Recension – Lucy

År: 2014

Regi: Luc Besson

Skådespelare: Scarlett Johansson, Morgan Freeman, Choi Min-sik, Amr Waked, Julian Rhind-Tutt

lucy-scarlett-johansson-poster

Lucy är en amerikansk tjej som bor och studerar i Taipei i Taiwan. En dag blir hon knarkkurir för den koreanske maffiabossen Mr Jang. Lucy ska smuggla en ny, blå drog (tänk er Walter Whites hemkokade meth) till Europa. Men något går fel och Lucy råkar få i sig drogen vilket resulterar i att hon får superkrafter. Hon söker upp Professor Norman (Freeman) som forskar vad som kan hända om människan lyckas frigöra och kontrollera mer än tio procent av sin hjärna.

Att vi människor bara skulle använda oss av tio procent av vår hjärna är en populär myt. Och tydligen finns det pengar att tjäna på denna faktoid i filmbranschen. Limitless (2011) med Bradley Cooper i huvudrollen handlar om en man som blir superintelligent och högpresterande då han lyckas utnyttja hela hjärnkapaciteten. Och nu har alltså Luc Besson gjort sin version med en kvinnlig actionhjälte i huvudrollen och med dubbelt så mycket pang-pang.

I början av filmen får vi se bilder från savannen och det dras paralleller mellan djur och människa. Vad är det egentligen som skiljer djuren från människan, och vad skiljer urtidsmänniskan som levde för miljontals år sedan från hon som lever idag? I takt med att Lucy injiceras med mer droger så ökar hennes superkrafter.

Ok, detta är sci-fi. Men precis som i magplasket Transcendence så känns detta inte ens logiskt inom de givna ramarna. Är Lucy en dator eller är hon en superhjälte? Jag fattar inte. Ibland tror jag att Lucy är en komedi, för jag skrattar på ställen där jag inte tror att man ska skratta. Självdistans är något positivt och det är bra att det inte är gravallvarligt hela tiden.

Men det känns inte nytt, det känns redan gjort (Transcendence möter Matrix i en underlig blandning), och det känns inte spännande, bara efterhärmande. Scarlett Johansson är hela behållningen, men något riktigt motstånd får hon aldrig. Och vad det gäller Morgan Freeman så har jag svårt att uppskatta honom som skådespelare eftersom han är med i varenda amerikansk science fiction-actionfilm som någonsin produceras. Han känns lika nycastad som Mikael Persbrandt i en svensk Beck-film.

Se hellre: Léon (1994) och The Fifth Element (1997).

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Divergent

År: 2014

Regi: Neil Burger

Skådespelare: Shailene Woodley, Theo James, Ashley Judd, Kate Winslet, Zoë Kravitz, Ray Stevenson, Jai Courtney

Divergent

Tris bor i ett samhälle där människor lever åtskilda i fem olika falanger beroende på sina egenskaper.
De tappra, som utgör själva polisväsendet i staden, De lärda som vet allt om allting, De fridfulla, De ärliga och De osjälviska. Tris, hennes bror och båda föräldrar tillhör De osjälviska och fyller sin vardag med att försöka göra gott för andra, medan de hånfullt kallas för “torrisar” av andra falangmedlemmar.

När ungdomarna i samhället når en viss ålder är det dags att återigen prövas för vilken falang de passar i, och enligt statistiken återvänder 95 procent till sina gamla falanger . Tris är nervös men inställd på att återvända till sin familj efter valet. Men under testerna inträffar något konstigt som gör hon inte längre känner sig säker på att hon tillhör De osjälviska.

Divergent känns väldigt inspirerad av Hungerspelen. De olika falangerna kan ses som en annan variant av distrikt och vi förstår snart att det ligger några lik begravda i samhället som Tris växt upp i. Shailene Woodley är bra i huvudrollen, likaså Theo James som den hemlighetsfulle Four.

Filmen bjuder på mycket fart och fläkt och flera våldsscener där karaktärerna hoppar från skenande tåg och slåss mot varandra med sina bara händer. Men trots okej underhållning så påminner den lite för mycket om Hungerspelen och blir därför aldrig särskilt engagerande. Shailene Woodley’s Triss är en hjältinna i klass med Jennifer Laurence’ Katniss, men Hungerspelen är strået vassare med en råare intrig, mer spänning, mer engagemang och med bättre skådespelare (vem slår till exempel Philip Seymour Hoffman, som numera är död, SNYFT…).

Divergent blir i slutändan lite för förutsägbar och på tok för lång.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Snabba Cash: Livet Deluxe

År: 2013

Regi: Jens Jonsson

Skådespelare: Matias Varela, Joel Kinnaman, Malin Buska, Martin Wallström, Dejan Cukic, Madeleine Martin

snabba cash

Det är nog många som har väntat på den avslutande delen i Snabba Cash-trilogin. Detta ska ju vara bland det tyngsta, hårdaste inom svensk film just nu. Värdetransportrån, kriminella uppgörelser, regelmässiga avrättningar, etcetera. Min favorit, och den jag håller på, är latinon Jorge (Varela) som milt sagt får det hett om öronen. Han planerar nu en sista stöt för att bli ekonomiskt oberoende. Vi träffar också JW som desperat söker sin försvunna syster, maffiabossen Radovan, dottern Natalie som är arvtagare till imperiet, infiltratören Hägerström och Nadja, Jorges flamma.

I sin helhet är filmen underhållande och jag vill såklart veta hur det går för de olika karaktärerna. Problemet med filmen är att den vill lite för mycket. Många trådar ska redas ut. Detta resulterar i flera olika sidospår som aldrig riktigt kommer till ett avslut. Det tydligaste exemplet är JW:s jakt på sin försvunna syster Camilla. Det känns som att filmteamet haft problem att få lost Kinnaman som numera är en etablerad Hollywoodskådis. Historien om den försvunna Camilla får därmed ett starkt begränsat utrymme i filmen. Som tittare blir jag irriterad över att jag inte får en mer utförligt berättad historia. Det känns som att man skurit i denna del på grund av Kinnamans tajta schema och historien redovisas ganska pliktskyldigt.

Radovans dotter Natalie med sin hårnål har den bästa scenen i filmen. Radovans lilla imperium har annars en del drag från Gudfadern-filmerna. Filmen hade vunnit på att ha en tydligare röd tråd, plus att den kunde ha kortats något. De starka kvinnoporträtten lyser med sin frånvaro i denna väldigt manliga, visserligen kriminella, film. Jag saknar Fares Fares. Han är enligt mig den bättre skådisen i den här filmtrilogin.

Det blir en stark tvåa i betyg.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Antichrist

År: 2009

Regi: Lars von Trier

Skådespelare: Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe, Storm Acheche Sahlstrøm

hämta

Eftersom jag inte sett denna omtalade film förrän nu så kan jag inte motstå att reflektera över den.
För er som inte hört talas om Antichrist handlar den om ett gift par som förlorar sin son i en tragisk olycka. Kvinnan (Gainsbourg) går in i en djup depression och mannen (Dafoe) som är terapeut kommer på en fantastisk idé. Nämligen att ta sig an frugan som patient. De åker till ett ödehus långt ut i skogen, Eden, där kvinnan tillbringat mycket tid för att skriva på sin avhandling om kvinnohistoria och häxbränningar.

Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe är två mycket skickliga och modiga skådespelare. Jag beundrar dem för att de vågade göra den här filmen. För den väcker onekligen känslor. Oavsett om man tycker den är lysande eller ren skit så blir man på ett eller annat sätt påverkad. Jag läste en recension i SvD där Carl-Johan Malmberg nöjt konstaterade att von Trier ställer “det manliga förnuftet mot den kvinnligt onda naturen…där det är mannen som går segrande ut ur könskampen.” 

Och tittar man på filmens kvinnosyn så känns den väl sådär. Det är mycket riktigt kvinnan och naturen som symboliserar det onda. Prologen är min favoritdel i filmen, frånsett att man får se penetrationen. Detta är så typiskt Lars von Trier på något sätt. Det är som att han vill att man ska bli upprörd, chockad eller förbannad.

Första halvan av filmen tycker jag är helt ok. von Trier är en mycket speciell filmskapare, och jag håller verkligen med om att film ska skaka om och flytta fram gränserna. Men sedan spårar filmen ur i ren tortyrporr. Det runkas blod, kön stympas och skrev krossas. von Trier blandar friskt de tre ingredienserna sex, våld och blod, och jag känner att jag får en överdos. Uttrycket less is more har inte varit von Triers ledstjärna i det här projektet. Att han dessutom tillägnat filmen till Andrej Trakovskij förstår jag inte riktigt. Jag är ingen expert på Tarkovskij men i de filmer jag sett av honom finns en helt annan fingertoppskänsla än det som i Antichrist mest liknar effektsökeri.

Det är helt och hållet skådespelarna som räddar betyget, djuren och vissa vackra scener. Allt annat hade jag klarat mig utan, faktiskt. Men kul med en filmskapare som vågar sticka ut.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Now You See Me

År: 2013

Regi: Louis Leterrier

Skådespelare: Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Woody Harrelson, Isla Fisher, Dave Franco, Mélanie Laurent, Morgan Freeman, Michael Caine

Now-you-see-me-4

Ett gäng illusionister kopplas samman av en “okänd välgörare” och sätter upp fräcka shower inför publik där de genomför olika bankrån. Pengarna som de kommer över kastar de ut till sin hysteriska publik. Men överraskande nog väcker detta en ilska hos farbror blå och snart är FBI och självaste Interpol dem på spåren. Samtidigt försöker självutnämnda experten och ex-trollkarlen Thaddeus Bradley (Morgan Freeman) lista ut deras tricks. Låter det fräckt? Det är det tyvärr inte.

Jag tycker om Jesse Eisenberg, i synnerhet i The Squid and the Whale, men här framstår han som oerhört irriterande och pladdrig. Trots en stjärnspäckad rolllista som inrymmer exempelvis Mark Ruffalo, Mélanie Laurent, Michael Caine och Morgan Freeman förblir karaktärerna intetsägande, tunna och oengagerande filmen igenom. Tyngdpunkten verkar ligga på att lyfta filmens “supersmarta” intrig, som jag faktiskt inte tycker är så mycket att hänga i julgranen. Det känns inte nytt, det känns som något vi har sett förut och blir faktiskt ganska tråkigt. Filmen är påkostad när det kommer till effekter och biljakter. Men vad hjälper det när jag inte bryr mig ett skit om filmens karaktärer? Att låta tricken vara höljda i dunkel hade nog faktiskt varit det bästa. Här försvinner magin illa kvickt.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Evil Dead

År: 2013

Regi: Fede Alvarez

Skådespelare: Jane Levy, Shiloh Fernandez, Lou Taylor Pucci, Jessica Lucas, Elizabeth Blackmore

evil_dead

Fem ungdomar träffas i en liten stuga i skogen. En i gruppen, Mia (Jane Levy), är beroende av droger och det är tänkt att vistelsen ska fungera som avvänjning för henne. Ganska snart hittar de en mystisk bok i källaren som någon givetvis öppnar och läser högt ur. Och då brakar helvetet loss…

Ja, det är alltså dags för ännu en remake av en gammal skräckklassiker. Nu är det Sam Raimis kultfilm från 1981 som dammas av och moderniseras. Raimi har faktiskt själv varit med och medproducerat den här nyinspelningen, vilket fått många att hoppas på att filmen åtminstone ska utmärka sig något bland alla de skräckremakes som gjorts.

Om vi börjar med det positiva så är den faktiskt bättre än många av senare års kopior. Den är ganska så snygg och välgjord och försöker åtminstone ändra en del jämfört med originalet. Bruce Campbells kulthjälte Ash finns inte med, bakgrunden är något ändrad och många händelser är helt annorlunda. Detta är ett stort plus i mina ögon, då karbonkopiering av gamla filmer är bland de tråkigaste man kan se.

Men såklart är allt inte så bra som det låter. Om man ska gå över till mina invändningar istället finns det en hel del av dom också. Till och börja med är karaktärerna ganska så tråkiga och intetsägande, det är främst Jane Levy som Mia (och i viss mån Lou Taylor Pucci som Eric) som åtminstone sticker ut något. Detta bidrar ju tyvärr till att man inte bryr sig så mycket om karaktärerna. Visst hejar man på dom i slutändan men inte så mycket som man hade velat. Dessvärre så hakar filmen också på den så kallade torture porn-trenden (kort sammanfattat så är det ett begrepp för när en film innehåller mycket våld och ofta visar det detaljerat) lite för mycket, även om det görs med åtminstone lite mer finess än vanligt. Personligen tycker jag att det är lite synd då jag mycket hellre vill bli skrämd än äcklad när jag ser skräckfilm. Det säger sig själv alltså att det här inte är en film för kräsmagade, det är minst sagt en hel del blod som spills innan eftertexterna börjat rulla. Man lär sig bland annat att slicka med tungan längs en kartongkniv är en dålig idé, då vet ni lite vad för nivå det handlar om. Jämfört med originalet så är filmen dessutom i stort sett humorfri, personligen tycker jag att den hade tjänat på att lätta upp stämningen ibland.

Sammanfattningsvis är den trots allt klart bättre än många andra slentrian-nyinspelningar. Det blir en stark tvåa i betyg.

Betyg: ★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Förtroligheten

År: 2013

Regi: William Olsson

Skådespelare: Johan Gry, Alba August, Helena af Sandeberg, Ingrid Lundgren, Anton Baggeryd Singfjord

förtroligheten

Filmen utspelar sig i det trygga villaområdet Förtroligheten i Örgryte, Göteborg. Där bor psykologen Paul tillsammans med sin familj. En sommarnatt mitt i konfirmationstider klättrar en maskerad man in genom fönstret och utsätter tonårsflickan Selina för sexuella övergrepp. Villaidyllen är plötsligt hotad. Pappan Paul drabbas av starka skuldkänslor över att inte ha skyddat sin dotter. Mamman blir alltmer inåtvänd och familjens tillvaro ställs på ända. Inte långt därifrån bor en “udda” kille med sin mormor. Han är tidigare dömd för blottning och gillar att måla nakna fruntimmer på fritiden…

Jag tror regissören hade väldigt höga ambitioner med den här filmen. Alba August och Johan Gry är båda duktiga skådespelare, särskilt August i sin första filmroll. Å andra sidan är Alba dotter till skådespelaren Pernilla August och regissören Bille August.

Resten av ensemblen är svajig och skådespeleriet blir därför ojämnt överlag. Helena af Sandeberg har aldrig imponerat på mig (åtminstone inte hittills). Här spelar hon en blek modersgestalt som ber böner med sina barn innan läggdags.

Det refereras friskt till bibeln och till psykologen Carl Jungs teorier om den mänskliga skuggan. Jag vill såklart inte göra en spoiler, men för mig kändes det VÄLDIGT tydligt vem som var den skyldiga/skyldige filmen igenom. Och det är ju knappast till filmens fördel, eller hur? Jag reserverar mig för att jag kan ha fel, under filmens gång läggs flera lösa trådar ut. Men de blir aldrig mer än antydningar.

Vad det gäller de bibliska referenserna så känns det helt enkelt inte trovärdigt att en mamma i Örgryte 2013 skulle sjunga en psalm för sin dotter. Betyget räddas av Alba August och Johan Gry.

Betyg: 

Recensent: Julia

IMDB

Recension – The Bling Ring

År: 2013

Regi: Sofia Coppola

Skådespelare: Katie Chang, Israel Broussard, Emma Watson, Claire Julien, Taissa Farmiga, Georgia Rock, Leslie Mann

Jag gillar Sofia Coppolas regissörsstil och tyckte mycket om både Virgin Suicides och Lost in Translation. Därför var mina förväntningar relativt högt ställda på The Bling Ring.

Handlingen kretsar kring ett gäng tonåringar som är sjukligt besatta av den glamourösa kändisvärlden. De bryter sig in hos kända personer och stjäl kläder, skor, smycken och andra dyra accessoarer. Emma Watson spelar Nicki, en identitetssökande tjej som drömmer om modellyrket och som får hemundervisning av sin mamma med scientologvibbar.

Filmen lyckas fånga vår tids ytliga fixering vid kändisar och lyxprylar. Coppola burkar vara skicklig på att skildra människors ensamhet och få tillvaron att framstå som ganska tom och meningslös. Men här lyckas hon aldrig få mig engagerad i någon av karaktärerna. Jag kan ana deras tomhet och trasighet någonstans under deras dyra designplagg, men mest framstår de som bortskämda, ytliga brats som saknar verklighetsförankring. Filmen består mest av upprepningar där tittaren får se de här ungdomarna bryta sig in i hus efter hus. Däremellan syns de festa hårt med droger på de hippaste klubbarna.
Jag hade velat se en fördjupning av karaktärerna. Nu blir de mest skissartade. Dessutom hade Coppola hellre kunnat fokusera på efterspelet och förräderiet vännerna emellan. Det hade blivit betydligt intressantare.

Betyg: 

Recensent: Julia

IMDB