Recension – Transformers: Age of Extinction

År: 2014

Regi: Michael Bay

Skådespelare: Mark Wahlberg, Nicola Peltz, Jack Reynor, Stanley Tucci, Kelsey Grammer, Sophia Myles, Li Bingbing, Titus Welliver, T. J. Miller

tra

Flera år efter den förra Transformers-filmen, där stora delar av Chicago förstördes, är allmänhetens misstro och rädsla för robotarna större än någonsin. Ett hemligt CIA-elitförband kallat Cemetery Wind, med den nitiska transformern Lockdown i spetsen, letar därför upp de Decepticons (de dumma robotarna) som fortfarande är i liv och eliminerar dom. Det många inte vet är att de även eliminerar Autobots (de snälla robotarna) och de letar främst efter deras ledare Optimus Prime, som precis som alla andra robotar gått under jorden. När en uppfinnare (Mark Wahlberg) råkar komma över en avstängd transformer-lastbil som han väcker till liv brakar helvetet löst för honom och hans familj. Det visar sig snart att något stort och fuffens är i görningen som kan hota hela mänskligheten…

Jag kan ju börja med att tillägga att jag inte gillade de tidigare Transformers-filmerna. Ettan gick att se på, men jag störde mig på ganska många saker, actionscenerna var hyfsat snygga men alldeles för röriga . Tyvärr hade jag oturen att se tvåan Revenge of the Fallen på bio. Jag kommer ihåg att jag nästan var arg när jag kom ut och sa att det här var årets sämsta film (lustigt nog var det någon annan i biografen som utnämnde den till årets bästa film). Trean Transformers: Dark of the Moon var ett litet snäpp bättre än tvåan iaf men inte så mycket mer än så. Så mina förväntningar var minst sagt låga inför den här filmen. Ett litet hopp fanns att det skulle kunna bli bättre med nya skådisar i huvudrollerna. Detta leder mig till den lilla sektion med det jag tyckte det var bra med filmen. Jag ska nog faktiskt göra en bra/dåligt lista om vad jag tycker om Transformers 4. Vi börjar med det som är bra:

  • Den skräniga och jobbiga Shia LaBeouf samt de intetsägande kärleksintressena Megan Fox/Rosie Huntington-Whiteley är utbytta.

Nu när vi är färdiga med det ska jag fortsätta med det som är mindre bra:

  • Ersättarna, med Mark Wahlberg i spetsen, är inte heller särskilt bra eller roliga att följa.
  • Karaktärerna pratar ofta högt och för sig själva för att att förklara vad som händer/vad de tänker. Tack för idiotförklaringen Michael Bay (regissören till alla Transformers-filmer).
  • Det finns en transformer som är som en samuraj och bryter på japanska. Ja precis. En utomjordisk robot. Som ser ut som en samuraj. Och bryter på japanska. Han tilltalar folk sensei och drar till och med en haiku vid ett tillfälle som en liten extra bonus.
  • Det finns en annan robot också. Hound heter han. Han har ”robotskägg” och röker en sorts transformercigarr. En cigarr som han vänder i munnen och skjuter med vid ett tillfälle. Han slängs också in i en byggnad och fastnar med rumpan i husväggen. Nämnde jag att han blir nersnorad också vid ett tillfälle? Det är han som är comic-relief. Det är antagligen det roligaste med hela filmen att han ska förställa comic-relief. Jag känner mest relief när han försvinner ur bild. Det är lite extra roligt med tanke på att jag läste en intervju med Michael Bay där han sa att filmen skulle bli tuffare samt att fjanterierna från tidigare filmer skulle bort.
  • Den så kallade ”magic hour” (precis innan det blir mörkt och himlen är sådär vackert orange/rödfärgad) är ju väldigt vackert att se på. Men någon borde förklara för Michael Bay att 90% av dygnet inte kan kan bestå av magic hours.
  • Jag brukar faktiskt kunna koppla av dumt beteende eller skurkar som skjuter extremt dåligt i hjärndöda actionfilmer. Men det finns en gräns. Som här när en attackhelikopter missar en lastbil, som inte kör alltför fort, på en helt öppen väg med inga distraktioner runtomkring. Upprepade gånger. De skjuter ett tiotal gånger några centimeter till höger eller till vänster om bilen. Vad sägs om att skjuta någonstans där i mitten? Särskilt med tanke på att lastbilen knappt svänger. Lite av samma syndrom som i tvåan där Shia och Megan mitt i en öken lyckas undgå att bli träffade av Transformers som springer eller flyger väldigt mycket snabbare och har feta missiler till sitt förfogande.
  • Det har minst sagt känts lite gubbsjukt hur kameran har slickat de unga kvinnliga huvudrollsinnehavarnas kroppar i tidigare delar. Nu har Michael Bay inte en lättklädd Megan Fox eller Victoria’s Secret-modellen Huntington-Whiteley till sitt förfogande längre. Istället är det stackars 19-åriga Nicola Peltz, i rollen som Wahlbergs dotter, som ständigt får återkommande inzoomningar på sin kropp. Hon måste varit runt 17-18 år när den här filmen spelades in också vilket gör det än mer avsmakligt. Gubbsjukt var bara förnamnet.
  • Hjärndöda actionfilmer som dessa passar bäst när de är runt 90 minuter långa. Men så lätt kommer man minsann inte undan. Transformers: Age of Extinction är 165 minuter lång. Etthundra. Sextio. Fem. Minuter. Inte långt från 3 timmar alltså. Att man kan berätta så lite på så lång tid är faktiskt ganska imponerande. Det är antagligen det mest imponerande med hela filmen faktiskt.
  • Okej, specialeffekterna är generellt sett välgjorda och påkostade men det är så tråkig design, främst på robotarna, och röriga strider att man ofta inte ser vem som slåss mot vem så inte ens specialeffekterna blir något att underhållas av.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till faktiskt men jag tror jag har gjort mig förstådd vid det här laget. Förresten så är namnen på ämnet Transformium och elitstyrkan Cemetery Wind väldigt töntiga. Och robotdinosaurier är inte coolt.

Det här är såklart en solkar femma. Och med fem menar jag filmens IQ-nivå om de hade kunnat mäta det på filmer. En av karaktärerna säger faktiskt i filmen: “The age of transformers is over…”. Om det ändå vore så väl.

Betyg: ★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Short term 12

År: 2013

Regi: Destin Daniel Cretton

Skådespelare: Brie Larson, John Gallagher Jr., Stephanie Beatriz, Rami Malek, Alex Calloway, Keith Stanfield, Kaitlyn Dever

short-term-12-poster

Den här filmen hade jag glädjen att få se redan på Göteborgs Filmfestival i januari i år. Nu har det hunnit gå nio månader och filmen har snart premiär.

Grace och pojkvännen Mason jobbar på korttidsboendet Short term 12 för utsatta barn och ungdomar. Grace, som själv bär på psykiskt påfrestande minnen från sin uppväxt, är den givna ledaren. Omtyckt av både personal och ungdomarna, kanske mycket på grund av att hon har lätt att relatera till deras problem.

En dag dyker Jayden upp, en ung tjej vars liv är ett pågående helvete, och plötsligt börjar minnen Grace gjort sitt bästa för att glömma, triggas igång. Hon hamnar i en kris och tvingas nu ta itu med saker som hon alltför länge har skjutit framför sig.

Short term 12 är en stark filmupplevelse. Stilen är autentisk, avskalad och osentimental. Dialogen mellan ungdomarna och de engagerade socialarbetarna som mestadels känns som familjemedlemmar träffar fullständigt rätt.
Destin Daniel Cretton har lyckats med något som måste vara väldigt svårt, att göra ett drama som engagerar och berör. Karaktärerna är mänskliga, de kommer aldrig i närheten av karikatyrstadiet som man ser i var och varannan film. De är lätta att tycka om. Särskilt imponeras jag av Brie Larsons skådespelarinsats. Hon lyckas på ett skickligt sätt förmedla Graces glöd, sårbarhet och smärta. Kärleken mellan Brie och Mason är oerhört fint skildrad, precis som vänskapen mellan socialarbetarna och de intagna ungdomarna. Man skrattar i ena stunden för att sedan fälla en tår. En film om vardagshjältar som träffar mitt i hjärtat.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Apornas planet: Uppgörelsen

Originaltitel: Dawn of the Planet of the Apes

År: 2014

Regi: Matt Reeves

Skådespelare: Andy Serkis, Jason Clarke, Gary Oldman, Keri Russell, Toby Kebbell, Kodi Smit-McPhee

dawn of the planet of the apes Poster 2014

Apornas planet: (r)Evolution som kom 2011 var en bättre-än-väntat-reboot av de ursprungliga Apornas planet-filmerna från 60- och 70-talet. Den var ganska underhållande och välgjord och gav mersmak inför dess oundvikliga uppföljare. Det absolut sämsta med den var den svenska titeln. Jag antar att hen som kom på den jättefyndiga titeln var samma person som döpte komedin Rat Race till Sk(r)attjakten för en massa år sedan (jag förstår inte hur svårt det där med titlar kan vara egentligen, t.o.m. Apornas planet: Banankriget hade varit bättre).

Nu är alltså uppföljaren här med den bara nämnvärt bättre (men å andra sidan totalt fantasilösa) svenska titeln Apornas planet: Uppgörelsen (Dawn of the Planet of the Apes). Den utspelar sig tio år efter händelserna i ettan och Caesar och hans primatpolare har numera skapat ett samhälle i skogen. De har inte sett människor på flera år och misstänker att det kanske inte finns några kvar efter virusets framfart. En dag dyker det dock oväntat upp en grupp människor och spänningarna stiger i båda lägren. Kommer de hitta ett fridfullt sätt att samexistera eller kommer det gå utför?

Det första som slår en när man ser filmen är hur fantastiska effekter det är. Aporna är både uttrycksfulla och känns levande. Den tekniska bedriften är desto större då mycket har filmats i verkliga miljöer. Vanligtvis då en massa datorgenererade varelser är i bild brukar det mesta filmas framför sk. greenscreen så hela bakgrunder kan läggas till i efterhand men här är alltså mycket filmat i riktiga skogar och andra miljöeer. Det är ett lyckat drag då det känns autentiskt på ett sätt som jag inte tror det hade gjort annars. Det är faktiskt såpass bra gjort att man snabbt glömmer av att det är specialeffekter (dvs. så det ska vara när de är riktigt lyckade). Tyvärr läggs det inte lika mycket krut på människorna i filmen. Skådisarna är sympatiska och är inte dåliga på något vis (Gary Oldman kör lite på autopilot) men man får aldrig lära känna dom riktigt, och därmed känner man inte med dom lika mycket. Jag tycker därför filmen är bäst i första halvan när den är som mest fokuserad på Caesar och apsamhället. Andy Serkis som spelar Caesar (som bl.a. spelat Gollum, King Kong och kapten Haddock tidigare) får återigen visa att han är kungen av motion-capture. Han spelar en digital roll men får ändå stå högst upp i rollistan, vilket jag tycker är roligt (vissa fnyser nämligen åt det och inte räknar motion-capture som riktigt skådespeleri, en attityd som håller på att ändras). Även Toby Kebbell i rollen som Koba imponerar.

När filmen mynnar ut i en mer klassisk actionfilm tappar den något, actionscenerna är visserligen väldigt snyggt gjorda även dom, men de inte lika underhållande att se på som de mer intima och stillsamma stunderna. Trots att jag egentligen gillar filmen och har en bra bioupplevelse kan jag dock inte riktigt bortse från att handlingen är ganska så förutsägbar. Jag blir därför inte så engagerad som jag hade velat och när filmens eftertexter rullar känns det inte som att situationen ändrats så mycket från hur det var när filmen startade. Jag hade velat bli mer överraskad. Det behöver verkligen inte vara en sådan briljant twist som den allra första Apornas planet från 1968, men iaf några fler händelser som skakade om mig mer hade verkligen inte skadat. Den är dock inte helt utan rörande och fina scener.

På det stora hela är det alltså en bra film ändå, det är en riktig biofilm som transporterar bort en till en annan värld i över två timmar. Den är tekniskt briljant och bättre än den förra filmen. Förutsägbarheten drar dock ned upplevelsen. Jag känner mig lite snål nu men den når inte hela vägen fram till en fyra i betyg, så det får bli en väldigt stark trea istället. Jag ser både fram emot samt är nyfiken på hur nästa del kommer att bli.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Lucy

År: 2014

Regi: Luc Besson

Skådespelare: Scarlett Johansson, Morgan Freeman, Choi Min-sik, Amr Waked, Julian Rhind-Tutt

lucy-scarlett-johansson-poster

Lucy är en amerikansk tjej som bor och studerar i Taipei i Taiwan. En dag blir hon knarkkurir för den koreanske maffiabossen Mr Jang. Lucy ska smuggla en ny, blå drog (tänk er Walter Whites hemkokade meth) till Europa. Men något går fel och Lucy råkar få i sig drogen vilket resulterar i att hon får superkrafter. Hon söker upp Professor Norman (Freeman) som forskar vad som kan hända om människan lyckas frigöra och kontrollera mer än tio procent av sin hjärna.

Att vi människor bara skulle använda oss av tio procent av vår hjärna är en populär myt. Och tydligen finns det pengar att tjäna på denna faktoid i filmbranschen. Limitless (2011) med Bradley Cooper i huvudrollen handlar om en man som blir superintelligent och högpresterande då han lyckas utnyttja hela hjärnkapaciteten. Och nu har alltså Luc Besson gjort sin version med en kvinnlig actionhjälte i huvudrollen och med dubbelt så mycket pang-pang.

I början av filmen får vi se bilder från savannen och det dras paralleller mellan djur och människa. Vad är det egentligen som skiljer djuren från människan, och vad skiljer urtidsmänniskan som levde för miljontals år sedan från hon som lever idag? I takt med att Lucy injiceras med mer droger så ökar hennes superkrafter.

Ok, detta är sci-fi. Men precis som i magplasket Transcendence så känns detta inte ens logiskt inom de givna ramarna. Är Lucy en dator eller är hon en superhjälte? Jag fattar inte. Ibland tror jag att Lucy är en komedi, för jag skrattar på ställen där jag inte tror att man ska skratta. Självdistans är något positivt och det är bra att det inte är gravallvarligt hela tiden.

Men det känns inte nytt, det känns redan gjort (Transcendence möter Matrix i en underlig blandning), och det känns inte spännande, bara efterhärmande. Scarlett Johansson är hela behållningen, men något riktigt motstånd får hon aldrig. Och vad det gäller Morgan Freeman så har jag svårt att uppskatta honom som skådespelare eftersom han är med i varenda amerikansk science fiction-actionfilm som någonsin produceras. Han känns lika nycastad som Mikael Persbrandt i en svensk Beck-film.

Se hellre: Léon (1994) och The Fifth Element (1997).

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Guardians of the Galaxy

År: 2014

Regi: James Gunn

Skådespelare: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Vin Diesel, Bradley Cooper, Lee Pace, Michael Rooker, Karen Gillan, Djimon Hounsou, John C. Reilly, Glenn CloseGuardiansoftheGalaxy

När Peter Quill (Pratt) är åtta år blir han kidnappad av utomjordingar. Han växer upp till en rymdsmugglare som gör inbrott till tonerna av åttiotalsklassiker medan han dansar över brottsplatsen med sin freestyle i handen. En dag tar han sig vatten över huvudet när han stjäl en eftertraktad glob. Globen har oanade krafter och eftertraktas av Ronan, en inte helt schyst snubbe som ägnar sig åt folkmord och vars största dröm är att förinta hela universum. Quill hamnar i trubbel men träffar snart på den galna tvättbjörnen Rocket, livvaktsträdet Groot, den mystiska Gamora och muskelberget Drax the Destroyer. Tillsammans bildar de ett team av superhjältar som får i uppdrag att rädda galaxen från utplåning.

Det sägs att Marvel gjorde lite av en chansning när de satsade på en superhjältefilm med okända karaktärer. Chansning eller inte, filmen har gått hem i stugorna och spelat in en hel del kosing. Jag brukar tycka mycket om superhjältefilmer (det finns dock undantag, Thor till exempel…) och Guardians of the Galaxy gjorde mig inte besviken. Inte för att den stack ut särskilt mycket. Den följer den vanliga superhjälte-dramaturgin och är i slutändan lite förutsägbar. Men tack vare humorn, självdistansen, de roliga karaktärerna OCH Björn Skifs “Hooked on a feeling” så tycker jag den är riktigt underhållande. Den är varken särskilt rå eller särskilt gullig. Röstskådespelarna Bradley Cooper och Vin Diesel som spelar Rocket och Groot gör bra ifrån sig, den sistnämnde imponerar med tanke på vad han lyckas göra med Groot som upprepar samma replik filmen igenom…

En färgklick på Marvels superhjältehimmel alltså. Jag längtar efter att få se mer av Peter Quill och gänget!

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Turist

År: 2014

Regi: Ruben Östlundaffisch_turist

Skådespelare: Johannes Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Clara Wettergren, Vincent Wettergren, Kristofer Hivju, Brady Corbet, Fanni Metelius

Jag såg aldrig färdigt Gitarrmongot (2004), Ruben Östlunds debut som långfilmsregissör. Faktum är att jag inte orkade. Vid det tillfället (kanske borde jag se den igen och göra en ny bedömning) tyckte jag den var alldeles för underlig, på ett inte alltför positivt sätt.

De ofrivilliga (2008) och Play (2011) tyckte jag däremot om. Östlunds filmer har en väldigt säregen stil både vad det gäller hur de är filmade och skådespeleriet som ofta känns autentiskt på gränsen till dokumentärt. Med sin senaste film så visar Östlund att han är en av de intressantaste svenska regissörerna. Filmen fick stående ovationer i Cannes och har rosats av kritikerna i Sverige.

Turist handlar om en svensk familj ur medelklassen som är på semester i de franska alperna. De är här för att “Tomas jobbar så jävla mycket” som frun Ebba uttrycker det. Tillsammans med barnen Vera och Harry ser de fram emot några dagars perfekt skidåkning. Men när det plötsligt dyker upp en lavin sätts hela familjen i gungning.

Precis som i sina tidigare filmer vill Östlund utforska det mänskliga psyket. I De ofrivilliga handlade det om hur vi fungerar i grupp. I Play beskrevs det psykologiska spel som förövare använt sig av när de rånat sina offer (filmen bygger på sanna händelser). I Turist är det hur människor beter sig i krissituationer som är i fokus, och de skuldkänslor katastroföverlevande personer kan drabbas av. Det handlar också mycket om manlig självkänsla och vilken syn män har på sig själva.

Trots sitt i grunden allvarliga ämne innehåller filmen mycket humor. Roligast är Mats (Kristofer Hivju) som vi är vana att se i Game of Thrones. Han har flera riktigt roliga scener. Skådespeleriet är för övrigt mycket bra. Lisa Loven Kongsli är perfekt i rollen som Ebba. Filmen berör också som hastigast den heteronormativa kärnfamiljen, under ett samtal mellan Ebba och hennes väninna där den sistnämnda lever i ett öppet förhållande. Överhuvudtaget sätter filmen igång flera diskussioner, den väcker känslor och funderingar. Igenkänningsfaktorn är mycket hög och Östlund har prickat fullständigt rätt.

Det blir en mycket stark fyra.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Blå är den varmaste färgen

Originaltitel: La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2

År: 2013

Regi: Abdellatif Kechiche

Skådespelare: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Salim Kechiouche, Aurélien Recoing, Catherine Salée, Benjamin Siksou, Mona Walravens, Alma Jodorowsky

blue-is-the-warmest-color-poster

Adèle (Adèle Exarchopoulos) är en ung kvinna som går i gymnasiet. Hennes liv känns vardagligt och trots en spirande romans med en populär kille i skolan är det något som inte känns riktigt rätt. Men så en dag möter hon den blåhåriga Emma (Léa Seydoux) och hennes liv vänds upp och ned av de starka känslor som uppstår.

Blå är den varmaste färgen vann guldpalmen i Cannes förra året. Anmärkningsvärt nog var det inte bara regissören Abdellatif Kechiche som fick motta priset, för första gången fick även de två skådespelerskorna i huvudrollerna dela priset med honom. Det är lätt att förstå varför då deras modiga och rent ut sagt fantastiska rolltolkningar ger filmen dess kraft. Det känns oerhört äkta och jag kommer på mig själv att både le ofta och hoppas innerligt på att de ska få ihop det, jag gläds med dom när de har det bra ihop. Kemin de utstrålar tillsammans skulle antagligen de flesta regissörer till romantiska komedier kunnat döda för att få med en bråkdel av i sina filmer. På samma sätt svider det till i hjärtat när de åker på motgångar och det går mindre bra för dom. Ska deras kärlek övervinna allt eller inte? I tre timmar får du följa deras liv men trots den långa speltiden finns det knappt en död eller långtråkig stund. All heder åt årets Oscarvinnare Cate Blanchett som vann bästa kvinnliga huvudroll för Blue Jasmine men Exarchopoulos och Seydoux är så väldigt mycket bättre i den här filmen. Att de inte ens blev nominerade är inte annat än skandal.

Hela filmen genomsyras av en realism och äkthet som känns väldigt uppfriskande. Undertecknad är ett stort fan av diskbänksrealism så jag rent ut sagt älskar det. Tyvärr har mycket av snacket handlat om de explicita och långa sexscenerna i filmen, personligen tycker jag att det är tråkigt att de fokuserat på en sådan bisak. På det stora hela tycker jag att de passar in och är i linje med den äkthet filmen vill förmedla. Men jag tror iofs också att realismen och laddningen i scenerna hade varit intakt även om de kortats ned något.

Blå är den varmaste färgen är verkligen ingen film man glömmer av i första taget, den blir snarare bättre med tiden. Den innehåller många starka och minnesvärda scener som bränner sig fast i medvetandet. Det är nästan lite tråkigt att oreserverat hylla en film så här och det känns som att jag försöker leta efter brister där det egentligen inte finns några. Detta är helt enkelt en riktig fullträff som alla borde se. Det kan inte bli annat än toppbetyg.

 

Betyg: ★★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Edge of Tomorrow

År: 2014

Regi:  Doug Liman

Skådespelare: Tom Cruise, Emily Blunt, Brendan Gleeson, Bill Paxton, Jonas Armstrong, Tony Way, Dragomir Mrsic, Charlotte Riley

Jorden har invaderats av utomjordingar och mänskligheten står inför sin egen utplåning. Hela världens militära resurser har samlats i ett försök att besegra fienden. Major William Cage (Cruise) är officer i den amerikanska armén men har aldrig deltagit i en strid. När han så plötsligt hamnar mitt i det brinnande kriget påbörjas ett osannolikt händelseförlopp där han får en unik möjlighet att påverka krigets utgång.

Edge of Tomorrow är sommarens stora blockbuster och faktum är att den levererar på ett mycket övertygande sätt. Filmen är baserad på lightnovellen All You Need is Kill av Hiroshi Sakurazaka (ett mellanting mellan roman, bilderbok och seriealbum).

Filmens starkaste kort är Rita, vars smeknamn är The Full Metal Bitch (Emily Blunt). Hon är verkligen stenhård, helt i klass med Ellen Ripley från Alien-filmerna. Enligt mig är det Rita som förtjänar den bärande rollen. Tom Cruise gör det han brukar, varken mer eller mindre, varken bra eller dåligt. Tack vare att det finns lite humor insprängd i handlingen lyfter filmen ett snäpp.

Intrigens många klurigheter gör den mindre förutsägbar än actionfilmer generellt vilket är ett stort plus. På det stora hela är detta en mycket underhållande filmupplevelse med snygga effekter. Sannolikt en av sommarens bättre actionfilmer.

Lite kuriosa, en av soldaterna spelas av Dragomir Mrsic från Snabba Cash.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Tracks

År: 2013

Regi: John Curran

Skådespelare: Mia Wasikowska, Adam Driver, Emma Booth, Robert Coleby, Rainer Bock

1977 gav sig Robyn Davidsson ut på en 275 mil lång vandring genom den australienska öknen med fyra kameler och en hund. För att ha råd erbjöd hon sig att skriva en artikel för National Geographic och äventyret resulterade senare i boken På kamelrygg genom öknen. Detta har John Curran nu filmatiserat med den begåvade Mia Wasikowska i huvudrollen.

Robyn åker till Alice Springs för att förbereda sig. Hon träffar en butter parkägare som erbjuder henne lärlingsplats så att hon ska lära sig handskas med kameler. Några år senare är Robyn redo att ge sig av mot indiska oceanen som är hennes slutmål. Den kufiske fotografen Rick Smolan (Driver) har fått i uppdrag att plåta henne för tidskriften. Något som inte uppskattas särskilt mycket av Robyn, som helst vill vara för sig själv under den nio månader långa expeditionen.

Robyn förklarar i inledningen att hon alltid fascinerats av öknen och lockats av den. Här får vi studera den australienska öknen på nära håll, det är vackert och fascinerande men också farligt, ja rent utav dödligt. I början av Robyns färd blir jag dock lite förvånad över hur ofta den “avbryts” av att fotografen Rick dyker upp. Som tittare hinner man inte komma in i själva lunken det innebär att följa Robyns expedition. Men i andra halvan blir tempot jämnare fördelat och vi får se längre sekvenser av Robyns ökenvandring. Vi får också se återblickar till händelser ur barndomen som varit avgörande för hennes utveckling.

Robyn möter människor ur ursprungsbefolkningen på sin färd och vid ett tillfälle erbjuder sig en aboriginäldste att eskortera henne genom ett välsignat område där kvinnor inte är tillåtna att vistas på egen hand. Detta avsnitt bjuder både på ömhet och humor.

Robyn är en självständig och ibland osällskaplig ensamvarg. Men det betyder inte att hon är asocial. I kontakten med ursprungsbefolkningen är hon både ödmjuk, vänlig och nyfiken. Men till skillnad från Rick som låter munnen gå om diverse meningslösa saker så uppskattar hon tystnaden och ensamheten. 

Filmens lugna tempo till trots så sjunker aldrig intresset att följa Robyn Davidsson på hennes resa. Jag lärde mig att tycka om Adam Driver i serien Girls och jag tycker han passar väldigt bra som fotografen Rick. Samspelet mellan honom och Robyn Davidsson är bra. Och Mia Wasikowskas visar att hon är en skådespelare att räkna med.

En fin, behaglig och väldigt sevärd film som inte är särskilt dramatisk. Ett plus om du gillar öknar. Är du ute efter action så är detta ingenting för dig.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

 

Recension – Transcendence

År: 2014

Regi:  Wally Pfister

Skådespelare: Johnny Depp, Rebecca Hall, Paul Bettany, Cillian Murphy, Kate Mara, Morgan Freeman

Paret Evelyn och Will Craster (Hall och Depp) är två framstående forskare inom området artificiell intelligens. Deras mål är att skapa en bättre värld där datorer hjälper till att utveckla mänskliga förmågor. Särskilt Evenlyn drivs av en vilja att rädda jorden från miljöförstöring och krig. Detta genom att ladda ner en mänsklig hjärna/ett medvetande till en dator. Låter det trovärdigt? Nja.

Konflikten presenteras tidigt. Snart förstår vi att en antiteknisk organisation med våld som främsta medel är paret Craster på spåren. En liga ledd av Bree (Kate Mara) planerar att mörda Will eftersom de fruktar det vetenskapliga genombrott Crasters närmar sig. Men Will och Evenlyn har kommit en bra bit på väg och deras stora projekt kan snart sjösättas. Så vem blir det som drar det längsta strået: En slipad terrororganisation eller en superdator av gigantiska mått som hade gjort Bill Gates avundsjuk?

Jag var till en början glad att se Johnny Depp i en lite annorlunda roll. Det var några år sedan Edward Scissorhands (1990), Gilbert Grape (1993), Sleepy Hollow (1999) och Finding Neverland (2004). De senaste åren har det blivit många udda figurer som Jack Sparrow, Hattmakaren i Alice i Underlandet (2010) och Willy Wonka, vilket Depp visserligen gjort med bravur. När jag sett Transcendence känner jag dock att entusiasmen övergått i besvikelse. Detta är en väldigt underlig och spretig film. Faktum är att det är lite kalkonvarning.

För det första så saknas det trovärdighet, inte ens inom science fiction-genren känns händelseförloppet rimligt som det framställs i filmen. Handlingen känns krystad, obegriplig och fånig, trots att filmen i början känns helt ok. I slutet spårar filmen ur helt och superdatorn får ologiska krafter. Slutet är löjligt och totalt…obegripligt.

På det stora hela är detta ett slöseri med bra skådisar då manuset är spretigt och urvattnat, intrigen krystad och karaktärerna platta och ointressanta. Nej Johnny, du kan bättre än så här.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB