Recension – Inside Llewyn Davis

År: 2013

Regi: Joel & Ethan Coen

Skådespelare: Oscar Isaac, Carey Mulligan. John Goodman, Garrett Hedlund, Justin Timberlake, F. Murray Abraham

llewyn

Llewyn Davis är en folkmusiker i det tidiga 1960-talets New York. Folkmusiken har inte riktigt slagit igenom än (detta utspelas strax innan Bob Dylan slår igenom) så även om han är en begåvad sångare har han det tufft ekonomiskt. Eftersom han övernattar i vänner och bekantas lägenheter blir han involverad i deras liv, främst då paret Jean (Carey Mulligan) och Jim (Justin Timberlake). Ska det stora genombrottet någonsin komma eller måste han ge upp musiken?

Detta är alltså bröderna Ethan och Joel Coens senaste film. Jag har sett samtliga deras filmer och varje gång de släpper något nytt är jag alltid lika förväntansfull. Detta kan i och för sig innebära att man ibland har alltför höga förväntningar och blir lite besviken. Som tur är det inte så den här gången, den är både extremt välgjord och annorlunda på ett bra sätt. Den där lite underfundiga Coenska humorn finns där och det är fint skådespeleri in i minsta lilla biroll. Framför allt Oscar Isaac i titelrollen glänser, och tur är väl det, då egentligen hela filmen står och faller med både hans rolltolkning och sångförmåga. Musik spelar en stor roll i filmen, inte sedan O Brother, Where Art Thou? har den tagit så stor plats i någon av deras filmer. Det är många musiknummer, inte så att de för handlingen framåt på samma sätt som i en musikal, men de är ändå en viktig beståndsdel i historien. Lyckligtvis är musiken fantastisk, den är både medryckande och känslosam, och jag förlorar mig ofta i den. Jag ville leta upp filmmusiken direkt när jag kom hem vilket får anses som ett bra betyg. Även om man hatar folkmusik kan man nog ändå hålla med om att Isaac kan sjunga.

Filmen är helt klart mer karaktärs- än handlingsdriven vilket är uppfriskande. Om jag nu måste säga något negativt är det kanske att några enstaka scener släpar lite långsamt fram, men det är ytterst få. Tidsskildringen känns klockren och fotot är riktigt snyggt även om det mest är grådaskiga miljöer man ser. Dessutom så har Inside Llewyn Davis antagligen det bästa kattskådespeleriet jag sett, bara en sådan sak. Kort sammanfattat är det ännu en liten Coensk pärla, en solklar fyra blir det.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Hobbit: Smaugs ödemark

Originaltitel: The Hobbit: The Desolation of Smaug

År: 2013

Regi: Peter Jackson

Skådespelare: Martin Freeman, Ian McKellen, Richard Armitage, Evangeline Lilly, Orlando Bloom, Luke Evans, Lee Pace, Ken Stott, James Nesbitt, Benedict Cumberbatch

I Hobbit: Smaugs ödemark (uppföljaren till Hobbit: En oväntad resa, som kom för lite drygt ett år sedan) får vi följa Bilbo, Gandalf, Thorin och hans dvärgfölje i deras fortsatta kamp att ta tillbaka det gamla dvärgfästet i Erebor ifrån draken Smaug. Men vägen dit är fylld med faror och det blir en kamp mot klockan om att komma fram i tid. Och om de nu kommer fram, hur ska de handskas med den fasansfulla draken?

hobbit_

Innan jag skriver något mer om vad jag tyckte om filmen kan det vara bra att veta att jag är ett stort Tolkien-fan. Jag läste Bilbo – En hobbits äventyr, Härskarringen-trilogin, Silmarillion m.m. när jag var yngre och älskade dom. Jag gillar också filmatiseringen av Härskarringen-trilogin väldigt mycket. Så redan från början ligger dessa filmer bra till för mig.

Sagan om ringen, Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst var som bekant tre böcker som blev tre filmer. I detta fallet är det bara en enda bok som dragits ut till en hel filmtrilogi. Visserligen har Peter Jackson och hans medarbetare inkluderat händelser från diverse Tolkien-böckers appendix men faktum kvarstår att betydligt fler friheter har tagits med grundmaterialet än vad gjordes i den första filmtrilogin. Fans av boken som vill ha en regelrätt filmatisering kommer därmed eventuellt att bli besvikna. Personligen så störde inte det mig nämnvärt, detta beror dels på att boken är, i brist på bättre ord, klart ”barnsligare” och behöver tuffas till lite för att få en både mer allvarlig och liknande ton som de tidigare filmerna.

I den första delen av Hobbit-trilogin tyckte jag man kände av att det blev lite väl utdraget emellanåt, som att de verkligen försökte sträcka ut historien så gott de kunde. Som tur är tempot klart bättre här. Det är full fart från början och även om den är lite drygt 2 timmar och 40 minuter lång går tiden klart fortare den här gången. Det är underhållande och många av de nya tillskotten ger nytt liv i historien. Framför allt känns det välbehövligt med en kvinnlig karaktär i en väldigt mansdominerad filmtrilogi. Evangeline Lillys Tauriel är också den karaktär som ger bäst och mest intryck av nykomlingarna, hon är både cool och får de häftigaste stridsscenerna. Lite trist bara att de placerar henne i en både påklistrad och onödig kärlekstriangel som filmen kunde klarat sig utan. Legolas (Orlando Bloom) är ett nygammalt tillskott och han känns lite blekare än tidigare men får också han flera underhållande stridsscener. Dock så tar filmskaparna i lite väl mycket ibland när alverna slåss, det blir för spejsat helt enkelt (ungefär som Legolas sköldsurfande i originaltrilogin). Framför allt tycker jag att dvärgarna kunde fått lite större plats gällande närstriderna, det blir lite comic relief av dom för ofta. Bard (Luke Evans) funkar bra i en klassisk hjälteroll och Stephen Fry är klockren som den slemmiga borgmästaren. Mikael Persbrandt då som det stod så mycket om i svenska medier? Han är med ytterst lite i filmen och är knappt igenkännlig i en kraftigt sminkad roll och gör tyvärr inget större intryck. Synd, då hans karaktär var väldigt häftig i boken, men det blir kanske bättre i nästa del.

Mycket av snacket innan har handlat om hur Smaug kommer att se ut och gestaltas, detta har de lyckats bra med. Han är både välgjord och karismatisk och röstskådespeleriet från Benedict Cumberbatch håller hög klass. Allra bäst är dock Martin Freeman som Bilbo, i en roll som så lätt hade kunnat bli både färglös och tråkig. Med små medel gör han ett både varmt, humoristiskt och rörande porträtt av den ofrivilliga lilla hjälten. Tyvärr så får även denna gång de allra flesta dvärgarna lite utrymme vilket gör att man inte kommer dom så nära som man hade velat. Det är främst Thorin (Richard Armitage, duktig även denna gång) som får det mesta utrymmet, i viss mån även Balin och Kili.

Filmen är som väntat väldigt välgjord i alla övriga aspekter, scenografi , foto och specialeffekter håller hög klass. Actionscenerna är skickligt utförda (t.ex. tunnelsekvensen), men det känns som sagt att Peter Jackson tar i lite väl mycket ibland. Han hade kunnat tona ned dom en del så att de åtminstone skulle kunna kännas en gnutta mindre koreograferade och därmed trovärdigare. Musiken är fin som vanligt men jag saknar de där riktiga musikaliska topparna som originaltrilogin hade. Även de emotionella topparna saknas i filmen, fukten i ögonvrån dyker helt enkelt inte upp. Jag tror dock det lätt blir så i mellanfilmen av en trilogi, mycket av det mest dramatiska sparas till sista filmen. Men på det stora hela är det en riktigt härlig filmupplevelse trots brister lite här och var. Jag tyckte om den första filmen också men där blev jag trots allt lite besviken, Hobbit: Smaugs ödemark är klart bättre och det lovar gott inför den sista delen. Det blir en fyra i betyg.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Prisoners

År: 2013

Regi: Denis Villeneuve

Skådespelare: Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Viola Davis, Maria Bello, Terrence Howard, Paul Dano, Melissa Leo

prisoners-poster

Firandet av Thanksgiving är i full gång. Keller och Grace Dover (Jackman och Bello) har tagit med barnen till vännerna för en god middag. Men snart är Dovers sexåriga dotter Anna spårlöst försvunnen tillsammans med kompisen Joy. Misstankar riktas mot den husbil som stått parkerad utanför huset under dagen och spåren leder till enstöringen Alex Jones (Dano).

Ansvarig för fallet med de försvunna flickorna blir den överambitiöse kriminalaren Loki (Gyllenhaal) som inte misslyckats med ett enda av sina fall. När Loki släpper Alex Jones i bristen på bevis tar Keller Dover saken i egna händer. Han är helt övertygad om att Jones är skyldig till bortrövandet.

Den kanadensiske regissören Denis Villeneuve är upphovsman till den gripande Nawals hemlighet som kom 2010. Prisoners är något så ovanligt som en riktigt spännande, obehaglig och oförutsägbar thriller. Det är alla föräldrars mardröm som spelas upp inför tittaren. Skådespeleriet håller genomgående hög klass. Hugh Jackman lyckas balansera den desperate, överbeskyddande familjefadern Keller utan att spela över. Och under ytan på Jake Gyllenhaal’s detektiv Loki, med sina blinktics, går det att skönja både trasighet och svärta. Paul Dano lyckats som vanligt med sin udda figur och resten av ensemblen gör riktigt bra ifrån sig.

Fotot är snyggt och landskapet kargt.  2,5 timme går ohyggligt snabbt och det säger väl en del. En riktigt bra filmupplevelse där historien griper tag och dröjer sig kvar.  En stark fyra (det har varit mycket fyror det senaste men i det här fallet går det faktiskt inte att låta bli…).

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Återträffen

År: 2013

Regi: Anna Odell

Skådespelare: Anna Odell, Christopher Wollter, Kamila Benhamza, Anders Berg, Erik Ehn, Sara Karlsdotter, Sanna Krepper, Niklas Engdahl, Robert Fransson, Henrik Norlén, m.fl.

atertraffen'

Anna Odell blev rikskänd konstnär 2009 då hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron som en del i sitt elevarbete för konstfack. Syftet var att synliggöra maktstrukturer inom vården och hur samhället ser på psykiskt sjuka. Hon blev starkt kritiserad på vissa håll och dömdes slutligen till dagsböter för “oredligt förfarande” i Stockholms tingsrätt. Domen innebar en symbolisk seger för konsten, eftersom straffsatsen sattes så lågt (Odell ansågs sakna brottsligt uppsåt).
Tycka vad man vill om Anna Odells konstnärskupp, nu är hon i alla fall tillbaka med sin första spelfilm.

En grupp elever träffas på en klassåterträff tjugo år efter att de gått ur nian. Stämningen är uppsluppen, förväntansfull. Men samtidigt lite nervös. Mer alkohol i glasen ska få den värsta nervositeten att försvinna.
Hit kommer Anna Odell för att träffa sina gamla klasskamrater. Det är dags att göra upp med det förflutna. Odell vill säga det hon inte kunde säga då. Hon plingar i glaset. Tankarna går genast till Ulrich Thomsens karaktär Christian i Thomas Vinterbergs filmklassiker Festen. Nerverna på helspänn. Som ni kanske förstår är det nu gamla konflikter kommer upp till ytan. Var sammanhållningen i klassen verkligen så god?

Odells film har prisats av en enig kritikerkår och jag kan bara instämma i berömmet. Återträffen är en korsning mellan spelfilm, dokumentär och psykologiskt projekt vilket gör den mycket originell. Odell är både regissör, skådespelare och iakttagare. Det första som slår mig är att filmen nästan känns helt dokumentär, inte teatralisk och konstlad på något sätt. Den känns fullständigt äkta, samtidigt som den är mycket angelägen och viktig.
Den fula skolkorridoren som de flesta av oss varit tvungna att vistas i fem dagar i veckan, i nio år, flashar förbi. Med ens förflyttas man tillbaka. Vem var man i hierarkin, en tönt eller av av de coola? Och upphör maktstrukturerna någonsin att existera?

Återträffen väcker känslor. Själv var jag på helspänn större delen av filmen. Givetvis hejade jag på Odell. Hennes konfrontation med klasskamraterna är rakryggad. Men hon är inte bitter, bara nyfiken på hur de egentligen upplevde det hela. Trots Odells öppna framtoning så blir de flesta väldigt provocerade. Vill inte kännas vid något av det hon pratar om. De varken minns, eller vill minnas, vad som hände. Det var ju då. De var ju “bara” barn.

Detta är snudd på en femma, en stark fyra alltså!

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Hunger Games: Catching fire

År: 2013

Regi: Francis Lawrence

Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Donald Sutherland, Philip Seymour Hoffman m.fl.

hämta

Vår hjältinna Katniss Everdeen (Lawrence) är tillbaka. Tillsammans med bagarsonen Peeta står hon som ensam segrare i de 74:e  Hungerspelen. I vredesmod skickar president Snow  ut Katniss och Peeta på en segerturné för att de ska lugna ner massorna med sin uppdiktade kärlekshistoria. Men något har hänt sedan Katniss överlistade Snow och räddade livet på sin vän Peeta i spelen. En gnista hopp har tänts i de fattiga distrikten och människor har fått mod att visa sitt missnöje mot diktatorn.
Snow vill se Katniss död och kommer på den briljanta idén att tvinga henne in i ytterligare ett gladiatorspel, lagom till hungerspelens 75-årsjubileum. Nu är det endast tidigare segrare som ska lottas fram till den dödliga leken. Snows nye spelledare heter Plutarch Heavensbee (Seymour Hoffman) och är listigare än sin föregångare.

Till skillnad från Twilight-filmerna som är riktigt usla – för att inte tala om skådespeleriet – så har man lyckats åstadkomma något bra med Suzanne Collins böcker. Filmen är spännande, snygg och Jennifer Lawrence utmärkt i rollen som Katniss. Hon matchar utan problem min skådisfavorit Philip Seymour Hoffman, Donald Sutherland och Woody Harrelson, Katniss och Peetas “coach”.

Filmen är råare än den första och det ligger förstås på plussidan. Särskilt makaber är den förstås inte eftersom den fortfarande är i Hollywood-utförande, men eftersom filmerna har många yngre fans så blir det en lagom nivå. En solklar fyra. Den tredje boken bäddar för fler filmer.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Gravity

År: 2013

Regi: Alfonso Cuarón

Skådespelare: Sandra Bullock, George Clooney

gravity-poster

Dr. Ryan Stone (Sandra Bullock) skickas upp på ett specialuppdrag i rymden tillsammans med den rutinerade astronauten Matt Kowalski (George Clooney). Ryan ska hjälpa till med en uppgradering av Hubble-teleskopet, ett på pappret enkelt rutinuppdrag som dock snabbt visar sig bli mycket farligare än så…

Alfonso Cuarón, som regisserat så vitt skilda filmer som Children of Men, Harry Potter och fången från Azkaban och Din morsa också!, har tillsammans med sin son Jonás Cuarón i flera år arbetat med att kunna få göra Gravity (de har skrivit manuset tillsammans och pappa har regisserat). Bortsett från det faktum att det säkert var svårt att få finansiering till en såpass påkostad film i rymden med så återhållsam handling (för det är inga massiva rymdfarkoster som skjuter laserstrålar på varandra eller aliens som äter upp varandra det handlar om här) var den främsta utmaningen rent teknisk. Att få det att se ut som att de rör sig i tyngdlöshet så trovärdigt som möjligt och alla andra tillhörande utmaningar med att få en film som i stort sett bara utspelar sig i rymden att kännas äkta, bidrog till att de under lång tid fick ta fram helt ny teknik för att göra filmen exakt så som de ville ha den.

Hur blev då slutresultatet? I mitt tycke har de lyckats extremt bra med den tekniska biten, jag har nog aldrig känt mer som att jag är i rymden än när jag ser Gravity. James Cameron (regissör till Titanic, Avatar m.fl.) ska ha sagt att det är det bästa rymdfoto han har sett i en film och jag är beredd att hålla med. Specialeffekterna håller högsta klass och för en gång skull är det bra 3D-effekter också. Jag är inget jättestort fan av 3D rent allmänt men detta är första gången sedan Avatar som jag tycker det förhöjer filmen. Det ska tilläggas att detta verkligen är en biofilm i alla dess avseenden, jag misstänker att, precis som med Avatar, att filmen inte alls blir samma sak när man ser den hemma på en tv-skärm.

Med film räcker det dock inte om bara den tekniska biten håller. Men som tur är håller övriga bitar också. Handlingen i sig är egentligen inget supermärkvärdigt men utförandet håller högsta klass. Cuarón visar prov på att han är en väldigt skicklig regissör som får den begränsade handlingen att aldrig kännas utdragen, tiden går väldigt snabbt. Den är också föredomligt kort, den klockar in på drygt en och en halv timme. I en tid när alla filmer verkar gå efter tumstocken att de måste vara minst 2 timmar långa känns det ganska uppfriskande faktiskt.

Eftersom det är så få roller i filmen hänger mycket på de två huvudrollsinnehavarna och de gör båda två ett utmärkt jobb. Clooneys roll är visserligen ganska tacksam, det känns som att han skulle kunna den typen av roll i sömnen egentligen, men han gör det bra ändå. Den mer krävande rollen är helt klart Sandra Bullocks. Jag har väl aldrig varit ett direkt Bullock-fan, hon är visserligen en fullt duglig skådis och funkade bra i de romantiska komedierna hon gjorde på 90-talet, men de dramatiska insatserna har ofta lämnat  lite att önska. Hon har dock gjort lite av en comeback det sista i och med Oscarvinsten för The Blind Side (hon var bra där men att få en Oscar var lite i överkant tycker jag) och nu med Gravity. Hon axlar rollen utmärkt och jag tror att hon kommer att vara med i Oscarracet även i år.

Det som jag bär med mig mest när eftertexterna rullat är kanske inte främst att jag blivit oerhört berörd utan mer att jag fått en rejält maffig filmupplevelse. Filmen är helt enkelt förbaskat spännande och man sitter ofta fastnaglad i biostolen. De som har ovanan att bita på naglarna ska nog ta med sig vantar. Jag får faktiskt gåshud ett antal gånger under filmens gång, vilket inte hör till vanligheten. Ursprungligen trodde jag att Gravity skulle vara en mer stillsam och kontemplativ film som skulle försöka väcka tankar om livets stora frågor. Så blev det inte riktigt. Visst har den sina lugna stunder men den är ofta rejält fartfylld också. Det är såklart inget fel med det, att bara ge publiken en rejält spännande och storslagen bioupplevelse är inget jag klagar över. Dessutom ska filmmusiken ha ett stort plus, den är både suggestiv och stämningshöjande utan att ta över och bombastisk utan att bli överdrivet svulstig.

Sammanfattningvis är det en tekniskt briljant film som faktiskt känns som något man inte sett innan (i viss mån). Det är solida skådespelarinsatser men handlingen skulle behövt vara lite mer engagerande ändå och filmen behövt beröra mig mer än den gör för att det där riktiga toppbetyget. Jag tror som sagt den kommer att tappa lite om man inte ser på bio så gör helst det om ni kan. Men det blir definitivt en solklar fyra i betyg.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Hotell

År: 2013

Regi: Lisa Langseth

Skådespelare: Alicia Vikander, David Dencik, Anna Bjelkerud, Mira Eklund, Henrik Norlén, Simon J. Berger

Hotell poster

Hotell handlar om Erika (Vikander), en framgångsrik och lyckad ung kvinna som efter ett trauma hamnar i en svår livskris. Hon tar in på olika hotell tillsammans med sin terapigrupp för att pausa verkligheten. Tillsammans hjälper de varandra att utforska sina rädslor och trauman, något som ska visa sig innebära en inre förändring.

Förväntningarna på regissören Lisa Langseth var höga efter hennes tokhyllade film Till det som är vackert som kom 2010. Den filmen blev en succé och Alicia Vikanders stora genombrott.
I Hotell lyckas hon slå an en ton som verkligen faller mig i smaken, och samarbetet med Vikander är bevisligen ett lyckat koncept.

Filmen är skruvad, oförutsägbar och rolig samtidigt som huvudpersonerna skildras med ömhet och värme. Trots att några av de ibland framstår som lite märkliga så tycker man väldigt mycket om dem. David Dencik är helt underbar i rollen som “mayaindianen” Rikard. Vikander gör en mycket känslig och skicklig rolltolkning som den sköra Erika.

Många kan nog känna igen sig i att vilja fly verkligheten, kanske att vara någon annan eller någon annan stans för en stund. Langseth känns som en frisk fläkt i det svenska filmklimatet. Hotell lämnar mig berörd med ett leende på läpparna.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Vi är bäst!

År: 2013

Regi: Lukas Moodysson

Skådespelare: Mira Barkhammar, Mira Grosin, Liv LeMoyne, David Dencik, Anna Rydgren, Johan Liljemark, Ann-Sofie Rase, Lena Carlsson

vi_ar_bast

Året är 1982. Bobo (Mira Barkhammar) och Klara (Mira Grosin) är bästa vänner och punkare. Trots att andra konstaterar att punken är död bestämmer de sig (eller snarar halkar in på det) för att starta ett band. Viljan finns men erfarenheten och talangen saknas. Kanske kan den religiösa och utstötta men samtidigt musikaliska Hedvig (Liv LeMoyne) bli en tredje bandmedlem och vän?

Lukas Moodysson är alltså äntligen tillbaka med en ny svenskspråkig film efter så många år (experimentella Ett hål i mitt hjärta och Container tycker jag vi glömmer). Med tanke på vad han har gjort de senaste tio åren var mina förväntningar relativt återhållsamma, men samtidigt så älskade jag verkligen Fucking Åmål och Tillsammans så mina förhoppningar var desto större. Som tur är blir man inte besviken.

Det som slår mig först är hur härligt äkta allting känns. Tidsskildringen känns klockren, alltifrån scenografi, rekvisita, musikval och kläder transporterar mig direkt till 1982. Det som känns allra mest äkta är dock skådespeleriet som är oerhört naturalistiskt. Varenda liten biroll, från klasskompisar till fritidsledare, är perfekt castad (det är i stort sett bara okända i rollistan, den mest kända är David Dencik som är rolig i en liten biroll). Det allra största ansvaret hänger dock på de tre huvudrollsinnehavarna, de gör alla sin filmdebut, som lyckligtvis bär upp hela filmen med bravur. De känns trovärdiga på ett sätt som skulle göra flera Dramaten-skådisar gröna av avund. Bobo, Klara och Hedvig är också extremt charmiga karaktärer, både roliga och intressanta att följa. Det är överhuvudtaget en väldigt karaktärsdriven film, det är inte själva handlingen i sig som är det viktiga. Jag kommer faktiskt på mig själv att vilja följa dessa personer i Vi är bäst! del 2, 3 och 4 om de skulle spelas in någon gång. Även om de så bara satt och pratade och kokade tevatten hade jag kollat och bara det är ju ett väldigt bra betyg i sig.

Svensk film, eller film överhuvudtaget, sväller inte direkt över med porträtt av unga starka kvinnor. Det är därför extra uppfriskande och upplyftande att se dessa tre starka tjejer gå sin egen väg och försöka hitta sig själva i en omgivning som desperat vill dela in dom i olika fack (“Ni är ju tjejer och spelar i ett band, alltså är ni ett tjejband!”). De får utstå hån om att de har konstiga frisyrer och är fula men står på sig så gott de kan. De är dock inga robotar som är är helt oberörda av alla hårda ord, de skildras mer nyanserat än så, och det kniper onekligen till i hjärtat de gånger andras oförstående och utanförskapet gör sig påmint.

Det ska dock tilläggas att detta inte är en särskilt mörk och tung film på samma sätt som flera av Moodysson tidigare filmer. Det finns svärta som sagt men på det stora hela är det en ganska lättsam och underhållande film. Den är väldigt rolig, jag hade ett stort leende på läpparna större delen av filmen och jag skrattade ofta till. Moodysson har alltid haft fingertoppskänsla för musikval i sina filmer och så även här. Filmen har ett bra 80-talsdoftande soundtrack med bl.a. Ebba Grön och KSMB som passar in bra i de olika scenerna.

Trots att jag inte har särskilt mycket att anmärka på är det dock inte en ny Fucking Åmål det handlar om här. För att den skulle komma upp i de höjderna skulle jag behöva bli mer berörd än vad jag blir. Lite mer mörker och svärta helt enkelt. Men det är verkligen inget fel heller med att variera sig och göra en skamlöst underhållande, rolig och träffsäker ungdomsskildring. Man går ut ut biosalongen upplyft och glad och vill visa fingret till alla som säger att man inte duger precis som man är. En solklar fyra blir det.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Monica Z

År: 2013

Regi: Per Fly

Skådespelare: Edda Magnason, Sverrir Gudnason, Kjell Bergqvist, Cecilia Ljung, Vera Vitali, Johannes Wanselow, Oskar Thunberg, Jörgen Thorsson.

monica z

Monica Zetterlund, även kallad “ett lingonris i cocktailglas” av Tage Danielsson, växer upp i den lilla tätorten Hagfors i Värmland på sextiotalet. Hon bor hos sina föräldrar tillsammans med sin dotter Eva-Lena och jobbar på televerket. I väntan på sitt stora genombrott uppträder hon som sångerska på Nalen i Stockholm.

Förväntningarna på Per Flys skildring av Sveriges nationalikon var högt ställda. Edda Magnason handplockades för uppgiften, och castingen av henne visade sig vara en riktig fullträff. Magnason bokstavligen lyser i rollen som Zetterlund. Hon är inte bara riktigt porträttlik. Hennes närvaro och förmåga att gestalta människan Monica Zetterlund (eller åtminstone den bild vi har av henne) gör mig riktigt berörd. Det är dessutom skönt att slippa se Zetterlund skildras som en “övermänniska” som det ofta mynnar ut i biografiska filmer. Trots att hon äger både skönhet och talang så skildras hon som oerhört mänsklig och mångfacetterad. Hon är både självupptagen, självsäker och hyllad samtidigt som hon förföljs av känslan av ensamhet och att aldrig duga. Den kyliga relation till pappan är bland det mest gripande i filmen och Bergqvist gör ett bra jobb.

60-talsmiljön med de tillhörande detaljerna förhöjer filmupplevelsen ytterligare. Det är alltid kul när en film lyckats med att återskapa en viss tidsepok.

Det finns en fin kemi mellan Monica och basisten Sture (Gudnason) som länge var olyckligt kär i Zetterlund. Detta är överhuvudtaget en mycket fin filmuppelvelse som innehåller hela känsloregistret. Det finns flera sorgligt vackra filmscener som fastnar på näthinnan. Telefonsamtalet i New York, separation mellan mor och dotter och Monicas version av Olle Adolphsons “Trubbel”, till exempel.

Vi får även se glimtar av Tage Danielsson (Thorson, rolig som vanligt), Beppe Wolgers (Wanselow), Ella Fitzgerald (Amelia Fowler) och Vilgot Sjöman (Thunberg). Sjöman skrattar man åt, tack vare hans löjliga figur.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Lore

År: 2012

Regi: Cate Shortland

Skådespelare: Saskia Rosendahl, Nele Trebs, Kai Malina, Ursina Lardi, André Frid, Mika Seidel

lore-22791660-frntl

Andra världskrigets är inne i sin slutfas. Lore och hennes fyra småsyskon har en pappa som var högt uppsatt inom naziregimen och nu måste de fly innan de arresteras av de allierade makterna. De flyr till en stuga i skogen men snaran dras snabbt åt. Det blir i slutändan upp till de fem syskonen, ensamma och övergivna, att ta sig till sina morföräldrar över 90 mil bort.

Lore är en film av den australiensiska regissören Cate Shortland men som uppfriskade nog är helt på tyska. Inga skådespelare som pratar engelska med tysk accent alltså, vilket alltid är en positiv sak. Skådespelarna är i stort sett alla okända men väldigt bra. Särskilt imponerande är just barnen som i de flesta fall gör sin allra första filmroll. Det största ansvaret vilar dock på huvudpersonen Lore som spelas av Saskia Rosendahl och hon är alldeles självlysande i rollen. Det är ingen lätt roll att spela men hon bär upp hela filmen på sina axlar med bravur. Det är verkligen skönt att se ett sådant starkt och nyanserat kvinnoporträtt. För Lore är inte helt och hållet sympatisk, hennes syn på judar t.ex. är starkt färgad av hennes föräldrars ideologi. Hon är alltså ingen helig madonna utan har brister som alla oss andra. Lore gör inte bara en geografisk resa utan även, såklart, en inre resa under filmens gång. Hon får omvärdera sin syn på världen och människor, särskilt då judar. Man bryr sig verkligen om hur det ska gå för Lore och syskonen och man känner med dom hela filmen ut.

Jag tycker om att man får se en period man inte ser så ofta på film. Andra världskrigsskildringar finns det ju oerhört många av men det är sällan filmerna tar avstamp från precis när det slutar och dess efterspel. Det är också extra ovanligt att man får följa personer med anknytningar till nazisterna. Även om såklart barnen inte kan hållas ansvariga för vad föräldrarna gör betyder det inte att de inte blir drabbade. Filmen är dessutom oerhört snyggt filmad, fotot är både vackert och nästan lite drömskt av sig. Det är även oerhört skicklig regi från Shortlands sida, som även varit med och skrivit manus till filmen.

Filmen har ett ganska långsamt tempo, det känns av ibland, men absolut inte så det stör. Om någon förväntar sig en krigsfilm med en massa skjutande och dödande är de alltså helt fel ute. Det är snarare en ganska meditativ stämning som genomsyrar stora delar av filmen. Med ett ämne som detta är det lätt att en film blir överdrivet sentimental och drar in en massa stråkmusik hela tiden. Detta undviker dock Lore, det känns inte som att någon trycker ned känslorna i halsen på en. Jag blir genuint rörd helt enkelt.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB