Category Archives: Betyg 3

Recension – Ted – För kärlekens skull

Posted in Betyg 3, Drama, Recension by

År: 2018

Regissör: Hannes Holmted-poster

Skådespelare: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Jonas Karlsson, Maria Kulle, Johan Hedenberg, Hanna Alström, Happy Jankell

Som vi har längtat efter filmen som är baserad på Ted Gärdestads liv. Teds musik och hans äldre bror Kenneths texter resulterade i en nationell låtskatt som träffade rakt in i de svenska hjärterötterna.

Hannes Holms film börjar i föräldrahemmet i Sollentuna, där Ted och Kenneth spelar in egna låtar i pojkrummet, parallellt med att Ted spelar tennis. Han har dock huvudet i det blå, vilket märks i SM-finalen där han förlorar mot kompisen Björn Borg, på grund av att en låt poppar upp i huvudet (en aning förenklat, kan man tycka).

“Ibland undrar man om du har en högtalare i ditt huvud”, säger pappan som gärna vill att sönerna ska bli framgångsrika.
När så bröderna “signas” av den kände producenten Sikkan Andersson, tvingas Ted att välja mellan musiken och tennisen.
Sikkan vill dumpa Kenneth till förmån för en annan låtskrivare. Ted vägrar dock att arbeta med någon annan än sin bror, eftersom Kenneth är den enda som till fullo förstår honom.

Och det är brödrakärleken som övertygar mest i filmen om Ted Gärdestad.
Peter Viitanen gör ett mycket fint porträtt av brodern Kenneth, som alltid finns där, stöttande och förstående.
Under filmens första del dyker en handfull svenska celebriteter upp, som Björn, Benny, Agneta och Anni-Frid, Stikkan Andersson och Povel Ramel.
Lotta Ramel spelar mamma till sig själv och Niklas Strömstedt spelar sin pappa, publicisten Bo Strömstedt.

Kostym är, som den brukar vara i svenska filmer, bra.
Vad det gäller karaktärerna så tillåter Hannes Holm oss tyvärr inte komma tillräckligt nära. Jag blir inte så berörd som jag hade kunnat bli. Den första delen av filmen är också den klart starkaste. Det är en njutning att få följa brödernas väg fram till genombrottet, och se hur den busige, lite oskuldsfulle Ted blir flickidol.
Adam Pålsson är bra i huvudrollen. Han förkroppsligar det som Ted Gärdestad så ofta förknippades med, ungdom, kärlek och oskuldsfullhet.

Den senare delen av filmen känns dock osammanhängande och det ges ingen närmare bakgrund till Teds schizofreni. Det kanske hade varit en bra idé att lämna sjukdomsbiten och fokusera på tiden innan. Att lämna det öppet med någon antydan om sjukdomen som till sist tog Teds liv.
Att skildra schizofrenin på ett trovärdigt, gripande sätt lyckas filmen inte med.

Jonas Karlsson är rolig i rollen som Stikkan Andersson och Happy Jankell färgstark som Teds första kärlek Lotta Ramel.

Jag hoppas och tror att filmen bidrar till att Ted och Kenneths musik blir upptäckt av nya generationer.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Star Wars: Episode VIII: The Last Jedi

Posted in Action, Betyg 3, Recension, Science fiction by

År: 2017star-wars-last-jedi-poster

Regissör: Rian Johnson

Skådespelare: Daisy Ridley, Mark Hamill, Carrie Fisher, Adam Driver, John Boyega, Andy Serkis, Lupita Nyong’o, Oscar Isaac, Domhnall Gleeson, Gwendoline Christie

Rey och Chewbacca har hittat Luke Skywalker på en ö ute i havet. Samtidigt försöker prinsessan Leia fly med Motståndsrörelsen från General  Hux och hans fiendestyrkor.
Kylo Ren har gjort Supreme Leader Snoke besviken och tvingas nu bevisa sin lojalitet.
Mörkret är stort och Motståndsrörelsen kämpar hela tiden i motvind. Som tittade blir man påmind om att Star Wars är en mörk rymdsaga, samtidigt som den är ett familjeäventyr.

Relationen mellan Kylo Ren och Rey är spännande och oförutsägbar att följa.

Jag blev Star Wars-intresserad först för några år sedan, lagom till att franchisen fick en vitamininjektion i form av Star Wars: The Force Awakens 2015.
Star Wars är lätt att tycka om. Den senaste filmen har dock delat fansen i olika läger, beroende på vissa händelser som jag inte kan avslöja.

Själv tycker jag att The Last Jedi är underhållande och snyggt gjord. Den är lite mer oförutsägbar än tidigare, dock så blir jag knappast blown away. Ibland känns det som att vissa skeenden går lite väl fort. Ett högt tempo i den här genren är givetvis att föredra, men det behöver inte hända saker precis hela tiden.

Det är gulligt och roligt med alla rymddjur. Min personliga favorit i den här filmen är porgen. För mig som älskar djur, verkliga såväl som påhittade, fungerar det utmärkt som comic relief. porg

Laura Dern gör en stark birollsinsats som Vice Admiral Holdo.
Den klarast lysande stjärnan på Star Wars-himlen är enligt mig prinsessan Leia, Carrie Fisher, som tragiskt nog gick bort efter inspelningen förra året.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Den unge Zlatan

Posted in Betyg 3, Dokumentär, Recension by

År: 2016

Regi: Fredrik Gertten och Magnus Gertten

Den-Unge-Zlatan-Poster-210x300

”Du sitter på min plats” säger Zlatan Ibrahimovic till Kung Carl Gustaf på en presskonferens 2013. Glimten i ögat, javisst, men ligger det inte ett visst allvar i botten? Och många skulle nog instämma i påståendet. Visst är Zlatan den rättmätige kungen av Sverige. En världsstjärna som saknar motstycke i vårt långsmala land. Många är de klassiska Zlatan-kommentarer som dragit både klick och skratt. Han är ju så härlig den där Zlatan. Han är kung!

2001 gjorde Stefan Berg tillsammans med bröderna Magnus och Fredrik Gertten filmen Blådårar 2 – Vägen tillbaka. Dokumentären skildrar Malmö FF:s nedflyttning från Allsvenskan till Superettan och vägen tillbaka till den högsta serien. Under filmarbetet träffade de på en stöddig, ung kille som var nära sitt genombrott i klubben. Bröderna Gertten förstod att bolltrollaren från Rosengård var en potentiell fotbollsstjärna. De filmade oräkneliga intervjutimmar med Zlatan. Mycket lite av stoffet användes i Blådårar-dokumentären.
Flera år senare kan brödernas initiativ betraktas som ett snilledrag. Zlatan Ibrahimovic är idag Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna med världsklubbar som Ajax, Inter, Juventus och Milan på sitt CV.

Den unge Zlatan handlar om hur Zlatan blev den världsstjärna han är idag. När filmen rullar igång har han precis blivit köpt av Ajax för 85 miljoner kronor. Tittaren får följa resan från kaxig och kritiserad talang från Malmö till en av världens mest upphöjda fotbollsspelare. Vägen dit har verkligen inte varit spikrak. Den unge Zlatans ilska och övermod riskerar att kosta honom hans karriär.

Som ung kille verkar Zlatan inte haft så många människor att vända sig till. Han är sluten och öppnar sig inte för människor som han inte litar på. I ena sekunden är han briljant på fotbollsplanen, för att i den andra lacka ur på en medspelare och sätta en armbåge i hans huvud. Efter att ha blivit värvad till Ajax blir Zlatan hårt ansatt av holländsk press. Tittaren får en bakgrund till Zlatans ibland griniga attityd till media och journalister.

Många av oss känner Zlatan som en citatmaskin som förvandlar intervjuer med sportjournalister till klickmonster. Som den kaxigaste killen i norra Europa med ett självförtroende större än månen. Ett naturbarn som inte tar någon skit. I intervju på intervju får han oss att skratta eller dra på munnen. Och för det mesta är han rolig. Men ibland är det inte fullt lika lyckat. Som när Zlatan säger till journalisten Olof Lundh på en presskonferens 2015 att ”Det blir en extra kick när du får ont i magen”. Sekunderna tidigare har Lundh ställt en okritisk fråga om Zlatans parfym- och klädkampanjer, om det är en kick att nå framgångar utanför fotbollsplanen.
Ett annat av Zlatans mindre angenäma ögonblick var när han i samband med den uteblivna hyllningen av Therese Sjögran erbjöd damlandslaget en cykel med sin autograf på. Sådana saker skulle en stjärna som Zlatan kunnat stå över.

Olof Lundh har skrivit en intressant krönika om mediernas hovsamma inställning till Zlatan och hur mycket han faktiskt kommer undan med. Och visst är Zlatan nästintill oantastlig. Som makthavare och lagkapten för det svenska landskapet måste han dock lära sig att det är hans jobb att svara på frågor – även de kritiska.
Tänk hur Zlatan hade kunnat omforma manlighetsnormerna för en hel generation killar, bara genom att utnyttja sitt inflytande. Vem lyssnar unga killar till om inte till honom? Jag tycker att Zlatan är en fascinerande person. Men han måste stå ut med granskning och förstå att journalister måste göra sitt jobb. Den Zlatan jag håller högst är han som visar civilkurage för en pojke som blir undanskuffad av en vuxen man. Den sidan hoppas jag att få se mer av, på bekostnad av den andra, mindre smickrande sidan.

På Göteborgs Filmfestival slås jag av hur blandad publiken är. Hälften av publiken utgörs av unga killar från förorten som är ditbjudna av en av festivalens ambassadörer. Åldrarna skulle kunna sträcka sig från 6 till 100 år. Att en dokumentär drar en så blandad publik är i sig anmärkningsvärt.
Den unge Zlatan är en film för de redan frälsta men också för de som vill veta mer om hur Sveriges största fotbollsspelare uppstod. Mycket nytt får vi  inte veta om vår fotbollsidol. Men precis som de andra biobesökarna skrattar jag gott åt Zlatans rappa oneliners. Han är trots allt en unik karaktär.
Som en av Zlatans tränare i en av de italienska storklubbarna uttrycker det: “Om Zlatan inte varit fotbollsspelare hade han blivit cykeltjuv”.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Apornas planet: Uppgörelsen

Posted in Action, Betyg 3, Recension by

Originaltitel: Dawn of the Planet of the Apes

År: 2014

Regi: Matt Reeves

Skådespelare: Andy Serkis, Jason Clarke, Gary Oldman, Keri Russell, Toby Kebbell, Kodi Smit-McPhee

dawn of the planet of the apes Poster 2014

Apornas planet: (r)Evolution som kom 2011 var en bättre-än-väntat-reboot av de ursprungliga Apornas planet-filmerna från 60- och 70-talet. Den var ganska underhållande och välgjord och gav mersmak inför dess oundvikliga uppföljare. Det absolut sämsta med den var den svenska titeln. Jag antar att hen som kom på den jättefyndiga titeln var samma person som döpte komedin Rat Race till Sk(r)attjakten för en massa år sedan (jag förstår inte hur svårt det där med titlar kan vara egentligen, t.o.m. Apornas planet: Banankriget hade varit bättre).

Nu är alltså uppföljaren här med den bara nämnvärt bättre (men å andra sidan totalt fantasilösa) svenska titeln Apornas planet: Uppgörelsen (Dawn of the Planet of the Apes). Den utspelar sig tio år efter händelserna i ettan och Caesar och hans primatpolare har numera skapat ett samhälle i skogen. De har inte sett människor på flera år och misstänker att det kanske inte finns några kvar efter virusets framfart. En dag dyker det dock oväntat upp en grupp människor och spänningarna stiger i båda lägren. Kommer de hitta ett fridfullt sätt att samexistera eller kommer det gå utför?

Det första som slår en när man ser filmen är hur fantastiska effekter det är. Aporna är både uttrycksfulla och känns levande. Den tekniska bedriften är desto större då mycket har filmats i verkliga miljöer. Vanligtvis då en massa datorgenererade varelser är i bild brukar det mesta filmas framför sk. greenscreen så hela bakgrunder kan läggas till i efterhand men här är alltså mycket filmat i riktiga skogar och andra miljöeer. Det är ett lyckat drag då det känns autentiskt på ett sätt som jag inte tror det hade gjort annars. Det är faktiskt såpass bra gjort att man snabbt glömmer av att det är specialeffekter (dvs. så det ska vara när de är riktigt lyckade). Tyvärr läggs det inte lika mycket krut på människorna i filmen. Skådisarna är sympatiska och är inte dåliga på något vis (Gary Oldman kör lite på autopilot) men man får aldrig lära känna dom riktigt, och därmed känner man inte med dom lika mycket. Jag tycker därför filmen är bäst i första halvan när den är som mest fokuserad på Caesar och apsamhället. Andy Serkis som spelar Caesar (som bl.a. spelat Gollum, King Kong och kapten Haddock tidigare) får återigen visa att han är kungen av motion-capture. Han spelar en digital roll men får ändå stå högst upp i rollistan, vilket jag tycker är roligt (vissa fnyser nämligen åt det och inte räknar motion-capture som riktigt skådespeleri, en attityd som håller på att ändras). Även Toby Kebbell i rollen som Koba imponerar.

När filmen mynnar ut i en mer klassisk actionfilm tappar den något, actionscenerna är visserligen väldigt snyggt gjorda även dom, men de inte lika underhållande att se på som de mer intima och stillsamma stunderna. Trots att jag egentligen gillar filmen och har en bra bioupplevelse kan jag dock inte riktigt bortse från att handlingen är ganska så förutsägbar. Jag blir därför inte så engagerad som jag hade velat och när filmens eftertexter rullar känns det inte som att situationen ändrats så mycket från hur det var när filmen startade. Jag hade velat bli mer överraskad. Det behöver verkligen inte vara en sådan briljant twist som den allra första Apornas planet från 1968, men iaf några fler händelser som skakade om mig mer hade verkligen inte skadat. Den är dock inte helt utan rörande och fina scener.

På det stora hela är det alltså en bra film ändå, det är en riktig biofilm som transporterar bort en till en annan värld i över två timmar. Den är tekniskt briljant och bättre än den förra filmen. Förutsägbarheten drar dock ned upplevelsen. Jag känner mig lite snål nu men den når inte hela vägen fram till en fyra i betyg, så det får bli en väldigt stark trea istället. Jag ser både fram emot samt är nyfiken på hur nästa del kommer att bli.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Tracks

Posted in Betyg 3, Drama, Recension by

År: 2013

Regi: John Curran

Skådespelare: Mia Wasikowska, Adam Driver, Emma Booth, Robert Coleby, Rainer Bock

1977 gav sig Robyn Davidsson ut på en 275 mil lång vandring genom den australienska öknen med fyra kameler och en hund. För att ha råd erbjöd hon sig att skriva en artikel för National Geographic och äventyret resulterade senare i boken På kamelrygg genom öknen. Detta har John Curran nu filmatiserat med den begåvade Mia Wasikowska i huvudrollen.

Robyn åker till Alice Springs för att förbereda sig. Hon träffar en butter parkägare som erbjuder henne lärlingsplats så att hon ska lära sig handskas med kameler. Några år senare är Robyn redo att ge sig av mot indiska oceanen som är hennes slutmål. Den kufiske fotografen Rick Smolan (Driver) har fått i uppdrag att plåta henne för tidskriften. Något som inte uppskattas särskilt mycket av Robyn, som helst vill vara för sig själv under den nio månader långa expeditionen.

Robyn förklarar i inledningen att hon alltid fascinerats av öknen och lockats av den. Här får vi studera den australienska öknen på nära håll, det är vackert och fascinerande men också farligt, ja rent utav dödligt. I början av Robyns färd blir jag dock lite förvånad över hur ofta den “avbryts” av att fotografen Rick dyker upp. Som tittare hinner man inte komma in i själva lunken det innebär att följa Robyns expedition. Men i andra halvan blir tempot jämnare fördelat och vi får se längre sekvenser av Robyns ökenvandring. Vi får också se återblickar till händelser ur barndomen som varit avgörande för hennes utveckling.

Robyn möter människor ur ursprungsbefolkningen på sin färd och vid ett tillfälle erbjuder sig en aboriginäldste att eskortera henne genom ett välsignat område där kvinnor inte är tillåtna att vistas på egen hand. Detta avsnitt bjuder både på ömhet och humor.

Robyn är en självständig och ibland osällskaplig ensamvarg. Men det betyder inte att hon är asocial. I kontakten med ursprungsbefolkningen är hon både ödmjuk, vänlig och nyfiken. Men till skillnad från Rick som låter munnen gå om diverse meningslösa saker så uppskattar hon tystnaden och ensamheten. 

Filmens lugna tempo till trots så sjunker aldrig intresset att följa Robyn Davidsson på hennes resa. Jag lärde mig att tycka om Adam Driver i serien Girls och jag tycker han passar väldigt bra som fotografen Rick. Samspelet mellan honom och Robyn Davidsson är bra. Och Mia Wasikowskas visar att hon är en skådespelare att räkna med.

En fin, behaglig och väldigt sevärd film som inte är särskilt dramatisk. Ett plus om du gillar öknar. Är du ute efter action så är detta ingenting för dig.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

Recension – Maleficent

Posted in Betyg 3, Fantasy, Recension by

År: 2014

Regi: Robert Stromberg

Skådespelare: Angelina Jolie, Sharlto Copley, Elle Fanning, Lesley Manville, Imelda Staunton, Juno Temple, Sam Riley

MALEFICENT-poster

Den onda fen Maleficent såg jag för första gången i Disneys Törnrosa (1959) någon gång på nittiotalet och sedan dess har hon varit en av mina absoluta favoritskurkar. Skräckinjagande, allvarlig och ondskefull fick hon gåshuden att resa sig på mina, på den tiden, små flickarmar. När jag såg trailern för Maleficent med Angelina Jolie i huvudrollen blev jag mycket skeptisk. Jag misstänkte att detta skulle kunna bli en alltför barnvänlig och uddlös Disneyberättelse där Maleficents potential helt skulle gå förlorad. Men efter att ha sett filmen så får jag erkänna att jag är positivt överraskad.

Jag har aldrig direkt anklagat Angelina Jolie för att vara någon större karaktärsskådis och hon har aldrig heller lämnat något större avtryck hos mig. Men faktum är att i rollen som Maleficent, med sina horn, vingar och illröda läppar, lyser hon. Jag har svårt att se att någon annan skulle kunna göra rollen bättre. Hela hennes uppenbarelse känns väldigt lyckad ur filmsynpunkt.
Hennes motpol kung Stefan spelas av den färgstarke sydafrikanen Sharlto Copley som sågs i bland annat District 9 och Elysium.

Filmen börjar med att vi får lära känna Maleficent som flickfe då hon växer upp i Hednalandet, ett fredligt skogskungarike där det bor en massa söta små varelser. Hednalandet gränsar till människornas kungarike och Maleficent gör sitt bästa för att hålla områdena åtskilda eftersom människornas girighet snabbare än ögat kan övergå i våld. En dag träffar hon på en människa i utkanten av skogsriket och driven av nyfikenhet börjar hon prata med honom. Med tiden blir Maleficent Hednalandets beskyddare eftersom hon är den mäktigaste fen i riket. Men gamla oförrätter och människornas övergrepp på Hednalandet gör att hon utvecklar en mörk sida och blir en allt ondare och hämndlysten fe. Hon skaffar sig en undersåte i korpen Diaval (Sam Riley) och tillsammans smider de planer. Alla som kan sin Törnrosa-saga vet att den involverar en ond förbannelse.

Att berätta sagan om Törnrosa ur fen Maleficents perspektiv är ett smart drag, det blir både intressantare och mer nyanserat. Törnrosa själv (Elle Fanning) blir inte mer än en parentes, hon känns både ointressant och intetsägande. Detta är Angelina Jolies film. Manusförfattarna har jobbat en del med könsrollerna vilket känns uppfriskande i en Disney-produktion. Visuellt är filmen snygg men bitvis blir det lite överdos av gulliga djur i Hednalandet. Eftersom jag älskar mörka sagor i stil med Pan’s Labyrint så hade jag hoppats på mycket råhet och mörker. Maleficent blir aldrig lika skräckinjagande som i den gamla Disney-versionen från 1959 men håller ändå måttet. Jag hade gärna sett ytterligare en fördjupning av karaktärerna. Maleficents övergång från snäll skogsfe till diabolisk härskare känns inte alltid helt trovärdig. Men istället för att lägga fokus på karaktärerna så har regissören Stromberg prioriterat häftiga effekter (det är med andra ord som det brukar). Ibland känns det också som att regissören inte varit riktigt säker på vem filmen vänder sig till; vuxna, familjer med barn, tonåringar? Skildringen av de tre vimsiga feerna som ska ta hand om Törnrosa kommer nog att gå hem hos barnen.
Första halvan av filmen drivs av ett lagom tempo, i slutet accelererar dock handlingen och det händer väldigt mycket på kort tid. Men i sin helhet är Maleficent en liten Disney-pärla som andas lite feminism med en ovanligt intressant karaktär i huvudrollen.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – The Amazing Spider-Man 2

Posted in Action, Betyg 3, Recension by

År: 2014

Regi: Marc Webb

Skådespelare: Andrew Garfield, Emma Stone, Jamie Foxx, Dane DeHaan, Sally Field, Colm Feore, Felicity Jones, Campbell Scott, Paul Giamatti, Embeth Davidtz

the-amazing-spider-man-2-poster-imax1

Det är inte lätt att vara superhjälte. Den här gången har Peter Parker, alias Spider-Man, kärleksbekymmer samtidigt som han måste handskas med några nya farliga superskurkar. Det mesta är som vanligt i Spider-Mans värld alltså (handlingen ovan skulle egentligen kunna beskriva alla de Spindelmannen-filmer som gjorts). Så för er som har sett Spider-Man 1, 2 och 3 eller den första The Amazing Spider-Man vet med andra ord vad som väntar er även denna gång.

Mycket av kritiken mot den första filmen (hädanefter när jag pratar om den första syftar jag på The Amazing Spider-Man som kom härom året) var att den var ganska snarlik Sam Raimis första Spindelmannen-film i de flesta avseenden. Detta håller jag med om, även om den var en helt habil popcornfilm så kändes den onekligen lite upprepande. Den här känns ändå som ett steg i rätt riktning, dock mer ett litet steg än ett gigantiskt sådant.

Om jag börjar med det positiva så är det fortfarande fin kemi mellan Andrew Garfield och Emma Stone (som även är ett par i verkligheten), de är helt klart filmens starkaste kort. Tyvärr så får Garfield lite för många “tuffa” repliker som han häver ur sig när han är Spindelmannen som inte alls funkar, flera av dom får motsatt effekt och får istället Spindelmannen att framstå som lite töntigare. Det är synd då Garfield är en riktigt bra skådis i övrigt (för de som inte tror mig, kolla t.ex. in det brittiska dramat Boy A ). Jamie Foxx i den största skurkrollen spelar över emellanåt och i grund och botten är det tyvärr en ganska tråkig och färglös skurk. Framför allt ser specialeffekterna när han är i sin Electro-form ofta riktigt risiga ut, detta trots att filmen är rejält påkostad. I övriga avseenden har filmen både snygga och välgjorda effekter, så det är synd att de misslyckades med just detta.

Nu kanske jag låter lite negativ, men helheten fungerar ändå bättre än filmens enskilda delar, det är en underhållande film och trots att den är lång känns det inte. Utan att behöva gå in i detaljer så är det även vissa händelseförlopp jag uppskattar. Den har även en bra inledningsscen som engagerar. Och som sagt kemin mellan huvudpersonerna gör att man håller på dom som ett par, något som är väldigt viktigt i spektakelfilmer som den här. Finns det inte en mänsklig aspekt som åtminstone engagerar lite blir specialeffektsdrivna filmer ofta både tomma och ointressanta (ja, jag kollar på dig Michael Bay och dina Transformers-filmer). Det finns absolut inget nyskapande eller revolutionerande med The Amazing Spider-Man 2, men du har kul när du ser den. Det blir en trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Captain America: The Return of the First Avenger

Posted in Action, Betyg 3, Recension by

Originaltitel: Captain America: The Winter Soldier

År: 2014

Regi:  Anthony Russo, Joe Russo

Skådespelare: Chris Evans, Samuel L. Jackson, Scarlett Johansson, Robert Redford, Sebastian Stan, Anthony Mackie, Cobie Smulders

captainFilmen börjar med att helyllekillen Steve Rogers tillika superhjälten Captain America är ute och på en “joggingtur” (se filmen så förstår du vad jag menar…). Där träffar han på sin blivande kompanjon Falcon (Anthony Mackie).  Det är en av några småroliga händelser  som sprängts in mellan de många slagsmålsscenerna.

Filmen tar vid där Avengers slutade, det vill säga då hela New York höll på att gå åt helvete. Steve samarbetar med säkerhetstjänsten S.H.I.E.L.D under Nick Fury’s (Samuel L. Jackson) ledning. Han gör operationer tillsammans med agenten Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) och allt går enligt planerna. Men under en operation förändras allt. Rogers förstår att det pågår ett spel inom organisationen och blir osäker på vem han kan lita på.

Snart dyker även lönnmördaren Winter Soldier upp och ställer till problem för S.H.I.E.L.D och Captain America.
Winter Soldier är en riktig hårding, han kommer från Sovjettiden, har en arm av metall och vet hur man hanterar vapen och knivar. Snart är Captain America, Black Widow och sidekicken Falcon nationens sista hopp.

Captain America: The Return of the First Avenger har ett högt underhållningsvärde. Den för också in ett så aktuellt ämne som massövervakning i handlingen, vilket känns som ett smart grepp. Filmen har en handling som överraskar vilket är ett stort plus i stora superhjälteproduktioner.
Det är snygga actionscener, Rogers och Romanoff är coola hjältar och Nick Fury coolaste chefen. Skönt att se att det finns några kvinnor som får ok roller, även om filmen naturligtvis inte uppfyller Bechdeltestet.

Detta är en av de bättre superhjältefilmerna jag har sett det sista, hästlängder före Thor-filmerna som jag haft lite svårt för. Men smaken är som baken.

Det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

 

Recension – 12 Years a Slave

Posted in Betyg 3, Drama, Recension by

År: 2013

Regi: Steve McQueen

Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Adepero Oduye, Paul Giamatti, Benedict Cumberbatch, Paul Dano, Michael Fassbender, Lupita Nyong’oMV5BMjExMTEzODkyN15BMl5BanBnXkFtZTcwNTU4NTc4OQ@@._V1_SX214_

I 1840-talets New York i USA lever den välutbildade Solomon Northup med sin familj. Som professionell violinist och hantverkare erbjuds han en dag ett välavlönat jobb av två män på en kringresande cirkus. Solomon följer med de två männen till Washington för att prata igenom sitt nya avtal. Men efter en blöt festkväll vaknar Solomon upp i en fängelsecell, på väg att transporteras som slav till södern.

12 Years a Slave blottlägger USA:s skamfläck i historien på ett obehagligt och drabbande sätt. Filmen är stjärnspäckad och bjuder på den ena hemska slavdrivaren efter den andra. Otäckast av dem alla är Edwin Epps (Fassbender) som med sitt sadistiska våld och sina bibelord personifierar ondskan själv. Chiwetel Ejiofor är bra i huvudrollen men mina sympatier för honom hade blivit starkare om McQueen frångått den traditionella Hollywood-dramaturgin. Brad Pitts inhopp som den gode idealisten Bass känns krystat och lite fånigt.

Att Hollywood gör upp med USA:s mörka historia är välkommet, och det känns inte helt omöjligt att 12 Years a Slave kommer att användas i skolundervisningen. Men trots en omskakande, sann historia med flera förödmjukande scener där slavdrivarna utövar psykiskt och fysiskt våld så griper inte filmen tag som den borde. I slutändan är McQueens film ganska mallad och förutsägbar. Skulle dock inte bli förvånad om det blir storslam på Oscarsgalan. “True story”-filmer brukar ju ligga juryn varmt om hjärtat.

Det mest hjärtskärande är flickan Patseys öde. Det är henne jag tänker på efter det att filmen är slut.
Det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Mandela: Vägen till frihet

Posted in Betyg 3, Drama, Recension by

Originaltitel: Mandela: Long Walk to Freedom

År: 2013

Regi: Justin Chadwick

Skådespelare: Idris Elba, Naomie Harris, Tony Kgoroge, Riaad Moosa, Zolani Mkiva, Simo Mogwaza, Terry Pheto

hämta

Jag fick upp ögonen för Idris Elba i tv-serien The Wire där han spelar karaktären Russel ‘Stringer’ Bell. I den serien är han en av mina absoluta favoriter. I Chadwicks senaste film porträtterar han Sydafrikas frihetskämpe, tillika politiker, statsman och advokat Nelson Mandela.

Historien inleds med Mandelas tid som advokat i Johannesburg och senare mötet med kärleken Winnie. Mandela går med i ANC (African National Congress) och inleder sin livslånga kamp mot landets diskriminerande lagar. Efter Sharpevillemassakern 1960 byter ANC skepnad; från att ha varit en organisation som endast använt sig av fredliga metoder tillgriper Mandela och de andra ledarna våld som sista utväg.

Det är sällan jag blir berörd av “biopics” eftersom de ofta känns tillrättalagda, redovisande och polerade. Och Mandela: Vägen till frihet visar sig vara ytterligare en välgjord, men ack så polerad, biografisk film. Trots bra skådespelarprestationer och ett fantastiskt livsöde så griper historien aldrig riktigt tag. Idris Elba är bra i huvudrollen. Rent utseendemässigt är han också porträttlik, även i slutskedet som äldre man, tack vare trovärdig sminkning. I Naomie Harris har Elba dessutom fått en skicklig motspelerska.

Men i slutändan utmålas Mandela mer som ett helgon än en människa av kött och blod. Han skildras uteslutande som sympatisk om man bortser från hans osmidiga sätt att hantera relationer.  Fotot är snyggt och jag gillar slutscenen.

Filmen är en intressant historielektion som alla borde se för att förstå vilket avtryck Mandela gjort i historien. Skildringen av raskriget mellan svarta och vita sydafrikaner är stark och som svensk blir jag stolt när jag ser dokumentära bilder från en demonstration under Palmes tid.

Se även dokumentären Olof Palme: Älskad och hatad från 2012.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB