Recension – Birdman

År: 2014

Regi: Alejandro González Iñárritu

Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Zach Galifianakis, Andrea Riseborough, Lindsay Duncan

birdman
Riggan Thomson (Keaton) är en föredetting som är mest känd för att ha spelat superhjälten Birdman för ungefär tjugo år sedan. Nu ska han regissera en pjäs på Broadway för att friska upp och höja statusen på sin karriär. Till sin hjälp (eller ohjälp) har han bland annat assistenten, tillika dottern Sam som precis släppts ut från rehab, den ivrigt påhejande producenten Jake (Galifianakis) och den narcissistiske skådespelaren Mike (Norton).

 

Filmen är gjord så att det ska se ut som en enda lång tagning och detta gör att finns en påtaglig “här och nu”-känsla. Händelserna utspelar sig uteslutande inuti och kring teatern med den stundande, och för Riggans karriär totalt avgörande, premiären som tickar allt närmare. Projektet möts från första stund av problem, inte minst av Riggans inre röster från alteregot Birdman som spyr galla och triggar hans ångest. När en av skådespelarna inte längre kan medverka plockar man in pojkvännen till skådespelaren Lesley (Watts) för att ro föreställningen i hamn. Mike (Norton) är visserligen en skicklig skådis men en självupptagen, halvgalen skitstövel med udda arbetsmetoder.

 

Min första kontakt med den mexikanske regissören González Iñárritu var genom filmerna 21 grams och Babel. Den senare berörde mig mycket och fick regipriset vid filmfestivalen i Cannes 2006. González Iñárritu plockar ofta in teman som liv, död och andlighet i sina filmer, så även i Birdman.  I en scen talar dottern Sam om för Riggan att han i likhet med alla andra människor inte betyder någonting, det spelar ingen roll att han sätter upp en pjäs för att vinna respekt och creddiga recensioner av kultureliten. Andra existentiella tankar som smygs in handlar om hur kort tid mänskligheten faktiskt har levt på jorden i förhållande till universums ålder eller hur liten sannolikheten är för att man blir ihågkommen efter sin död.

 

Detta är en intensiv filmupplevelse med absurd, svart humor varvad med djupare frågor om livets sanna mening. Den driver också med filmbranschens ytlighet och med den numera utbredda uppfattning om att “syns du (på sociala medier) så finns du i verkligheten, inte annars”.

 

Tillsammans med begåvade skådespelarprestationer, då särskilt från Michael Keaton blir detta till en originell filmupplevelse som är något utöver det vanliga. Att den dessutom är utsmyckad med magisk realism är ett stort plus.

 

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

Recension – The Theory of Everything

År: 2014

Regi: James Marsh

Skådespelare: Eddie Redmayne, Felicity Jones, Charlie Cox, Harry Lloyd, David Thewlis, Emily Watson, Simon McBurney, Maxine Peake, Christian McKayTheTheoryOfEverythingPoster

Den unge astrofysikstuderande Stephen Hawking (Eddie Redmayne) är osedvanligt intelligent men han är impulsiv och ofokuserad och vet inte riktigt vad han ska specialisera sig i. Hans liv kommer dock snart förändras dramatiskt, dels blir han förälskad i Jane Wilde (Felicity Jones) och dels får han reda på att han har den neurodegenerativa nervsjukdomen ALS vilket leder till successiv muskelförtvining och förlamning.

The Theory of Everything skulle ju utan tvekan kunna bli en av världens mest sentimentala filmer. Om regissör James Marsh ville skulle han kunna lätt kunna få mig att gråta syndafloder hela filmen igenom om han valde att trycka på dom knapparna. Som tur är är så inte fallet. Det är faktiskt istället så att filmen är ovanligt osentimental. Visst existererar sådana scener men då känns det okej och förtjänat. Jag blir verkligen berörd av det jag ser och det bildas en hel del fukt i ögonvrån vid upprepade tillfällen. Jag skulle dock inte kalla det en genomgående deprimerande film, jag blev faktiskt ganska upplyft när eftertexterna rullade.

Ytterligare en sak jag gillar med filmen är att det inte är ”The Stephen Hawking Show”. Hustrun Jane Wilde (vars bok ligger som grund till filmen) får minst lika stor plats som Hawking. The Theory of Everything är verkligen i grund och botten historien om Jane och Stephen. Hans vetenskapliga bedrifter vävs såklart in i handlingen, men dem är absolut inte det primära, så man grottar inte ned sig i hans banbrytande teorier utan det blir väldigt övergripande information istället. Det skulle kanske varit intressantare om det berördes i lite mer detalj, det är dock fullt förståeligt att filmen inte inkluderar långa och detaljerade teorier gällande teoretisk kosmologi och kvantmekanik.

I en film som i mångt och mycket handlar om en relation mellan två människor hänger mycket på de båda skådespelarnas axlar. Som tur är är både Eddie Redmayne och Felicity Jones lysande i rollerna. Handikapp brukar ju vara ett väldigt tacksamt ämne för en skådespelare, särskilt i Oscarssammanhang, men Redmaynes förvandling från ung, gänglig och energisk yngling som gradvis bryts ned tills han är i stort sett totalförlamad är minst sagt imponerande och gripande att se. Han gör utan tvekan sin livs roll och han får nog en rejäl skjuts i karriären efter detta. Rollen som Felicity Jones spelar är kanske på pappret lättare i och med att Jane inte genomgår samma fysiska förvandling. I själva verket kan det vara minst lika svårt att istället använda små medel för att visa sådan utsatthet och hopplöshet. Att gå ifrån bekymmerslös förälskad yngling till att gradvis bli mer uppgiven och förtvivlad av situationen när hennes livs kärlek sakta förtvinar framför hennes ögon är smärtsamt att se på. Bådas Oscarnomineringar är sannerligen välförtjänta. När jag ändå är inne på filmens positiva kvaliteter vill jag också ge ett extra plus till den fina och stämningsfulla filmmusiken

The Theory of Everything är dock inte helt utan brister. Ibland går vissa skeenden alldeles för fort och det hoppas i tiden lite för snabbt och abrupt ibland. Jag förstår att det är svårt att klämma in ett sådant unikt livsöde på två timmar men filmen känns lite för fragmentarisk ibland och den tappar emotionellt på detta. Jag kunde ibland känna att jag skulle vilja bli mer berörd av vissa scener. Om de hade saktat ned och dröjt kvar i vissa tidsperioder och viktiga skeenden hade kopplingen till Stephen och Jane känts ännu starkare.

Hawking själv ska visst ha fällt en tår när han såg den färdiga filmen och sa att den i stor del var sann, vilket måste ses som ett bra betyg. Det är helt enkelt en fin och gripande film med imponerande insatser av Redmayne och Jones. Det blir en klar fyra i betyg.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Nightcrawler

År: 2014

Regi: Dan Gilroynightcrawlerposter

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Riz Ahmed, Rene Russo, Bill Paxton

Louis Bloom (Gyllenhaal) stryker omkring i stan i jakten på ett jobb. Han är en slipprig typ, ogillad av de flesta redan vid första anblicken. En kväll råkar han korsa en olycksplats där frilansande videofotografer flockas för att tjäna sitt levebröd: de filmar offren och säljer därefter sitt material till de hungriga tv-bolagen. Den arbetslöse Louis är övertygad om att han har hittat sitt kall, skaffar kamerautrustning, polisradio och en ung praktikant som han hänsynslöst utnyttjar.

Efter en trög start börjar det arta sig för Louis och hans praktikant Rick (Ahmed). De får sålt material från en olycka till en tv-kanal med vikande tittarsiffror där Nina (Russo) är redaktör. Hon uppmärksammar Louis för hans talang att leverera “känsliga bilder” och de båda inleder ett nära samarbete. Upprymd över berömmet övergår Louis entusiasm snart i en besatthet av att vara först på olycksplatsen för att kunna filma de mest makabra scenerna.

Jake Gyllenhaal är lysande och hans rollfigur Louis Bloom bränner sig fast på näthinnan långt efter det att filmen är slut. Bloom är hal, kall, saknar helt empati och med sina tomma, uppspärrade ögon för han närmast tankarna till en reptil. Med ett påklistrat leende och ger han till en början ett städat intryck då han är en mästare på att sälja in sig själv. Men bakom den verbala, kvicktänkta fasaden döljer det sig en psykopat som inte skyr några som helst medel för att uppnå sina mål.

Intrigen är skruvad och sätter fingret på något väldigt obehagligt i en tid då nyhetsredaktioner monteras ner och journalister får sparken samtidigt som vissa medier alltmer inriktar sig på att sälja lösnummer. Rene Russos redaktör Nina bortser ifrån allt vad pressetiskt ansvar heter när hon blir alltmer beroende av Louis stötande men samtidigt inbringande material till tv-kanalen.

Jake Gyllenhaal i toppform alltså. Obehagligt, var ordet.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Gone girl

År: 2014

Regi: David Fincher

Skådespelare: Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris, Carrie Coon, Kim Dickens

hämta

Nick och Amy, ett lyckat par som som som snart ska fira sin femåriga bröllopsdag. Men firandet kommer av sig när Amy spårlöst försvinner. Fallet tas genast upp i riksmedia och Nick hamnar ofrivilligt i rampljuset då mediecirkusen, modell större, drar igång.

Fincher regisserade Seven (1995) som är en av mina favoritfilmer, mycket på grund av sitt mörker, sin cynism och oväntade upplösning. Och då Fincher har flera kritikerrosade filmer på sitt CV har förväntningarna på honom den här gången varit höga.
Gone girl är en psykologisk thriller baserad på Gillian Flynns bok och manus. Filmen är även en satir på medias roll som oantastlig domare i vissa rättsfall och hur lätt hätska stämningar kan piskas upp.

Detta är en mycket spännande film med bra skådespelarprestationer, främst från Affleck och Pike. Karaktärerna känns utmejslade och intressanta. Obehaget kommer sakta krypande. För att kunna göra en riktigt bra deckare/thriller krävs en smart intrig, och det har den före detta journalisten Flynn lyckats leverera med bravur. Jag har bara en sak att säga; gå och se!

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Short term 12

År: 2013

Regi: Destin Daniel Cretton

Skådespelare: Brie Larson, John Gallagher Jr., Stephanie Beatriz, Rami Malek, Alex Calloway, Keith Stanfield, Kaitlyn Dever

short-term-12-poster

Den här filmen hade jag glädjen att få se redan på Göteborgs Filmfestival i januari i år. Nu har det hunnit gå nio månader och filmen har snart premiär.

Grace och pojkvännen Mason jobbar på korttidsboendet Short term 12 för utsatta barn och ungdomar. Grace, som själv bär på psykiskt påfrestande minnen från sin uppväxt, är den givna ledaren. Omtyckt av både personal och ungdomarna, kanske mycket på grund av att hon har lätt att relatera till deras problem.

En dag dyker Jayden upp, en ung tjej vars liv är ett pågående helvete, och plötsligt börjar minnen Grace gjort sitt bästa för att glömma, triggas igång. Hon hamnar i en kris och tvingas nu ta itu med saker som hon alltför länge har skjutit framför sig.

Short term 12 är en stark filmupplevelse. Stilen är autentisk, avskalad och osentimental. Dialogen mellan ungdomarna och de engagerade socialarbetarna som mestadels känns som familjemedlemmar träffar fullständigt rätt.
Destin Daniel Cretton har lyckats med något som måste vara väldigt svårt, att göra ett drama som engagerar och berör. Karaktärerna är mänskliga, de kommer aldrig i närheten av karikatyrstadiet som man ser i var och varannan film. De är lätta att tycka om. Särskilt imponeras jag av Brie Larsons skådespelarinsats. Hon lyckas på ett skickligt sätt förmedla Graces glöd, sårbarhet och smärta. Kärleken mellan Brie och Mason är oerhört fint skildrad, precis som vänskapen mellan socialarbetarna och de intagna ungdomarna. Man skrattar i ena stunden för att sedan fälla en tår. En film om vardagshjältar som träffar mitt i hjärtat.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Guardians of the Galaxy

År: 2014

Regi: James Gunn

Skådespelare: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Vin Diesel, Bradley Cooper, Lee Pace, Michael Rooker, Karen Gillan, Djimon Hounsou, John C. Reilly, Glenn CloseGuardiansoftheGalaxy

När Peter Quill (Pratt) är åtta år blir han kidnappad av utomjordingar. Han växer upp till en rymdsmugglare som gör inbrott till tonerna av åttiotalsklassiker medan han dansar över brottsplatsen med sin freestyle i handen. En dag tar han sig vatten över huvudet när han stjäl en eftertraktad glob. Globen har oanade krafter och eftertraktas av Ronan, en inte helt schyst snubbe som ägnar sig åt folkmord och vars största dröm är att förinta hela universum. Quill hamnar i trubbel men träffar snart på den galna tvättbjörnen Rocket, livvaktsträdet Groot, den mystiska Gamora och muskelberget Drax the Destroyer. Tillsammans bildar de ett team av superhjältar som får i uppdrag att rädda galaxen från utplåning.

Det sägs att Marvel gjorde lite av en chansning när de satsade på en superhjältefilm med okända karaktärer. Chansning eller inte, filmen har gått hem i stugorna och spelat in en hel del kosing. Jag brukar tycka mycket om superhjältefilmer (det finns dock undantag, Thor till exempel…) och Guardians of the Galaxy gjorde mig inte besviken. Inte för att den stack ut särskilt mycket. Den följer den vanliga superhjälte-dramaturgin och är i slutändan lite förutsägbar. Men tack vare humorn, självdistansen, de roliga karaktärerna OCH Björn Skifs “Hooked on a feeling” så tycker jag den är riktigt underhållande. Den är varken särskilt rå eller särskilt gullig. Röstskådespelarna Bradley Cooper och Vin Diesel som spelar Rocket och Groot gör bra ifrån sig, den sistnämnde imponerar med tanke på vad han lyckas göra med Groot som upprepar samma replik filmen igenom…

En färgklick på Marvels superhjältehimmel alltså. Jag längtar efter att få se mer av Peter Quill och gänget!

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Turist

År: 2014

Regi: Ruben Östlundaffisch_turist

Skådespelare: Johannes Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Clara Wettergren, Vincent Wettergren, Kristofer Hivju, Brady Corbet, Fanni Metelius

Jag såg aldrig färdigt Gitarrmongot (2004), Ruben Östlunds debut som långfilmsregissör. Faktum är att jag inte orkade. Vid det tillfället (kanske borde jag se den igen och göra en ny bedömning) tyckte jag den var alldeles för underlig, på ett inte alltför positivt sätt.

De ofrivilliga (2008) och Play (2011) tyckte jag däremot om. Östlunds filmer har en väldigt säregen stil både vad det gäller hur de är filmade och skådespeleriet som ofta känns autentiskt på gränsen till dokumentärt. Med sin senaste film så visar Östlund att han är en av de intressantaste svenska regissörerna. Filmen fick stående ovationer i Cannes och har rosats av kritikerna i Sverige.

Turist handlar om en svensk familj ur medelklassen som är på semester i de franska alperna. De är här för att “Tomas jobbar så jävla mycket” som frun Ebba uttrycker det. Tillsammans med barnen Vera och Harry ser de fram emot några dagars perfekt skidåkning. Men när det plötsligt dyker upp en lavin sätts hela familjen i gungning.

Precis som i sina tidigare filmer vill Östlund utforska det mänskliga psyket. I De ofrivilliga handlade det om hur vi fungerar i grupp. I Play beskrevs det psykologiska spel som förövare använt sig av när de rånat sina offer (filmen bygger på sanna händelser). I Turist är det hur människor beter sig i krissituationer som är i fokus, och de skuldkänslor katastroföverlevande personer kan drabbas av. Det handlar också mycket om manlig självkänsla och vilken syn män har på sig själva.

Trots sitt i grunden allvarliga ämne innehåller filmen mycket humor. Roligast är Mats (Kristofer Hivju) som vi är vana att se i Game of Thrones. Han har flera riktigt roliga scener. Skådespeleriet är för övrigt mycket bra. Lisa Loven Kongsli är perfekt i rollen som Ebba. Filmen berör också som hastigast den heteronormativa kärnfamiljen, under ett samtal mellan Ebba och hennes väninna där den sistnämnda lever i ett öppet förhållande. Överhuvudtaget sätter filmen igång flera diskussioner, den väcker känslor och funderingar. Igenkänningsfaktorn är mycket hög och Östlund har prickat fullständigt rätt.

Det blir en mycket stark fyra.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB