Originaltitel: Mandela: Long Walk to Freedom
År: 2013
Regi: Justin Chadwick
Skådespelare: Idris Elba, Naomie Harris, Tony Kgoroge, Riaad Moosa, Zolani Mkiva, Simo Mogwaza, Terry Pheto
Jag fick upp ögonen för Idris Elba i tv-serien The Wire där han spelar karaktären Russel ‘Stringer’ Bell. I den serien är han en av mina absoluta favoriter. I Chadwicks senaste film porträtterar han Sydafrikas frihetskämpe, tillika politiker, statsman och advokat Nelson Mandela.
Historien inleds med Mandelas tid som advokat i Johannesburg och senare mötet med kärleken Winnie. Mandela går med i ANC (African National Congress) och inleder sin livslånga kamp mot landets diskriminerande lagar. Efter Sharpevillemassakern 1960 byter ANC skepnad; från att ha varit en organisation som endast använt sig av fredliga metoder tillgriper Mandela och de andra ledarna våld som sista utväg.
Det är sällan jag blir berörd av “biopics” eftersom de ofta känns tillrättalagda, redovisande och polerade. Och Mandela: Vägen till frihet visar sig vara ytterligare en välgjord, men ack så polerad, biografisk film. Trots bra skådespelarprestationer och ett fantastiskt livsöde så griper historien aldrig riktigt tag. Idris Elba är bra i huvudrollen. Rent utseendemässigt är han också porträttlik, även i slutskedet som äldre man, tack vare trovärdig sminkning. I Naomie Harris har Elba dessutom fått en skicklig motspelerska.
Men i slutändan utmålas Mandela mer som ett helgon än en människa av kött och blod. Han skildras uteslutande som sympatisk om man bortser från hans osmidiga sätt att hantera relationer. Fotot är snyggt och jag gillar slutscenen.
Filmen är en intressant historielektion som alla borde se för att förstå vilket avtryck Mandela gjort i historien. Skildringen av raskriget mellan svarta och vita sydafrikaner är stark och som svensk blir jag stolt när jag ser dokumentära bilder från en demonstration under Palmes tid.
Se även dokumentären Olof Palme: Älskad och hatad från 2012.
Betyg: ★★★
Recensent: Julia
