Originaltitel: Dawn of the Planet of the Apes

År: 2014

Regi: Matt Reeves

Skådespelare: Andy Serkis, Jason Clarke, Gary Oldman, Keri Russell, Toby Kebbell, Kodi Smit-McPhee

Apornas planet: (r)Evolution som kom 2011 var en bättre-än-väntat-reboot av de ursprungliga Apornas planet-filmerna från 60- och 70-talet. Den var ganska underhållande och välgjord och gav mersmak inför dess oundvikliga uppföljare. Det absolut sämsta med den var den svenska titeln. Jag antar att hen som kom på den jättefyndiga titeln var samma person som döpte komedin Rat Race till Sk(r)attjakten för en massa år sedan (jag förstår inte hur svårt det där med titlar kan vara egentligen, t.o.m. Apornas planet: Banankriget hade varit bättre).

Nu är alltså uppföljaren här med den bara nämnvärt bättre (men å andra sidan totalt fantasilösa) svenska titeln Apornas planet: Uppgörelsen (Dawn of the Planet of the Apes). Den utspelar sig tio år efter händelserna i ettan och Caesar och hans primatpolare har numera skapat ett samhälle i skogen. De har inte sett människor på flera år och misstänker att det kanske inte finns några kvar efter virusets framfart. En dag dyker det dock oväntat upp en grupp människor och spänningarna stiger i båda lägren. Kommer de hitta ett fridfullt sätt att samexistera eller kommer det gå utför?

Det första som slår en när man ser filmen är hur fantastiska effekter det är. Aporna är både uttrycksfulla och känns levande. Den tekniska bedriften är desto större då mycket har filmats i verkliga miljöer. Vanligtvis då en massa datorgenererade varelser är i bild brukar det mesta filmas framför sk. greenscreen så hela bakgrunder kan läggas till i efterhand men här är alltså mycket filmat i riktiga skogar och andra miljöeer. Det är ett lyckat drag då det känns autentiskt på ett sätt som jag inte tror det hade gjort annars. Det är faktiskt såpass bra gjort att man snabbt glömmer av att det är specialeffekter (dvs. så det ska vara när de är riktigt lyckade). Tyvärr läggs det inte lika mycket krut på människorna i filmen. Skådisarna är sympatiska och är inte dåliga på något vis (Gary Oldman kör lite på autopilot) men man får aldrig lära känna dom riktigt, och därmed känner man inte med dom lika mycket. Jag tycker därför filmen är bäst i första halvan när den är som mest fokuserad på Caesar och apsamhället. Andy Serkis som spelar Caesar (som bl.a. spelat Gollum, King Kong och kapten Haddock tidigare) får återigen visa att han är kungen av motion-capture. Han spelar en digital roll men får ändå stå högst upp i rollistan, vilket jag tycker är roligt (vissa fnyser nämligen åt det och inte räknar motion-capture som riktigt skådespeleri, en attityd som håller på att ändras). Även Toby Kebbell i rollen som Koba imponerar.

När filmen mynnar ut i en mer klassisk actionfilm tappar den något, actionscenerna är visserligen väldigt snyggt gjorda även dom, men de inte lika underhållande att se på som de mer intima och stillsamma stunderna. Trots att jag egentligen gillar filmen och har en bra bioupplevelse kan jag dock inte riktigt bortse från att handlingen är ganska så förutsägbar. Jag blir därför inte så engagerad som jag hade velat och när filmens eftertexter rullar känns det inte som att situationen ändrats så mycket från hur det var när filmen startade. Jag hade velat bli mer överraskad. Det behöver verkligen inte vara en sådan briljant twist som den allra första Apornas planet från 1968, men iaf några fler händelser som skakade om mig mer hade verkligen inte skadat. Den är dock inte helt utan rörande och fina scener.

På det stora hela är det alltså en bra film ändå, det är en riktig biofilm som transporterar bort en till en annan värld i över två timmar. Den är tekniskt briljant och bättre än den förra filmen. Förutsägbarheten drar dock ned upplevelsen. Jag känner mig lite snål nu men den når inte hela vägen fram till en fyra i betyg, så det får bli en väldigt stark trea istället. Jag ser både fram emot samt är nyfiken på hur nästa del kommer att bli.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB