År: 2014

Regi:  Darren Aronofsky

Skådespelare: Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ray Winstone, Anthony Hopkins, Emma Watson, Logan Lerman, Douglas Booth

Det var några år sedan jag läste bibeln. Jag minns givetvis sagan om Noak och hans ark. Gamla Testamentet är inte direkt något att rekommendera för små barn med sina otäcka sagor.

Nu har Noak-sagan blivit film i svulstigt utförande. Regissör är Darren Aronofsky som gjorde The Wrestler och Black Swan, två väldigt bra filmer där skådespelarna presterar på topp. Riktigt så gott betyg kan jag inte ge Aronofskys senaste bibelepos.

När samlarveganen Noah börjar drömma mardrömmar om att jorden ska översvämmas anar han att Skaparen har ett budskap till honom. Skaparen tycker att människorna har blivit för våldsamma, giriga och dessutom äter de djur. Skaparen tycker däremot att Noah är en schyst snubbe. Därför får han i uppdrag att bygga en ark så att ett par av varje djurart plus familjen kan överleva undergången. Till hjälp har Noah och familjen några stenjättar som egentligen är änglar. Nåväl, det är ju ganska praktiskt att ha några jättar till hjälp när man ska klyva ved och bygga en ark av gigantiska mått…

Berättelsen börjar helt ok, den känns någorlunda engagerande i början. Den adopterade flickan Ila (Emma Watson) växer upp tillsammans med Noahs söner Sem, Ham och Jafet. Hustrun Naameh (Jennifer Connelly) gör sitt bästa för att stötta makens “tokiga” idéer.

Filmens största problem är att den är på tok för svulstig och krystad. PRETENTIÖS de luxe. Skådespeleriet går i samma stil. Jag blir så trött när jag ser Anthony Hopkins som en liten tossig trollgubbe ihopkurad i en grotta. Emma Watson spelar över, gråter och ylar. Jag gillar hennes tjusiga, brittiska dialekt men that’s it.
Hennes största sorg i livet är att hon inte kan bli gravid. I filmen är det lika med piss eftersom kvinnans enda lott i livet är att föda barn.

Filmens huvudpersoner engagerar mig inte ett jäkla skit. Det är nästan så att jag börjar heja på Tubal-cain som tycker att en riktig man dödar sin egen mat. Eller andra människor. Det är inte så noga, bara han dödar något…
Könsrollerna känns väl sådär fräscha. Ok, den är baserad på en bibelberättelse, men om ni kan lägga till stenjättar och spädbarnsmord i handlingen så kanske ni hade kunnat undvika de värsta könsstereotyperna? 
“Var en man” och “Är du en man?” är de två vanligaste replikerna i filmen.
När ovädret brakar loss och arken ska sättas i sjön så ropar en krigshär:
– VI ÄR MÄN!!! under ledning av antagonisten Tubal-cain. VI ÄR MÄN, VI ÄR MÄN!!!!!
Lite där tappar jag det.

Russel Crowe känns oinspirerad i rollen. Noah går från fredlig vegan till galen psykopat/sektledare som inte drar sig för att döda spädbarn. När detta inträffar ifrågasätter hustrun och Ila honom inte nämnvärt. De ber honom bara att göra det extra fort, så att det inte ska märkas lika mycket. 

Jag kom på mig själv med att himla med ögonen ett flertal gånger. När filmen är slut har jag en fundering: Hur är det möjligt att samme regissör gjort Black Swan och The Wrestler?

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB