År: 2014
Regi: Alejandro González Iñárritu
Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Zach Galifianakis, Andrea Riseborough, Lindsay Duncan
Riggan Thomson (Keaton) är en föredetting som är mest känd för att ha spelat superhjälten Birdman för ungefär tjugo år sedan. Nu ska han regissera en pjäs på Broadway för att friska upp och höja statusen på sin karriär. Till sin hjälp (eller ohjälp) har han bland annat assistenten, tillika dottern Sam som precis släppts ut från rehab, den ivrigt påhejande producenten Jake (Galifianakis) och den narcissistiske skådespelaren Mike (Norton).
Filmen är gjord så att det ska se ut som en enda lång tagning och detta gör att finns en påtaglig “här och nu”-känsla. Händelserna utspelar sig uteslutande inuti och kring teatern med den stundande, och för Riggans karriär totalt avgörande, premiären som tickar allt närmare. Projektet möts från första stund av problem, inte minst av Riggans inre röster från alteregot Birdman som spyr galla och triggar hans ångest. När en av skådespelarna inte längre kan medverka plockar man in pojkvännen till skådespelaren Lesley (Watts) för att ro föreställningen i hamn. Mike (Norton) är visserligen en skicklig skådis men en självupptagen, halvgalen skitstövel med udda arbetsmetoder.
Min första kontakt med den mexikanske regissören González Iñárritu var genom filmerna 21 grams och Babel. Den senare berörde mig mycket och fick regipriset vid filmfestivalen i Cannes 2006. González Iñárritu plockar ofta in teman som liv, död och andlighet i sina filmer, så även i Birdman. I en scen talar dottern Sam om för Riggan att han i likhet med alla andra människor inte betyder någonting, det spelar ingen roll att han sätter upp en pjäs för att vinna respekt och creddiga recensioner av kultureliten. Andra existentiella tankar som smygs in handlar om hur kort tid mänskligheten faktiskt har levt på jorden i förhållande till universums ålder eller hur liten sannolikheten är för att man blir ihågkommen efter sin död.
Detta är en intensiv filmupplevelse med absurd, svart humor varvad med djupare frågor om livets sanna mening. Den driver också med filmbranschens ytlighet och med den numera utbredda uppfattning om att “syns du (på sociala medier) så finns du i verkligheten, inte annars”.
Tillsammans med begåvade skådespelarprestationer, då särskilt från Michael Keaton blir detta till en originell filmupplevelse som är något utöver det vanliga. Att den dessutom är utsmyckad med magisk realism är ett stort plus.
Filmsnutten 