Recension – Lucy

År: 2014

Regi: Luc Besson

Skådespelare: Scarlett Johansson, Morgan Freeman, Choi Min-sik, Amr Waked, Julian Rhind-Tutt

lucy-scarlett-johansson-poster

Lucy är en amerikansk tjej som bor och studerar i Taipei i Taiwan. En dag blir hon knarkkurir för den koreanske maffiabossen Mr Jang. Lucy ska smuggla en ny, blå drog (tänk er Walter Whites hemkokade meth) till Europa. Men något går fel och Lucy råkar få i sig drogen vilket resulterar i att hon får superkrafter. Hon söker upp Professor Norman (Freeman) som forskar vad som kan hända om människan lyckas frigöra och kontrollera mer än tio procent av sin hjärna.

Att vi människor bara skulle använda oss av tio procent av vår hjärna är en populär myt. Och tydligen finns det pengar att tjäna på denna faktoid i filmbranschen. Limitless (2011) med Bradley Cooper i huvudrollen handlar om en man som blir superintelligent och högpresterande då han lyckas utnyttja hela hjärnkapaciteten. Och nu har alltså Luc Besson gjort sin version med en kvinnlig actionhjälte i huvudrollen och med dubbelt så mycket pang-pang.

I början av filmen får vi se bilder från savannen och det dras paralleller mellan djur och människa. Vad är det egentligen som skiljer djuren från människan, och vad skiljer urtidsmänniskan som levde för miljontals år sedan från hon som lever idag? I takt med att Lucy injiceras med mer droger så ökar hennes superkrafter.

Ok, detta är sci-fi. Men precis som i magplasket Transcendence så känns detta inte ens logiskt inom de givna ramarna. Är Lucy en dator eller är hon en superhjälte? Jag fattar inte. Ibland tror jag att Lucy är en komedi, för jag skrattar på ställen där jag inte tror att man ska skratta. Självdistans är något positivt och det är bra att det inte är gravallvarligt hela tiden.

Men det känns inte nytt, det känns redan gjort (Transcendence möter Matrix i en underlig blandning), och det känns inte spännande, bara efterhärmande. Scarlett Johansson är hela behållningen, men något riktigt motstånd får hon aldrig. Och vad det gäller Morgan Freeman så har jag svårt att uppskatta honom som skådespelare eftersom han är med i varenda amerikansk science fiction-actionfilm som någonsin produceras. Han känns lika nycastad som Mikael Persbrandt i en svensk Beck-film.

Se hellre: Léon (1994) och The Fifth Element (1997).

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

Recension – Guardians of the Galaxy

År: 2014

Regi: James Gunn

Skådespelare: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Vin Diesel, Bradley Cooper, Lee Pace, Michael Rooker, Karen Gillan, Djimon Hounsou, John C. Reilly, Glenn CloseGuardiansoftheGalaxy

När Peter Quill (Pratt) är åtta år blir han kidnappad av utomjordingar. Han växer upp till en rymdsmugglare som gör inbrott till tonerna av åttiotalsklassiker medan han dansar över brottsplatsen med sin freestyle i handen. En dag tar han sig vatten över huvudet när han stjäl en eftertraktad glob. Globen har oanade krafter och eftertraktas av Ronan, en inte helt schyst snubbe som ägnar sig åt folkmord och vars största dröm är att förinta hela universum. Quill hamnar i trubbel men träffar snart på den galna tvättbjörnen Rocket, livvaktsträdet Groot, den mystiska Gamora och muskelberget Drax the Destroyer. Tillsammans bildar de ett team av superhjältar som får i uppdrag att rädda galaxen från utplåning.

Det sägs att Marvel gjorde lite av en chansning när de satsade på en superhjältefilm med okända karaktärer. Chansning eller inte, filmen har gått hem i stugorna och spelat in en hel del kosing. Jag brukar tycka mycket om superhjältefilmer (det finns dock undantag, Thor till exempel…) och Guardians of the Galaxy gjorde mig inte besviken. Inte för att den stack ut särskilt mycket. Den följer den vanliga superhjälte-dramaturgin och är i slutändan lite förutsägbar. Men tack vare humorn, självdistansen, de roliga karaktärerna OCH Björn Skifs “Hooked on a feeling” så tycker jag den är riktigt underhållande. Den är varken särskilt rå eller särskilt gullig. Röstskådespelarna Bradley Cooper och Vin Diesel som spelar Rocket och Groot gör bra ifrån sig, den sistnämnde imponerar med tanke på vad han lyckas göra med Groot som upprepar samma replik filmen igenom…

En färgklick på Marvels superhjältehimmel alltså. Jag längtar efter att få se mer av Peter Quill och gänget!

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Turist

År: 2014

Regi: Ruben Östlundaffisch_turist

Skådespelare: Johannes Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Clara Wettergren, Vincent Wettergren, Kristofer Hivju, Brady Corbet, Fanni Metelius

Jag såg aldrig färdigt Gitarrmongot (2004), Ruben Östlunds debut som långfilmsregissör. Faktum är att jag inte orkade. Vid det tillfället (kanske borde jag se den igen och göra en ny bedömning) tyckte jag den var alldeles för underlig, på ett inte alltför positivt sätt.

De ofrivilliga (2008) och Play (2011) tyckte jag däremot om. Östlunds filmer har en väldigt säregen stil både vad det gäller hur de är filmade och skådespeleriet som ofta känns autentiskt på gränsen till dokumentärt. Med sin senaste film så visar Östlund att han är en av de intressantaste svenska regissörerna. Filmen fick stående ovationer i Cannes och har rosats av kritikerna i Sverige.

Turist handlar om en svensk familj ur medelklassen som är på semester i de franska alperna. De är här för att “Tomas jobbar så jävla mycket” som frun Ebba uttrycker det. Tillsammans med barnen Vera och Harry ser de fram emot några dagars perfekt skidåkning. Men när det plötsligt dyker upp en lavin sätts hela familjen i gungning.

Precis som i sina tidigare filmer vill Östlund utforska det mänskliga psyket. I De ofrivilliga handlade det om hur vi fungerar i grupp. I Play beskrevs det psykologiska spel som förövare använt sig av när de rånat sina offer (filmen bygger på sanna händelser). I Turist är det hur människor beter sig i krissituationer som är i fokus, och de skuldkänslor katastroföverlevande personer kan drabbas av. Det handlar också mycket om manlig självkänsla och vilken syn män har på sig själva.

Trots sitt i grunden allvarliga ämne innehåller filmen mycket humor. Roligast är Mats (Kristofer Hivju) som vi är vana att se i Game of Thrones. Han har flera riktigt roliga scener. Skådespeleriet är för övrigt mycket bra. Lisa Loven Kongsli är perfekt i rollen som Ebba. Filmen berör också som hastigast den heteronormativa kärnfamiljen, under ett samtal mellan Ebba och hennes väninna där den sistnämnda lever i ett öppet förhållande. Överhuvudtaget sätter filmen igång flera diskussioner, den väcker känslor och funderingar. Igenkänningsfaktorn är mycket hög och Östlund har prickat fullständigt rätt.

Det blir en mycket stark fyra.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB