Recension – The Grand Budapest Hotel

År: 2014

Regi: Wes Anderson

Skådespelare: Ralph Fiennes, Tony Revolori, F. Murray Abraham, Saoirse Ronan, Adrien Brody, Willem Dafoe, Edward Norton, Mathieu Amalric, Jeff Goldblum, Jude Law, Tilda Swinton, Harvey Keitel, Léa Seydoux, Jason Schwartzman, Tom Wilkinson, Bill Murray, Owen Wilson

GrandBudapestHotel1

En författare (Tom Wilkinson) berättar om när han som ung (Jude Law) mötte den mystiska hotellägaren Zero Moustafa (F. Murray Abraham). Moustafa berättar i sin tur om hur The Grand Budapest Hotel kom i hans ägo och framför allt om hans tid med den flamboyanta och excentriska conciergen Gustave H. (Ralph Fiennes).

Det är alltså dags för en ny film av regissören Wes Anderson. Det är mannen bakom filmerna Bottle Rocket, Rushmore, The Royal Tenenbaums, The Life Aquatic with Steve Zissou, The Darjeeling Limited, Fantastic Mr. Fox och nu senast Moonrise Kingdom. Om man har sett några av ovanstående filmer vet man lite vad som väntar en när man ska se The Grand Budapest Hotel. Det rör sig alltså även här om extremt stiliserade scenerier och miljöer fyllda med excentriska karaktärer, oftast spelade av riktiga klasskådespelare. Jag skulle faktiskt vilja säga att detta är den mest Wes Andersonska filmen som han har gjort. Varenda bildruta känns genomtänkt, både stilistiskt och detaljmässigt. Miljöerna har en väldigt stark öststatskänsla över sig (merparten av filmen utspelar sig i det påhittade landet Zubrowka år 1932), dock en överdriven sådan, fylld med fantasielement för att göra den ännu mer Andersonsk.

Med detta sagt tror jag att folk som har haft lite svårt för hans filmer tidigare antagligen kommer att ha lika svårt för honom här. Å andra sidan innebär detta att dom som gillar hans filmer har en riktigt härlig filmupplevelse framför sig. Personligen så älskar jag Wes Anderson och skulle lätt kunna tänka mig att leva i hans universum, så detta är en riktig smällkaramell till film för mig. Underbara karaktärer, snygga miljöer och väldigt rolig på det där absurda sättet. Anderson har antagligen fått ihop en av de mest imponerande rollistorna någonsin (se ovan) men i grund och botten är det här Ralph Fiennes’ film. Den brittiska karaktärsskådespelaren Fiennes är man mest van vid att se i tunga, dramatiska roller, men här bevisar han att han kan göra komedi minst lika bra. Hans komiska tajming är felfri, inte en replik klingar falskt och han lyckas få mig att verkligen gilla Gustave, trots att han i grunden är en rätt så osympatisk figur (Gustave är ofta bufflig, arrogant och kall), på ett mästerligt sätt. Övriga skådespelare är också utmärkta, som väntat. Om man nu ska rikta någon kritik är det att vissa får väldigt lite speltid och flera roller skulle faktiskt mer kunna klassificeras som cameo-roller. Det hade även varit roligare med flera kvinnliga karaktärer i filmen som är ganska så mansdominerad.

Filmen har några få ögonblick av allvar men filmen är framför allt en komedi. Om man tycker det är viktigt med en engagerande handling kommer man med största sannolikhet att bli besviken, men om man är ett fan av torr, absurd humor kommer man ha en högtidsstund. Jag skrattade till flera gånger under filmens gång och jag kom på mig själv med ett stort leende större delen av speltiden. Ett extra stort plus måste ges till den långa jaktscenen, med största sannolikhet den bästa, fyndigaste och roligaste jaktscenen du kommer att se i år.

Det blir en stabil fyra i betyg till The Grand Budapest Hotel och jag ser redan fram emot Wes Andersons nästa film.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Advertisements

Recension – Noah

År: 2014

Regi:  Darren Aronofsky

Skådespelare: Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ray Winstone, Anthony Hopkins, Emma Watson, Logan Lerman, Douglas Boothhämta

Det var några år sedan jag läste bibeln. Jag minns givetvis sagan om Noak och hans ark. Gamla Testamentet är inte direkt något att rekommendera för små barn med sina otäcka sagor.

Nu har Noak-sagan blivit film i svulstigt utförande. Regissör är Darren Aronofsky som gjorde The Wrestler och Black Swan, två väldigt bra filmer där skådespelarna presterar på topp. Riktigt så gott betyg kan jag inte ge Aronofskys senaste bibelepos.

När samlarveganen Noah börjar drömma mardrömmar om att jorden ska översvämmas anar han att Skaparen har ett budskap till honom. Skaparen tycker att människorna har blivit för våldsamma, giriga och dessutom äter de djur. Skaparen tycker däremot att Noah är en schyst snubbe. Därför får han i uppdrag att bygga en ark så att ett par av varje djurart plus familjen kan överleva undergången. Till hjälp har Noah och familjen några stenjättar som egentligen är änglar. Nåväl, det är ju ganska praktiskt att ha några jättar till hjälp när man ska klyva ved och bygga en ark av gigantiska mått…

Berättelsen börjar helt ok, den känns någorlunda engagerande i början. Den adopterade flickan Ila (Emma Watson) växer upp tillsammans med Noahs söner Sem, Ham och Jafet. Hustrun Naameh (Jennifer Connelly) gör sitt bästa för att stötta makens “tokiga” idéer.

Filmens största problem är att den är på tok för svulstig och krystad. PRETENTIÖS de luxe. Skådespeleriet går i samma stil. Jag blir så trött när jag ser Anthony Hopkins som en liten tossig trollgubbe ihopkurad i en grotta. Emma Watson spelar över, gråter och ylar. Jag gillar hennes tjusiga, brittiska dialekt men that’s it.
Hennes största sorg i livet är att hon inte kan bli gravid. I filmen är det lika med piss eftersom kvinnans enda lott i livet är att föda barn.

Filmens huvudpersoner engagerar mig inte ett jäkla skit. Det är nästan så att jag börjar heja på Tubal-cain som tycker att en riktig man dödar sin egen mat. Eller andra människor. Det är inte så noga, bara han dödar något…
Könsrollerna känns väl sådär fräscha. Ok, den är baserad på en bibelberättelse, men om ni kan lägga till stenjättar och spädbarnsmord i handlingen så kanske ni hade kunnat undvika de värsta könsstereotyperna? 
“Var en man” och “Är du en man?” är de två vanligaste replikerna i filmen.
När ovädret brakar loss och arken ska sättas i sjön så ropar en krigshär:
– VI ÄR MÄN!!! under ledning av antagonisten 
Tubal-cain. VI ÄR MÄN, VI ÄR MÄN!!!!!

Lite där tappar jag det.

Russel Crowe känns oinspirerad i rollen. Noah går från fredlig vegan till galen psykopat/sektledare som inte drar sig för att döda spädbarn. När detta inträffar ifrågasätter hustrun och Ila honom inte nämnvärt. De ber honom bara att göra det extra fort, så att det inte ska märkas lika mycket. 

Jag kom på mig själv med att himla med ögonen ett flertal gånger. När filmen är slut har jag en fundering: Hur är det möjligt att samme regissör gjort Black Swan och The Wrestler?

Betyg: ★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Captain America: The Return of the First Avenger

Originaltitel: Captain America: The Winter Soldier

År: 2014

Regi:  Anthony RussoJoe Russo

Skådespelare: Chris Evans, Samuel L. Jackson, Scarlett Johansson, Robert Redford, Sebastian Stan, Anthony Mackie, Cobie Smulders

captainFilmen börjar med att helyllekillen Steve Rogers tillika superhjälten Captain America är ute och på en “joggingtur” (se filmen så förstår du vad jag menar…). Där träffar han på sin blivande kompanjon Falcon (Anthony Mackie).  Det är en av några småroliga händelser  som sprängts in mellan de många slagsmålsscenerna.

Filmen tar vid där Avengers slutade, det vill säga då hela New York höll på att gå åt helvete. Steve samarbetar med säkerhetstjänsten S.H.I.E.L.D under Nick Fury’s (Samuel L. Jackson) ledning. Han gör operationer tillsammans med agenten Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) och allt går enligt planerna. Men under en operation förändras allt. Rogers förstår att det pågår ett spel inom organisationen och blir osäker på vem han kan lita på.

Snart dyker även lönnmördaren Winter Soldier upp och ställer till problem för S.H.I.E.L.D och Captain America.
Winter Soldier är en riktig hårding, han kommer från Sovjettiden, har en arm av metall och vet hur man hanterar vapen och knivar. Snart är Captain America, Black Widow och sidekicken Falcon nationens sista hopp.

Captain America: The Return of the First Avenger har ett högt underhållningsvärde. Den för också in ett så aktuellt ämne som massövervakning i handlingen, vilket känns som ett smart grepp. Filmen har en handling som överraskar vilket är ett stort plus i stora superhjälteproduktioner.
Det är snygga actionscener, Rogers och Romanoff är coola hjältar och Nick Fury coolaste chefen. Skönt att se att det finns några kvinnor som får ok roller, även om filmen naturligtvis inte uppfyller Bechdeltestet.

Detta är en av de bättre superhjältefilmerna jag har sett det sista, hästlängder före Thor-filmerna som jag haft lite svårt för. Men smaken är som baken.

Det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

 

 

Recension – Frost

Originaltitel: Frozen

År: 2013

Regi: Jennifer Lee & Chris Buck

Skådespelare (röster): Kristen Bell, Idina Menzel, Jonathan Groff, Josh Gad, Santino Fontana, Alan Tudyk, Ciarán Hinds

Frozen

Prinsessorna Elsa och Anna växer upp i kungariket Arendelle (det heter visst Arendal i den svenska versionen, vilket är lite lustigt för oss göteborgare) och är systrar samt bästa vänner. Efter en olycka med Elsas magiska iskrafter isoleras Elsa från Anna. Många år senare när Elsa ska ta över tronen sker ännu en olycka som gör att Elsa flyr och sätter Arendelle i evig vinter. Det blir upp till Anna, med hjälp utav bergsmannen Kristoff, hans ren Sven och den magiska snömannen Olaf, att hitta Elsa och ställa allt till rätta igen.

Handlingen för Frost, som löst baseras på H.C. Andersens saga Snödrottningen, känns kanske inte superspännande på pappret. Men faktumet är att den faktiskt är ganska originell i vissa avseenden. Den är verkligen inte banbrytande på några sätt och på det stora hela är det en klassisk Disney-saga det handlar om, men jag gillar verkligen de små, små ändringarna de har gjort. Utan att avslöja för mycket så är fokuset på systerskap över att prinsessan bara ska hitta sin prins uppfriskande. Och att Anna, med Disney-mått mätt vill säga, får åtminstone vara lite självständigare och modernare än i vanliga fall. Tillsammas med filmen Modig (Brave), som kom härom året, är det åtminstone ett litet steg i rätt riktning. Det är därför inte förvånande att se att filmens manus har skrivits av en kvinna (Jennifer Lee, som även är en av filmens två regissörer). Observera dock det jag skriver om små steg, den är som sagt fortfarande traditionell i många avseenden.

Även om handlingen inte är särskilt avancerad eller spännande blir man ändå engagerad i huvudpersonernas öden och tiden med dom går fort. De flesta karaktärerna är sympatiska och roliga att följa. Det känns faktiskt lite skönt att filmen inte är sprängfylld med populärkulturella referenser som så ofta är fallet numera, den känns nästan lite gammaldags (på ett bra sätt). Och som brukligt är i Disneyfilmer är filmen fylld med musikalnummer, de är överlag ganska bra (”Let it go” vann en Oscar för bästa sång) men det är ändå långt ifrån standarden som sattes i Disneys förra guldålder (Den lilla sjöjungfrun, Skönheten och odjuret, Lejonkungen etc). Personligen så saknar jag den äldre traditionella 2D-animeringen lite (det hade varit kul om åtminstone var hundrade animerad film kunde vara det) men rent visuellt är Frost en fröjd för ögat, alla snö och iseffekter är väldigt läckra. Lite intressant extrafakta är att Frost faktiskt numera är den mest inkomstbringande animerade filmen genom tiderna.

Kort och koncist är Frost en charmig och vacker Disneysaga. Jag känner mig generös och ger den en fyra i betyg, om än något svag.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB