Monthly Archives: February 2016

Recension – Den unge Zlatan

Posted in Betyg 3, Dokumentär, Recension by

År: 2016

Regi: Fredrik Gertten och Magnus Gertten

Den-Unge-Zlatan-Poster-210x300

”Du sitter på min plats” säger Zlatan Ibrahimovic till Kung Carl Gustaf på en presskonferens 2013. Glimten i ögat, javisst, men ligger det inte ett visst allvar i botten? Och många skulle nog instämma i påståendet. Visst är Zlatan den rättmätige kungen av Sverige. En världsstjärna som saknar motstycke i vårt långsmala land. Många är de klassiska Zlatan-kommentarer som dragit både klick och skratt. Han är ju så härlig den där Zlatan. Han är kung!

2001 gjorde Stefan Berg tillsammans med bröderna Magnus och Fredrik Gertten filmen Blådårar 2 – Vägen tillbaka. Dokumentären skildrar Malmö FF:s nedflyttning från Allsvenskan till Superettan och vägen tillbaka till den högsta serien. Under filmarbetet träffade de på en stöddig, ung kille som var nära sitt genombrott i klubben. Bröderna Gertten förstod att bolltrollaren från Rosengård var en potentiell fotbollsstjärna. De filmade oräkneliga intervjutimmar med Zlatan. Mycket lite av stoffet användes i Blådårar-dokumentären.
Flera år senare kan brödernas initiativ betraktas som ett snilledrag. Zlatan Ibrahimovic är idag Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna med världsklubbar som Ajax, Inter, Juventus och Milan på sitt CV.

Den unge Zlatan handlar om hur Zlatan blev den världsstjärna han är idag. När filmen rullar igång har han precis blivit köpt av Ajax för 85 miljoner kronor. Tittaren får följa resan från kaxig och kritiserad talang från Malmö till en av världens mest upphöjda fotbollsspelare. Vägen dit har verkligen inte varit spikrak. Den unge Zlatans ilska och övermod riskerar att kosta honom hans karriär.

Som ung kille verkar Zlatan inte haft så många människor att vända sig till. Han är sluten och öppnar sig inte för människor som han inte litar på. I ena sekunden är han briljant på fotbollsplanen, för att i den andra lacka ur på en medspelare och sätta en armbåge i hans huvud. Efter att ha blivit värvad till Ajax blir Zlatan hårt ansatt av holländsk press. Tittaren får en bakgrund till Zlatans ibland griniga attityd till media och journalister.

Många av oss känner Zlatan som en citatmaskin som förvandlar intervjuer med sportjournalister till klickmonster. Som den kaxigaste killen i norra Europa med ett självförtroende större än månen. Ett naturbarn som inte tar någon skit. I intervju på intervju får han oss att skratta eller dra på munnen. Och för det mesta är han rolig. Men ibland är det inte fullt lika lyckat. Som när Zlatan säger till journalisten Olof Lundh på en presskonferens 2015 att ”Det blir en extra kick när du får ont i magen”. Sekunderna tidigare har Lundh ställt en okritisk fråga om Zlatans parfym- och klädkampanjer, om det är en kick att nå framgångar utanför fotbollsplanen.
Ett annat av Zlatans mindre angenäma ögonblick var när han i samband med den uteblivna hyllningen av Therese Sjögran erbjöd damlandslaget en cykel med sin autograf på. Sådana saker skulle en stjärna som Zlatan kunnat stå över.

Olof Lundh har skrivit en intressant krönika om mediernas hovsamma inställning till Zlatan och hur mycket han faktiskt kommer undan med. Och visst är Zlatan nästintill oantastlig. Som makthavare och lagkapten för det svenska landskapet måste han dock lära sig att det är hans jobb att svara på frågor – även de kritiska.
Tänk hur Zlatan hade kunnat omforma manlighetsnormerna för en hel generation killar, bara genom att utnyttja sitt inflytande. Vem lyssnar unga killar till om inte till honom? Jag tycker att Zlatan är en fascinerande person. Men han måste stå ut med granskning och förstå att journalister måste göra sitt jobb. Den Zlatan jag håller högst är han som visar civilkurage för en pojke som blir undanskuffad av en vuxen man. Den sidan hoppas jag att få se mer av, på bekostnad av den andra, mindre smickrande sidan.

På Göteborgs Filmfestival slås jag av hur blandad publiken är. Hälften av publiken utgörs av unga killar från förorten som är ditbjudna av en av festivalens ambassadörer. Åldrarna skulle kunna sträcka sig från 6 till 100 år. Att en dokumentär drar en så blandad publik är i sig anmärkningsvärt.
Den unge Zlatan är en film för de redan frälsta men också för de som vill veta mer om hur Sveriges största fotbollsspelare uppstod. Mycket nytt får vi  inte veta om vår fotbollsidol. Men precis som de andra biobesökarna skrattar jag gott åt Zlatans rappa oneliners. Han är trots allt en unik karaktär.
Som en av Zlatans tränare i en av de italienska storklubbarna uttrycker det: “Om Zlatan inte varit fotbollsspelare hade han blivit cykeltjuv”.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Brooklyn

Posted in Betyg 4, Drama, Recension, Romantik by

År: 2015

Regi: John Crowley

Skådespelare: Saoirse Ronan, Emory Cohen, Domhnall Gleeson, Julie Walters, Jim Broadbent

Brooklyn_1Sheet_Mech_7R1.indd

Året är 1952. Den unga irländskan Eilis (Saoirse Ronan) har, tack vare en välvillig präst, fått chansen att prova på lyckan i Amerika (närmare bestämt i Brooklyn, New York). Hon lämnar sin mor och syster i Irland och börjar sitt nya liv i ett främmande land. Det är dock inte helt lätt att anpassa sig till ett nytt liv och hemlängtan tär på Eilis. Kommer mötet med den unge italienaren Tony (Emory Cohen) bli vändpunkten?

Brooklyn är filmatiseringen av Colm Tóibíns hyllade bok med samma namn. Manuset till filmen är, lite otippat kanske, skrivet av författaren Nick Hornby (Fever Pitch, High Fidelity, Om en pojke). Hornby är ju mest känd för mer samtida, humoristiska böcker men visar här att historiska dramer funkar lika bra. Jag kan tänka mig att mycket av humorn i filmen är hans förtjänst. Nu är Brooklyn främst ett romantiskt drama men man skrattar till en del gånger också.

Filmens yttre handling är i sig inget märkvärdigt egentligen och i sämre händer hade detta kunnat bli en högst ordinär film. Som tur är är så inte fallet. Regissören John Crowley (som 2007 gjorde den fantastiska Boy A) visar här på fingertoppskänsla, det är väldigt känslosamt utan att vara överdrivet sentimentalt. Han lyckas berätta en historia som varken jäktar sig fram eller är det minsta utdragen. En timma och femtio minuter försvinner i ett nafs, om något skulle jag velat att filmen var längre. Tidstypiska miljöer har snyggt återskapats. Kläderna är helt fantastiska och får en att undra varför folk inte går klädda så där nuförtiden istället.

Castingen är helt klanderfri, allt ifrån rutinerade rävar som Jim Broadbent och Julie Walters till helt okända skådespelare. De två största manliga rollerna spelas av relativt okände Emory Cohen och mannen som är med i det mesta nuförtiden, Domhnall Gleeson (Star Wars 7, Ex Machina, The Revenant etc). Dom gör bra insatser och ger båda ett väldigt sympatiskt intryck. Det är dock ingen tvekan om att det här är Saoirse Ronans film. Ronan som slog igenom i, och Oscarnominerades för, filmen Försoning (Atonement) bara 13 år gammal, gör här sitt livs hittills bästa roll. Hon är med i stort sett varenda scen och höjer filmen avsevärt. I en sämre aktris händer hade filmen inte blivit i närheten av lika drabbande som den är. Regissören använder sig mycket av närbilder på henne, närbilder då hennes ansikte är det enda som ska förmedla vad vi i publiken ska känna, och det klarar hon med bravur. När Ronan gråter så gråter jag, när hon är glad gläds jag med henne. Ronan är en de bästa skådespelarna i hennes generation så hennes andra Oscarnominering för denna roll är synnerligen välförtjänt.

Det är dock inte en helt perfekt film, jag hade velat känna och komma närmare flera av karaktärerna och få lite djupare karaktärsporträtt. Men detta är i grund och botten Eilis historia och jag kan ändå förstå att de valt att fokusera på henne. För en gångs skull är det faktiskt männen som hamnar lite i periferin. Det är också uppfriskande med en rakt berättad, gammaldags historia utan en massa snabba klipp, oväntade twistar och flashbacks. Dessutom så pratar, så klart, många av personerna med irländsk dialekt vilket jag älskar. Om du så sätter två personer på en sten i skogen och bara låter dom prata om vädret på irländska hela filmen igenom så skulle jag vara nöjd. Sammanfattningsvis så är det en väldigt fin, vacker film med (mestadels) sympatiska personer, du kommer att bli berörd, antagligen fälla en tår eller två, och samtidigt må bra när du lämnar biosalongen.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Song of the sea

Posted in Animerat, Betyg 5, Recension by

År: 2014

Regi: Tomm Moore

Skådespelare: David Rawle, Fionnula Flanagan, Lucy O’Connell, Brendan Gleeson, Lisa Hannigansong

Syskonen Ben och Saoirse bor i en fyr nära havet tillsammans med sin pappa.
Ben saknar mamma och tar ut sin bitterhet på lillasystern som inte kan tala.
6-åriga Saoirse visar sig ha en särskild koppling till havet. Hon är en selkie, ett väsen som är både säl och människa. Farmor är orolig för sina barnbarn och tar med sig dem till staden. Men när Saoirse tappar kontakten med havet händer det konstiga saker. Hon blir svag och tappar sin sångröst.
Ben förstår snart att havet är i fara. Som den sista av sin art är Saoirse den enda som kan rädda det. Syskonen rymmer för att ta sig tillbaka till havet i tid.

Havets sång är något så ovanligt som en tecknad 2D-film. Och berättelsen är en sann njutning för ögat. Regissören Tomm Moore korsar magisk realism med irländska sagoväsen och folksånger. Resultatet är bedårande. Här är det stämningen och varje enskild bildruta som står i centrum snarare än en blixtsnabb händelseutveckling. Men filmen upplevs för den sakens skull aldrig långsam. Snarare är den känsloladdad, engagerade och rakt berättad. Moore har inspirerats av sina japanska tecknarkollegor. Ändå känns filmen säregen och inte imiterande.

Den magiska realismen ger utrymme för olika tolkningar. Tittar man på filmen med strikt rationella glasögon kan berättelsen ses som en metafor för en familj som kämpar med att bearbeta en smärtsam förlust. Men det går lika utmärkt att avnjuta Havets sång som en övernaturlig, irländsk folksaga. En legend med övernaturliga väsen som ugglehäxor, feer och selkies.
Havets sång är en av de mest vackra och gripande tecknade filmer jag hittills har sett. Att tårarna bränner bakom ögonlocken i slutscenerna är ett mycket gott betyg.

Tomm Moore har kallats ”den nye Hayao Miyazaki”. Havets sång nominerades till (och borde definitivt ha vunnit) en Oscar 2014.

Titta, lyssna och njut. Undvik svensk dubbning om möjligt.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB