Originaltitel: La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2
År: 2013
Regi: Abdellatif Kechiche
Skådespelare: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Salim Kechiouche, Aurélien Recoing, Catherine Salée, Benjamin Siksou, Mona Walravens, Alma Jodorowsky
Adèle (Adèle Exarchopoulos) är en ung kvinna som går i gymnasiet. Hennes liv känns vardagligt och trots en spirande romans med en populär kille i skolan är det något som inte känns riktigt rätt. Men så en dag möter hon den blåhåriga Emma (Léa Seydoux) och hennes liv vänds upp och ned av de starka känslor som uppstår.
Blå är den varmaste färgen vann guldpalmen i Cannes förra året. Anmärkningsvärt nog var det inte bara regissören Abdellatif Kechiche som fick motta priset, för första gången fick även de två skådespelerskorna i huvudrollerna dela priset med honom. Det är lätt att förstå varför då deras modiga och rent ut sagt fantastiska rolltolkningar ger filmen dess kraft. Det känns oerhört äkta och jag kommer på mig själv att både le ofta och hoppas innerligt på att de ska få ihop det, jag gläds med dom när de har det bra ihop. Kemin de utstrålar tillsammans skulle antagligen de flesta regissörer till romantiska komedier kunnat döda för att få med en bråkdel av i sina filmer. På samma sätt svider det till i hjärtat när de åker på motgångar och det går mindre bra för dom. Ska deras kärlek övervinna allt eller inte? I tre timmar får du följa deras liv men trots den långa speltiden finns det knappt en död eller långtråkig stund. All heder åt årets Oscarvinnare Cate Blanchett som vann bästa kvinnliga huvudroll för Blue Jasmine men Exarchopoulos och Seydoux är så väldigt mycket bättre i den här filmen. Att de inte ens blev nominerade är inte annat än skandal.
Hela filmen genomsyras av en realism och äkthet som känns väldigt uppfriskande. Undertecknad är ett stort fan av diskbänksrealism så jag rent ut sagt älskar det. Tyvärr har mycket av snacket handlat om de explicita och långa sexscenerna i filmen, personligen tycker jag att det är tråkigt att de fokuserat på en sådan bisak. På det stora hela tycker jag att de passar in och är i linje med den äkthet filmen vill förmedla. Men jag tror iofs också att realismen och laddningen i scenerna hade varit intakt även om de kortats ned något.
Blå är den varmaste färgen är verkligen ingen film man glömmer av i första taget, den blir snarare bättre med tiden. Den innehåller många starka och minnesvärda scener som bränner sig fast i medvetandet. Det är nästan lite tråkigt att oreserverat hylla en film så här och det känns som att jag försöker leta efter brister där det egentligen inte finns några. Detta är helt enkelt en riktig fullträff som alla borde se. Det kan inte bli annat än toppbetyg.
Betyg: ★★★★★
Recensent: Jimmy
n ut på en 275 mil lång vandring genom den australienska öknen med fyra kameler och en hund. För att ha råd erbjöd hon sig att skriva en artikel för National Geographic och äventyret resulterade senare i boken På kamelrygg genom öknen. Detta har John Curran nu filmatiserat med den begåvade Mia Wasikowska i huvudrollen.
Filmsnutten 