År: 2014

Regi: Michael Bay

Skådespelare: Mark Wahlberg, Nicola Peltz, Jack Reynor, Stanley Tucci, Kelsey Grammer, Sophia Myles, Li Bingbing, Titus Welliver, T. J. Miller

Flera år efter den förra Transformers-filmen, där stora delar av Chicago förstördes, är allmänhetens misstro och rädsla för robotarna större än någonsin. Ett hemligt CIA-elitförband kallat Cemetery Wind, med den nitiska transformern Lockdown i spetsen, letar därför upp de Decepticons (de dumma robotarna) som fortfarande är i liv och eliminerar dom. Det många inte vet är att de även eliminerar Autobots (de snälla robotarna) och de letar främst efter deras ledare Optimus Prime, som precis som alla andra robotar gått under jorden. När en uppfinnare (Mark Wahlberg) råkar komma över en avstängd transformer-lastbil som han väcker till liv brakar helvetet löst för honom och hans familj. Det visar sig snart att något stort och fuffens är i görningen som kan hota hela mänskligheten…

Jag kan ju börja med att tillägga att jag inte gillade de tidigare Transformers-filmerna. Ettan gick att se på, men jag störde mig på ganska många saker, actionscenerna var hyfsat snygga men alldeles för röriga . Tyvärr hade jag oturen att se tvåan Revenge of the Fallen på bio. Jag kommer ihåg att jag nästan var arg när jag kom ut och sa att det här var årets sämsta film (lustigt nog var det någon annan i biografen som utnämnde den till årets bästa film). Trean Transformers: Dark of the Moon var ett litet snäpp bättre än tvåan iaf men inte så mycket mer än så. Så mina förväntningar var minst sagt låga inför den här filmen. Ett litet hopp fanns att det skulle kunna bli bättre med nya skådisar i huvudrollerna. Detta leder mig till den lilla sektion med det jag tyckte det var bra med filmen. Jag ska nog faktiskt göra en bra/dåligt lista om vad jag tycker om Transformers 4. Vi börjar med det som är bra:

• Den skräniga och jobbiga Shia LaBeouf samt de intetsägande kärleksintressena Megan Fox/Rosie Huntington-Whiteley är utbytta.

Nu när vi är färdiga med det ska jag fortsätta med det som är mindre bra:

• Ersättarna, med Mark Wahlberg i spetsen, är inte heller särskilt bra eller roliga att följa.

• Karaktärerna pratar ofta högt och för sig själva för att att förklara vad som händer/vad de tänker. Tack för idiotförklaringen Michael Bay (regissören till alla Transformers-filmer).

• Det finns en transformer som är som en samuraj och bryter på japanska. Ja precis. En utomjordisk robot. Som ser ut som en samuraj. Och bryter på japanska. Han tilltalar folk sensei och drar till och med en haiku vid ett tillfälle som en liten extra bonus.

• Det finns en annan robot också. Hound heter han. Han har ”robotskägg” och röker en sorts transformercigarr. En cigarr som han vänder i munnen och skjuter med vid ett tillfälle. Han slängs också in i en byggnad och fastnar med rumpan i husväggen. Nämnde jag att han blir nersnorad också vid ett tillfälle? Det är han som är comic-relief. Det är antagligen det roligaste med hela filmen att han ska förställa comic-relief. Jag känner mest relief när han försvinner ur bild. Det är lite extra roligt med tanke på att jag läste en intervju med Michael Bay där han sa att filmen skulle bli tuffare samt att fjanterierna från tidigare filmer skulle bort.

• Den så kallade ”magic hour” (precis innan det blir mörkt och himlen är sådär vackert orange/rödfärgad) är ju väldigt vackert att se på. Men någon borde förklara för Michael Bay att 90% av dygnet inte kan kan bestå av magic hours.

• Jag brukar faktiskt kunna koppla av dumt beteende eller skurkar som skjuter extremt dåligt i hjärndöda actionfilmer. Men det finns en gräns. Som här när en attackhelikopter missar en lastbil, som inte kör alltför fort, på en helt öppen väg med inga distraktioner runtomkring. Upprepade gånger. De skjuter ett tiotal gånger några centimeter till höger eller till vänster om bilen. Vad sägs om att skjuta någonstans där i mitten? Särskilt med tanke på att lastbilen knappt svänger. Lite av samma syndrom som i tvåan där Shia och Megan mitt i en öken lyckas undgå att bli träffade av Transformers som springer eller flyger väldigt mycket snabbare och har feta missiler till sitt förfogande.

• Det har minst sagt känts lite gubbsjukt hur kameran har slickat de unga kvinnliga huvudrollsinnehavarnas kroppar i tidigare delar. Nu har Michael Bay inte en lättklädd Megan Fox eller Victoria’s Secret-modellen Huntington-Whiteley till sitt förfogande längre. Istället är det stackars 19-åriga Nicola Peltz, i rollen som Wahlbergs dotter, som ständigt får återkommande inzoomningar på sin kropp. Hon måste varit runt 17-18 år när den här filmen spelades in också vilket gör det än mer avsmakligt. Gubbsjukt var bara förnamnet.

• Hjärndöda actionfilmer som dessa passar bäst när de är runt 90 minuter långa. Men så lätt kommer man minsann inte undan. Transformers: Age of Extinction är 165 minuter lång. Etthundra. Sextio. Fem. Minuter. Inte långt från 3 timmar alltså. Att man kan berätta så lite på så lång tid är faktiskt ganska imponerande. Det är antagligen det mest imponerande med hela filmen faktiskt.

• Okej, specialeffekterna är generellt sett välgjorda och påkostade men det är så tråkig design, främst på robotarna, och röriga strider att man ofta inte ser vem som slåss mot vem så inte ens specialeffekterna blir något att underhållas av.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till faktiskt men jag tror jag har gjort mig förstådd vid det här laget. Förresten så är namnen på ämnet Transformium och elitstyrkan Cemetery Wind väldigt töntiga. Och robotdinosaurier är inte coolt.

Det här är såklart en solkar femma. Och med fem menar jag filmens IQ-nivå om de hade kunnat mäta det på filmer. En av karaktärerna säger faktiskt i filmen: “The age of transformers is over…”. Om det ändå vore så väl.

Betyg: ★

Recensent: Jimmy

IMDB