Recension – The Square

År: 2017

Regissör: Ruben Östlund

square

Skådespelare: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West, Terry Notary, Christopher Læssø, Elijandro Edouard, Daniel Hallberg, Martin Sööder

Det första jag tänker på när jag hör The Square är den berömda apscenen med motion capture-artisten Terry Notary. Och det kanske inte är så konstigt, eftersom scenen är ganska representativ för vad filmen handlar om. Hur vi människor kämpar för att upprätthålla vår civiliserade fasad och trycka undan våra djuriska drifter.
Samtidigt är den väldigt underhållande och oförutsägbar. Som åskådare undrar man var det hela ska bära iväg, som så ofta i Östlunds filmer.

Med The Square vann Ruben Östlund filmvärldens finaste pris, Guldpalmen, som den första svenska regissören på 66 år. Det är fantastiskt roligt för svensk film, och inte minst för Östlund. Inte helt opartiskt måste jag säga att jag tycker att priset är välförtjänt.

Östlund är en spännande regissör. Han lyfter ämnen som gör att hans filmer dröjer sig kvar. De får en att grubbla och ifrågasätta det mänskliga beteendet.
I en intervju hörde jag Östlund prata om The bystander effect (åskådareffekten), ett socialpsykologiskt fenomen som gör att människor inte ingriper när andra människor är närvarande. Ju fler människor på plats, desto mindre sannolikt är det att någon ingriper. Och visst är det något fängslande med frågeställningar där inte allt är svart eller vitt, och där det inte alltid finns något tydligt “rätt eller fel”?

I de De ofrivilliga och Turist utforskar Östlunds gruppens påverkan på individen och en manlighet i kris, utlöst av en lavin i alperna.

Filmen Play, som på vissa håll anklagades för att vara rasistisk, handlade om en grupp förortspojkar som på ett raffinerat sätt rånade tre pojkar med det så kallade “brorsan-tricket”. Pojkarna lämnade till slut över sina värdesaker utan att rånarna behövde använda sig av fysiskt våld. Idéen hämtade Östlund från ett riktigt fall i Göteborg.

The Square utspelar sig på ett konstmuseum inrymt i det kungliga slottet i Stockholm där Christian (Claes Bang) är konstnärlig ledare. Muséet är aktuellt med en ny utställning om “Rutan”, som symboliserar tillit.
Filmen är full av dråpliga situationer där huvudpersonen Christians moral sätts på prov, när han sätter sig i den ena besvärliga situationen efter den andra.

Filmen är en satir över samtida konst, och ifrågasätter vad konst egentligen är. Det finns till exempel en scen där en städare råkar “förstöra” ett konstverk som föreställer en hög grus.

Claes Bang är bra och rolig i huvudrollen. Elisabeth Moss från bland annat Mad Men och The Handmaid’s tale gör en rolig biroll som kulturjournalist.

Östlund är ambitiös och vill avhandla mycket i sin film. Det är kollektivet kontra individen, och hur vi behandlar våra medmänniskor.
Efteråt har många intressanta frågeställningar väckts i mitt huvud.
Den enda invändningen jag har mot The Square är att den är lite för lång.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

Advertisements

Recension – Lady Bird

År: 2017lady bird

Regissör: Greta Gerwig

Skådespelare: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Lucas Hedges, Timothée Chalamet, Beanie Feldstein, Lois Smith

Jag fastnade för Greta Gerwig i Noah Baumbachs film Greenberg där hon spelade mot till exempel Ben Stiller och Jennifer Jason Leigh. Greenberg var långtifrån Baumbachs högform i The Squid and the Whale. Men Gerwig hade något speciellt, hennes närvaro lyfte den annars ganska slätstrukna filmen.

Hon skrev manus tillsammans med Baumbach till Frances Ha, där hon spelade huvudrollen och nominerades till en Golden Globe.

Som skådespelare har Gerwig ett eget uttryck. Charm, mänsklighet och humor blir tillsammans en väldigt lyckad mix. Men nog om hennes skådespelarskills, i den här filmen är hon ju faktiskt regissör.

Huvudrollen i hennes debutfilm Lady Bird spelas av irländska Saoirse Ronan med amerikansk accent (inget som man tänker på).

Lady Bird heter egentligen Christine. Som en demonstration mot sina föräldrar har hon valt att ta kalla sig något annat än sitt tilltalsnamn.
Lady Bird går sista året i High school i Sacramento, Kalifornien. Hon avskyr Sacramento och vill inget hellre än att komma in på ett fint universitet på östkusten som Harvard eller Yale. De vuxna i hennes närhet är inte särskilt uppmuntrande. De är alla överens om att hennes betyg är för dåliga.
Hon går i en katolsk skola där de ägnar sig mycket åt musikalrepetitioner.

Lady Birds mamma Marion (Laurie Metcalf) jobbar dubbla pass på ett mentalsjukhus för att få ihop till brödfödan. Sedan pappa Larry (Tracy Letts) blev arbetslös har det blivit tajtare ekonomiskt och Lady Bird får ofta höra att hon är otacksam.
Metcalf och Letts är båda mycket bra i föräldrarollerna. Replikerna är trovärdiga, underfundiga och ofta väldigt roliga.

Saoirse Ronan lyser som vanligt klart i sin roll. Det mesta hon går igenom känns bekant i en coming of age-film: att bli kär (inte sällan i en douche bag), att svika sin kompis för det “coolare” gänget, att hitta sig själv, att följa sina drömmar, trotsa sina föräldrar och så vidare.

Gerwig skildrar det med en egen röst, hon har hämtat en del ur sina egna erfarenheter, och det blir så mycket bättre, gripande och framför allt roligare!
Skildringen av mamma-dotter-relationen är mycket fin att se och träffar rakt in i hjärterötterna.
Dessutom avviker Gerwig från tvåsamhetsnormen, vilket är mycket befriande (och tyvärr ganska så ovanligt).

Detta kan mycket väl vara en blivande klassiker bland coming of age-filmerna.
Filmen har premiär den 9:e mars i Sverige.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – The Killing of a Sacred Deer

the killing.JPGÅr: 2017

Regi: 
Yorgos Lanthimos

Skådespelare: Nicole Kidman, Colin Farrell, Barry Keoghan, Raffey Cassidy, Sunny Suljic, Alicia Silverstone

Steven  är framgångsrik hjärtkirurg. Han lever ett välordnat liv tillsammans med sin fru Anna och barnen Sam och Bob. Men något stör idyllen.
Steven spenderar mycket tid med den tonårige pojken Martin. De äter, promenerar och Steven ger Martin presenter med jämna mellanrum. Snart dyker Martin upp på Stevens arbetsplats. Vi anar att allting inte står rätt till. Vad är det för relation de har? Och i vilken riktning håller den på att utvecklas?

Jag har gillat den grekiske regissören Yorgos Lanthimos sedan jag såg hans film Dogtooth. Denna minst sagt absurda film handlar om tre unga vuxna som isoleras i sitt hem från världen utanför. Filmen lyckas med att vara både skrämmande och rolig.
2015 kom Lobster, där singlar som inte lyckas hitta en partner förvandlas till valfritt djur. Ytterligare en mycket originell, rolig och absurd historia signerad Lanthimos.

The Killing of a Sacred Deer drar sig mer åt skräckhållet, men det absurda inslaget finns kvar.
Karaktärerna tycks vara avstängda, som att de inte har någon kontakt med sina känslor. Det är kylslaget. Familjerelationen är stabil men sval. Kärleksscenerna är inte av det romantiska slaget (ni kommer förstå vad jag menar)…
Dialogerna är udda, ibland snudd på komiska. Det talas om kroppshår i en scen, i en annan om dotterns menstruation.

Andra halvan av filmen blir en kamp mot klockan. Utan att avslöja för mycket av handlingen, kan jag berätta att det har något med Steven och Martins relation att göra. Filmen övergår i skräck och psykisk terror. Vissa scener för tankarna till Stanley Kubricks The Shining, om man ser till hur ljudet används.

Barry Keoghan är ruggigt bra i rollen som Martin. Hans blick känns så kall och slipprig att jag får kalla kårar.

Historien bygger tydligen på den grekiska tragedin om Agamemnon.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Baby Driver

baby driverÅr: 2017

Regi:
Edgar Wright

Skådespelare: Ansel Elgort, Jon HammEiza González, Lily James, Kevin Spacey, Jon Bernthal

En stöt som ger mycket cash. Vad kan gå fel?
Det finns många filmer som bygger på det temat. I Baby Driver finns det dock ingredienser som gör den mer underhållande än andra filmer som innehåller biljakter och bankrån.

Baby (Ansel Elgort) är en tystlåten kille som alltid bär hörlurar. Musiken hjälper honom att döva sin tinnitus.
Baby jobbar under Doc (Kevin Spacey) som planerar stöldkupper. Varje kupp kräver en ny uppsättning skurkar. Eftersom Baby ligger lågt, knappt säger ett ord och samtidigt lyssnar på musik blir han sällan uppskattad i gruppen. Något hans medbrottslingar inte kan klaga på är däremot hans bilkörning. Baby kör flyktbilen. Med lika lyckat resultat varje gång. Och rutten är alltid ackompanjerad av hans favoritlåtar. Det är tack vare dem han kan koncentrera sig på körningen.

Ansel Elgort är ett fynd i huvudrollen. Ödmjuk, snäll och tystlåten är han en lite av en antihjälte. Bilolyckan är ett trauma som fortfarande gör sig påmind hos honom.
I rollen som hans flickvän Debora ser vi Lily James, känd från tv-serien Downton Abbey och Cinderella.

Som jag redan nämnt är det musiken som är den viktigaste ingrediensen. Biljakterna och actionscenerna är synkroniserade med låtarna, vilket ger ett väldigt lyckat resultat.
Ett exempel på detta är när Babys favoritlåt Brighton Rock av Queen kulminerar i finalen.
Wright visar hur begåvat han kan kombinera actionscener och musik.

Jon Hamm (känd från Mad Men),  Eiza González, Jamie Foxx och Kevin Spacey gör färgstarka biroller.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Brooklyn

År: 2015

Regi: John Crowley

Skådespelare: Saoirse Ronan, Emory Cohen, Domhnall Gleeson, Julie Walters, Jim Broadbent

Brooklyn_1Sheet_Mech_7R1.indd

Året är 1952. Den unga irländskan Eilis (Saoirse Ronan) har, tack vare en välvillig präst, fått chansen att prova på lyckan i Amerika (närmare bestämt i Brooklyn, New York). Hon lämnar sin mor och syster i Irland och börjar sitt nya liv i ett främmande land. Det är dock inte helt lätt att anpassa sig till ett nytt liv och hemlängtan tär på Eilis. Kommer mötet med den unge italienaren Tony (Emory Cohen) bli vändpunkten?

Brooklyn är filmatiseringen av Colm Tóibíns hyllade bok med samma namn. Manuset till filmen är, lite otippat kanske, skrivet av författaren Nick Hornby (Fever Pitch, High Fidelity, Om en pojke). Hornby är ju mest känd för mer samtida, humoristiska böcker men visar här att historiska dramer funkar lika bra. Jag kan tänka mig att mycket av humorn i filmen är hans förtjänst. Nu är Brooklyn främst ett romantiskt drama men man skrattar till en del gånger också.

Filmens yttre handling är i sig inget märkvärdigt egentligen och i sämre händer hade detta kunnat bli en högst ordinär film. Som tur är är så inte fallet. Regissören John Crowley (som 2007 gjorde den fantastiska Boy A) visar här på fingertoppskänsla, det är väldigt känslosamt utan att vara överdrivet sentimentalt. Han lyckas berätta en historia som varken jäktar sig fram eller är det minsta utdragen. En timma och femtio minuter försvinner i ett nafs, om något skulle jag velat att filmen var längre. Tidstypiska miljöer har snyggt återskapats. Kläderna är helt fantastiska och får en att undra varför folk inte går klädda så där nuförtiden istället.

Castingen är helt klanderfri, allt ifrån rutinerade rävar som Jim Broadbent och Julie Walters till helt okända skådespelare. De två största manliga rollerna spelas av relativt okände Emory Cohen och mannen som är med i det mesta nuförtiden, Domhnall Gleeson (Star Wars 7, Ex Machina, The Revenant etc). Dom gör bra insatser och ger båda ett väldigt sympatiskt intryck. Det är dock ingen tvekan om att det här är Saoirse Ronans film. Ronan som slog igenom i, och Oscarnominerades för, filmen Försoning (Atonement) bara 13 år gammal, gör här sitt livs hittills bästa roll. Hon är med i stort sett varenda scen och höjer filmen avsevärt. I en sämre aktris händer hade filmen inte blivit i närheten av lika drabbande som den är. Regissören använder sig mycket av närbilder på henne, närbilder då hennes ansikte är det enda som ska förmedla vad vi i publiken ska känna, och det klarar hon med bravur. När Ronan gråter så gråter jag, när hon är glad gläds jag med henne. Ronan är en de bästa skådespelarna i hennes generation så hennes andra Oscarnominering för denna roll är synnerligen välförtjänt.

Det är dock inte en helt perfekt film, jag hade velat känna och komma närmare flera av karaktärerna och få lite djupare karaktärsporträtt. Men detta är i grund och botten Eilis historia och jag kan ändå förstå att de valt att fokusera på henne. För en gångs skull är det faktiskt männen som hamnar lite i periferin. Det är också uppfriskande med en rakt berättad, gammaldags historia utan en massa snabba klipp, oväntade twistar och flashbacks. Dessutom så pratar, så klart, många av personerna med irländsk dialekt vilket jag älskar. Om du så sätter två personer på en sten i skogen och bara låter dom prata om vädret på irländska hela filmen igenom så skulle jag vara nöjd. Sammanfattningsvis så är det en väldigt fin, vacker film med (mestadels) sympatiska personer, du kommer att bli berörd, antagligen fälla en tår eller två, och samtidigt må bra när du lämnar biosalongen.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Martha & Niki

marthaochnikivykortÅr: 2016

Regi: Tora Mkandawire Mårtens

En dokumentär berättas ofta i kronologisk ordning. Ni vet, någon föds, växer upp och uträttar sedan stordåd. Och visst är det ok med en traditionell berättarstil. Men här är det annorlunda. Regissören Tora Mkandawire Mårtens bryr sig inte om att berätta Martha & Nikis historia kronologiskt. Tvärtom dyker hon in i hetluften. Filmen rivstartar direkt i en publikfylld arenan där Martha & Niki ska kvala till världsmästerskap i hip hop-dans. Tävlingarna utspelar sig i  enorma boxningsringar med en skrikande och exalterad publik utanför.

Parallellt med dansen har en djup vänskap vuxit fram. Marta och Niki har båda sina rötter i Afrika men det finns en uppenbar skillnad mellan dem. Medan Niki  adopterades som bebis från Etiopien, kom Martha från Uganda till Sverige som tonåring. Deras syn på och relation till Sverige skiljer sig därför åt. Niki identifierar sig huvudsakligen som svensk medan Martha vacklar och har en stark hemlängtan.
De drömmer om att vinna Juste Debout, världens största streetdance-tävling som avgörs i Paris. Lyckas de är det första gången priset går till två kvinnor. Men vägen dit är tuff.

Den första halvtimman av dokumentären Martha & Niki är jag trollbunden. Jag är en i publiken på Juste Debout. Martha och Niki är oemotståndliga att följa, både som personer och i sitt konstnärliga uttryck. Det är en njutning att få se dem, och visst är det precis som ett fan uttrycker det i filmen – de har en särskild hunger som skiljer ut dem från de andra dansarna. Mansdominansen till trots, när Martha och Niki sätter igång är det få som kan hota dem.

Men trots framgången så anas mörka moln i horisonten. Kompisarnas olikheter riskerar att skapa en spricka mellan dem. Den extroverta Niki som älskar rampljuset står i skarp kontrast till den introverta Martha som skyr uppmärksamheten, och som försöker hitta sig själv.
Förutom att detta är en grym dansfilm skildras Martha och Nikis vänskap och prövningar på ett väldigt rörande sätt. Den visar också upp street dance-scenen som grundmurad manlig arena, där man som kvinnlig dansare får höra att ”du är helt ok för att vara tjej”. Något som ofta återspeglas i det övriga samhället.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

 

Recension – It Follows

År: 2014

Regi: David Robert Mitchell

Skådespelare: Maika Monroe, Keir Gilchrist, Olivia Luccardi, Daniel Zovatto

ladda ned

Jay är en bekymmerslös tonåring som precis börjat dejta en snygg kille. Efter några dejter inträffar dock något chockerande. Jay får reda på att hon “smittad” och förföljd av något övernaturligt som vill döda henne. Vad exakt det är som följer efter Jay är oklart. Det enda hon kan göra är att fly i panik, eller föra spöksmittan vidare.

Det har gått inflation i “hoppa fram”-effekter i skräckfilm de senaste åren. Vissa regissörer lever efter mottot “more is more” och tror ju fler effekter och spöken de trycker in i handligen, desto bättre blir resultatet. Därför blir jag så glad när jag ser It Follows. Äntligen en regissör som kommer med lite nya grepp inom genren!
Det som följer efter ungdomarna i It Follows är, uppfriskande nog, ingen vitsminkad, galen kvinna. Förvånansvärt ofta är det mordlystna, sinnessjuka kvinnor som syns i skräckfilmer. Inte sällan kopplas deras galenskap till ett förlorat barn.
Att använda sig av barn som spöken har också visat sig vara ett lyckat koncept. De flesta skräckfilmsälskare minns nog den långhåriga flickan Samara som spred skräck genom videoband i The Ring.

I den här filmen har man skalat bort de värsta klichéerna och gjort handlingen fri från galopperande zombies.
It Follows känns fräsch, spännande och oförutsägbar. Maika Monroe gör ett grymt jobb som Jay och gåshuden knottrar sig flera gånger. Ljudet används på ett skickligt sätt och skapar en kuslig stämning.

En ny favorit för skräckälskare.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB