Originaltitel: August: Osage County

År: 2013

Regi: John Wells

Skådespelare: Meryl Streep, Julia Roberts, Chris Cooper, Ewan McGregor, Margo Martindale, Sam Shepard, Julianne Nicholson, Dermot Mulroney, Juliette Lewis, Abigail Breslin, Benedict Cumberbatch

2010 såg jag Familjen på Stadsteatern i Göteborg där Ann Petrén spelade huvudrollen. Det är en kväll jag fortfarande minns. Ensemblen var skicklig och Petrén strålande. Pjäsen var ömsom rolig, ömsom jävligt tung och allvarlig. Jag tänkte på den länge efteråt.

När jag såg att En familj: August Osage County skulle ha premiär visste jag inte att den byggde på samma pjäs av Tracy Letts som vann Pulitzerpriset 2008. Nåväl, en så stark historia förtjänar väl ett filmutförande också.

I den amerikanska södern bor det gifta paret Violet och Beverly Weston (Streep och Shepard). De missbrukar tabletter och alkohol på var sitt håll. En dag anställer Beverly en ung kvinna med indianpåbrå för att sköta hushållet, sedan försvinner han spårlöst. Den cancersjuka Violet kallar hem sina döttrar och deras familjer, sin syster och svåger till hemmet i Oklahoma. Men det som i början ser ut som ett kärt återseende i den fyrtiogradiga värmen urartar snart i en släktsammankomst från helvetet.

Det här är en uppvisning i skickligt skådespeleri, främst av kvinnorna i ensemblen. Meryl Streep är lysande som den hänsynslösa matriarken Viola men hon matchas utan problem av döttrarna Barbara den hårda (Roberts) och Ivy den sköra (Nicholson). Männen får stå tillbaka och känns ibland som sidekicks. Man tycker aldrig om Viola, men han får en smula förståelse för hennes beteende när hon berättar om ett barndomsminne som handlar om ett par efterlängtade stövlar.

På samma sätt som Chloë Grace Moretz kändes felcastad som mobboffret i Carrie (2013) känns Benedict Cumberbatch lite för fager som den klumpige och socialt missanpassade kusinen “Lille Charles”. Men det blir samtidigt ganska komiskt eftersom Cumberbatch rollfigur Sherlock Holmes inte heller är något socialt geni…

Filmen är som sagt baserad på en pjäs och det märks genom att det ibland blir lite teatraliskt. Det stör inte mig så mycket, men man får ibland känslan av att det är duktiga skådisar som framför rappa repliker snarare än att de faktiskt är karaktärerna. Men det är skickligt skådespeleri rakt igenom och för alla oss som älskar mörka familjehemligheter är detta den perfekta filmen. Bittert, mörkt, cyniskt och tragikomiskt när det är som bäst. Men givetvis gör sig Tracy Letts grymma text sig allra bäst på teatern.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

År: 2013

Regi: Jean-Marc Vallée

Skådespelare: Matthew McConaughey, Jennifer Garner, Jared Leto, Denis O’Hare, Steve Zahn

Jag tyckte verkligen inte om Matthew McConaughey för några år sedan. Kalkoner som Fool’s Gold, Sahara och How to Lose a Guy in 10 Days fick mig inte direkt att tappa hakan av förtjusning. Men det har jag fått äta upp. Hans prestationer i  The Wolf of Wall Street och True Detective imponerar. Häromveckan tog han emot en Oscar för bästa huvudroll. Det är bara att konstatera att McConaughey har lämnat lättviktsfacket och tagit steget till att bli en karaktärsskådis.

Dallas Buyers Club utspelar sig i just Dallas, 1985. Macho-cowboyen Ron Woodroof (McConaughey) rider rodeo, raggar damer och knarkar friskt. Under ett läkarbesök får han reda på att han är HIV-positiv, något som uteslutande förknippas med homosexualitet (-I ain’t no faggot, I don’t even know any faggots, I’m a rodeo!).

Ron medicineras med AZT, den för tillfället enda lagliga drogen i USA. Men Ron får nys om andra, icke godkända bromsmediciner som han börjar smuggla in i landet. Ryktet om de alternativa medicinerna sprider sig bland andra HIV-patienter. Ron tar hjälp av läkaren Eve (Garner) och transexuella patienten Rayon (Leto) och bildar Dallas Buyers Club för att kunna distribuera bromsmedicinerna. Något som väcker ont blod hos FDA (läkemedelsmyndigheten Food and Drug Administration).

Jared Leto och Matthew McConaughey vann varsin välförtjänt Oscar för sina prestationer. De har båda gått ner åtskilliga kilon för att gestalta sina karaktärer. McConaughey lyckas göra sin cowboy sympatisk trots att han är både macho och homofob. På samma sätt skänker Leto en nerv och skörhet åt Rayon som kämpar mot sjukdomen, trots att han förskjutits av sin familj.
Detta är ett drama som griper tag. Filmen är baserad på en sann historia.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB