Recension – Snömannen

År: 2017

Regissör: Tomas Alfredsson

Skådespelare: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson, Ronan Vibert, J.K. Simmons, Val Kilmer, David Dencik, Toby Jones, Chloë Sevignysnow man

Snömannen har en skådespelarlista som skulle göra många regissörer gröna av avund.
Efter sina två senaste succéer, Låt den rätte komma in och Tinker Tailor Soldier Spy, kan det inte varit svårt för Tomas Alfredsson att locka karaktärsskådisar till sin film.

Men Alfredssons tolkning av Jo Nesbøs deckare är tyvärr en dikeskörning rakt in i en snödriva.

Fassbender, Ferguson, Gainbourg och resten av skådespelareliten har gjort det bästa utifrån ett svagt manus. Dialogen är många gånger styltig och de logiska luckorna många.
Hur kommer mördaren till exempel undan med att göra en snögubbe vid varje mordplats, utan att någon märker något?
Hur lyckas hen med att iscensätta så många snarlika självmord?

Fassbender gör sin akoholiserade kommissarie Harry Hole trovärdig, även om vi har sett denna poliskliché ungefär hundra gånger tidigare.

Ändå flyter det inte. Samspelet känns ofta styltigt. Den olycksbådande musiken i kombination med närbilder på snögubbar känns inte rätt.  Filmens rytm känns i otakt, konstiga klipp, man får intrycket av att det saknas scener. Något som bekräftas av Alfredsson, som vittnar om en för kort inspelningsperiod i Norge. Och det är klart, saknas det bitar när man ska berätta en historia så blir det inte bra…

Trots att det är en ruskig kvinnohatare och mördare i farten som styckar sina offer kommer jag på mig själv med att gäspa halvvägs in i filmen! Det finns inget fokus. Något som hade kunnat vara en riktigt spännande deckare visar sig vara totalt osammanhängande och tråkig.

Intrigen kanske fungerar bättre i boken än i filmen. Det är klart inte allt behöver vara hundra procent trovärdigt i deckare, men jag kan inte hjälpa att det känns konstigt med en mördare som triggas igång av snö. Att hen skulle lämna en snögubbe på varje mordplats eller kasta snöbollar efter sina offer… Jag antar att syftet med närbilderna på snögubbar var att ge tittaren kalla kårar. Det fungerade inte för mig. Jag må vara lättskrämd, men snögubbar biter tydligen inte.

Lite kuriosa.
I en scen vickar mördaren på höfterna till låten Popcorn i Holes lägenhet. Whaat?
En annan rolig detalj är att Val Kilmer har en ansiktsmask och är dåligt dubbad. Detta berodde på muncancer och är tragiskt i sig. Men hade de inte kunnat fixa en bättre dubbning?

Nej, Alfredsson. Du kan bättre.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

 

Advertisements

Recension – Amatörer

År: 2018

Regissör: Gabriela Pichler

Skådespelare: Zahraa AldoujailiYara AliadoAmatörer_amateurstterFredrik Dahl

Ulricehamn har länge varit känt som inspelningsplats för Colin Nutleys Änglagård.
Nu har en annan glesbygdskommun i Sjuhärad blivit satt på filmkartan, nämligen Svenljunga.
Fredrik Dahl, Kommuntjänsteman vid Svenljunga kommun, spelar dessutom huvudrollen.

Gabriela Pichler, som kallats den nya Bo Widerberg, slog igenom 2012 med Äta Sova Dö.
Nermina Lukac, som spelade huvudrollen, hittade Pichler på en fritidsgård. Lukac var helt grön som skådespelare men förärades ändå med en Guldbagge för insatsen.

Och just så jobbar Pichler när hon spelar in sina filmer. Hon använder sig av amatörer i rollerna, vilket ger en närmast dokumentär känsla. Människorna man får följa är verkligen av “kött och blod”, du får en inblick i deras verklighet och du känner lite extra för dem.

Precis så är det i Amatörer, som handlar om den fiktiva kommunen Lafors, som behöver “sälja in sig”. Ett tyskt lågprisföretag överväger att etablera sig på orten, det är bara en konkurrent som står i vägen, och det är Alingsås.

Eftersom kulturbudgeten är slut frågar kommunledningen ortens skolungdomar om de kan bidra med filmer. Snart anlitas också en tungviktare inom kommunfilmsgenren, som är tillsammans med en av lärarna på skolan.

Amatörer är en film med ovanligt stort hjärta, båda till glesbygdskommunen och människorna som bor där. Gabriela har ett socialt patos och drar sig inte för att ta sig an problem som människor på landsbygden upplever. De framställs aldrig som karikatyrer som man skrattar åt. Man får många goda skratt samtidigt som det emellanåt blir sorgligt.

Manuset har Pichler skrivit tillsammans med Jonas Hassen Khemiri, författaren och dramatikern. Och med tanke på resultatet hoppas jag på fler samarbeten dem emellan framöver.

Fredrik Dahl gör en imponerande debut som den entusiastiske kommuntjänstemannen Musse.

Det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Lady Bird

År: 2017lady bird

Regissör: Greta Gerwig

Skådespelare: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Lucas Hedges, Timothée Chalamet, Beanie Feldstein, Lois Smith

Jag fastnade för Greta Gerwig i Noah Baumbachs film Greenberg där hon spelade mot till exempel Ben Stiller och Jennifer Jason Leigh. Greenberg var långtifrån Baumbachs högform i The Squid and the Whale. Men Gerwig hade något speciellt, hennes närvaro lyfte den annars ganska slätstrukna filmen.

Hon skrev manus tillsammans med Baumbach till Frances Ha, där hon spelade huvudrollen och nominerades till en Golden Globe.

Som skådespelare har Gerwig ett eget uttryck. Charm, mänsklighet och humor blir tillsammans en väldigt lyckad mix. Men nog om hennes skådespelarskills, i den här filmen är hon ju faktiskt regissör.

Huvudrollen i hennes debutfilm Lady Bird spelas av irländska Saoirse Ronan med amerikansk accent (inget som man tänker på).

Lady Bird heter egentligen Christine. Som en demonstration mot sina föräldrar har hon valt att ta kalla sig något annat än sitt tilltalsnamn.
Lady Bird går sista året i High school i Sacramento, Kalifornien. Hon avskyr Sacramento och vill inget hellre än att komma in på ett fint universitet på östkusten som Harvard eller Yale. De vuxna i hennes närhet är inte särskilt uppmuntrande. De är alla överens om att hennes betyg är för dåliga.
Hon går i en katolsk skola där de ägnar sig mycket åt musikalrepetitioner.

Lady Birds mamma Marion (Laurie Metcalf) jobbar dubbla pass på ett mentalsjukhus för att få ihop till brödfödan. Sedan pappa Larry (Tracy Letts) blev arbetslös har det blivit tajtare ekonomiskt och Lady Bird får ofta höra att hon är otacksam.
Metcalf och Letts är båda mycket bra i föräldrarollerna. Replikerna är trovärdiga, underfundiga och ofta väldigt roliga.

Saoirse Ronan lyser som vanligt klart i sin roll. Det mesta hon går igenom känns bekant i en coming of age-film: att bli kär (inte sällan i en douche bag), att svika sin kompis för det “coolare” gänget, att hitta sig själv, att följa sina drömmar, trotsa sina föräldrar och så vidare.

Gerwig skildrar det med en egen röst, hon har hämtat en del ur sina egna erfarenheter, och det blir så mycket bättre, gripande och framför allt roligare!
Skildringen av mamma-dotter-relationen är mycket fin att se och träffar rakt in i hjärterötterna.
Dessutom avviker Gerwig från tvåsamhetsnormen, vilket är mycket befriande (och tyvärr ganska så ovanligt).

Detta kan mycket väl vara en blivande klassiker bland coming of age-filmerna.
Filmen har premiär den 9:e mars i Sverige.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Star Wars: Episode VIII: The Last Jedi

År: 2017star-wars-last-jedi-poster

Regissör: Rian Johnson

Skådespelare: Daisy Ridley, Mark Hamill, Carrie Fisher, Adam Driver, John Boyega, Andy Serkis, Lupita Nyong’o, Oscar Isaac, Domhnall Gleeson, Gwendoline Christie

Rey och Chewbacca har hittat Luke Skywalker på en ö ute i havet. Samtidigt försöker prinsessan Leia fly med Motståndsrörelsen från General  Hux och hans fiendestyrkor.
Kylo Ren har gjort Supreme Leader Snoke besviken och tvingas nu bevisa sin lojalitet.
Mörkret är stort och Motståndsrörelsen kämpar hela tiden i motvind. Som tittade blir man påmind om att Star Wars är en mörk rymdsaga, samtidigt som den är ett familjeäventyr.

Relationen mellan Kylo Ren och Rey är spännande och oförutsägbar att följa.

Jag blev Star Wars-intresserad först för några år sedan, lagom till att franchisen fick en vitamininjektion i form av Star Wars: The Force Awakens 2015.
Star Wars är lätt att tycka om. Den senaste filmen har dock delat fansen i olika läger, beroende på vissa händelser som jag inte kan avslöja.

Själv tycker jag att The Last Jedi är underhållande och snyggt gjord. Den är lite mer oförutsägbar än tidigare, dock så blir jag knappast blown away. Ibland känns det som att vissa skeenden går lite väl fort. Ett högt tempo i den här genren är givetvis att föredra, men det behöver inte hända saker precis hela tiden.

Det är gulligt och roligt med alla rymddjur. Min personliga favorit i den här filmen är porgen. För mig som älskar djur, verkliga såväl som påhittade, fungerar det utmärkt som comic relief. porg

Laura Dern gör en stark birollsinsats som Vice Admiral Holdo.
Den klarast lysande stjärnan på Star Wars-himlen är enligt mig prinsessan Leia, Carrie Fisher, som tragiskt nog gick bort efter inspelningen förra året.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – The Killing of a Sacred Deer

the killing.JPGÅr: 2017

Regi: 
Yorgos Lanthimos

Skådespelare: Nicole Kidman, Colin Farrell, Barry Keoghan, Raffey Cassidy, Sunny Suljic, Alicia Silverstone

Steven  är framgångsrik hjärtkirurg. Han lever ett välordnat liv tillsammans med sin fru Anna och barnen Sam och Bob. Men något stör idyllen.
Steven spenderar mycket tid med den tonårige pojken Martin. De äter, promenerar och Steven ger Martin presenter med jämna mellanrum. Snart dyker Martin upp på Stevens arbetsplats. Vi anar att allting inte står rätt till. Vad är det för relation de har? Och i vilken riktning håller den på att utvecklas?

Jag har gillat den grekiske regissören Yorgos Lanthimos sedan jag såg hans film Dogtooth. Denna minst sagt absurda film handlar om tre unga vuxna som isoleras i sitt hem från världen utanför. Filmen lyckas med att vara både skrämmande och rolig.
2015 kom Lobster, där singlar som inte lyckas hitta en partner förvandlas till valfritt djur. Ytterligare en mycket originell, rolig och absurd historia signerad Lanthimos.

The Killing of a Sacred Deer drar sig mer åt skräckhållet, men det absurda inslaget finns kvar.
Karaktärerna tycks vara avstängda, som att de inte har någon kontakt med sina känslor. Det är kylslaget. Familjerelationen är stabil men sval. Kärleksscenerna är inte av det romantiska slaget (ni kommer förstå vad jag menar)…
Dialogerna är udda, ibland snudd på komiska. Det talas om kroppshår i en scen, i en annan om dotterns menstruation.

Andra halvan av filmen blir en kamp mot klockan. Utan att avslöja för mycket av handlingen, kan jag berätta att det har något med Steven och Martins relation att göra. Filmen övergår i skräck och psykisk terror. Vissa scener för tankarna till Stanley Kubricks The Shining, om man ser till hur ljudet används.

Barry Keoghan är ruggigt bra i rollen som Martin. Hans blick känns så kall och slipprig att jag får kalla kårar.

Historien bygger tydligen på den grekiska tragedin om Agamemnon.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Baby Driver

baby driverÅr: 2017

Regi:
Edgar Wright

Skådespelare: Ansel Elgort, Jon HammEiza González, Lily James, Kevin Spacey, Jon Bernthal

En stöt som ger mycket cash. Vad kan gå fel?
Det finns många filmer som bygger på det temat. I Baby Driver finns det dock ingredienser som gör den mer underhållande än andra filmer som innehåller biljakter och bankrån.

Baby (Ansel Elgort) är en tystlåten kille som alltid bär hörlurar. Musiken hjälper honom att döva sin tinnitus.
Baby jobbar under Doc (Kevin Spacey) som planerar stöldkupper. Varje kupp kräver en ny uppsättning skurkar. Eftersom Baby ligger lågt, knappt säger ett ord och samtidigt lyssnar på musik blir han sällan uppskattad i gruppen. Något hans medbrottslingar inte kan klaga på är däremot hans bilkörning. Baby kör flyktbilen. Med lika lyckat resultat varje gång. Och rutten är alltid ackompanjerad av hans favoritlåtar. Det är tack vare dem han kan koncentrera sig på körningen.

Ansel Elgort är ett fynd i huvudrollen. Ödmjuk, snäll och tystlåten är han en lite av en antihjälte. Bilolyckan är ett trauma som fortfarande gör sig påmind hos honom.
I rollen som hans flickvän Debora ser vi Lily James, känd från tv-serien Downton Abbey och Cinderella.

Som jag redan nämnt är det musiken som är den viktigaste ingrediensen. Biljakterna och actionscenerna är synkroniserade med låtarna, vilket ger ett väldigt lyckat resultat.
Ett exempel på detta är när Babys favoritlåt Brighton Rock av Queen kulminerar i finalen.
Wright visar hur begåvat han kan kombinera actionscener och musik.

Jon Hamm (känd från Mad Men),  Eiza González, Jamie Foxx och Kevin Spacey gör färgstarka biroller.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Call me by your name

År: 2017

Regi: Luca Guadagnino

Skådespelare: Armie HammerTimothée Chalamet, Amira Casar, Michael Stuhlbarg, Esther Garrel

Filmer som handlar om kärlek. Det har jag sett oändligt många gånger förut.

Sedan i söndags kan jag konstatera att Call me by your name är den bästa film jag har sett som handlar om kärlek. Detta i hård konkurrens med Blå är den varmaste färgen.call

Bitterljuv är ett ord som beskriver min känsla inför den här filmen som höll mig fängslad under två timmar.
Historien handlar om förälskelsen mellan sjuttonårige Elio och hans föräldrars sommargäst på den italienska rivieran 1983.

Amerikanen Oliver (Armie Hammer) är kaxig, lättsam, charmig och maskulin.
Elio uppfattar till en början Oliver som nonchalant, delvis på grund av hans överanvändning av hälsningsfrasen “later”.

Elio (Timothée Chalamet) kommer från en sällsynt begåvad familj som talar flera språk och intresserar sig för konst, musik och litteratur. För att fördriva tiden brukar han gå ut och dansa, transkribera musik eller bada.

Det känns fattigt att försöka beskriva hur bra den här filmen är. Anledningen till att jag tycker så mycket om den är att den griper tag i mig. Karaktärerna är trovärdiga och jag tycker om dem. De är mänskliga och upplever något som vi alla kan relatera till.

Alla kommer vi ihåg den första, ljuva kärleken som innan man vet ordet av kan krossa en.
Med ansiktsuttryck och små, subtila gester gör särskilt  Timothée Chamalet en fantastisk rolltolkning. Det kan på ytan se ut som en lågmäld film, där dramat till störst del utspelar sig på insidan. Men det räcker att känna och iaktta Elio och Oliver för att svepas med.

Varje bildruta är godis. Sommar i Italien, korta shorts, en cigarett i mungipan, aprikoser, åttiotalsmusik och knastrande grusvägar. Det kan låta som en reklamfilm för den italienska landsbygden, men fungerar som en perfekt kuliss för ett livsomvälvande möte.

Kemin mellan Hammer och Chalamet är fulländad och jag kommer på mig själv med att vara spänd inför hur det ska gå.
Inte en replik klingar falskt. När slutscenen ebbar ut är jag i ett känslomässigt rus som stannar kvar i flera timmar. En bitterljuv känsla.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB