Recension – Blå är den varmaste färgen

Originaltitel: La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2

År: 2013

Regi: Abdellatif Kechiche

Skådespelare: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Salim Kechiouche, Aurélien Recoing, Catherine Salée, Benjamin Siksou, Mona Walravens, Alma Jodorowsky

blue-is-the-warmest-color-poster

Adèle (Adèle Exarchopoulos) är en ung kvinna som går i gymnasiet. Hennes liv känns vardagligt och trots en spirande romans med en populär kille i skolan är det något som inte känns riktigt rätt. Men så en dag möter hon den blåhåriga Emma (Léa Seydoux) och hennes liv vänds upp och ned av de starka känslor som uppstår.

Blå är den varmaste färgen vann guldpalmen i Cannes förra året. Anmärkningsvärt nog var det inte bara regissören Abdellatif Kechiche som fick motta priset, för första gången fick även de två skådespelerskorna i huvudrollerna dela priset med honom. Det är lätt att förstå varför då deras modiga och rent ut sagt fantastiska rolltolkningar ger filmen dess kraft. Det känns oerhört äkta och jag kommer på mig själv att både le ofta och hoppas innerligt på att de ska få ihop det, jag gläds med dom när de har det bra ihop. Kemin de utstrålar tillsammans skulle antagligen de flesta regissörer till romantiska komedier kunnat döda för att få med en bråkdel av i sina filmer. På samma sätt svider det till i hjärtat när de åker på motgångar och det går mindre bra för dom. Ska deras kärlek övervinna allt eller inte? I tre timmar får du följa deras liv men trots den långa speltiden finns det knappt en död eller långtråkig stund. All heder åt årets Oscarvinnare Cate Blanchett som vann bästa kvinnliga huvudroll för Blue Jasmine men Exarchopoulos och Seydoux är så väldigt mycket bättre i den här filmen. Att de inte ens blev nominerade är inte annat än skandal.

Hela filmen genomsyras av en realism och äkthet som känns väldigt uppfriskande. Undertecknad är ett stort fan av diskbänksrealism så jag rent ut sagt älskar det. Tyvärr har mycket av snacket handlat om de explicita och långa sexscenerna i filmen, personligen tycker jag att det är tråkigt att de fokuserat på en sådan bisak. På det stora hela tycker jag att de passar in och är i linje med den äkthet filmen vill förmedla. Men jag tror iofs också att realismen och laddningen i scenerna hade varit intakt även om de kortats ned något.

Blå är den varmaste färgen är verkligen ingen film man glömmer av i första taget, den blir snarare bättre med tiden. Den innehåller många starka och minnesvärda scener som bränner sig fast i medvetandet. Det är nästan lite tråkigt att oreserverat hylla en film så här och det känns som att jag försöker leta efter brister där det egentligen inte finns några. Detta är helt enkelt en riktig fullträff som alla borde se. Det kan inte bli annat än toppbetyg.

 

Betyg: ★★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Advertisements

Recension – Edge of Tomorrow

År: 2014

Regi:  Doug Liman

Skådespelare: Tom Cruise, Emily Blunt, Brendan Gleeson, Bill Paxton, Jonas Armstrong, Tony Way, Dragomir Mrsic, Charlotte Riley

Jorden har invaderats av utomjordingar och mänskligheten står inför sin egen utplåning. Hela världens militära resurser har samlats i ett försök att besegra fienden. Major William Cage (Cruise) är officer i den amerikanska armén men har aldrig deltagit i en strid. När han så plötsligt hamnar mitt i det brinnande kriget påbörjas ett osannolikt händelseförlopp där han får en unik möjlighet att påverka krigets utgång.

Edge of Tomorrow är sommarens stora blockbuster och faktum är att den levererar på ett mycket övertygande sätt. Filmen är baserad på lightnovellen All You Need is Kill av Hiroshi Sakurazaka (ett mellanting mellan roman, bilderbok och seriealbum).

Filmens starkaste kort är Rita, vars smeknamn är The Full Metal Bitch (Emily Blunt). Hon är verkligen stenhård, helt i klass med Ellen Ripley från Alien-filmerna. Enligt mig är det Rita som förtjänar den bärande rollen. Tom Cruise gör det han brukar, varken mer eller mindre, varken bra eller dåligt. Tack vare att det finns lite humor insprängd i handlingen lyfter filmen ett snäpp.

Intrigens många klurigheter gör den mindre förutsägbar än actionfilmer generellt vilket är ett stort plus. På det stora hela är detta en mycket underhållande filmupplevelse med snygga effekter. Sannolikt en av sommarens bättre actionfilmer.

Lite kuriosa, en av soldaterna spelas av Dragomir Mrsic från Snabba Cash.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Tracks

År: 2013

Regi: John Curran

Skådespelare: Mia Wasikowska, Adam Driver, Emma Booth, Robert Coleby, Rainer Bock

1977 gav sig Robyn Davidsson ut på en 275 mil lång vandring genom den australienska öknen med fyra kameler och en hund. För att ha råd erbjöd hon sig att skriva en artikel för National Geographic och äventyret resulterade senare i boken På kamelrygg genom öknen. Detta har John Curran nu filmatiserat med den begåvade Mia Wasikowska i huvudrollen.

Robyn åker till Alice Springs för att förbereda sig. Hon träffar en butter parkägare som erbjuder henne lärlingsplats så att hon ska lära sig handskas med kameler. Några år senare är Robyn redo att ge sig av mot indiska oceanen som är hennes slutmål. Den kufiske fotografen Rick Smolan (Driver) har fått i uppdrag att plåta henne för tidskriften. Något som inte uppskattas särskilt mycket av Robyn, som helst vill vara för sig själv under den nio månader långa expeditionen.

Robyn förklarar i inledningen att hon alltid fascinerats av öknen och lockats av den. Här får vi studera den australienska öknen på nära håll, det är vackert och fascinerande men också farligt, ja rent utav dödligt. I början av Robyns färd blir jag dock lite förvånad över hur ofta den “avbryts” av att fotografen Rick dyker upp. Som tittare hinner man inte komma in i själva lunken det innebär att följa Robyns expedition. Men i andra halvan blir tempot jämnare fördelat och vi får se längre sekvenser av Robyns ökenvandring. Vi får också se återblickar till händelser ur barndomen som varit avgörande för hennes utveckling.

Robyn möter människor ur ursprungsbefolkningen på sin färd och vid ett tillfälle erbjuder sig en aboriginäldste att eskortera henne genom ett välsignat område där kvinnor inte är tillåtna att vistas på egen hand. Detta avsnitt bjuder både på ömhet och humor.

Robyn är en självständig och ibland osällskaplig ensamvarg. Men det betyder inte att hon är asocial. I kontakten med ursprungsbefolkningen är hon både ödmjuk, vänlig och nyfiken. Men till skillnad från Rick som låter munnen gå om diverse meningslösa saker så uppskattar hon tystnaden och ensamheten. 

Filmens lugna tempo till trots så sjunker aldrig intresset att följa Robyn Davidsson på hennes resa. Jag lärde mig att tycka om Adam Driver i serien Girls och jag tycker han passar väldigt bra som fotografen Rick. Samspelet mellan honom och Robyn Davidsson är bra. Och Mia Wasikowskas visar att hon är en skådespelare att räkna med.

En fin, behaglig och väldigt sevärd film som inte är särskilt dramatisk. Ett plus om du gillar öknar. Är du ute efter action så är detta ingenting för dig.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

 

Recension – Transcendence

År: 2014

Regi:  Wally Pfister

Skådespelare: Johnny Depp, Rebecca Hall, Paul Bettany, Cillian Murphy, Kate Mara, Morgan Freeman

Paret Evelyn och Will Craster (Hall och Depp) är två framstående forskare inom området artificiell intelligens. Deras mål är att skapa en bättre värld där datorer hjälper till att utveckla mänskliga förmågor. Särskilt Evenlyn drivs av en vilja att rädda jorden från miljöförstöring och krig. Detta genom att ladda ner en mänsklig hjärna/ett medvetande till en dator. Låter det trovärdigt? Nja.

Konflikten presenteras tidigt. Snart förstår vi att en antiteknisk organisation med våld som främsta medel är paret Craster på spåren. En liga ledd av Bree (Kate Mara) planerar att mörda Will eftersom de fruktar det vetenskapliga genombrott Crasters närmar sig. Men Will och Evenlyn har kommit en bra bit på väg och deras stora projekt kan snart sjösättas. Så vem blir det som drar det längsta strået: En slipad terrororganisation eller en superdator av gigantiska mått som hade gjort Bill Gates avundsjuk?

Jag var till en början glad att se Johnny Depp i en lite annorlunda roll. Det var några år sedan Edward Scissorhands (1990), Gilbert Grape (1993), Sleepy Hollow (1999) och Finding Neverland (2004). De senaste åren har det blivit många udda figurer som Jack Sparrow, Hattmakaren i Alice i Underlandet (2010) och Willy Wonka, vilket Depp visserligen gjort med bravur. När jag sett Transcendence känner jag dock att entusiasmen övergått i besvikelse. Detta är en väldigt underlig och spretig film. Faktum är att det är lite kalkonvarning.

För det första så saknas det trovärdighet, inte ens inom science fiction-genren känns händelseförloppet rimligt som det framställs i filmen. Handlingen känns krystad, obegriplig och fånig, trots att filmen i början känns helt ok. I slutet spårar filmen ur helt och superdatorn får ologiska krafter. Slutet är löjligt och totalt…obegripligt.

På det stora hela är detta ett slöseri med bra skådisar då manuset är spretigt och urvattnat, intrigen krystad och karaktärerna platta och ointressanta. Nej Johnny, du kan bättre än så här.

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB