Category Archives: Betyg 5

Recension – Call me by your name

Posted in Betyg 5, Drama, Recension, Romantik by

År: 2017

Regi: Luca Guadagnino

Skådespelare: Armie Hammer, Timothée Chalamet, Amira Casar, Michael Stuhlbarg, Esther Garrel

Filmer som handlar om kärlek. Det har jag sett oändligt många gånger förut.

Sedan i söndags kan jag konstatera att Call me by your name är den bästa film jag har sett som handlar om kärlek. Detta i hård konkurrens med Blå är den varmaste färgen.call

Bitterljuv är ett ord som beskriver min känsla inför den här filmen som höll mig fängslad under två timmar.
Historien handlar om förälskelsen mellan sjuttonårige Elio och hans föräldrars sommargäst på den italienska rivieran 1983.

Amerikanen Oliver (Armie Hammer) är kaxig, lättsam, charmig och maskulin.
Elio uppfattar till en början Oliver som nonchalant, delvis på grund av hans överanvändning av hälsningsfrasen “later”.

Elio (Timothée Chalamet) kommer från en sällsynt begåvad familj som talar flera språk och intresserar sig för konst, musik och litteratur. För att fördriva tiden brukar han gå ut och dansa, transkribera musik eller bada.

Det känns fattigt att försöka beskriva hur bra den här filmen är. Anledningen till att jag tycker så mycket om den är att den griper tag i mig. Karaktärerna är trovärdiga och jag tycker om dem. De är mänskliga och upplever något som vi alla kan relatera till.

Alla kommer vi ihåg den första, ljuva kärleken som innan man vet ordet av kan krossa en.
Med ansiktsuttryck och små, subtila gester gör särskilt  Timothée Chamalet en fantastisk rolltolkning. Det kan på ytan se ut som en lågmäld film, där dramat till störst del utspelar sig på insidan. Men det räcker att känna och iaktta Elio och Oliver för att svepas med.

Varje bildruta är godis. Sommar i Italien, korta shorts, en cigarett i mungipan, aprikoser, åttiotalsmusik och knastrande grusvägar. Det kan låta som en reklamfilm för den italienska landsbygden, men fungerar som en perfekt kuliss för ett livsomvälvande möte.

Kemin mellan Hammer och Chalamet är fulländad och jag kommer på mig själv med att vara spänd inför hur det ska gå.
Inte en replik klingar falskt. När slutscenen ebbar ut är jag i ett känslomässigt rus som stannar kvar i flera timmar. En bitterljuv känsla.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

Recension – Song of the sea

Posted in Animerat, Betyg 5, Recension by

År: 2014

Regi: Tomm Moore

Skådespelare: David Rawle, Fionnula Flanagan, Lucy O’Connell, Brendan Gleeson, Lisa Hannigansong

Syskonen Ben och Saoirse bor i en fyr nära havet tillsammans med sin pappa.
Ben saknar mamma och tar ut sin bitterhet på lillasystern som inte kan tala.
6-åriga Saoirse visar sig ha en särskild koppling till havet. Hon är en selkie, ett väsen som är både säl och människa. Farmor är orolig för sina barnbarn och tar med sig dem till staden. Men när Saoirse tappar kontakten med havet händer det konstiga saker. Hon blir svag och tappar sin sångröst.
Ben förstår snart att havet är i fara. Som den sista av sin art är Saoirse den enda som kan rädda det. Syskonen rymmer för att ta sig tillbaka till havet i tid.

Havets sång är något så ovanligt som en tecknad 2D-film. Och berättelsen är en sann njutning för ögat. Regissören Tomm Moore korsar magisk realism med irländska sagoväsen och folksånger. Resultatet är bedårande. Här är det stämningen och varje enskild bildruta som står i centrum snarare än en blixtsnabb händelseutveckling. Men filmen upplevs för den sakens skull aldrig långsam. Snarare är den känsloladdad, engagerade och rakt berättad. Moore har inspirerats av sina japanska tecknarkollegor. Ändå känns filmen säregen och inte imiterande.

Den magiska realismen ger utrymme för olika tolkningar. Tittar man på filmen med strikt rationella glasögon kan berättelsen ses som en metafor för en familj som kämpar med att bearbeta en smärtsam förlust. Men det går lika utmärkt att avnjuta Havets sång som en övernaturlig, irländsk folksaga. En legend med övernaturliga väsen som ugglehäxor, feer och selkies.
Havets sång är en av de mest vackra och gripande tecknade filmer jag hittills har sett. Att tårarna bränner bakom ögonlocken i slutscenerna är ett mycket gott betyg.

Tomm Moore har kallats ”den nye Hayao Miyazaki”. Havets sång nominerades till (och borde definitivt ha vunnit) en Oscar 2014.

Titta, lyssna och njut. Undvik svensk dubbning om möjligt.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

 

Recension – Mad Max: Fury Road

Posted in Action, Betyg 5, Recension by

År: 2015

Regi: George Miller

Skådespelare: Charlize Theron, Tom Hardy, Nicholas Hoult, Rosie Huntington-Whiteley, Riley Keough, Abbey Lee, Courtney Eaton, Hugh Keays-Byrne, Josh Helman

maxEfter en klimatkollaps i en dystopisk framtid är olja och vatten det överlägset mest dyrbara. Ute i öknen har den mäktige Immortan Joe (Keays-Byrne) sin fästning. Där regerar han som en diktator och låter folket producera krigspojkar och modersmjölk. I borgen håller han även kvinnor som slavar och tvingar dem att föda hans barn. Imperator Furiosa (Theron) får i uppdrag att transportera bensin och modersmjölk till ett närområde. Under uppdraget kommer hennes väg kommer att korsas av Max (Hardy) som tidigare tillfångatagits och tjänat som blodgivare hos Immortan Joe.

I Mad Max: Fury Road är det gasen i botten under två timmar. Handlingen skulle kunna beskrivas som en enda lång biljakt med vrålande motorer och vräkiga bilar. Inte riktigt vad jag trodde att jag skulle gå igång på. George Miller har använt minimalt med specialeffekter och satsat på riktiga stunts och pyroteknik. Vissa karaktärer är härligt galna och utflippade, jag tänker till exempel på gitarristen som är upphängd på ett av krigsfordonen och som aldrig slutar spela. Det ska erkännas att action aldrig har varit min favoritgenre. Min favoritregissör inom genren är Quentin Tarantino som lyckas göra sina filmer mer underhållande och överraskande än genomsnittet. Detta mycket tack vare ett starkt persongalleri och välskrivna, coola repliker. Bechdel-testet har Tarantino dock aldrig lyckats uppfylla, vilket pekar på Hollywood-regissörernas allmänna misslyckande med att lyfta fram kvinnor. Tom Hardy i alla ära, men det här är Charlize Therons film. Imperator Furiosa är numera min favorithjälte tillsammans med Ellen Ripley från Alien-filmerna. Och nu kommer vi in på det som gör Mad Max: Fury Road till en så bra film. Det går nämligen inte att ta miste på det feministiska budskapet. Att filmen väckt reaktioner bland mansaktivister blottlägger den skeva maktordningen i såväl samhället som i filmbranschen. För saker och ting kan väl knappast stå rätt till när folk blir arga över att en kvinna skildras som en fullvärdig människa i en actionfilm. Men, saker händer när en kvinna tillåts att ta plats i det offentliga rummet. Ändå är det som yttras i filmen långt ifrån provocerande. “We are not things” säger en av de tillfångatagna sexslavarna, och det kan väl knappast ses som något särskilt upprörande. Men vad är det då som skaver? Precis som andra har varit inne på, så tror jag det handlar väldigt mycket om hur den manliga huvudrollen Max skildras. Han uppmålas som en mjuk, omhändertagande man utan hävdelsebehov som till fullo stöttar Furiosa och hennes medsystrar. Tillsammans utmanar de patriarkatet som representeras av förtryckaren Immortan Joe. Det här är nog den enda film som jag har sett på bio två gånger.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Blå är den varmaste färgen

Posted in Betyg 5, Drama, Recension, Romantik by

Originaltitel: La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2

År: 2013

Regi: Abdellatif Kechiche

Skådespelare: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Salim Kechiouche, Aurélien Recoing, Catherine Salée, Benjamin Siksou, Mona Walravens, Alma Jodorowsky

blue-is-the-warmest-color-poster

Adèle (Adèle Exarchopoulos) är en ung kvinna som går i gymnasiet. Hennes liv känns vardagligt och trots en spirande romans med en populär kille i skolan är det något som inte känns riktigt rätt. Men så en dag möter hon den blåhåriga Emma (Léa Seydoux) och hennes liv vänds upp och ned av de starka känslor som uppstår.

Blå är den varmaste färgen vann guldpalmen i Cannes förra året. Anmärkningsvärt nog var det inte bara regissören Abdellatif Kechiche som fick motta priset, för första gången fick även de två skådespelerskorna i huvudrollerna dela priset med honom. Det är lätt att förstå varför då deras modiga och rent ut sagt fantastiska rolltolkningar ger filmen dess kraft. Det känns oerhört äkta och jag kommer på mig själv att både le ofta och hoppas innerligt på att de ska få ihop det, jag gläds med dom när de har det bra ihop. Kemin de utstrålar tillsammans skulle antagligen de flesta regissörer till romantiska komedier kunnat döda för att få med en bråkdel av i sina filmer. På samma sätt svider det till i hjärtat när de åker på motgångar och det går mindre bra för dom. Ska deras kärlek övervinna allt eller inte? I tre timmar får du följa deras liv men trots den långa speltiden finns det knappt en död eller långtråkig stund. All heder åt årets Oscarvinnare Cate Blanchett som vann bästa kvinnliga huvudroll för Blue Jasmine men Exarchopoulos och Seydoux är så väldigt mycket bättre i den här filmen. Att de inte ens blev nominerade är inte annat än skandal.

Hela filmen genomsyras av en realism och äkthet som känns väldigt uppfriskande. Undertecknad är ett stort fan av diskbänksrealism så jag rent ut sagt älskar det. Tyvärr har mycket av snacket handlat om de explicita och långa sexscenerna i filmen, personligen tycker jag att det är tråkigt att de fokuserat på en sådan bisak. På det stora hela tycker jag att de passar in och är i linje med den äkthet filmen vill förmedla. Men jag tror iofs också att realismen och laddningen i scenerna hade varit intakt även om de kortats ned något.

Blå är den varmaste färgen är verkligen ingen film man glömmer av i första taget, den blir snarare bättre med tiden. Den innehåller många starka och minnesvärda scener som bränner sig fast i medvetandet. Det är nästan lite tråkigt att oreserverat hylla en film så här och det känns som att jag försöker leta efter brister där det egentligen inte finns några. Detta är helt enkelt en riktig fullträff som alla borde se. Det kan inte bli annat än toppbetyg.

 

Betyg: ★★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Call Girl

Posted in Betyg 5, Drama, Recension by

År: 2012

Regi: Mikael Marcimain

Skådespelare: Sofia Karemyr, Simon J. Berger, Josefin Asplund, Pernilla August, Anders Beckman, David Dencik

Call_Girl-168975429-large

Det finns en ljusning inom svensk film. 00-talet har hittills gett oss Tillsammans, Äta Sova Dö, Flickan, Sebbe, De ofrivilliga, Play, Darling, Apan, Låt den rätte komma in och Om jag vänder mig om. Nu finns det ytterligare en film att lägga till på listan över riktigt bra svenska filmer.

Filmfotografen Hoyte Van Hoytema som arbetade med Mikael Marcimain i tv-serierna Lasermannen och Upp till Kamp har gjort ett mycket gott jobb i Call Girl. Då hans insatser i Flickan, Låt den rätte komma in och Tinker Tailor Soldier Spy resulterade i flera fina priser, är inte så svårt att lista ut att fotot är riktigt snyggt även här.

Historien börjar i regn och med att män i beigefärgade rockar byter hemliga dokument med varandra, vilket ger mig Tinker Tailor Soldier Spy-vibbar. Call Girl bygger på den “bordellhärva” som inträffade i Sverige på 1970-talet, då det bland annat avslöjades att justitieministern Lennart Geijer köpt sex av prostituerade. Pernilla August spelar bordellmamman Dagmar Glans som är baserad på verklighetens Doris Hopp. August visar att hon är en Sveriges absolut främsta skådespelare, tack vare hennes fingertoppskänsla blir Dagmar mer än bara ett monster.

Det har varit mycket snack om huruvida filmen pekar ut Olof Palme som sexköpare eller inte. Som så många andra har sagt före mig: det är synd att det blir mer fokus på den eventuella smutskastningen av Palme än på vilka kvalitéer filmen faktiskt har. För Call Girl är riktigt bra. Tidsskildringen är på pricken, på 70-talet rådde ett mer mulligt och hårigt kvinnoideal och det känns befriande att få se. Filmen visar hur offren, de unga flickorna och prostituerade som befinner sig längst ner i näringskedjan, utnyttjas av makteliten. Hur det gick i verklighetens bordellhärva får vi förmodligen aldrig veta, men det känns ju som att det lurar en hel del ugglor i mossen.

En invändning är att de flesta män reduceras till enbart onda eller riktiga praktsvin medan Simon J. Bergers polis John blir genomgod. Men det gör verkligen ingenting för detta handlar om män med makt och jag lämnas med ett knytnävsslag i magen, som sitter kvar långt efter det att filmen är slut.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Special – Hayao Miyazakis underbara värld (del 1)

Posted in Animerat, Betyg 4, Betyg 5, Recension, Special by

Anime är ett begrepp som bara blir större och större i västvärlden. Egentligen är anime bara det japanska ordet för animerad film, men vi västerlänningar använder oftast ordet för att specificera just japansk animerad film. Anime har ofta flera karaktäristiska drag, just de stora ögonen brukar oftast nämnas, men det är så mycket mer än så. Jag ska dock inte gå in på anime i allmänhet utan här fokusera på just Hayao Miyazakis verk. Miyazakis filmer är antagligen den enskilt största anledningen till denna framväxt utanför den asiatiska marknaden. De flesta av hans tidigare filmer har efter succén med Spirited Away nyreleaseats på bio i många länder, däribland Sverige, och är numera lättillgängliga på svensk DVD/Blu-ray.

Hayao Miyazaki brukar allmänt kallas, för att vi utomstående ska förstå hur stor han är, Japans Walt Disney. Han är en av grundarna till den japanska animations- och filmstudion Studio Ghibli och har hittills regisserat merparten av Ghiblis filmer. De filmer han inte regisserar brukar han ofta vara antingen manusförfattare eller producent till. Det finns många återkommande teman i filmerna, de har ofta starka miljöbudskap om hur vi måste värna om naturen, pacifism samt en fascination för flygande i alla dess former (svävande slott, flygplan, flygande människor/djur). De är också starkt feministiska, han har nästan uteslutande unga flickor/kvinnor som huvudkaraktärer vilket är extra kul att se. Ytterligare något som de har gemensamt, för mig i alla fall, är att de får mig att känna mig som ett litet barn igen. Inga andra filmer transporterar mig till barndomen på samma sätt. Kanske beror det lite extra mycket på att jag såg en massa anime när jag var ung, helt omedveten om att det var just anime jag såg på. Filmer/tv-serier som Rai grottpojken, Starzinger och Sandybell  (jag var ju ”tvungen” att se Sandybell eftersom min syster ville kolla på det brukade jag intala mig själv) var ofta resultatet efter ett besök i hyrvideobutiken.

I recensionerna som följer fokuserar jag på de filmerna som han har regisserat själv. Jag rekommenderar att alltid välja japanskt tal på filmerna, det blir inte riktigt samma sak med amerikansk eller svensk dubbning.

 

Nausicaä från Vindarnas dal

nausicaä

 Nausicaä från Vindarnas dal från 1984 bygger på en manga (japansk tecknad serietidning) av Miyazaki med samma namn. Den utspelas 1000 år efter att den mänskliga civilisationen förstörts av krig och gett upphov till en jättelik djungel fylld med giftig vegetation och jätteinsekter. Människorna håller sig undan djungeln till varje pris och krig hotar deras tillvaro, men den unga nyfikna prinsessan Nausicaä bestämmer sig för att ta reda på mer om djungelns urprung. Hon utforskar den i hopp om att hitta svar och lösningar som kan få människorna att leva i harmoni med naturen igen.

Filmen är en av Miyazakis med störst miljöbudskap och handlingen utvecklas i ett långsamt tempo, det krävs lite tålamod. Om man inte har sett någon av Miyazakis filmer innan skulle jag nog rekommendera att man ser några av hans mer lättillgängligare filmer först. Men tålamodet belönar sig till slut, det är en både rörande och vacker film som uppmuntrar till fredliga lösningar på problem och att man ska ta vara på naturen innan det är försent. Det är också uppfriskande med en stark ung tjej i huvudrollen på vars axlar hela världens öde hänger på. Det är inte en ”gullig” film på samma sätt som flera av hans andra filmer (det finns inte en massa söta små varelser som man vill krama) utan den är istället fylld med stora insekter, giftiga växter, svampar och liknande. Men på något sätt blir det ofta vackert ändå och flera scener etsar sig fast på näthinnan.

Betyg: ★★★★

IMDB

 

Laputa – Slottet i himlen

laputa

Laputa – slottet i himlen från 1986 handlar om pojken Pazu och flickan Sheeta som med hjälp av en mystisk magisk kristall kommer i kontakt med legenden om Laputa. Laputa är ett gammalt sägenomspunnet flygande slott, den sista av sitt slag från den tid då människan levde i flygande städer. Vägen dit kantas dock av faror och snart får de både luftpirater och soldater efter sig i sitt sökande.

Laputa – slottet i himlen är den första filmen som släpptes av Miyazakis då nystartade Studio Ghibli. Den känns tyvärr lite som att den kom i skymundan jämfört med hans andra filmer när den nylanserades i Sverige för ett par år sedan. Vilket är synd då det kanske bidrog till att många missade den här lilla pärlan. Den känns lite mer riktad till äldre barn och är ett spännande äventyr med mystiska inslag där man flera gånger ser prov på Miyazakis fascination av flygning. Precis som Nausicaä är den kanske lite mer svårtillgänglig än hans senare filmer men jag blir engagerad i barnens öde och Miyazakis speciella magi gör sig ofta påmind.

Betyg: ★★★★

IMDB

 

Min granne Totoro

totoro

Min granne Totoro från 1988 handlar om två små flickor som flyttar ut i en liten stuga på landet med sin pappa. Detta för att kunna vara nära sin sjuka mamma som vårdas i trakten. Där i skogen träffar de snart på små varelser av olika slag men främst den stora mystiska och lurviga skogsanden Totoro.

Ja, handlingen jag beskrev ovan är merparten av filmen egentligen. Det är ingen avancerad handling direkt, flickorna umgås helt enkelt med Totoro och de andra varelserna, däribland en kattbuss (ja, du läste rätt). Det finns ingen stor skurk eller någon twist eller stort mysterium som ska lösas eller liknande. Och ändå är det en av Miyazakis allra bästa filmer. Hur man kan göra en såpass underhållande och magisk film med de premisserna är ytterligare ett bevis på Miyazakis storhet. Den här filmen är troligtvis den Miyazaki-film som allra mest transporterar mig bakåt i tiden. Jag är sju år igen när jag ser den. Jag vill ha en sommar där i stugan med dom och ha samma upplevelse. Jag vill träffa Totoro. Varför får jag inte det?

Filmen är extremt barnvänlig, delen med den sjuka modern är känsligt hanterad och rörande, men inget som gör den olämplig för små barn. Jag kommer ofta på mig själv att jag önskar att jag hade sett den när jag själv var liten. Animering och karaktärsdesign är i toppklass, ingen kan skapa fantasifulla och gulliga varelser som Miyazaki. Här finns varelser som är så söta att man skulle vilja adoptera dom allihop. Hur mycket studion har dragit in på sin mjukisdjurförsäljning kan man ju bara spekulera i… Totoro själv blev förresten så starkt förknippad med Studio Ghiblis framgångar att dess logo numera pryds av honom.

Jag är fullständigt medveten om att det finns folk som tycker att det är en film för små barn. Jag respekterar åsikten, men tycker samtidigt synd om dom som förlorat sitt barnasinne. Själv känner jag mest att det snart är dags att gå ut i skogen och leta efter skogsandar. Igen.

Betyg: ★★★★★

IMDB

Recensent: Jimmy

Recension – Melancholia

Posted in Betyg 5, Drama, Recension by

År: 2011

Regi: Lars Von Trier

Skådespelare: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Alexander Skarsgård, Brady Corbet, Cameron Spurr, Charlotte Rampling, Jesper Christensen, John Hurt, Kiefer Sutherland

melancholia1

Regissören Lars Von Trier skrev flera brev till Ingmar Bergman, men fick aldrig något svar. Att aldrig få någon feedback av sin stora idol kändes som en sorg berättar Von Trier själv i dokumentären Bergmans Video från 2012.

Obesvarade brev eller ej, Von Trier verkar ha repat sig ändå. Han räknas som en av Skandinaviens största regissörer. Lars Von Trier fortsätter att provocera. Om det så handlar om nymfomani, stympning eller simulerande utvecklingsstörda på filmduken eller nazistsympatier på en presskonferens i Cannes.

Melancholia skiljer sig från det han tidigare har gjort. Filmen är storslagen och stjärnspäckad. Vacker som en målning ackomanjerad av Richard Wagners opera Tristan och Isolde. I huvudrollerna ser vi de självlysande Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg. Två systrar vars relation går lite upp och ner.

Filmen är uppdelad i två akter. Den första delen handlar om Justine (Dunst) och hennes bröllop med Michael (spelad av Alexander Skarsgård). Bröllopet är storslaget och bekostas av syrran Claires man John (Kiefer Sutherland) som är rik som ett troll. Inledningsvis ser allt att gå som smort. Justine och Michael är lyckliga och deras gäster och anhöriga är smittade av deras rusiga glädje. Vändningen kommer när Claires mor Gaby (Charlotte Rampling) uttrycker bitterhet i sitt tal till brudparet och tar udden av Justines lycka.
Det som först var ett fantastiskt prinsessbröllop i slottsmiljö (de flesta scenerna ur filmen är inspelade på Tjolöholms slott utanför Kungsbacka) börjar utvecklas till ett katastrofläge liknande det i Tomas Vinterbergs Festen.
På natten upptäcker Justine en okänd, illavarslande röd stjärna  på himlen. John säger att det är stjärnan Antares. Under natten försvinner stjärnan spårlöst från himlen, något som vi får svar på först i andra akten.

I den andra delen är Justine djupt deprimerad och vårdas av sin omtänksamma syster Claire. De tar långa ridturer i terapisyfte. Justine hämtar kraft från sin syster och sin systerdotter Leo, fint spelad av Cameron Spurr. Stjärnan Antares som försvann under Justines bröllopsnatt får en förklaring.

Filmen har sagts vara en metafor för depression, Von Triers egen sjukdom var själva utgångspunkten. Men det går även att koppla bort det perspektivet och se på filmen som en “ren” undergångsfilm. Samtidigt som den är vacker kan den upplevas ganska smärtsam och den lämnar en gnagande känsla efteråt. Den sätter igång existentiella tankar…

Filmens intro är lätt ett av de vackraste jag sett. Ska du inte se filmen ska du åtminstone se introt!

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Magnolia

Posted in Betyg 5, Drama, Recension by

År: 1999

Regi: Paul Thomas Anderson

Skådespelare: Philip Seymour Hoffman, Tom Cruise, Julianne Moore, William H. Macy, John C. Reilly, Melora Walters, Philip Baker Hall, Jason Robards, Jeremy Blackman

magnolia

När folk frågar mig om mina intressen och jag svarar att jag är väldigt filmintresserad så följs det oftast upp med den naturliga, och fullt befogade, frågan: ”Jaså, vilken är din favoritfilm då?”. Den frågan är i stort sett omöjlig att svara på, iaf för mig, det är lite som att en förälder skulle behöva välja sitt favoritbarn. Okej, kanske inte riktigt, men ni förstår vad jag menar. Jag kan däremot våga mig på att säga några filmer som är på min topp-tio lista åtminstone. En av de filmer som då dyker upp i hjärnan är just Magnolia.

 Magnolia är en ensemblefilm där flera olika människoöden knyts ihop i San Fernando Valley, Los Angeles. Vi har sjukskötaren Phil (Philip Seymour Hoffman) som tar hand om en döende man (Jason Robards) och samtidigt försöker få tag i hans son. Samtidigt följer vi den döende mannens betydligt yngre fru (Julianne Moore) som brottas med sina inre samvetskval samt en polis (John C. Reilly) som knackar på hos kvinna (Melora Walters) som fångar hans intresse. Vi får även följa Frank T.J. Mackey (Tom Cruise), en självutnämnd självhjälpsguru, som håller seminarier i ämnet ”Seduce and Destroy” med minst sagt kvinnofientligt innehåll. Ytterligare öden vi får följa är underbarnet Stanley (Jeremy Blackman), som ska vara med i ett frågesportsprogram som leds av programledarveteranen Jimmy Gator (Philip Baker Hall) och det tidigare underbarnet Quiz Kid Donnie Smith (William H. Macy) som det inte gått alltför bra för i livet och som letar efter kärleken.

 Det som lätt skulle kunna hända i en sådan här typ av film är att några av delhistorierna blir ointressanta och att man därför längtar mest till att följa sina favoriter. Visst är man kanske lite extra svag för några av delhistorierna men det är faktiskt förvånansvärt hög nivå på allihop. Det blir nästan alltid ett ”Åh nej!”, när de byter från den nuvarande episoden tills nästa, för att sedan bytas till ett ”Åh ja!” när man ser att man får följa en annan karaktär som man saknat. Men det spelar som sagt ingen roll om du har ett fantastiskt manus om man inte har skådespelare som kan matcha det. Som tur har regissör Anderson (Boogie Nights, There Will Be Blood, The Master) haft fingertoppskänsla när han har rollsatt filmen, filmen är full med riktiga karaktärsskådespelare, ess som fullständigt glänser i rollerna. Om man har ett någorlunda ”normalt” filmintresse känner man kanske inte igen så många namn i rollistan, men du känner garanterat igen flera av dom när du ser dom. Man kanske höjer lite på ögonbrynen av att se att Tom Cruise är med i den här typen av film men faktum är att han troligtvis gör sin bästa roll i karriären som den fullständigt slemmige och osympatiske Frank, Oscarsnomineringen är minst sagt välförtjänad!

Filmen har gott om oförglömliga scener, scenen när hela rollbesättningen börjar sjunga med i Aimee Manns “Wise Up” är helt magisk. Ytterligare guldkorn är när Tom Cruises karaktär hamnar i en intervju som inte riktigt går som han hade tänkt sig, Julianne Moores utskällning av det misstänksamma butiksbiträdet etc etc. Ja, jag skulle kunna hålla på hela dagen och lista scener jag tycker om. Angående filmens regniga WTF-är-det-som-händer-scen (har man sett den vet man vilken jag menar) måste jag erkänna att jag första gången inte var riktigt säker på vad jag skulle tycka. Men efter jag hade smält intrycket tyckte jag det var ytterligare en sak som verkligen förhöjde filmen.

Det känns lite tråkigt kanske att oreserverat hylla en film såhär, men det är väl lite så med sina favoritfilmer. Att det inte finns en enda scen man skulle vilja vara utan.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – En kärlekshistoria

Posted in Betyg 5, Drama, Recension by

År: 1970

Regi: Roy Andersson

Skådespelare: Ann-Sofie Kylin, Rolf Sohlman, Anita Lindblom, Bertil Norström, Lennart Tellfelt, Margreth Weivers

en_kärlekshistoria

Detta är en recension som vänder sig till er som uppskattar filmklassiker. För Roy Andersons kärlekshistoria håller än.

Handlingen är enkel att förklara. Anderssons debutfilm handlar om tonårskärlek. Per och Annikas förälskelse ställs i stark kontrast till föräldrarnas brustna förhoppningar, bitterhet och ensamhet. Detta är en mästerlig skildring av den första, riktiga förälskelsen som de allra flesta av oss känner igen.

Här finns en av de vackraste scenerna jag sett  på film. Det är givetvis den kända scenen vid fotbollsplanen i Tantolunden jag talar om. Det är här kärleksparet Annika och Pär återförenas efter sitt första bråk. Den som inte får en tår i ögat efter att ha sett detta måste ha ett hjärta av sten.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Amelie från Montmartre

Posted in Betyg 5, Drama, Recension by

Originaltitel: Le fabuleux destin d’Amélie Poulain

År: 2001

Regi: Jean-Pierre Jeunet

Skådespelare: Audrey Tautou, Mathieu Kassovitz, Serge Merlin, Jamel Debbouze

amelie

När jag får frågan om vilken som är min favoritfilm poppar Amélie från Montmartre nästan alltid upp i huvudet direkt. Det är svårt att komma på en film som innehåller fler goda ingredienser och som gör en mer lycklig än denna pärla av Jean-Pierre Jeunet. Här finns rikligt med humor och fantasi, intressanta och roliga karaktärer och en kärlekshistoria som griper tag. De fantastiska bilderna av Paris kan inte göra tittaren annat än djupt förälskad.

Huvudperson är den blyga Amélie som haft en lite speciell barndom med en nervös mamma och en kall, frånvarande pappa. Som vuxen bor hon ensam i en vindsvåning i Montmartre och jobbar på kaféet Des deux moulins.

En dag hittar hon ett plåtskrin med gamla saker i sin lägenhet som ett barn har gömt några decennier tidigare . Efter lite research lyckas hon ta reda på att skrinet tillhört en pojke vid namn Bretodeau, som nu är en vuxen man. Amélie bestämmer sig för att återlämna skrinet anonymt för att se om Bretodeau blir lycklig av att återse sin barndomsskatt. Uppdraget lyckas, och rusig av lycka över att ha spridit glädje bestämmer sig Amélie för att försöka förbättra sina medmänniskors liv.

Min favoritscen i filmen är definitivt den när Amélie återlämnar plåtskrinet till Bretodeau, den får ögonen att tåras varje gång… Plåtskrinet blir för Bretodeau vad madeleinekakan är för karaktären i Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt – den väcker hans barndomsminnen och han slungas tillbaka på en sekund. Så oerhört skickligt och vackert skildrat.

Det kan inte bli annat än toppbetyg för den här filmen. Till er som ännu har den här filmen kvar att upptäcka är det bara att gratulera…

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB