År: 2016

Regi: Fredrik Gertten och Magnus Gertten

”Du sitter på min plats” säger Zlatan Ibrahimovic till Kung Carl Gustaf på en presskonferens 2013. Glimten i ögat, javisst, men ligger det inte ett visst allvar i botten? Och många skulle nog instämma i påståendet. Visst är Zlatan den rättmätige kungen av Sverige. En världsstjärna som saknar motstycke i vårt långsmala land. Många är de klassiska Zlatan-kommentarer som dragit både klick och skratt. Han är ju så härlig den där Zlatan. Han är kung!

2001 gjorde Stefan Berg tillsammans med bröderna Magnus och Fredrik Gertten filmen Blådårar 2 – Vägen tillbaka. Dokumentären skildrar Malmö FF:s nedflyttning från Allsvenskan till Superettan och vägen tillbaka till den högsta serien. Under filmarbetet träffade de på en stöddig, ung kille som var nära sitt genombrott i klubben. Bröderna Gertten förstod att bolltrollaren från Rosengård var en potentiell fotbollsstjärna. De filmade oräkneliga intervjutimmar med Zlatan. Mycket lite av stoffet användes i Blådårar-dokumentären.
Flera år senare kan brödernas initiativ betraktas som ett snilledrag. Zlatan Ibrahimovic är idag Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna med världsklubbar som Ajax, Inter, Juventus och Milan på sitt CV.

Den unge Zlatan handlar om hur Zlatan blev den världsstjärna han är idag. När filmen rullar igång har han precis blivit köpt av Ajax för 85 miljoner kronor. Tittaren får följa resan från kaxig och kritiserad talang från Malmö till en av världens mest upphöjda fotbollsspelare. Vägen dit har verkligen inte varit spikrak. Den unge Zlatans ilska och övermod riskerar att kosta honom hans karriär.

Som ung kille verkar Zlatan inte haft så många människor att vända sig till. Han är sluten och öppnar sig inte för människor som han inte litar på. I ena sekunden är han briljant på fotbollsplanen, för att i den andra lacka ur på en medspelare och sätta en armbåge i hans huvud. Efter att ha blivit värvad till Ajax blir Zlatan hårt ansatt av holländsk press. Tittaren får en bakgrund till Zlatans ibland griniga attityd till media och journalister.

Många av oss känner Zlatan som en citatmaskin som förvandlar intervjuer med sportjournalister till klickmonster. Som den kaxigaste killen i norra Europa med ett självförtroende större än månen. Ett naturbarn som inte tar någon skit. I intervju på intervju får han oss att skratta eller dra på munnen. Och för det mesta är han rolig. Men ibland är det inte fullt lika lyckat. Som när Zlatan säger till journalisten Olof Lundh på en presskonferens 2015 att ”Det blir en extra kick när du får ont i magen”. Sekunderna tidigare har Lundh ställt en okritisk fråga om Zlatans parfym- och klädkampanjer, om det är en kick att nå framgångar utanför fotbollsplanen.
Ett annat av Zlatans mindre angenäma ögonblick var när han i samband med den uteblivna hyllningen av Therese Sjögran erbjöd damlandslaget en cykel med sin autograf på. Sådana saker skulle en stjärna som Zlatan kunnat stå över.

Olof Lundh har skrivit en intressant krönika om mediernas hovsamma inställning till Zlatan och hur mycket han faktiskt kommer undan med. Och visst är Zlatan nästintill oantastlig. Som makthavare och lagkapten för det svenska landskapet måste han dock lära sig att det är hans jobb att svara på frågor – även de kritiska.
Tänk hur Zlatan hade kunnat omforma manlighetsnormerna för en hel generation killar, bara genom att utnyttja sitt inflytande. Vem lyssnar unga killar till om inte till honom? Jag tycker att Zlatan är en fascinerande person. Men han måste stå ut med granskning och förstå att journalister måste göra sitt jobb. Den Zlatan jag håller högst är han som visar civilkurage för en pojke som blir undanskuffad av en vuxen man. Den sidan hoppas jag att få se mer av, på bekostnad av den andra, mindre smickrande sidan.

På Göteborgs Filmfestival slås jag av hur blandad publiken är. Hälften av publiken utgörs av unga killar från förorten som är ditbjudna av en av festivalens ambassadörer. Åldrarna skulle kunna sträcka sig från 6 till 100 år. Att en dokumentär drar en så blandad publik är i sig anmärkningsvärt.
Den unge Zlatan är en film för de redan frälsta men också för de som vill veta mer om hur Sveriges största fotbollsspelare uppstod. Mycket nytt får vi  inte veta om vår fotbollsidol. Men precis som de andra biobesökarna skrattar jag gott åt Zlatans rappa oneliners. Han är trots allt en unik karaktär.
Som en av Zlatans tränare i en av de italienska storklubbarna uttrycker det: “Om Zlatan inte varit fotbollsspelare hade han blivit cykeltjuv”.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

År: 2016

Regi: Tora Mkandawire Mårtens

En dokumentär berättas ofta i kronologisk ordning. Ni vet, någon föds, växer upp och uträttar sedan stordåd. Och visst är det ok med en traditionell berättarstil. Men här är det annorlunda. Regissören Tora Mkandawire Mårtens bryr sig inte om att berätta Martha & Nikis historia kronologiskt. Tvärtom dyker hon in i hetluften. Filmen rivstartar direkt i en publikfylld arenan där Martha & Niki ska kvala till världsmästerskap i hip hop-dans. Tävlingarna utspelar sig i  enorma boxningsringar med en skrikande och exalterad publik utanför.

Parallellt med dansen har en djup vänskap vuxit fram. Marta och Niki har båda sina rötter i Afrika men det finns en uppenbar skillnad mellan dem. Medan Niki  adopterades som bebis från Etiopien, kom Martha från Uganda till Sverige som tonåring. Deras syn på och relation till Sverige skiljer sig därför åt. Niki identifierar sig huvudsakligen som svensk medan Martha vacklar och har en stark hemlängtan.
De drömmer om att vinna Juste Debout, världens största streetdance-tävling som avgörs i Paris. Lyckas de är det första gången priset går till två kvinnor. Men vägen dit är tuff.

Den första halvtimman av dokumentären Martha & Niki är jag trollbunden. Jag är en i publiken på Juste Debout. Martha och Niki är oemotståndliga att följa, både som personer och i sitt konstnärliga uttryck. Det är en njutning att få se dem, och visst är det precis som ett fan uttrycker det i filmen – de har en särskild hunger som skiljer ut dem från de andra dansarna. Mansdominansen till trots, när Martha och Niki sätter igång är det få som kan hota dem.

Men trots framgången så anas mörka moln i horisonten. Kompisarnas olikheter riskerar att skapa en spricka mellan dem. Den extroverta Niki som älskar rampljuset står i skarp kontrast till den introverta Martha som skyr uppmärksamheten, och som försöker hitta sig själv.
Förutom att detta är en grym dansfilm skildras Martha och Nikis vänskap och prövningar på ett väldigt rörande sätt. Den visar också upp street dance-scenen som grundmurad manlig arena, där man som kvinnlig dansare får höra att ”du är helt ok för att vara tjej”. Något som ofta återspeglas i det övriga samhället.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB