Recension – The Theory of Everything

År: 2014

Regi: James Marsh

Skådespelare: Eddie Redmayne, Felicity Jones, Charlie Cox, Harry Lloyd, David Thewlis, Emily Watson, Simon McBurney, Maxine Peake, Christian McKayTheTheoryOfEverythingPoster

Den unge astrofysikstuderande Stephen Hawking (Eddie Redmayne) är osedvanligt intelligent men han är impulsiv och ofokuserad och vet inte riktigt vad han ska specialisera sig i. Hans liv kommer dock snart förändras dramatiskt, dels blir han förälskad i Jane Wilde (Felicity Jones) och dels får han reda på att han har den neurodegenerativa nervsjukdomen ALS vilket leder till successiv muskelförtvining och förlamning.

The Theory of Everything skulle ju utan tvekan kunna bli en av världens mest sentimentala filmer. Om regissör James Marsh ville skulle han kunna lätt kunna få mig att gråta syndafloder hela filmen igenom om han valde att trycka på dom knapparna. Som tur är är så inte fallet. Det är faktiskt istället så att filmen är ovanligt osentimental. Visst existererar sådana scener men då känns det okej och förtjänat. Jag blir verkligen berörd av det jag ser och det bildas en hel del fukt i ögonvrån vid upprepade tillfällen. Jag skulle dock inte kalla det en genomgående deprimerande film, jag blev faktiskt ganska upplyft när eftertexterna rullade.

Ytterligare en sak jag gillar med filmen är att det inte är ”The Stephen Hawking Show”. Hustrun Jane Wilde (vars bok ligger som grund till filmen) får minst lika stor plats som Hawking. The Theory of Everything är verkligen i grund och botten historien om Jane och Stephen. Hans vetenskapliga bedrifter vävs såklart in i handlingen, men dem är absolut inte det primära, så man grottar inte ned sig i hans banbrytande teorier utan det blir väldigt övergripande information istället. Det skulle kanske varit intressantare om det berördes i lite mer detalj, det är dock fullt förståeligt att filmen inte inkluderar långa och detaljerade teorier gällande teoretisk kosmologi och kvantmekanik.

I en film som i mångt och mycket handlar om en relation mellan två människor hänger mycket på de båda skådespelarnas axlar. Som tur är är både Eddie Redmayne och Felicity Jones lysande i rollerna. Handikapp brukar ju vara ett väldigt tacksamt ämne för en skådespelare, särskilt i Oscarssammanhang, men Redmaynes förvandling från ung, gänglig och energisk yngling som gradvis bryts ned tills han är i stort sett totalförlamad är minst sagt imponerande och gripande att se. Han gör utan tvekan sin livs roll och han får nog en rejäl skjuts i karriären efter detta. Rollen som Felicity Jones spelar är kanske på pappret lättare i och med att Jane inte genomgår samma fysiska förvandling. I själva verket kan det vara minst lika svårt att istället använda små medel för att visa sådan utsatthet och hopplöshet. Att gå ifrån bekymmerslös förälskad yngling till att gradvis bli mer uppgiven och förtvivlad av situationen när hennes livs kärlek sakta förtvinar framför hennes ögon är smärtsamt att se på. Bådas Oscarnomineringar är sannerligen välförtjänta. När jag ändå är inne på filmens positiva kvaliteter vill jag också ge ett extra plus till den fina och stämningsfulla filmmusiken

The Theory of Everything är dock inte helt utan brister. Ibland går vissa skeenden alldeles för fort och det hoppas i tiden lite för snabbt och abrupt ibland. Jag förstår att det är svårt att klämma in ett sådant unikt livsöde på två timmar men filmen känns lite för fragmentarisk ibland och den tappar emotionellt på detta. Jag kunde ibland känna att jag skulle vilja bli mer berörd av vissa scener. Om de hade saktat ned och dröjt kvar i vissa tidsperioder och viktiga skeenden hade kopplingen till Stephen och Jane känts ännu starkare.

Hawking själv ska visst ha fällt en tår när han såg den färdiga filmen och sa att den i stor del var sann, vilket måste ses som ett bra betyg. Det är helt enkelt en fin och gripande film med imponerande insatser av Redmayne och Jones. Det blir en klar fyra i betyg.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Advertisements

Recension – Nightcrawler

År: 2014

Regi: Dan Gilroynightcrawlerposter

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Riz Ahmed, Rene Russo, Bill Paxton

Louis Bloom (Gyllenhaal) stryker omkring i stan i jakten på ett jobb. Han är en slipprig typ, ogillad av de flesta redan vid första anblicken. En kväll råkar han korsa en olycksplats där frilansande videofotografer flockas för att tjäna sitt levebröd: de filmar offren och säljer därefter sitt material till de hungriga tv-bolagen. Den arbetslöse Louis är övertygad om att han har hittat sitt kall, skaffar kamerautrustning, polisradio och en ung praktikant som han hänsynslöst utnyttjar.

Efter en trög start börjar det arta sig för Louis och hans praktikant Rick (Ahmed). De får sålt material från en olycka till en tv-kanal med vikande tittarsiffror där Nina (Russo) är redaktör. Hon uppmärksammar Louis för hans talang att leverera “känsliga bilder” och de båda inleder ett nära samarbete. Upprymd över berömmet övergår Louis entusiasm snart i en besatthet av att vara först på olycksplatsen för att kunna filma de mest makabra scenerna.

Jake Gyllenhaal är lysande och hans rollfigur Louis Bloom bränner sig fast på näthinnan långt efter det att filmen är slut. Bloom är hal, kall, saknar helt empati och med sina tomma, uppspärrade ögon för han närmast tankarna till en reptil. Med ett påklistrat leende och ger han till en början ett städat intryck då han är en mästare på att sälja in sig själv. Men bakom den verbala, kvicktänkta fasaden döljer det sig en psykopat som inte skyr några som helst medel för att uppnå sina mål.

Intrigen är skruvad och sätter fingret på något väldigt obehagligt i en tid då nyhetsredaktioner monteras ner och journalister får sparken samtidigt som vissa medier alltmer inriktar sig på att sälja lösnummer. Rene Russos redaktör Nina bortser ifrån allt vad pressetiskt ansvar heter när hon blir alltmer beroende av Louis stötande men samtidigt inbringande material till tv-kanalen.

Jake Gyllenhaal i toppform alltså. Obehagligt, var ordet.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Gone girl

År: 2014

Regi: David Fincher

Skådespelare: Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris, Carrie Coon, Kim Dickens

hämta

Nick och Amy, ett lyckat par som som som snart ska fira sin femåriga bröllopsdag. Men firandet kommer av sig när Amy spårlöst försvinner. Fallet tas genast upp i riksmedia och Nick hamnar ofrivilligt i rampljuset då mediecirkusen, modell större, drar igång.

Fincher regisserade Seven (1995) som är en av mina favoritfilmer, mycket på grund av sitt mörker, sin cynism och oväntade upplösning. Och då Fincher har flera kritikerrosade filmer på sitt CV har förväntningarna på honom den här gången varit höga.
Gone girl är en psykologisk thriller baserad på Gillian Flynns bok och manus. Filmen är även en satir på medias roll som oantastlig domare i vissa rättsfall och hur lätt hätska stämningar kan piskas upp.

Detta är en mycket spännande film med bra skådespelarprestationer, främst från Affleck och Pike. Karaktärerna känns utmejslade och intressanta. Obehaget kommer sakta krypande. För att kunna göra en riktigt bra deckare/thriller krävs en smart intrig, och det har den före detta journalisten Flynn lyckats leverera med bravur. Jag har bara en sak att säga; gå och se!

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB