Recension – Snömannen

År: 2017

Regissör: Tomas Alfredsson

Skådespelare: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson, Ronan Vibert, J.K. Simmons, Val Kilmer, David Dencik, Toby Jones, Chloë Sevignysnow man

Snömannen har en skådespelarlista som skulle göra många regissörer gröna av avund.
Efter sina två senaste succéer, Låt den rätte komma in och Tinker Tailor Soldier Spy, kan det inte varit svårt för Tomas Alfredsson att locka karaktärsskådisar till sin film.

Men Alfredssons tolkning av Jo Nesbøs deckare är tyvärr en dikeskörning rakt in i en snödriva.

Fassbender, Ferguson, Gainbourg och resten av skådespelareliten har gjort det bästa utifrån ett svagt manus. Dialogen är många gånger styltig och de logiska luckorna många.
Hur kommer mördaren till exempel undan med att göra en snögubbe vid varje mordplats, utan att någon märker något?
Hur lyckas hen med att iscensätta så många snarlika självmord?

Fassbender gör sin akoholiserade kommissarie Harry Hole trovärdig, även om vi har sett denna poliskliché ungefär hundra gånger tidigare.

Ändå flyter det inte. Samspelet känns ofta styltigt. Den olycksbådande musiken i kombination med närbilder på snögubbar känns inte rätt.  Filmens rytm känns i otakt, konstiga klipp, man får intrycket av att det saknas scener. Något som bekräftas av Alfredsson, som vittnar om en för kort inspelningsperiod i Norge. Och det är klart, saknas det bitar när man ska berätta en historia så blir det inte bra…

Trots att det är en ruskig kvinnohatare och mördare i farten som styckar sina offer kommer jag på mig själv med att gäspa halvvägs in i filmen! Det finns inget fokus. Något som hade kunnat vara en riktigt spännande deckare visar sig vara totalt osammanhängande och tråkig.

Intrigen kanske fungerar bättre i boken än i filmen. Det är klart inte allt behöver vara hundra procent trovärdigt i deckare, men jag kan inte hjälpa att det känns konstigt med en mördare som triggas igång av snö. Att hen skulle lämna en snögubbe på varje mordplats eller kasta snöbollar efter sina offer… Jag antar att syftet med närbilderna på snögubbar var att ge tittaren kalla kårar. Det fungerade inte för mig. Jag må vara lättskrämd, men snögubbar biter tydligen inte.

Lite kuriosa.
I en scen vickar mördaren på höfterna till låten Popcorn i Holes lägenhet. Whaat?
En annan rolig detalj är att Val Kilmer har en ansiktsmask och är dåligt dubbad. Detta berodde på muncancer och är tragiskt i sig. Men hade de inte kunnat fixa en bättre dubbning?

Nej, Alfredsson. Du kan bättre.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

 

Advertisements

Recension – Fifty Shades of Grey

År: 2015

Regi: 
Sam Taylor-Johnson

Skådespelare:
Dakota Johnson, Jamie Dornan, Jennifer Ehle, Eloise Mumford, Victor Rasuk

Fifty-Shades-of-Grey-Poster-05

Studenten Anastasia (Johnson) och miljardären Christian Grey (Dornan) möts på kontoret i en av hans många skyskrapor. Hon är blyg, osäker och fumlig. Han har pokerfejs, är tvärsäker och kontrollerad. Men trots sina skilda bakgrunder och personligheter så säger det genast klick.
Resten av filmen (det vill säga ungefär 1 timma och 45 minuter) handlar om hur Christian förföljer Ana och försöker hetsa henne till att skriva under ett kontrakt.
SPOILER ALERT! Christian Grey har nämligen lite “udda” sexuella preferenser. Han är ett fan av BDSM och letar efter en undergiven kvinna som kan få honom att njuta i sänghalmen. Han är, som ni kanske redan listat ut, dominant. Ana letar i sin tur efter en kärleksfull man med ett stabilt psyke, något som Mr Grey tyvärr inte har.

Jag erkänner. Jag hade riktigt låga förväntningar på Fifty shades of Grey från början. Jag blir förbannad på att filmer som vänder sig till en kvinnlig publik ofta har ett så unket budskap. Varför förväntas alltid kvinnor dras till störda kontrollfreaks?
Men jag måste säga att filmen överraskade mig. Den var inte alls någon kalkon. Den var något betydligt värre än så, den var tråkig!
“Ok, men om handlingen är skit så kanske sexscenerna ändå lever upp till förväntningarna?” tänker ni. Jag måste tyvärr göra er besvikna även på den punkten. De är inte hetare än ljummen gröt.

Jag tycker verkligen det är ironiskt att en sådan här film har premiär på Alla hjärtans dag med tanke på storyn. En snygg, rik kille som är sjukligt svartsjuk, som förföljer och kontrollerar sin flickvän. Till alla er som tror att Fifty shades of Grey är en romantisk film: detta är f-n inte romantiskt, det är en uppvisning i psykopati och maktspel. Den handla inte om kvinnlig sexualitet och frigörelse.
Varför inte göra en thriller där Mr Grey spårar ur och blir Patrick Bateman? Den filmen hade i alla fall haft potential. Istället blir det två timmars tomgångskörning. Trots en hyfsad insats från Dakota Johnson.

Betyg:

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Transformers: Age of Extinction

År: 2014

Regi: Michael Bay

Skådespelare: Mark Wahlberg, Nicola Peltz, Jack Reynor, Stanley Tucci, Kelsey Grammer, Sophia Myles, Li Bingbing, Titus Welliver, T. J. Miller

tra

Flera år efter den förra Transformers-filmen, där stora delar av Chicago förstördes, är allmänhetens misstro och rädsla för robotarna större än någonsin. Ett hemligt CIA-elitförband kallat Cemetery Wind, med den nitiska transformern Lockdown i spetsen, letar därför upp de Decepticons (de dumma robotarna) som fortfarande är i liv och eliminerar dom. Det många inte vet är att de även eliminerar Autobots (de snälla robotarna) och de letar främst efter deras ledare Optimus Prime, som precis som alla andra robotar gått under jorden. När en uppfinnare (Mark Wahlberg) råkar komma över en avstängd transformer-lastbil som han väcker till liv brakar helvetet löst för honom och hans familj. Det visar sig snart att något stort och fuffens är i görningen som kan hota hela mänskligheten…

Jag kan ju börja med att tillägga att jag inte gillade de tidigare Transformers-filmerna. Ettan gick att se på, men jag störde mig på ganska många saker, actionscenerna var hyfsat snygga men alldeles för röriga . Tyvärr hade jag oturen att se tvåan Revenge of the Fallen på bio. Jag kommer ihåg att jag nästan var arg när jag kom ut och sa att det här var årets sämsta film (lustigt nog var det någon annan i biografen som utnämnde den till årets bästa film). Trean Transformers: Dark of the Moon var ett litet snäpp bättre än tvåan iaf men inte så mycket mer än så. Så mina förväntningar var minst sagt låga inför den här filmen. Ett litet hopp fanns att det skulle kunna bli bättre med nya skådisar i huvudrollerna. Detta leder mig till den lilla sektion med det jag tyckte det var bra med filmen. Jag ska nog faktiskt göra en bra/dåligt lista om vad jag tycker om Transformers 4. Vi börjar med det som är bra:

  • Den skräniga och jobbiga Shia LaBeouf samt de intetsägande kärleksintressena Megan Fox/Rosie Huntington-Whiteley är utbytta.

Nu när vi är färdiga med det ska jag fortsätta med det som är mindre bra:

  • Ersättarna, med Mark Wahlberg i spetsen, är inte heller särskilt bra eller roliga att följa.
  • Karaktärerna pratar ofta högt och för sig själva för att att förklara vad som händer/vad de tänker. Tack för idiotförklaringen Michael Bay (regissören till alla Transformers-filmer).
  • Det finns en transformer som är som en samuraj och bryter på japanska. Ja precis. En utomjordisk robot. Som ser ut som en samuraj. Och bryter på japanska. Han tilltalar folk sensei och drar till och med en haiku vid ett tillfälle som en liten extra bonus.
  • Det finns en annan robot också. Hound heter han. Han har ”robotskägg” och röker en sorts transformercigarr. En cigarr som han vänder i munnen och skjuter med vid ett tillfälle. Han slängs också in i en byggnad och fastnar med rumpan i husväggen. Nämnde jag att han blir nersnorad också vid ett tillfälle? Det är han som är comic-relief. Det är antagligen det roligaste med hela filmen att han ska förställa comic-relief. Jag känner mest relief när han försvinner ur bild. Det är lite extra roligt med tanke på att jag läste en intervju med Michael Bay där han sa att filmen skulle bli tuffare samt att fjanterierna från tidigare filmer skulle bort.
  • Den så kallade ”magic hour” (precis innan det blir mörkt och himlen är sådär vackert orange/rödfärgad) är ju väldigt vackert att se på. Men någon borde förklara för Michael Bay att 90% av dygnet inte kan kan bestå av magic hours.
  • Jag brukar faktiskt kunna koppla av dumt beteende eller skurkar som skjuter extremt dåligt i hjärndöda actionfilmer. Men det finns en gräns. Som här när en attackhelikopter missar en lastbil, som inte kör alltför fort, på en helt öppen väg med inga distraktioner runtomkring. Upprepade gånger. De skjuter ett tiotal gånger några centimeter till höger eller till vänster om bilen. Vad sägs om att skjuta någonstans där i mitten? Särskilt med tanke på att lastbilen knappt svänger. Lite av samma syndrom som i tvåan där Shia och Megan mitt i en öken lyckas undgå att bli träffade av Transformers som springer eller flyger väldigt mycket snabbare och har feta missiler till sitt förfogande.
  • Det har minst sagt känts lite gubbsjukt hur kameran har slickat de unga kvinnliga huvudrollsinnehavarnas kroppar i tidigare delar. Nu har Michael Bay inte en lättklädd Megan Fox eller Victoria’s Secret-modellen Huntington-Whiteley till sitt förfogande längre. Istället är det stackars 19-åriga Nicola Peltz, i rollen som Wahlbergs dotter, som ständigt får återkommande inzoomningar på sin kropp. Hon måste varit runt 17-18 år när den här filmen spelades in också vilket gör det än mer avsmakligt. Gubbsjukt var bara förnamnet.
  • Hjärndöda actionfilmer som dessa passar bäst när de är runt 90 minuter långa. Men så lätt kommer man minsann inte undan. Transformers: Age of Extinction är 165 minuter lång. Etthundra. Sextio. Fem. Minuter. Inte långt från 3 timmar alltså. Att man kan berätta så lite på så lång tid är faktiskt ganska imponerande. Det är antagligen det mest imponerande med hela filmen faktiskt.
  • Okej, specialeffekterna är generellt sett välgjorda och påkostade men det är så tråkig design, främst på robotarna, och röriga strider att man ofta inte ser vem som slåss mot vem så inte ens specialeffekterna blir något att underhållas av.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till faktiskt men jag tror jag har gjort mig förstådd vid det här laget. Förresten så är namnen på ämnet Transformium och elitstyrkan Cemetery Wind väldigt töntiga. Och robotdinosaurier är inte coolt.

Det här är såklart en solkar femma. Och med fem menar jag filmens IQ-nivå om de hade kunnat mäta det på filmer. En av karaktärerna säger faktiskt i filmen: “The age of transformers is over…”. Om det ändå vore så väl.

Betyg: ★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Transcendence

År: 2014

Regi:  Wally Pfister

Skådespelare: Johnny Depp, Rebecca Hall, Paul Bettany, Cillian Murphy, Kate Mara, Morgan Freeman

Paret Evelyn och Will Craster (Hall och Depp) är två framstående forskare inom området artificiell intelligens. Deras mål är att skapa en bättre värld där datorer hjälper till att utveckla mänskliga förmågor. Särskilt Evenlyn drivs av en vilja att rädda jorden från miljöförstöring och krig. Detta genom att ladda ner en mänsklig hjärna/ett medvetande till en dator. Låter det trovärdigt? Nja.

Konflikten presenteras tidigt. Snart förstår vi att en antiteknisk organisation med våld som främsta medel är paret Craster på spåren. En liga ledd av Bree (Kate Mara) planerar att mörda Will eftersom de fruktar det vetenskapliga genombrott Crasters närmar sig. Men Will och Evenlyn har kommit en bra bit på väg och deras stora projekt kan snart sjösättas. Så vem blir det som drar det längsta strået: En slipad terrororganisation eller en superdator av gigantiska mått som hade gjort Bill Gates avundsjuk?

Jag var till en början glad att se Johnny Depp i en lite annorlunda roll. Det var några år sedan Edward Scissorhands (1990), Gilbert Grape (1993), Sleepy Hollow (1999) och Finding Neverland (2004). De senaste åren har det blivit många udda figurer som Jack Sparrow, Hattmakaren i Alice i Underlandet (2010) och Willy Wonka, vilket Depp visserligen gjort med bravur. När jag sett Transcendence känner jag dock att entusiasmen övergått i besvikelse. Detta är en väldigt underlig och spretig film. Faktum är att det är lite kalkonvarning.

För det första så saknas det trovärdighet, inte ens inom science fiction-genren känns händelseförloppet rimligt som det framställs i filmen. Handlingen känns krystad, obegriplig och fånig, trots att filmen i början känns helt ok. I slutet spårar filmen ur helt och superdatorn får ologiska krafter. Slutet är löjligt och totalt…obegripligt.

På det stora hela är detta ett slöseri med bra skådisar då manuset är spretigt och urvattnat, intrigen krystad och karaktärerna platta och ointressanta. Nej Johnny, du kan bättre än så här.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Noah

År: 2014

Regi:  Darren Aronofsky

Skådespelare: Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ray Winstone, Anthony Hopkins, Emma Watson, Logan Lerman, Douglas Boothhämta

Det var några år sedan jag läste bibeln. Jag minns givetvis sagan om Noak och hans ark. Gamla Testamentet är inte direkt något att rekommendera för små barn med sina otäcka sagor.

Nu har Noak-sagan blivit film i svulstigt utförande. Regissör är Darren Aronofsky som gjorde The Wrestler och Black Swan, två väldigt bra filmer där skådespelarna presterar på topp. Riktigt så gott betyg kan jag inte ge Aronofskys senaste bibelepos.

När samlarveganen Noah börjar drömma mardrömmar om att jorden ska översvämmas anar han att Skaparen har ett budskap till honom. Skaparen tycker att människorna har blivit för våldsamma, giriga och dessutom äter de djur. Skaparen tycker däremot att Noah är en schyst snubbe. Därför får han i uppdrag att bygga en ark så att ett par av varje djurart plus familjen kan överleva undergången. Till hjälp har Noah och familjen några stenjättar som egentligen är änglar. Nåväl, det är ju ganska praktiskt att ha några jättar till hjälp när man ska klyva ved och bygga en ark av gigantiska mått…

Berättelsen börjar helt ok, den känns någorlunda engagerande i början. Den adopterade flickan Ila (Emma Watson) växer upp tillsammans med Noahs söner Sem, Ham och Jafet. Hustrun Naameh (Jennifer Connelly) gör sitt bästa för att stötta makens “tokiga” idéer.

Filmens största problem är att den är på tok för svulstig och krystad. PRETENTIÖS de luxe. Skådespeleriet går i samma stil. Jag blir så trött när jag ser Anthony Hopkins som en liten tossig trollgubbe ihopkurad i en grotta. Emma Watson spelar över, gråter och ylar. Jag gillar hennes tjusiga, brittiska dialekt men that’s it.
Hennes största sorg i livet är att hon inte kan bli gravid. I filmen är det lika med piss eftersom kvinnans enda lott i livet är att föda barn.

Filmens huvudpersoner engagerar mig inte ett jäkla skit. Det är nästan så att jag börjar heja på Tubal-cain som tycker att en riktig man dödar sin egen mat. Eller andra människor. Det är inte så noga, bara han dödar något…
Könsrollerna känns väl sådär fräscha. Ok, den är baserad på en bibelberättelse, men om ni kan lägga till stenjättar och spädbarnsmord i handlingen så kanske ni hade kunnat undvika de värsta könsstereotyperna? 
“Var en man” och “Är du en man?” är de två vanligaste replikerna i filmen.
När ovädret brakar loss och arken ska sättas i sjön så ropar en krigshär:
– VI ÄR MÄN!!! under ledning av antagonisten 
Tubal-cain. VI ÄR MÄN, VI ÄR MÄN!!!!!

Lite där tappar jag det.

Russel Crowe känns oinspirerad i rollen. Noah går från fredlig vegan till galen psykopat/sektledare som inte drar sig för att döda spädbarn. När detta inträffar ifrågasätter hustrun och Ila honom inte nämnvärt. De ber honom bara att göra det extra fort, så att det inte ska märkas lika mycket. 

Jag kom på mig själv med att himla med ögonen ett flertal gånger. När filmen är slut har jag en fundering: Hur är det möjligt att samme regissör gjort Black Swan och The Wrestler?

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Små citroner gula

År: 2013

Regi: Teresa Fabik

Skådespelare: Rakel Wärmländer, Dan Ekborg, Sverrir Gudnason, Josephine Bornebusch, Tomas von Brömssen, Anki Lidén, Eric Ericson, Rickard Ulfsäter

sma_citroner_gula_blu-ray-22788129-frntl

Agnes är en 29-årig kvinna som brinner för matlagning. Hon jobbar på en fin restaurang i stan. Intresset för mat har hon fått genom sin mamma som är självlärd kock ut i fingerspetsarna. Det är bara en enda rätt i moderns hemmagjorda kokbok som Agnes ännu inte behärskar – Mauds fiskelycka. Det verkar helt enkelt vara en ingrediens som saknas, även om man följer receptet till punkt och pricka…
Agnes är tillsammans med en kille som avgudar Ulf Lundell. Han visar sig snart vara ett riktigt praktsvin. Snart hopar sig problemen både på jobbet och privatlivet och ställer Agnes liv på ända.

Detta är en film med ett tunt persongalleri. Den är däremot späckad med karikatyrer. Den löjligaste figuren görs av Dan Ekborg och ska föreställa en fransk kock med jättekonstig brytning. Tankarna går genast till Pixar-produktionen Ratatouille. Men detta är en romantisk komedi och ingen tecknad film.
Likadant är det med rockkillen Tobias (Rickard Ulfsäter) som aldrig blir mer än en kliché.

Eric Ericson, Josephine Bornebusch, Rakel Wärmländer och Tomas von Brömssen bidrar till filmens lilla underhållningsvärde. Men i slutet utmynnar handlingen i billiga buskisskämt, ett ologiskt händelseförlopp och att Dan Ekborg kissar i soppan och snubblar på en fisk. Man skrattar åt filmen och inte med skämten, om jag säger så.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – A Good Day to Die Hard

År: 2013

Regi: John Moore

Skådespelare: Bruce Willis, Jai Courtney, Sebastian Koch, Yuliya Snigir, Rasha Bukvic, Cole Hauser

a_good_day_to_die_hard

Det här är alltså Die Hard-film nummer fem i ordningen. De som har gjorts (jag kör med amerikanska originaltitlar) är, häng med nu, Die Hard (1988), Die Hard 2: Die Harder (1990), Die Hard with a Vengeance (1995), Live Free or Die Hard (2007) och nu alltså A Good Day to Die Hard (2013). Den ena titeln skitnödigare än den andra alltså. Det har gått rykten om att det ska komma en sjätte del kallad Die Hardest men det är inget som har bekräftats…

Om man bortsett från de usla titlarna, hur har tidigare delar varit? Ettan är en riktig actionklassiker, både spännande och rolig och med en bra minnesvärd skurk (Alan Rickman som Hans Gruber). Tvåan är en vanlig standardaction-film, trean ett klart snäpp upp och fyran en besvikelse. Fyran var egentligen en överdriven actionfilm som alla andra, där hade man nästan kunnat byta ut John McClane mot vilken annan actionhjälte som helst. Men om man ändå kunde skönja en liten del av original-McClane i den fjärde filmen så är det inget som finns kvar nu i femman. Alla spår av honom är som bortblåsta i A Good Day to Die Hard. Istället är det Bruce Willis som spelar Bruce Willis.

”Handlingen” i filmen är att John McClane får reda på att hans son är i trubbel i Moskva. Han sätter sig direkt på planet såklart och på ett extremt långsökt och konstruerat sätt är snart far och son återförenade igen. De jagas av skurkar som skjuter på dom. Det är något med en viktig fil (jag vet inte riktigt, jag slutade bry mig snabbt). Det är en lång biljakt som vägrar ta slut. Bruce Willis slår en rysk man på käften för att han skriker på ryska. (”Do you think I understand a word you say?” Smack!) Biljakten fortsätter. Och fortsätter. Explosioner! Pang pang! Vroom! Och så håller det på…

Jag gick in med extremt låga förväntningar och jag försöker alltid att se ljuspunkter i alla filmer jag ser. Men här är det platt fall. Totalhaveri. Varenda replik klingar falskt. Särskilt när de ska säga något ”coolt”. Den återkommande catchphrasen ”I’m on fucking vacation!” är lika tråkig alla sjuttioåtta gånger. I rollen som sonen ser vi skådespelaren En Träkloss (förlåt, Jai Courtney ska det vara) och kemin mellan honom och Willis är obefintlig. Jag kommer ofta på mig själv att heja på de stereotypa och endimensionella skurkarna vilket inte är ett särskilt bra betyg. Filmen skulle eventuellt kunna ha varit bra i rent kalkonsyfte men den är tyvärr alldeles för tråkig även för det. Yippie kay-nej tack!

Betyg: ★

Recensent: Jimmy

IMDB