År: 2014
Regi: Robert Stromberg
Skådespelare: Angelina Jolie, Sharlto Copley, Elle Fanning, Lesley Manville, Imelda Staunton, Juno Temple, Sam Riley
Den onda fen Maleficent såg jag för första gången i Disneys Törnrosa (1959) någon gång på nittiotalet och sedan dess har hon varit en av mina absoluta favoritskurkar. Skräckinjagande, allvarlig och ondskefull fick hon gåshuden att resa sig på mina, på den tiden, små flickarmar. När jag såg trailern för Maleficent med Angelina Jolie i huvudrollen blev jag mycket skeptisk. Jag misstänkte att detta skulle kunna bli en alltför barnvänlig och uddlös Disneyberättelse där Maleficents potential helt skulle gå förlorad. Men efter att ha sett filmen så får jag erkänna att jag är positivt överraskad.
Jag har aldrig direkt anklagat Angelina Jolie för att vara någon större karaktärsskådis och hon har aldrig heller lämnat något större avtryck hos mig. Men faktum är att i rollen som Maleficent, med sina horn, vingar och illröda läppar, lyser hon. Jag har svårt att se att någon annan skulle kunna göra rollen bättre. Hela hennes uppenbarelse känns väldigt lyckad ur filmsynpunkt.
Hennes motpol kung Stefan spelas av den färgstarke sydafrikanen Sharlto Copley som sågs i bland annat District 9 och Elysium.
Filmen börjar med att vi får lära känna Maleficent som flickfe då hon växer upp i Hednalandet, ett fredligt skogskungarike där det bor en massa söta små varelser. Hednalandet gränsar till människornas kungarike och Maleficent gör sitt bästa för att hålla områdena åtskilda eftersom människornas girighet snabbare än ögat kan övergå i våld. En dag träffar hon på en människa i utkanten av skogsriket och driven av nyfikenhet börjar hon prata med honom. Med tiden blir Maleficent Hednalandets beskyddare eftersom hon är den mäktigaste fen i riket. Men gamla oförrätter och människornas övergrepp på Hednalandet gör att hon utvecklar en mörk sida och blir en allt ondare och hämndlysten fe. Hon skaffar sig en undersåte i korpen Diaval (Sam Riley) och tillsammans smider de planer. Alla som kan sin Törnrosa-saga vet att den involverar en ond förbannelse.
Att berätta sagan om Törnrosa ur fen Maleficents perspektiv är ett smart drag, det blir både intressantare och mer nyanserat. Törnrosa själv (Elle Fanning) blir inte mer än en parentes, hon känns både ointressant och intetsägande. Detta är Angelina Jolies film. Manusförfattarna har jobbat en del med könsrollerna vilket känns uppfriskande i en Disney-produktion. Visuellt är filmen snygg men bitvis blir det lite överdos av gulliga djur i Hednalandet. Eftersom jag älskar mörka sagor i stil med Pan’s Labyrint så hade jag hoppats på mycket råhet och mörker. Maleficent blir aldrig lika skräckinjagande som i den gamla Disney-versionen från 1959 men håller ändå måttet. Jag hade gärna sett ytterligare en fördjupning av karaktärerna. Maleficents övergång från snäll skogsfe till diabolisk härskare känns inte alltid helt trovärdig. Men istället för att lägga fokus på karaktärerna så har regissören Stromberg prioriterat häftiga effekter (det är med andra ord som det brukar). Ibland känns det också som att regissören inte varit riktigt säker på vem filmen vänder sig till; vuxna, familjer med barn, tonåringar? Skildringen av de tre vimsiga feerna som ska ta hand om Törnrosa kommer nog att gå hem hos barnen.
Första halvan av filmen drivs av ett lagom tempo, i slutet accelererar dock handlingen och det händer väldigt mycket på kort tid. Men i sin helhet är Maleficent en liten Disney-pärla som andas lite feminism med en ovanligt intressant karaktär i huvudrollen.
Betyg: ★★★
Recensent: Julia
Filmsnutten 