År: 2013

Regi: Steve McQueen

Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Adepero Oduye, Paul Giamatti, Benedict Cumberbatch, Paul Dano, Michael Fassbender, Lupita Nyong’o

I 1840-talets New York i USA lever den välutbildade Solomon Northup med sin familj. Som professionell violinist och hantverkare erbjuds han en dag ett välavlönat jobb av två män på en kringresande cirkus. Solomon följer med de två männen till Washington för att prata igenom sitt nya avtal. Men efter en blöt festkväll vaknar Solomon upp i en fängelsecell, på väg att transporteras som slav till södern.

12 Years a Slave blottlägger USA:s skamfläck i historien på ett obehagligt och drabbande sätt. Filmen är stjärnspäckad och bjuder på den ena hemska slavdrivaren efter den andra. Otäckast av dem alla är Edwin Epps (Fassbender) som med sitt sadistiska våld och sina bibelord personifierar ondskan själv. Chiwetel Ejiofor är bra i huvudrollen men mina sympatier för honom hade blivit starkare om McQueen frångått den traditionella Hollywood-dramaturgin. Brad Pitts inhopp som den gode idealisten Bass känns krystat och lite fånigt.

Att Hollywood gör upp med USA:s mörka historia är välkommet, och det känns inte helt omöjligt att 12 Years a Slave kommer att användas i skolundervisningen. Men trots en omskakande, sann historia med flera förödmjukande scener där slavdrivarna utövar psykiskt och fysiskt våld så griper inte filmen tag som den borde. I slutändan är McQueens film ganska mallad och förutsägbar. Skulle dock inte bli förvånad om det blir storslam på Oscarsgalan. “True story”-filmer brukar ju ligga juryn varmt om hjärtat.

Det mest hjärtskärande är flickan Patseys öde. Det är henne jag tänker på efter det att filmen är slut.
Det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB