År: 2013

Regi: Steve McQueen

Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Adepero Oduye, Paul Giamatti, Benedict Cumberbatch, Paul Dano, Michael Fassbender, Lupita Nyong’o

I 1840-talets New York i USA lever den välutbildade Solomon Northup med sin familj. Som professionell violinist och hantverkare erbjuds han en dag ett välavlönat jobb av två män på en kringresande cirkus. Solomon följer med de två männen till Washington för att prata igenom sitt nya avtal. Men efter en blöt festkväll vaknar Solomon upp i en fängelsecell, på väg att transporteras som slav till södern.

12 Years a Slave blottlägger USA:s skamfläck i historien på ett obehagligt och drabbande sätt. Filmen är stjärnspäckad och bjuder på den ena hemska slavdrivaren efter den andra. Otäckast av dem alla är Edwin Epps (Fassbender) som med sitt sadistiska våld och sina bibelord personifierar ondskan själv. Chiwetel Ejiofor är bra i huvudrollen men mina sympatier för honom hade blivit starkare om McQueen frångått den traditionella Hollywood-dramaturgin. Brad Pitts inhopp som den gode idealisten Bass känns krystat och lite fånigt.

Att Hollywood gör upp med USA:s mörka historia är välkommet, och det känns inte helt omöjligt att 12 Years a Slave kommer att användas i skolundervisningen. Men trots en omskakande, sann historia med flera förödmjukande scener där slavdrivarna utövar psykiskt och fysiskt våld så griper inte filmen tag som den borde. I slutändan är McQueens film ganska mallad och förutsägbar. Skulle dock inte bli förvånad om det blir storslam på Oscarsgalan. “True story”-filmer brukar ju ligga juryn varmt om hjärtat.

Det mest hjärtskärande är flickan Patseys öde. Det är henne jag tänker på efter det att filmen är slut.
Det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Originaltitel: Mandela: Long Walk to Freedom

År: 2013

Regi: Justin Chadwick

Skådespelare: Idris Elba, Naomie Harris, Tony Kgoroge, Riaad Moosa, Zolani Mkiva, Simo Mogwaza, Terry Pheto

Jag fick upp ögonen för Idris Elba i tv-serien The Wire där han spelar karaktären Russel ‘Stringer’ Bell. I den serien är han en av mina absoluta favoriter. I Chadwicks senaste film porträtterar han Sydafrikas frihetskämpe, tillika politiker, statsman och advokat Nelson Mandela.

Historien inleds med Mandelas tid som advokat i Johannesburg och senare mötet med kärleken Winnie. Mandela går med i ANC (African National Congress) och inleder sin livslånga kamp mot landets diskriminerande lagar. Efter Sharpevillemassakern 1960 byter ANC skepnad; från att ha varit en organisation som endast använt sig av fredliga metoder tillgriper Mandela och de andra ledarna våld som sista utväg.

Det är sällan jag blir berörd av “biopics” eftersom de ofta känns tillrättalagda, redovisande och polerade. Och Mandela: Vägen till frihet visar sig vara ytterligare en välgjord, men ack så polerad, biografisk film. Trots bra skådespelarprestationer och ett fantastiskt livsöde så griper historien aldrig riktigt tag. Idris Elba är bra i huvudrollen. Rent utseendemässigt är han också porträttlik, även i slutskedet som äldre man, tack vare trovärdig sminkning. I Naomie Harris har Elba dessutom fått en skicklig motspelerska.

Men i slutändan utmålas Mandela mer som ett helgon än en människa av kött och blod. Han skildras uteslutande som sympatisk om man bortser från hans osmidiga sätt att hantera relationer.  Fotot är snyggt och jag gillar slutscenen.

Filmen är en intressant historielektion som alla borde se för att förstå vilket avtryck Mandela gjort i historien. Skildringen av raskriget mellan svarta och vita sydafrikaner är stark och som svensk blir jag stolt när jag ser dokumentära bilder från en demonstration under Palmes tid.

Se även dokumentären Olof Palme: Älskad och hatad från 2012.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB