År: 2017

Regissör: Greta Gerwig

Skådespelare: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Lucas Hedges, Timothée Chalamet, Beanie Feldstein, Lois Smith

Jag fastnade för Greta Gerwig i Noah Baumbachs film Greenberg där hon spelade mot till exempel Ben Stiller och Jennifer Jason Leigh. Greenberg var långtifrån Baumbachs högform i The Squid and the Whale. Men Gerwig hade något speciellt, hennes närvaro lyfte den annars ganska slätstrukna filmen.

Hon skrev manus tillsammans med Baumbach till Frances Ha, där hon spelade huvudrollen och nominerades till en Golden Globe.

Som skådespelare har Gerwig ett eget uttryck. Charm, mänsklighet och humor blir tillsammans en väldigt lyckad mix. Men nog om hennes skådespelarskills, i den här filmen är hon ju faktiskt regissör.

Huvudrollen i hennes debutfilm Lady Bird spelas av irländska Saoirse Ronan med amerikansk accent (inget som man tänker på).

Lady Bird heter egentligen Christine. Som en demonstration mot sina föräldrar har hon valt att ta kalla sig något annat än sitt tilltalsnamn.
Lady Bird går sista året i High school i Sacramento, Kalifornien. Hon avskyr Sacramento och vill inget hellre än att komma in på ett fint universitet på östkusten som Harvard eller Yale. De vuxna i hennes närhet är inte särskilt uppmuntrande. De är alla överens om att hennes betyg är för dåliga.
Hon går i en katolsk skola där de ägnar sig mycket åt musikalrepetitioner.

Lady Birds mamma Marion (Laurie Metcalf) jobbar dubbla pass på ett mentalsjukhus för att få ihop till brödfödan. Sedan pappa Larry (Tracy Letts) blev arbetslös har det blivit tajtare ekonomiskt och Lady Bird får ofta höra att hon är otacksam.
Metcalf och Letts är båda mycket bra i föräldrarollerna. Replikerna är trovärdiga, underfundiga och ofta väldigt roliga.

Saoirse Ronan lyser som vanligt klart i sin roll. Det mesta hon går igenom känns bekant i en coming of age-film: att bli kär (inte sällan i en douche bag), att svika sin kompis för det “coolare” gänget, att hitta sig själv, att följa sina drömmar, trotsa sina föräldrar och så vidare.

Gerwig skildrar det med en egen röst, hon har hämtat en del ur sina egna erfarenheter, och det blir så mycket bättre, gripande och framför allt roligare!
Skildringen av mamma-dotter-relationen är mycket fin att se och träffar rakt in i hjärterötterna.
Dessutom avviker Gerwig från tvåsamhetsnormen, vilket är mycket befriande (och tyvärr ganska så ovanligt).

Detta kan mycket väl vara en blivande klassiker bland coming of age-filmerna.
Filmen har premiär den 9:e mars i Sverige.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB