Recension – Ted – För kärlekens skull

År: 2018

Regissör: Hannes Holmted-poster

Skådespelare: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Jonas Karlsson, Maria Kulle, Johan Hedenberg, Hanna Alström, Happy Jankell

Som vi har längtat efter filmen som är baserad på Ted Gärdestads liv. Teds musik och hans äldre bror Kenneths texter resulterade i en nationell låtskatt som träffade rakt in i de svenska hjärterötterna.

Hannes Holms film börjar i föräldrahemmet i Sollentuna, där Ted och Kenneth spelar in egna låtar i pojkrummet, parallellt med att Ted spelar tennis. Han har dock huvudet i det blå, vilket märks i SM-finalen där han förlorar mot kompisen Björn Borg, på grund av att en låt poppar upp i huvudet (en aning förenklat, kan man tycka).

Ibland undrar man om du har en högtalare i ditt huvud”, säger pappan som gärna vill att sönerna ska bli framgångsrika.
När så bröderna “signas” av den kände producenten Sikkan Andersson, tvingas Ted att välja mellan musiken och tennisen.
Sikkan vill dumpa Kenneth till förmån för en annan låtskrivare. Ted vägrar dock att arbeta med någon annan än sin bror, eftersom Kenneth är den enda som till fullo förstår honom.

Och det är brödrakärleken som övertygar mest i filmen om Ted Gärdestad.
Peter Viitanen gör ett mycket fint porträtt av brodern Kenneth, som alltid finns där, stöttande och förstående.
Under filmens första del dyker en handfull svenska celebriteter upp, som Björn, Benny, Agneta och Anni-Frid, Stikkan Andersson och Povel Ramel.
Lotta Ramel spelar mamma till sig själv och Niklas Strömstedt spelar sin pappa, publicisten Bo Strömstedt.

Kostym är, som den brukar vara i svenska filmer, bra.
Vad det gäller karaktärerna så tillåter Hannes Holm oss tyvärr inte komma tillräckligt nära. Jag blir inte så berörd som jag hade kunnat bli. Den första delen av filmen är också den klart starkaste. Det är en njutning att få följa brödernas väg fram till genombrottet, och se hur den busige, lite oskuldsfulle Ted blir flickidol.
Adam Pålsson är bra i huvudrollen. Han förkroppsligar det som Ted Gärdestad så ofta förknippades med, ungdom, kärlek och oskuldsfullhet.

Den senare delen av filmen känns dock osammanhängande och det ges ingen närmare bakgrund till Teds schizofreni. Det kanske hade varit en bra idé att lämna sjukdomsbiten och fokusera på tiden innan. Att lämna det öppet med någon antydan om sjukdomen som till sist tog Teds liv.
Att skildra schizofrenin på ett trovärdigt, gripande sätt lyckas filmen inte med.

Jonas Karlsson är rolig i rollen som Stikkan Andersson och Happy Jankell färgstark som Teds första kärlek Lotta Ramel.

Jag hoppas och tror att filmen bidrar till att Ted och Kenneths musik blir upptäckt av nya generationer.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

Recension – Snömannen

År: 2017

Regissör: Tomas Alfredsson

Skådespelare: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson, Ronan Vibert, J.K. Simmons, Val Kilmer, David Dencik, Toby Jones, Chloë Sevignysnow man

Snömannen har en skådespelarlista som skulle göra många regissörer gröna av avund.
Efter sina två senaste succéer, Låt den rätte komma in och Tinker Tailor Soldier Spy, kan det inte varit svårt för Tomas Alfredsson att locka karaktärsskådisar till sin film.

Men Alfredssons tolkning av Jo Nesbøs deckare är tyvärr en dikeskörning rakt in i en snödriva.

Fassbender, Ferguson, Gainbourg och resten av skådespelareliten har gjort det bästa utifrån ett svagt manus. Dialogen är många gånger styltig och de logiska luckorna många.
Hur kommer mördaren till exempel undan med att göra en snögubbe vid varje mordplats, utan att någon märker något?
Hur lyckas hen med att iscensätta så många snarlika självmord?

Fassbender gör sin akoholiserade kommissarie Harry Hole trovärdig, även om vi har sett denna poliskliché ungefär hundra gånger tidigare.

Ändå flyter det inte. Samspelet känns ofta styltigt. Den olycksbådande musiken i kombination med närbilder på snögubbar känns inte rätt.  Filmens rytm känns i otakt, konstiga klipp, man får intrycket av att det saknas scener. Något som bekräftas av Alfredsson, som vittnar om en för kort inspelningsperiod i Norge. Och det är klart, saknas det bitar när man ska berätta en historia så blir det inte bra…

Trots att det är en ruskig kvinnohatare och mördare i farten som styckar sina offer kommer jag på mig själv med att gäspa halvvägs in i filmen! Det finns inget fokus. Något som hade kunnat vara en riktigt spännande deckare visar sig vara totalt osammanhängande och tråkig.

Intrigen kanske fungerar bättre i boken än i filmen. Det är klart inte allt behöver vara hundra procent trovärdigt i deckare, men jag kan inte hjälpa att det känns konstigt med en mördare som triggas igång av snö. Att hen skulle lämna en snögubbe på varje mordplats eller kasta snöbollar efter sina offer… Jag antar att syftet med närbilderna på snögubbar var att ge tittaren kalla kårar. Det fungerade inte för mig. Jag må vara lättskrämd, men snögubbar biter tydligen inte.

Lite kuriosa.
I en scen vickar mördaren på höfterna till låten Popcorn i Holes lägenhet. Whaat?
En annan rolig detalj är att Val Kilmer har en ansiktsmask och är dåligt dubbad. Detta berodde på muncancer och är tragiskt i sig. Men hade de inte kunnat fixa en bättre dubbning?

Nej, Alfredsson. Du kan bättre.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

 

Recension – Amatörer

År: 2018

Regissör: Gabriela Pichler

Skådespelare: Zahraa AldoujailiYara AliadoAmatörer_amateurstterFredrik Dahl

Ulricehamn har länge varit känt som inspelningsplats för Colin Nutleys Änglagård.
Nu har en annan glesbygdskommun i Sjuhärad blivit satt på filmkartan, nämligen Svenljunga.
Fredrik Dahl, Kommuntjänsteman vid Svenljunga kommun, spelar dessutom huvudrollen.

Gabriela Pichler, som kallats den nya Bo Widerberg, slog igenom 2012 med Äta Sova Dö.
Nermina Lukac, som spelade huvudrollen, hittade Pichler på en fritidsgård. Lukac var helt grön som skådespelare men förärades ändå med en Guldbagge för insatsen.

Och just så jobbar Pichler när hon spelar in sina filmer. Hon använder sig av amatörer i rollerna, vilket ger en närmast dokumentär känsla. Människorna man får följa är verkligen av “kött och blod”, du får en inblick i deras verklighet och du känner lite extra för dem.

Precis så är det i Amatörer, som handlar om den fiktiva kommunen Lafors, som behöver “sälja in sig”. Ett tyskt lågprisföretag överväger att etablera sig på orten, det är bara en konkurrent som står i vägen, och det är Alingsås.

Eftersom kulturbudgeten är slut frågar kommunledningen ortens skolungdomar om de kan bidra med filmer. Snart anlitas också en tungviktare inom kommunfilmsgenren, som är tillsammans med en av lärarna på skolan.

Amatörer är en film med ovanligt stort hjärta, båda till glesbygdskommunen och människorna som bor där. Gabriela har ett socialt patos och drar sig inte för att ta sig an problem som människor på landsbygden upplever. De framställs aldrig som karikatyrer som man skrattar åt. Man får många goda skratt samtidigt som det emellanåt blir sorgligt.

Manuset har Pichler skrivit tillsammans med Jonas Hassen Khemiri, författaren och dramatikern. Och med tanke på resultatet hoppas jag på fler samarbeten dem emellan framöver.

Fredrik Dahl gör en imponerande debut som den entusiastiske kommuntjänstemannen Musse.

Det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB