kommer särskilt nära honom och han har inte någon direkt charm eller personlighet som gör att jag bryr mig särskilt mycket om honom. Dessutom, för att vara FN:s främsta utredare gör han lite väl många korkade saker. Jag kan utan problem komma ihåg att stänga av min mobil när jag kollar på bio, så tycker jag han också skulle kunna komma ihåg att stänga av sin när de ska smyga förbi en massa zombies. Det är lite uppfriskande dock att i stort sett alla andra roller i filmen görs av mindre kända skådespelare men tyvärr får de så lite utrymme att deras karaktärer mest blir skissartade.

Jag vet att filmmakarna arbetade mycket för att filmen skulle bli barntillåten och detta märks. För att vara en zombiefilm är det nämligen väldigt lite blod och äckel. Detta behöver ju absolut inte vara något negativt i sig då, särskilt skräckfilmer, öser på med alldeles för mycket sådant nuförtiden och tror att det per automatik gör filmen läskigare. Men här blir det lite väl tamt för att vara en zombiefilm. Det ska tilläggas att detta inte är en särskilt läskig film även i övrigt, den är helt klart mer action- än skräckorienterad. Det är dock inte non-stop action som gäller då de finns en hel del långsamma scener som drar ner tempot.

Filmen är långt ifrån den katastrof som många var rädda för då filmen hade en mängd produktionsproblem (bland annat spelade de in ett helt nytt slut på filmen då det tidigare slutet inte fungerade så bra), det är en helt klart habil actionfilm. Även om den är ganska intetsägande på det stora hela, har lite dumma inslag och inte engagerar mig särskilt mycket kan jag ändå inte säga att den är dålig. Den har faktiskt några fartfyllda scener som är häftiga att se på. Men den fungerar bättre som nu-kopplar-jag-ut-hjärnan-och-kollar-action-film än intellektuellt stimulerande action med rörande dramainslag. Det blir en ganska svag trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB