Recension – Star Wars: Episode VIII: The Last Jedi

År: 2017star-wars-last-jedi-poster

Regissör: Rian Johnson

Skådespelare: Daisy Ridley, Mark Hamill, Carrie Fisher, Adam Driver, John Boyega, Andy Serkis, Lupita Nyong’o, Oscar Isaac, Domhnall Gleeson, Gwendoline Christie

Rey och Chewbacca har hittat Luke Skywalker på en ö ute i havet. Samtidigt försöker prinsessan Leia fly med Motståndsrörelsen från General  Hux och hans fiendestyrkor.
Kylo Ren har gjort Supreme Leader Snoke besviken och tvingas nu bevisa sin lojalitet.
Mörkret är stort och Motståndsrörelsen kämpar hela tiden i motvind. Som tittade blir man påmind om att Star Wars är en mörk rymdsaga, samtidigt som den är ett familjeäventyr.

Relationen mellan Kylo Ren och Rey är spännande och oförutsägbar att följa.

Jag blev Star Wars-intresserad först för några år sedan, lagom till att franchisen fick en vitamininjektion i form av Star Wars: The Force Awakens 2015.
Star Wars är lätt att tycka om. Den senaste filmen har dock delat fansen i olika läger, beroende på vissa händelser som jag inte kan avslöja.

Själv tycker jag att The Last Jedi är underhållande och snyggt gjord. Den är lite mer oförutsägbar än tidigare, dock så blir jag knappast blown away. Ibland känns det som att vissa skeenden går lite väl fort. Ett högt tempo i den här genren är givetvis att föredra, men det behöver inte hända saker precis hela tiden.

Det är gulligt och roligt med alla rymddjur. Min personliga favorit i den här filmen är porgen. För mig som älskar djur, verkliga såväl som påhittade, fungerar det utmärkt som comic relief. porg

Laura Dern gör en stark birollsinsats som Vice Admiral Holdo.
Den klarast lysande stjärnan på Star Wars-himlen är enligt mig prinsessan Leia, Carrie Fisher, som tragiskt nog gick bort efter inspelningen förra året.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

Recension – Baby Driver

baby driverÅr: 2017

Regi:
Edgar Wright

Skådespelare: Ansel Elgort, Jon HammEiza González, Lily James, Kevin Spacey, Jon Bernthal

En stöt som ger mycket cash. Vad kan gå fel?
Det finns många filmer som bygger på det temat. I Baby Driver finns det dock ingredienser som gör den mer underhållande än andra filmer som innehåller biljakter och bankrån.

Baby (Ansel Elgort) är en tystlåten kille som alltid bär hörlurar. Musiken hjälper honom att döva sin tinnitus.
Baby jobbar under Doc (Kevin Spacey) som planerar stöldkupper. Varje kupp kräver en ny uppsättning skurkar. Eftersom Baby ligger lågt, knappt säger ett ord och samtidigt lyssnar på musik blir han sällan uppskattad i gruppen. Något hans medbrottslingar inte kan klaga på är däremot hans bilkörning. Baby kör flyktbilen. Med lika lyckat resultat varje gång. Och rutten är alltid ackompanjerad av hans favoritlåtar. Det är tack vare dem han kan koncentrera sig på körningen.

Ansel Elgort är ett fynd i huvudrollen. Ödmjuk, snäll och tystlåten är han en lite av en antihjälte. Bilolyckan är ett trauma som fortfarande gör sig påmind hos honom.
I rollen som hans flickvän Debora ser vi Lily James, känd från tv-serien Downton Abbey och Cinderella.

Som jag redan nämnt är det musiken som är den viktigaste ingrediensen. Biljakterna och actionscenerna är synkroniserade med låtarna, vilket ger ett väldigt lyckat resultat.
Ett exempel på detta är när Babys favoritlåt Brighton Rock av Queen kulminerar i finalen.
Wright visar hur begåvat han kan kombinera actionscener och musik.

Jon Hamm (känd från Mad Men),  Eiza González, Jamie Foxx och Kevin Spacey gör färgstarka biroller.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Mad Max: Fury Road

År: 2015

Regi: George Miller

Skådespelare: Charlize Theron, Tom Hardy, Nicholas Hoult, Rosie Huntington-Whiteley, Riley Keough, Abbey Lee, Courtney Eaton, Hugh Keays-Byrne, Josh Helman

maxEfter en klimatkollaps i en dystopisk framtid är olja och vatten det överlägset mest dyrbara. Ute i öknen har den mäktige Immortan Joe (Keays-Byrne) sin fästning. Där regerar han som en diktator och låter folket producera krigspojkar och modersmjölk. I borgen håller han även kvinnor som slavar och tvingar dem att föda hans barn. Imperator Furiosa (Theron) får i uppdrag att transportera bensin och modersmjölk till ett närområde. Under uppdraget kommer hennes väg kommer att korsas av Max (Hardy) som tidigare tillfångatagits och tjänat som blodgivare hos Immortan Joe.

I Mad Max: Fury Road är det gasen i botten under två timmar. Handlingen skulle kunna beskrivas som en enda lång biljakt med vrålande motorer och vräkiga bilar. Inte riktigt vad jag trodde att jag skulle gå igång på. George Miller har använt minimalt med specialeffekter och satsat på riktiga stunts och pyroteknik. Vissa karaktärer är härligt galna och utflippade, jag tänker till exempel på gitarristen som är upphängd på ett av krigsfordonen och som aldrig slutar spela. Det ska erkännas att action aldrig har varit min favoritgenre. Min favoritregissör inom genren är Quentin Tarantino som lyckas göra sina filmer mer underhållande och överraskande än genomsnittet. Detta mycket tack vare ett starkt persongalleri och välskrivna, coola repliker. Bechdel-testet har Tarantino dock aldrig lyckats uppfylla, vilket pekar på Hollywood-regissörernas allmänna misslyckande med att lyfta fram kvinnor. Tom Hardy i alla ära, men det här är Charlize Therons film. Imperator Furiosa är numera min favorithjälte tillsammans med Ellen Ripley från Alien-filmerna. Och nu kommer vi in på det som gör Mad Max: Fury Road till en så bra film. Det går nämligen inte att ta miste på det feministiska budskapet. Att filmen väckt reaktioner bland mansaktivister blottlägger den skeva maktordningen i såväl samhället som i filmbranschen. För saker och ting kan väl knappast stå rätt till när folk blir arga över att en kvinna skildras som en fullvärdig människa i en actionfilm. Men, saker händer när en kvinna tillåts att ta plats i det offentliga rummet. Ändå är det som yttras i filmen långt ifrån provocerande. “We are not things” säger en av de tillfångatagna sexslavarna, och det kan väl knappast ses som något särskilt upprörande. Men vad är det då som skaver? Precis som andra har varit inne på, så tror jag det handlar väldigt mycket om hur den manliga huvudrollen Max skildras. Han uppmålas som en mjuk, omhändertagande man utan hävdelsebehov som till fullo stöttar Furiosa och hennes medsystrar. Tillsammans utmanar de patriarkatet som representeras av förtryckaren Immortan Joe. Det här är nog den enda film som jag har sett på bio två gånger.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Transformers: Age of Extinction

År: 2014

Regi: Michael Bay

Skådespelare: Mark Wahlberg, Nicola Peltz, Jack Reynor, Stanley Tucci, Kelsey Grammer, Sophia Myles, Li Bingbing, Titus Welliver, T. J. Miller

tra

Flera år efter den förra Transformers-filmen, där stora delar av Chicago förstördes, är allmänhetens misstro och rädsla för robotarna större än någonsin. Ett hemligt CIA-elitförband kallat Cemetery Wind, med den nitiska transformern Lockdown i spetsen, letar därför upp de Decepticons (de dumma robotarna) som fortfarande är i liv och eliminerar dom. Det många inte vet är att de även eliminerar Autobots (de snälla robotarna) och de letar främst efter deras ledare Optimus Prime, som precis som alla andra robotar gått under jorden. När en uppfinnare (Mark Wahlberg) råkar komma över en avstängd transformer-lastbil som han väcker till liv brakar helvetet löst för honom och hans familj. Det visar sig snart att något stort och fuffens är i görningen som kan hota hela mänskligheten…

Jag kan ju börja med att tillägga att jag inte gillade de tidigare Transformers-filmerna. Ettan gick att se på, men jag störde mig på ganska många saker, actionscenerna var hyfsat snygga men alldeles för röriga . Tyvärr hade jag oturen att se tvåan Revenge of the Fallen på bio. Jag kommer ihåg att jag nästan var arg när jag kom ut och sa att det här var årets sämsta film (lustigt nog var det någon annan i biografen som utnämnde den till årets bästa film). Trean Transformers: Dark of the Moon var ett litet snäpp bättre än tvåan iaf men inte så mycket mer än så. Så mina förväntningar var minst sagt låga inför den här filmen. Ett litet hopp fanns att det skulle kunna bli bättre med nya skådisar i huvudrollerna. Detta leder mig till den lilla sektion med det jag tyckte det var bra med filmen. Jag ska nog faktiskt göra en bra/dåligt lista om vad jag tycker om Transformers 4. Vi börjar med det som är bra:

  • Den skräniga och jobbiga Shia LaBeouf samt de intetsägande kärleksintressena Megan Fox/Rosie Huntington-Whiteley är utbytta.

Nu när vi är färdiga med det ska jag fortsätta med det som är mindre bra:

  • Ersättarna, med Mark Wahlberg i spetsen, är inte heller särskilt bra eller roliga att följa.
  • Karaktärerna pratar ofta högt och för sig själva för att att förklara vad som händer/vad de tänker. Tack för idiotförklaringen Michael Bay (regissören till alla Transformers-filmer).
  • Det finns en transformer som är som en samuraj och bryter på japanska. Ja precis. En utomjordisk robot. Som ser ut som en samuraj. Och bryter på japanska. Han tilltalar folk sensei och drar till och med en haiku vid ett tillfälle som en liten extra bonus.
  • Det finns en annan robot också. Hound heter han. Han har ”robotskägg” och röker en sorts transformercigarr. En cigarr som han vänder i munnen och skjuter med vid ett tillfälle. Han slängs också in i en byggnad och fastnar med rumpan i husväggen. Nämnde jag att han blir nersnorad också vid ett tillfälle? Det är han som är comic-relief. Det är antagligen det roligaste med hela filmen att han ska förställa comic-relief. Jag känner mest relief när han försvinner ur bild. Det är lite extra roligt med tanke på att jag läste en intervju med Michael Bay där han sa att filmen skulle bli tuffare samt att fjanterierna från tidigare filmer skulle bort.
  • Den så kallade ”magic hour” (precis innan det blir mörkt och himlen är sådär vackert orange/rödfärgad) är ju väldigt vackert att se på. Men någon borde förklara för Michael Bay att 90% av dygnet inte kan kan bestå av magic hours.
  • Jag brukar faktiskt kunna koppla av dumt beteende eller skurkar som skjuter extremt dåligt i hjärndöda actionfilmer. Men det finns en gräns. Som här när en attackhelikopter missar en lastbil, som inte kör alltför fort, på en helt öppen väg med inga distraktioner runtomkring. Upprepade gånger. De skjuter ett tiotal gånger några centimeter till höger eller till vänster om bilen. Vad sägs om att skjuta någonstans där i mitten? Särskilt med tanke på att lastbilen knappt svänger. Lite av samma syndrom som i tvåan där Shia och Megan mitt i en öken lyckas undgå att bli träffade av Transformers som springer eller flyger väldigt mycket snabbare och har feta missiler till sitt förfogande.
  • Det har minst sagt känts lite gubbsjukt hur kameran har slickat de unga kvinnliga huvudrollsinnehavarnas kroppar i tidigare delar. Nu har Michael Bay inte en lättklädd Megan Fox eller Victoria’s Secret-modellen Huntington-Whiteley till sitt förfogande längre. Istället är det stackars 19-åriga Nicola Peltz, i rollen som Wahlbergs dotter, som ständigt får återkommande inzoomningar på sin kropp. Hon måste varit runt 17-18 år när den här filmen spelades in också vilket gör det än mer avsmakligt. Gubbsjukt var bara förnamnet.
  • Hjärndöda actionfilmer som dessa passar bäst när de är runt 90 minuter långa. Men så lätt kommer man minsann inte undan. Transformers: Age of Extinction är 165 minuter lång. Etthundra. Sextio. Fem. Minuter. Inte långt från 3 timmar alltså. Att man kan berätta så lite på så lång tid är faktiskt ganska imponerande. Det är antagligen det mest imponerande med hela filmen faktiskt.
  • Okej, specialeffekterna är generellt sett välgjorda och påkostade men det är så tråkig design, främst på robotarna, och röriga strider att man ofta inte ser vem som slåss mot vem så inte ens specialeffekterna blir något att underhållas av.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till faktiskt men jag tror jag har gjort mig förstådd vid det här laget. Förresten så är namnen på ämnet Transformium och elitstyrkan Cemetery Wind väldigt töntiga. Och robotdinosaurier är inte coolt.

Det här är såklart en solkar femma. Och med fem menar jag filmens IQ-nivå om de hade kunnat mäta det på filmer. En av karaktärerna säger faktiskt i filmen: “The age of transformers is over…”. Om det ändå vore så väl.

Betyg: ★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Apornas planet: Uppgörelsen

Originaltitel: Dawn of the Planet of the Apes

År: 2014

Regi: Matt Reeves

Skådespelare: Andy Serkis, Jason Clarke, Gary Oldman, Keri Russell, Toby Kebbell, Kodi Smit-McPhee

dawn of the planet of the apes Poster 2014

Apornas planet: (r)Evolution som kom 2011 var en bättre-än-väntat-reboot av de ursprungliga Apornas planet-filmerna från 60- och 70-talet. Den var ganska underhållande och välgjord och gav mersmak inför dess oundvikliga uppföljare. Det absolut sämsta med den var den svenska titeln. Jag antar att hen som kom på den jättefyndiga titeln var samma person som döpte komedin Rat Race till Sk(r)attjakten för en massa år sedan (jag förstår inte hur svårt det där med titlar kan vara egentligen, t.o.m. Apornas planet: Banankriget hade varit bättre).

Nu är alltså uppföljaren här med den bara nämnvärt bättre (men å andra sidan totalt fantasilösa) svenska titeln Apornas planet: Uppgörelsen (Dawn of the Planet of the Apes). Den utspelar sig tio år efter händelserna i ettan och Caesar och hans primatpolare har numera skapat ett samhälle i skogen. De har inte sett människor på flera år och misstänker att det kanske inte finns några kvar efter virusets framfart. En dag dyker det dock oväntat upp en grupp människor och spänningarna stiger i båda lägren. Kommer de hitta ett fridfullt sätt att samexistera eller kommer det gå utför?

Det första som slår en när man ser filmen är hur fantastiska effekter det är. Aporna är både uttrycksfulla och känns levande. Den tekniska bedriften är desto större då mycket har filmats i verkliga miljöer. Vanligtvis då en massa datorgenererade varelser är i bild brukar det mesta filmas framför sk. greenscreen så hela bakgrunder kan läggas till i efterhand men här är alltså mycket filmat i riktiga skogar och andra miljöeer. Det är ett lyckat drag då det känns autentiskt på ett sätt som jag inte tror det hade gjort annars. Det är faktiskt såpass bra gjort att man snabbt glömmer av att det är specialeffekter (dvs. så det ska vara när de är riktigt lyckade). Tyvärr läggs det inte lika mycket krut på människorna i filmen. Skådisarna är sympatiska och är inte dåliga på något vis (Gary Oldman kör lite på autopilot) men man får aldrig lära känna dom riktigt, och därmed känner man inte med dom lika mycket. Jag tycker därför filmen är bäst i första halvan när den är som mest fokuserad på Caesar och apsamhället. Andy Serkis som spelar Caesar (som bl.a. spelat Gollum, King Kong och kapten Haddock tidigare) får återigen visa att han är kungen av motion-capture. Han spelar en digital roll men får ändå stå högst upp i rollistan, vilket jag tycker är roligt (vissa fnyser nämligen åt det och inte räknar motion-capture som riktigt skådespeleri, en attityd som håller på att ändras). Även Toby Kebbell i rollen som Koba imponerar.

När filmen mynnar ut i en mer klassisk actionfilm tappar den något, actionscenerna är visserligen väldigt snyggt gjorda även dom, men de inte lika underhållande att se på som de mer intima och stillsamma stunderna. Trots att jag egentligen gillar filmen och har en bra bioupplevelse kan jag dock inte riktigt bortse från att handlingen är ganska så förutsägbar. Jag blir därför inte så engagerad som jag hade velat och när filmens eftertexter rullar känns det inte som att situationen ändrats så mycket från hur det var när filmen startade. Jag hade velat bli mer överraskad. Det behöver verkligen inte vara en sådan briljant twist som den allra första Apornas planet från 1968, men iaf några fler händelser som skakade om mig mer hade verkligen inte skadat. Den är dock inte helt utan rörande och fina scener.

På det stora hela är det alltså en bra film ändå, det är en riktig biofilm som transporterar bort en till en annan värld i över två timmar. Den är tekniskt briljant och bättre än den förra filmen. Förutsägbarheten drar dock ned upplevelsen. Jag känner mig lite snål nu men den når inte hela vägen fram till en fyra i betyg, så det får bli en väldigt stark trea istället. Jag ser både fram emot samt är nyfiken på hur nästa del kommer att bli.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Lucy

År: 2014

Regi: Luc Besson

Skådespelare: Scarlett Johansson, Morgan Freeman, Choi Min-sik, Amr Waked, Julian Rhind-Tutt

lucy-scarlett-johansson-poster

Lucy är en amerikansk tjej som bor och studerar i Taipei i Taiwan. En dag blir hon knarkkurir för den koreanske maffiabossen Mr Jang. Lucy ska smuggla en ny, blå drog (tänk er Walter Whites hemkokade meth) till Europa. Men något går fel och Lucy råkar få i sig drogen vilket resulterar i att hon får superkrafter. Hon söker upp Professor Norman (Freeman) som forskar vad som kan hända om människan lyckas frigöra och kontrollera mer än tio procent av sin hjärna.

Att vi människor bara skulle använda oss av tio procent av vår hjärna är en populär myt. Och tydligen finns det pengar att tjäna på denna faktoid i filmbranschen. Limitless (2011) med Bradley Cooper i huvudrollen handlar om en man som blir superintelligent och högpresterande då han lyckas utnyttja hela hjärnkapaciteten. Och nu har alltså Luc Besson gjort sin version med en kvinnlig actionhjälte i huvudrollen och med dubbelt så mycket pang-pang.

I början av filmen får vi se bilder från savannen och det dras paralleller mellan djur och människa. Vad är det egentligen som skiljer djuren från människan, och vad skiljer urtidsmänniskan som levde för miljontals år sedan från hon som lever idag? I takt med att Lucy injiceras med mer droger så ökar hennes superkrafter.

Ok, detta är sci-fi. Men precis som i magplasket Transcendence så känns detta inte ens logiskt inom de givna ramarna. Är Lucy en dator eller är hon en superhjälte? Jag fattar inte. Ibland tror jag att Lucy är en komedi, för jag skrattar på ställen där jag inte tror att man ska skratta. Självdistans är något positivt och det är bra att det inte är gravallvarligt hela tiden.

Men det känns inte nytt, det känns redan gjort (Transcendence möter Matrix i en underlig blandning), och det känns inte spännande, bara efterhärmande. Scarlett Johansson är hela behållningen, men något riktigt motstånd får hon aldrig. Och vad det gäller Morgan Freeman så har jag svårt att uppskatta honom som skådespelare eftersom han är med i varenda amerikansk science fiction-actionfilm som någonsin produceras. Han känns lika nycastad som Mikael Persbrandt i en svensk Beck-film.

Se hellre: Léon (1994) och The Fifth Element (1997).

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Guardians of the Galaxy

År: 2014

Regi: James Gunn

Skådespelare: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Vin Diesel, Bradley Cooper, Lee Pace, Michael Rooker, Karen Gillan, Djimon Hounsou, John C. Reilly, Glenn CloseGuardiansoftheGalaxy

När Peter Quill (Pratt) är åtta år blir han kidnappad av utomjordingar. Han växer upp till en rymdsmugglare som gör inbrott till tonerna av åttiotalsklassiker medan han dansar över brottsplatsen med sin freestyle i handen. En dag tar han sig vatten över huvudet när han stjäl en eftertraktad glob. Globen har oanade krafter och eftertraktas av Ronan, en inte helt schyst snubbe som ägnar sig åt folkmord och vars största dröm är att förinta hela universum. Quill hamnar i trubbel men träffar snart på den galna tvättbjörnen Rocket, livvaktsträdet Groot, den mystiska Gamora och muskelberget Drax the Destroyer. Tillsammans bildar de ett team av superhjältar som får i uppdrag att rädda galaxen från utplåning.

Det sägs att Marvel gjorde lite av en chansning när de satsade på en superhjältefilm med okända karaktärer. Chansning eller inte, filmen har gått hem i stugorna och spelat in en hel del kosing. Jag brukar tycka mycket om superhjältefilmer (det finns dock undantag, Thor till exempel…) och Guardians of the Galaxy gjorde mig inte besviken. Inte för att den stack ut särskilt mycket. Den följer den vanliga superhjälte-dramaturgin och är i slutändan lite förutsägbar. Men tack vare humorn, självdistansen, de roliga karaktärerna OCH Björn Skifs “Hooked on a feeling” så tycker jag den är riktigt underhållande. Den är varken särskilt rå eller särskilt gullig. Röstskådespelarna Bradley Cooper och Vin Diesel som spelar Rocket och Groot gör bra ifrån sig, den sistnämnde imponerar med tanke på vad han lyckas göra med Groot som upprepar samma replik filmen igenom…

En färgklick på Marvels superhjältehimmel alltså. Jag längtar efter att få se mer av Peter Quill och gänget!

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB