Recension – The Amazing Spider-Man 2

År: 2014

Regi: Marc Webb

Skådespelare: Andrew Garfield, Emma Stone, Jamie Foxx, Dane DeHaan, Sally Field, Colm Feore, Felicity Jones, Campbell Scott, Paul Giamatti, Embeth Davidtz

the-amazing-spider-man-2-poster-imax1

Det är inte lätt att vara superhjälte. Den här gången har Peter Parker, alias Spider-Man, kärleksbekymmer samtidigt som han måste handskas med några nya farliga superskurkar. Det mesta är som vanligt i Spider-Mans värld alltså (handlingen ovan skulle egentligen kunna beskriva alla de Spindelmannen-filmer som gjorts). Så för er som har sett Spider-Man 1, 2 och 3 eller den första The Amazing Spider-Man vet med andra ord vad som väntar er även denna gång.

Mycket av kritiken mot den första filmen (hädanefter när jag pratar om den första syftar jag på The Amazing Spider-Man som kom härom året) var att den var ganska snarlik Sam Raimis första Spindelmannen-film i de flesta avseenden. Detta håller jag med om, även om den var en helt habil popcornfilm så kändes den onekligen lite upprepande. Den här känns ändå som ett steg i rätt riktning, dock mer ett litet steg än ett gigantiskt sådant.

Om jag börjar med det positiva så är det fortfarande fin kemi mellan Andrew Garfield och Emma Stone (som även är ett par i verkligheten), de är helt klart filmens starkaste kort. Tyvärr så får Garfield lite för många “tuffa” repliker som han häver ur sig när han är Spindelmannen som inte alls funkar, flera av dom får motsatt effekt och får istället Spindelmannen att framstå som lite töntigare. Det är synd då Garfield är en riktigt bra skådis i övrigt (för de som inte tror mig, kolla t.ex. in det brittiska dramat Boy A ). Jamie Foxx i den största skurkrollen spelar över emellanåt och i grund och botten är det tyvärr en ganska tråkig och färglös skurk. Framför allt ser specialeffekterna när han är i sin Electro-form ofta riktigt risiga ut, detta trots att filmen är rejält påkostad. I övriga avseenden har filmen både snygga och välgjorda effekter, så det är synd att de misslyckades med just detta.

Nu kanske jag låter lite negativ, men helheten fungerar ändå bättre än filmens enskilda delar, det är en underhållande film och trots att den är lång känns det inte. Utan att behöva gå in i detaljer så är det även vissa händelseförlopp jag uppskattar. Den har även en bra inledningsscen som engagerar. Och som sagt kemin mellan huvudpersonerna gör att man håller på dom som ett par, något som är väldigt viktigt i spektakelfilmer som den här. Finns det inte en mänsklig aspekt som åtminstone engagerar lite blir specialeffektsdrivna filmer ofta både tomma och ointressanta (ja, jag kollar på dig Michael Bay och dina Transformers-filmer). Det finns absolut inget nyskapande eller revolutionerande med The Amazing Spider-Man 2, men du har kul när du ser den. Det blir en trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Advertisements

Recension – Divergent

År: 2014

Regi: Neil Burger

Skådespelare: Shailene Woodley, Theo James, Ashley Judd, Kate Winslet, Zoë Kravitz, Ray Stevenson, Jai Courtney

Divergent

Tris bor i ett samhälle där människor lever åtskilda i fem olika falanger beroende på sina egenskaper.
De tappra, som utgör själva polisväsendet i staden, De lärda som vet allt om allting, De fridfulla, De ärliga och De osjälviska. Tris, hennes bror och båda föräldrar tillhör De osjälviska och fyller sin vardag med att försöka göra gott för andra, medan de hånfullt kallas för “torrisar” av andra falangmedlemmar.

När ungdomarna i samhället når en viss ålder är det dags att återigen prövas för vilken falang de passar i, och enligt statistiken återvänder 95 procent till sina gamla falanger . Tris är nervös men inställd på att återvända till sin familj efter valet. Men under testerna inträffar något konstigt som gör hon inte längre känner sig säker på att hon tillhör De osjälviska.

Divergent känns väldigt inspirerad av Hungerspelen. De olika falangerna kan ses som en annan variant av distrikt och vi förstår snart att det ligger några lik begravda i samhället som Tris växt upp i. Shailene Woodley är bra i huvudrollen, likaså Theo James som den hemlighetsfulle Four.

Filmen bjuder på mycket fart och fläkt och flera våldsscener där karaktärerna hoppar från skenande tåg och slåss mot varandra med sina bara händer. Men trots okej underhållning så påminner den lite för mycket om Hungerspelen och blir därför aldrig särskilt engagerande. Shailene Woodley’s Triss är en hjältinna i klass med Jennifer Laurence’ Katniss, men Hungerspelen är strået vassare med en råare intrig, mer spänning, mer engagemang och med bättre skådespelare (vem slår till exempel Philip Seymour Hoffman, som numera är död, SNYFT…).

Divergent blir i slutändan lite för förutsägbar och på tok för lång.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB