Recension – The Wolf of Wall Street

År: 2013

Regi: Martin Scorsese

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Margot Robbie, Matthew McConaughey, Kyle Chandler, Rob Reiner, Joanna Lumley

wolf-of-wall-street-poster2-610x903

I en av de allra första scenerna i The Wolf of Wall Street snortar Leonardo DiCaprios rollfigur kokain ur stjärten på en prostituerad. Det är bara början på en tre timmar lång sex- och knarkorgie. För aldrig har jag sett så många män knarka och gå till horor som i Scorseses senaste film.

Jordan Belfort  börjar sin bana som relativt ödmjuk börsmäklare under börshajen Mark Hanna (roligt spelad av Matthew McConaughey som tyvärr har en liten roll i filmen). Det är först när Belfort startar mäklarfirman Stratton Oakmont som hans karriär exploderar. Den överdrivna framgången övergår snart i ren girighet, ekonomisk brottslighet, korruption och dekadens.

Detta är en väldigt grisig film. Belfort och hans polare framställs inte direkt som några helyllekillar. Kvinnor förbrukas på löpande band. I en scen berättar Belfort hur han och kompisarna delar in prostituerade i olika kategorier. Högst på skalan finns de vackra, eftertraktade och exklusiva som är noggranna med att skydda sig och som tar bra betalt. Ett snäpp ner finns de som inte är lika attraktiva och som saknar elegans men som ändå duger att konsumera. Kvinnorna längst ner på skalan beskriver Belfort som billiga stycken kött nersmittade med könssjukdomar. Har man varit med en sådan så är det bara att bita ihop och ta en penicillinspruta dagen efter.

Större delen av filmen är jag ganska illa berörd. Belfort är en riktig skitstövel och den misogyni som genomsyrar handlingen är rent utav sagt osmaklig. Jag har lite svårt att svälja exploateringen av kvinnor, trots att det tjänar ett visst syfte.

En minnesvärd scen är när Belfort tagit en överdos lugnande medel och den fördröjda effekten kickar in precis när han har ett viktigt samtal på tråden. Dregglande  och halvförlamad försöker Belfort krypande ta sig tillbaka till sin Lamborghini. Tragikomiskt är ordet…

Visst är Scorsese en riktigt skicklig hantverkare. Filmen är snygg och tempot uppskruvat. Men tre timmar blir alldeles för långt. Filmen hade lätt kunnat kapas med 30-45 minuter. DiCaprio har gjort ett gott jobb, men i slutändan blir det för mycket av allt.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – About Time

År: 2013

Regi: Richard Curtis

Skådespelare: Domhnall Gleeson, Rachel McAdams, Bill Nighy, Lydia Wilson, Tom Hollander, Lindsay Duncan, Margot Robbie

about_time

Om det är någon som kan kallas kungen av brittisk rom-com så är det Richard Curtis. Han har bl.a. skrivit manus till Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Bridget Jones dagbok, Love Actually (även regi) och nu alltså About Time (även regi den här gången). Har man sett nämnda filmer så har man nog ett ganska bra hum om vad About Time är för en film. Det handlar alltså även här om en lite fumlig britt, Tim (Domhnall Gleeson), som träffar en amerikansk tjej, Mary (Rachel McAdams) . Det som är lite speciellt med Tim dock är att han kan färdas i tiden, vilket visar sig vara praktiskt bl.a. när man ska uppvakta tjejer.

Om man är helt allergisk mot romantiska komedier blir man antagligen inte konverterad av About Time. Men om man gillar det, och särskilt de som nämnts ovan, har jag svårt att tänka mig att man blir besviken. Filmen har ett charmigt och sött kärlekspar i Gleeson och McAdams, Bill Nighy är alltid lika härlig och många biroller är både välcastade och ganska roliga. Massor med klyschor hör till genren men här stör det mig inte alls lika ofta som i de typiska amerikanska romantiska komedierna (som typ Kate Hudsons samlade verk de senaste tio åren) och filmen är framför allt inte lika tråkig som många av dom trots sina dryga två timmar. Det är inte bara feel-good och gullegull dock, den finns faktiskt en viss svärta i filmen, vilket jag tycker är bra och välbehövligt. Mycket handlar om familjerelationer och särskilt Tims relation till sin pappa (Nighy) står i fokus. Det är långt ifrån en felfri film, det är som sagt gott om klyschor, det blir lite för mycket av allt ibland och i vissa perioder drar den ut lite på tiden. About Time är helt enkelt en lättsmält bagatell som är rolig för stunden, det är sött, det är charmigt men inget som går in under skinnet på en. Och ibland är det precis det man vill ha.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Dagarnas skum

Originaltitel: L’écume des jours

År: 2013

Regi: Michel Gondry

Skådespelare: Audrey Tautou, Romain Duris, Gad Elmaleh, Omar Sy, Aïssa Maïga

dagarnas_skum_iid0_mid600_poster

Dagarnas skum är en surrealistisk, psykedelisk och milt sagt utflippad kärlekshistoria som bygger på en roman av Boris Vian.
Colin (Duris) är en rik, snygg och uppfinningsrik snubbe. Han har ett piano som blandar drinkar och egen kock som lagar gourmetmat tillsammans med en liten mus. Kocken Nicolas (Omar Sy) är också Colins kompis, och den som parar ihop honom med Chloé (Tautou) på en fest. Förälskelsen slår till och en svindlande kärlekshistoria tar sin början. När kärleken är som mest spirande blir Chloé plötsligt sjuk. Ett näckrosfrö har slagit rot i hennes bröst och inuti lungan växer en blomma sig allt större.

I Dagarnas skum får realismen helt stå tillbaka för fantasi, drömmar och poesi. Regissör är fransmannen Michel Gondry som gjorde mästerverket Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), en av mina absoluta favoritfilmer . Där var sagorealismen mer subtil vilket är mer tilltalande i min smak. Jag har inte läst Vians bok men har hört att den präglas av samma drömska stämning som filmen. Här ryms en del samhällskritik mot löneslaveri då Vian avskydde seriöst arbete. I filmen skämtas det friskt om Jean-Paul Sartre. Detta beror på att Vian hade ett horn i sidan till Sartre, som inledde ett förhållande med Vians fru.

Trots att Gondry lyckats skapa ett imponerande universum med scener som inte liknar någonting annat blir jag aldrig riktigt gripen. All surrealism och alla fantasifoster (en dörrklocka som kryper som en kackerlacka, “spana in mig-dansen” där alla får konstiga ben, en mus som bor i Colins lägenhet) tar överhanden och jag känner mig snart mätt. Kärlekshistorien känns dessutom oengagerande. Detta är kanske inte så relevant i en film som vill uttrycka karaktärernas sinnesstämningar, men i slutändan funkar det helt enkelt inte för mig. Men för den som gillar surrealistiska, drömska filmer med romantisk touch passar den bättre. Filmen får godkänt betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Insidious + Insidious: Chapter 2

År: 2010 + 2013

Regi: James Wan

Skådespelare: Patrick Wilson, Rose Byrne, Ty Simpkins, Lin Shaye, Barbara Hershey, Leigh Whannell, Angus Sampson

insidiousinsidious-2

Josh och Renai flyttar in i  ett nytt hus med sina tre barn. En kväll råkar sonen Dalton ut för en olycka på vinden och hamnar i oförklarlig koma. Efter flera månader av ovisshet väljer föräldrarna att flytta hem Dalton för att vårda honom i huset. Flera oförklarliga och obehagliga saker börjar då inträffa och Renai anar att huset är hemsökt. När Josh och Renai tar hjälp av den äldre kvinnan Elise, ett medium med två assistenter i släptåg, visar det sig att Daltons tillstånd är långt mer komplicerat än de tidigare trott.

För att börja med ettan, så tycker jag att första halvan av filmen är bäst. Det är oftast det man inte ser, eller bara får en liten glimt av, som är läskigast. För tittaren är det ovissheten som gnager mest: tiden innan man får en slutgiltig förklaring till alla hemskheter.
Sista minuterna tar regissören i för kung och fosterland, och  det blir lite som att gå Hotell Gasten på Liseberg. Filmduken fylls av osaliga andar som hoppar fram eller som bara står och grinar. Och visst är det ganska skrämmande med läskigt utspökade skådespelare, det räcker definitivt för att skrämma mig. Men ibland blir det lite för mycket. Som när Renai hittar fysiska spår efter ett spöke eller när man får se en viss ond ande upprepade gånger i bild. Less is more, i synnerhet i skräckfilm.

Insidious: Chapter 2 tar vid där ettan slutade.  Familjen är fortfarande hemsökt och Lorraine (Josh mamma) försöker tillsammans med en gammal vän till Elise lista ut vad som ligger bakom familjens förbannelse. Sökandet leder de snart fram till en fasansfull hemlighet. Det är mycket “hoppa fram”-effekter även i denna film, och jag fick hjärtat i halsgropen flera gånger.

Tvåan har fått kritik för att plagiera och låna från flera stora filmklassiker som jag ska undvika att nämna här. Plagiat eller hyllning – jag köper hopkoket. Jag är såpass uppskrämd under hela filmen att jag inte hinner irriteras över sådana detaljer eller att det ibland är lite väl många spöken i bild. Men visst duggar klichéerna tätt. Manusförfattarna har försökt att återanvända äldre, lyckade koncept snarare än att komma på något eget. Därför förstår jag att många skräckfilmsfantaster blir irriterade. Men, trots en del invändningar så är Insidious-filmerna skrämmande i sin helhet.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB (Insidious)

IMDB (Insidious: Chapter 2)

Recension – The Butler

År: 2013

Regi: Lee Daniels

Skådespelare: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, Jane Fonda, Robin Williams, Vanessa Redgrave, John Cusack, Alan Rickman, Cuba Gooding Jr., Lenny Kravitz m.fl.

uptown-the-butler-poster

Cecil Gaines växer upp på ett bomullsfält under slavlika förhållanden. Som svart medborgare saknar han människovärde, och så fort han lämnat barndomen rymmer han från gården av rädsla för sin vita herre. Den äldre damen Annabeth har dock hunnit skola honom i konsten att vara en duktig “husneger”, vilket snart öppnar en rad möjligheter. Han hamnar slutligen på ett litet hotell där han får jobb som uppassare. Under åren jobbar sig Cecil uppåt och hamnar slutligen i Vita huset där han kommer att arbeta för flera olika presidenter. De historiska händelserna varandra; utvecklingen av de svartas medborgerliga rättigheter, Vietnam-kriget och mordet på John F. Kennedy.
Filmen är baserad på den verklige butlern Eugene Allens liv.

Filmen har verkligen en stjärnspäckad rollista. Forest Whitaker gör en fin rolltolkning med små medel.  “Du ser ingenting, du hör ingenting du ska bara tjäna” är ord som har präglat och skrämt Cecil till underlydnad hela hans liv.

Filmen spänner över en lång tid och det är visserligen ambitiöst, men inte helt idealt. Avsnitten där man får se de svarta ungdomarna kämpa för sina mänskliga rättigheter är mycket gripande och filmens stora styrka. Jag hade velat se ett klarare fokus på detta. Filmens ambition är att skildra alla omvälvande händelser som skedde under Cecils tid i Vita huset. Men detta blir snarare stressigt när femtielva presidenter far förbi utan att man hinner reflektera över det. Som tittare hinner man aldrig riktigt vila i filmens händelseförlopp, det går helt enkelt för fort.
Den mer nyanserade, mänskliga skildringen som vi bland annat fick se i Monica Z skiner här med sin frånvaro. Vi får aldrig riktigt lära känna Cecil (eller den verklige Eugene Allen). Avslutningen gör mig besviken. Det är givetvis ok med konstnärlig frihet och att ändra lite i historien, men slutet blir helt enkelt för svulstigt och “amerikanskt”. Det är bara applåderna som fattas…

Detta är en ok film med mycket omvälvande historiska händelser, men en förtjänst hade varit att fokusera på färre händelser och fördjupa sig i dessa. Lee Daniels har lyckats slarva bort en viktig historia genom att inte kunna döda sina darlings.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Oblivion

År: 2013

Regi: Joseph Kosinski

Skådespelare: Tom Cruise, Olga Kurylenko, Andrea Riseborough, Morgan Freeman, Nikolaj Coster-Waldau, Melissa Leo

oblivion-poster

Året är 2077 och jorden är i ruiner efter ett angrepp av utomjordingar för över sextio år sedan. De enda människorna kvar är reparatören Jack Harper (Tom Cruise) och hans partner Victoria (Andrea Riseborough) som ser över att alla drönare fungerar som dom ska. Dessa drönare behövs nämligen för att försvara de massiva kraftstationer, som utvinner energi från haven, från de utomjordingar som fortfarande finns kvar på planeten. Denna energi är livsnödvändig för att driva den gigantiska rymdstationen Tet, där återstoden av den mänskliga rasen håller till i väntan på en migration till en av Saturnus månar. Jack har haft drömmar om en mystisk kvinna (Olga Kurylenko) och nu, då bara två veckor återstår av Jack och Victorias femåriga tjänstgöring, börjar oväntade saker att hända…

Oblivion är regisserad av Joseph Kosinski som debuterade med Tron: Legacy häromåret. Tron var en ganska ojämn film helhetsmässigt men ur ett rent estetiskt perspektiv fanns det inte så mycket att klaga på. Just den visuella aspekten är också en av Oblivions starka sidor, den är helt enkelt en jäkligt snygg film. Designen på allt ifrån byggnader (speciellt då Jack och Victorias hus) till fordon, kombinerat med de storslagna miljöerna de filmat på Island ger ett maffigt intryck. Men man kommer ju inte så långt med en film om den endast är visuellt tilltalande, så hur är då all annat?

Jag måste erkänna att jag inte gick in med alltför höga förväntningar på Oblivion, även om jag generellt sett är svag för välgjord sci-fi. Men trots allt så blir jag positivt överraskad. Skådespeleriet är generellt sett rätt bra och jag gillar att Tom Cruise inte är så Tom Cruise-ig i rollen. Även om han kan vara väldigt bra emellanåt (som i t.ex. Magnolia) blir det ibland så att han spelar rollen hej-jag-är-typ-världens-största-filmstjärna-kolla-på-mitt-stomatol-leende-jag-hänger-från-en-klippa-jag-är-ju-tuff-också. Men här kopplar man bort det och han blir en trovärdig karaktär. Storyn i sig är inget världsomvälvande men den är tillräckligt intressant för att hålla mitt intresse uppe genom hela filmen. Den som väntar sig ett actionspektakel med non-stop explosioner och en massa laserstrålar kommer att bli besvikna. Visst finns det en del actionsekvenser, men den innehåller ändå förvånansvärt många lugna stunder för att vara en dyr Hollywoodproduktion.

Kosinski anlitade Daft Punk för att göra musiken till Tron med ett mycket lyckat resultat. Här har han gjort ett annat smart drag och anlitat franska elektromusikerna M83. Soundtracket är riktigt bra, väldigt atmosfäriskt och stämningshöjande. Oblivion har sina brister också, den skulle kunna ha kortats ned något och tightat till vissa scener. Jag hade också velat komma något närmare de flesta karaktärerna så man skulle känt med dom lite mer än vad dom gör. Jag blir visserligen engagerad men jag hade behövt känna lite mer för att filmen skulle lyft sig till de riktiga höjderna. Men totalt sett en positiv överraskning, det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Promised Land

År: 2012

Regi: Gus van Sant

Skådespelare:  Matt Damon, Frances McDormand, Hal Holbrook,  John Krasinski

MV5BMTQxNDYzNzgyOF5BMl5BanBnXkFtZTcwNTU0NTI1OA@@._V1_SY317_CR0,0,214,317_

Steve och Sue (Damon och McDormand) jobbar för ett stort naturgasbolag. Deras uppgift är att försöka vinna förtroende hos jordbrukare på landsbygden, så att deras företag ska kunna utvinna gas på fler landområden. Steve kommer själv från landsbygden, och vet därför hur han ska bete sig för att smälta in så mycket som möjligt.

Så när Sue och Steve en dag håller ett möte för att övertyga bönderna om att naturgasutvinning är räddningen för deras lilla stad får de mothugg av en äldre herre. Han menar att det finns stora risker med företagets gasutvinning och att den riskerar att förgifta grundvattnet och miljön. När motsättningarna växer och en miljöaktivist plötsligt gör sitt intåg i den lilla staden sätts Steve och Sue och deras lojalitet till arbetsgivaren på stora prov.

Detta är fjärran ifrån pang-pang och amerikansk actionfilm. Filmen har ett lugnt och behagligt tempo med trovärdig dialog och “äkta” människor. Matt Damon är som vanligt oerhört sympatisk och hans karaktär gör en rejäl utveckling under filmens gång.  Samspelet mellan honom och McDormand är fint. Kanske inte en film som man ser om flera gånger, men som tittare engagerar man sig i människorna och det är alltid positivt.

En stark trea blir det i betyg.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – World War Z

År: 2013

Regi: Marc Forster

Skådespelare: Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz, James Badge Dale, Ludi Boeken, Fana Mokoena, David Morse, Pierfrancesco Favino, Matthew Fox

world_war_z

Gerry Lane (Brad Pitt) lever ett lugnt och städat liv med sin fru Karin (Mireille Enos) och sina två döttrar. Han var tidigare känd som FN:s främsta utredare men nu är hans specialisering istället att steka pannkakor till frukost. Hela livet vänds dock snabbt upp och ned för familjen när en helt vanlig bilresa genom staden snabbt förvandlas till kaos. Kvicka och våldsamma zombies är nämligen i farten och de sprider smittan väldigt snabbt. Det blir upp till Gerry att försöka fly staden och reda ut hur smittan eventuellt ska kunna stoppas…

Apokalyptiska filmer är verkligen på modet nuförtiden (Oblivion, Book of Eli, I Am Legend, Vägen och tv-serien Walking Dead är bara några exempel på detta), det är helt enkelt något med jordens eventuella undergång som fascinerar människor. Att Justin Bieber lyckas sälja miljontals skivor och att Adam Sandlers Grown Ups 2 gör storsuccé på bio i USA är väl tecken, om något, att jordens undergång inte är så värst långt ifrån. Inom denna sub-genre är just post-apokalyptiska filmer allra vanligast (dvs. det som händer efter allt redan gått åt skogen), men här i World War Z får vi följa huvudkaraktärerna från början när allt börjar braka loss.

Jag skriver huvudkaraktärerna men kunde likaväl skriva huvudkaraktären. För det här är en Brad Pitt-film med stort B. Pitts Gerry är helt i fokus och han är med i stort sett varje bildruta i filmen. Detta tycker jag är en svaghet, inte för att Pitt är direkt dålig i rollen (men det känns dock som att han går lite på auto-pilot), utan för att Gerry är en ganska tråkig person att följa. Jag känner inte att jag kommer särskilt nära honom och han har inte någon direkt charm eller personlighet som gör att jag bryr mig särskilt mycket om honom. Dessutom, för att vara FN:s främsta utredare gör han lite väl många korkade saker. Jag kan utan problem komma ihåg att stänga av min mobil när jag kollar på bio, så tycker jag han också skulle kunna komma ihåg att stänga av sin när de ska smyga förbi en massa zombies. Det är lite uppfriskande dock att i stort sett alla andra roller i filmen görs av mindre kända skådespelare men tyvärr får de så lite utrymme att deras karaktärer mest blir skissartade.

Jag vet att filmmakarna arbetade mycket för att filmen skulle bli barntillåten och detta märks. För att vara en zombiefilm är det nämligen väldigt lite blod och äckel. Detta behöver ju absolut inte vara något negativt i sig då, särskilt skräckfilmer, öser på med alldeles för mycket sådant nuförtiden och tror att det per automatik gör filmen läskigare. Men här blir det lite väl tamt för att vara en zombiefilm. Det ska tilläggas att detta inte är en särskilt läskig film även i övrigt, den är helt klart mer action- än skräckorienterad. Det är dock inte non-stop action som gäller då de finns en hel del långsamma scener som drar ner tempot.

Filmen är långt ifrån den katastrof som många var rädda för då filmen hade en mängd produktionsproblem (bland annat spelade de in ett helt nytt slut på filmen då det tidigare slutet inte fungerade så bra), det är en helt klart habil actionfilm. Även om den är ganska intetsägande på det stora hela, har lite dumma inslag och inte engagerar mig särskilt mycket kan jag ändå inte säga att den är dålig. Den har faktiskt några fartfyllda scener som är häftiga att se på. Men den fungerar bättre som nu-kopplar-jag-ut-hjärnan-och-kollar-action-film än intellektuellt stimulerande action med rörande dramainslag. Det blir en ganska svag trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Man of Steel

År: 2013

Regi: Zack Snyder

Skådespelare: Henry Cavill, Amy Adams, Michael Shannon, Russell Crowe, Diane Lane, Kevin Costner, Antje Traue, Laurence Fishburne

man-of-steel-poster

Är det en fågel? Är det ett flygplan? Nej, det är en recension av den nya Stålmannen-filmen Man of Steel!

Nu har det blivit dags för en ny filmtolkning om pojken Kal-El från planeten Krypton. Det har gjorts fyra filmer tidigare med Christopher Reeve i huvudrollen (de gjordes mellan år 1978-1987) och regissör Bryan Singers version Superman Returns från 2006. Singers film fortsatte på sätt och vis från de tidigare filmerna men den här är en reboot (Hollywoods nya favoritbegrepp), du behöver alltså inte veta något om Stålmannen/Superman sedan tidigare. Och som så ofta är fallet när det gäller reboots nu för tiden (som t.ex. Batman Begins och Casino Royale) är den lite mörkare och allvarligare än tidigare filmer.

Det är också regissören till de senaste Batman-filmerna Christopher Nolan som har en hand med i Man of Steel, här är han bara producent dock. Regisserandet har han den här gången överlåtit till Zack Snyder. Snyder är mannen bakom de mycket lyckade Dawn of the Dead och Watchmen (i mitt tycke en av de allra bästa superhjältefilmerna som gjorts), men han har också gjort de visserligen jäkligt snygga men lite tomma filmerna 300,  Legenden om ugglornas rike och Sucker punch. Även Man of Steel är en snygg film men innehållsmässigt någonstans mellan de nämnda filmerna.

Ramhandlingen är väl ganska välkänd för de flesta, det handlar alltså om pojken Kal-El som skickas från Krypton av sina föräldrar (Russell Crowe, Ayelet Zurer) och landar på vår planet där han uppfostras av familjen Kent (Diane Lane, Kevin Costner). Pojken får namnet Clark och man får följa hur han brottas med dilemmat att hålla sina krafter hemliga och samtidigt rädda folk när de är i nöd. Mycket av handlingen handlar om just detta dilemmat samt om hans sökande om sitt ursprung. Själva barndomen får vi inte se särskilt mycket av, det är främst i några flashbacks vi får ta del av det. På ett sätt är det bra att man inte behöver en lång startsträcka innan den så att säga kickar igång med nutidshandlingen. Men samtidigt kommer jag på mig själv att jag skulle åtminstone vilja ha sett lite mer om denna perioden. Filmen är ju lite drygt 2 timmar och 20 min och vissa andra delar tyckte jag drar ut lite väl på tiden. Delar som då kunde ersättas med mer från barndomen.

Mycket av försnacket inför en sådan här film handlar ju om han som ska spela Stålmannen. Så hur klarar sig då brittiske skådespelaren Henry Cavill i rollen? Kritikerna har klagat lite om att han är lite träig i rollen men jag tycker han klarar sig rätt bra ändå. Han har onekligen fysiken och ”rätt” utseende för rollen och skådespelarmässigt tycker jag han klarar sig också. Lite av problemet med karaktären Stålmannen är ju att han är lite träig och präktig. Han har t.ex. inte Iron Mans kaxighet och one-liners eller är lika cool och explosiv som Wolverine. Ett annat problem med Stålmannen är just hans förmågor. Han är lite för bra på allt, han är i stort sett oförstörbar, han har superstyrka, kan flyga, skjuter laserstrålar från ögonen etc etc. Detta tycker jag blir ett litet problem i filmen. Man blir helt enkelt aldrig särskilt rädd för att han inte ska klara sig ur knipor på samma sätt som de hjältar som har fler svagheter. När Stålmannen har slängts igenom sin sjuttioelfte byggnad vet man att han kommer resa sig upp snabbt igen.

Men nu kanske jag låter lite gnällig. Jag ska poängtera att jag faktiskt tyckte om filmen, den är snygg som sagt och oftast underhållande. Duktiga skådisar som Amy Adams (Lois Lane) och Michael Shannon (skurken General Zod) får i ärlighetens namn inte så mycket att jobba med gör bra ifrån sig ändå. Filmen går ganska snabbt även om jag tycker att man kunde tightat till speltiden lite. Filmen är såklart oerhört påkostatad och det märks, specialeffekterna håller verkligen hög klass. Om man tycker att det dröjer lite väl länge innan det blir rejält med action kan man i alla fall inte klaga på att man får för lite mot slutet. Det blir en veritabel orgie i specialeffekter, förstörelse och explosioner. Nästan lite för mycket till och med. Kritiken filmen har fått om att ta sig själv på för stort allvar och vara humorfri störs jag inte av. Visst, den är allvarlig och i stort sett humorfri, men jag kan tycka det är skönt ibland när det inte är en massa flams och att filmskaparna inte lägger in någon form av comic relief-karaktär. Som typ Jar Jar Binks som ska vara rolig men som mest vill strypa. Långsamt.

Även om filmen inte motsvarade mina förväntningar riktigt så får jag ändå säga att jag ser fram emot nästa del. För en uppföljare blir det såklart nu när filmen har blivit en sådan succé och dragit in en massa pengar. Detta är också tanken att bli startskottet för en kommande Justice League-film. Justice League kan ses som DC Comics motsvarighet till Marvels The Avengers (DC Comics och Marvel är rivaliserande utgivare av serietidningar). Där The Avengers har Iron Man, Hulk, Captain America och Thor i samma team är det tänkt att Justice League ska innehålla just Superman, Batman (dock inte i Christian Bales gestalt), Wonder Woman, Green Lantern och The Flash. Något att se fram emot för serienördar alltså.

Kontentan är alltså att jag tycker det var en bra film, extremt välgjord och ofta underhållande superhjältetolkning, men det där speciella ”lilla extra” saknas och den emotionella nerven infinner sig aldrig riktigt. Det kan kännas lite motsägelsefullt, men det är alltså en Stålmannen-film som aldrig lyfter till de där riktiga höjderna. En stark trea blir det.

Betyg: 

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Lincoln

År: 2012

Regi: Steven Spielberg

Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Sally Field, Tommy Lee Jones, David Strathairn, Joseph Gordon-Levitt, James Spader, Hal Holbrook, John Hawkes, Jared Harris, Jackie Earle Haley, Tim Blake Nelson, Bruce McGill

lincoln

I Steven Spielbergs Lincoln får man reda på mycket nytt om den populäre presidenten, saker jag tidigare inte hade en aning om. Det visade sig att han i ung ålder kom i kontakt med vampyrer och med hjälp av en rutinerad vampyrjägare lärde sig vampyrjagandets ädla konst. Hans favoritvapen var en yxa och han var så stark att han kunde klyva en trädstam med ett hugg, det var även så… eller nej, vänta nu… det där var visst förra årets andra Abraham Lincoln-film Abraham Lincoln: Vampire Hunter. Om det nu är någon som undrar kan jag med en gång försäkra er om att Lincoln är en bättre film på alla sätt och vis.

En biografisk film (eller biopic, som jänkarna säger) kan lätt hamna i flera fällor. Ofta blir det rätt upp och ned-berättande, han/hon/hen föds, växer upp, har någon form av barndomstrauma som spökar dom resten av livet, blir berömd, dekar ned sig, gör storstilad comeback, förlikar sig med sitt barndomstrauma, dör, en massa folk gråter på begravningen och till slut en eftertext som förklarar hur han/hon/hen förändrade den värld vi lever i. Visst, ibland fungerar det utmärkt men ofta blir det ganska slätstruket.

Spielberg har försökt frångå normen lite i just det avseendet iaf. Hela filmen utspelas nämligen under en ganska kort period i Lincolns liv och det handlar främst om hans kamp att få igenom det 13:e tillägget som ska upphäva slaveriet i Amerika. Det är intressant att följa absolut, men man känner verkligen att filmen är 2.5 timmar lång. Den är också en väldigt mansdominerad film, större delen av filmen består utav män i peruker som diskuterar saker med varandra.

Precis som en annan biopic från härom året (Thatcher-filmen Järnladyn där Meryl Streep glänste) har mycket om snacket handlat om skådespelaren som spelar huvudrollen. I detta fall Daniel Day-Lewis, som spelar huvudrollen och är en av mina personliga favoriter. Han är en skådespelare som gör ytterst få roller, oftast bara en handfull per decennium. Man kan säga att han är lite av Samuel L. Jackson motsats i det avseendet. Det ska ha krävts mycket övertalning från Spielbergs sida, men det var såklart värt det så här i efterhand. Han är fantastisk, som vanligt, och kan numera stoltsera sig som den enda skådespelare som vunnit tre Oscar för bästa manliga huvudroll (övriga fick han för Min vänstra fot och There Will Be Blood). Det är svårt att skapa en människa av kött och blod av en sådan mytologiserad person som Abraham Lincoln men han lyckas med bravur. Jag hoppas bara att han inte väntar ytterligare fem år till hans nästa roll…

Filmen är verkligen extremt välgjord på alla sätt, scenografi, foto, skådespeleri håller hög klass. Men det är iofs svårt att misslyckas med veteraner som Daniel Day-Lewis, Tommy Lee Jones, David Strathairn, Sally Field och Hal Holbrook i rollistan (även om jag tycker att Oscarsnomineringarna för både Jones och Field är lite att ta i kanske). Men tyvärr räcker inte allt detta riktigt till att lyfta filmen till de där höjderna som man hade hoppats på och jag blir ärligt talat aldrig särskilt berörd av filmen.

Summan av kardemumman är alltså att det är en intressant och väldig välgjord film med en Day-Lewis i toppform, men den är lite för långrandig och pratig för sitt eget bästa. Det blir därför bara en trea i betyg, dock en väldigt stark sådan.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB