År: 2015

Regi: George Miller

Skådespelare: Charlize Theron, Tom Hardy, Nicholas Hoult, Rosie Huntington-Whiteley, Riley Keough, Abbey Lee, Courtney Eaton, Hugh Keays-Byrne, Josh Helman

Efter en klimatkollaps i en dystopisk framtid är olja och vatten det överlägset mest dyrbara. Ute i öknen har den mäktige Immortan Joe (Keays-Byrne) sin fästning. Där regerar han som en diktator och låter folket producera krigspojkar och modersmjölk. I borgen håller han även kvinnor som slavar och tvingar dem att föda hans barn. Imperator Furiosa (Theron) får i uppdrag att transportera bensin och modersmjölk till ett närområde. Under uppdraget kommer hennes väg kommer att korsas av Max (Hardy) som tidigare tillfångatagits och tjänat som blodgivare hos Immortan Joe.

I Mad Max: Fury Road är det gasen i botten under två timmar. Handlingen skulle kunna beskrivas som en enda lång biljakt med vrålande motorer och vräkiga bilar. Inte riktigt vad jag trodde att jag skulle gå igång på. George Miller har använt minimalt med specialeffekter och satsat på riktiga stunts och pyroteknik. Vissa karaktärer är härligt galna och utflippade, jag tänker till exempel på gitarristen som är upphängd på ett av krigsfordonen och som aldrig slutar spela. Det ska erkännas att action aldrig har varit min favoritgenre. Min favoritregissör inom genren är Quentin Tarantino som lyckas göra sina filmer mer underhållande och överraskande än genomsnittet. Detta mycket tack vare ett starkt persongalleri och välskrivna, coola repliker. Bechdel-testet har Tarantino dock aldrig lyckats uppfylla, vilket pekar på Hollywood-regissörernas allmänna misslyckande med att lyfta fram kvinnor. Tom Hardy i alla ära, men det här är Charlize Therons film. Imperator Furiosa är numera min favorithjälte tillsammans med Ellen Ripley från Alien-filmerna. Och nu kommer vi in på det som gör Mad Max: Fury Road till en så bra film. Det går nämligen inte att ta miste på det feministiska budskapet. Att filmen väckt reaktioner bland mansaktivister blottlägger den skeva maktordningen i såväl samhället som i filmbranschen. För saker och ting kan väl knappast stå rätt till när folk blir arga över att en kvinna skildras som en fullvärdig människa i en actionfilm. Men, saker händer när en kvinna tillåts att ta plats i det offentliga rummet. Ändå är det som yttras i filmen långt ifrån provocerande. “We are not things” säger en av de tillfångatagna sexslavarna, och det kan väl knappast ses som något särskilt upprörande. Men vad är det då som skaver? Precis som andra har varit inne på, så tror jag det handlar väldigt mycket om hur den manliga huvudrollen Max skildras. Han uppmålas som en mjuk, omhändertagande man utan hävdelsebehov som till fullo stöttar Furiosa och hennes medsystrar. Tillsammans utmanar de patriarkatet som representeras av förtryckaren Immortan Joe. Det här är nog den enda film som jag har sett på bio två gånger.

Betyg: ★★★★★

Recensent: Julia

IMDB