Recension – Inside Llewyn Davis

År: 2013

Regi: Joel & Ethan Coen

Skådespelare: Oscar Isaac, Carey Mulligan. John Goodman, Garrett Hedlund, Justin Timberlake, F. Murray Abraham

llewyn

Llewyn Davis är en folkmusiker i det tidiga 1960-talets New York. Folkmusiken har inte riktigt slagit igenom än (detta utspelas strax innan Bob Dylan slår igenom) så även om han är en begåvad sångare har han det tufft ekonomiskt. Eftersom han övernattar i vänner och bekantas lägenheter blir han involverad i deras liv, främst då paret Jean (Carey Mulligan) och Jim (Justin Timberlake). Ska det stora genombrottet någonsin komma eller måste han ge upp musiken?

Detta är alltså bröderna Ethan och Joel Coens senaste film. Jag har sett samtliga deras filmer och varje gång de släpper något nytt är jag alltid lika förväntansfull. Detta kan i och för sig innebära att man ibland har alltför höga förväntningar och blir lite besviken. Som tur är det inte så den här gången, den är både extremt välgjord och annorlunda på ett bra sätt. Den där lite underfundiga Coenska humorn finns där och det är fint skådespeleri in i minsta lilla biroll. Framför allt Oscar Isaac i titelrollen glänser, och tur är väl det, då egentligen hela filmen står och faller med både hans rolltolkning och sångförmåga. Musik spelar en stor roll i filmen, inte sedan O Brother, Where Art Thou? har den tagit så stor plats i någon av deras filmer. Det är många musiknummer, inte så att de för handlingen framåt på samma sätt som i en musikal, men de är ändå en viktig beståndsdel i historien. Lyckligtvis är musiken fantastisk, den är både medryckande och känslosam, och jag förlorar mig ofta i den. Jag ville leta upp filmmusiken direkt när jag kom hem vilket får anses som ett bra betyg. Även om man hatar folkmusik kan man nog ändå hålla med om att Isaac kan sjunga.

Filmen är helt klart mer karaktärs- än handlingsdriven vilket är uppfriskande. Om jag nu måste säga något negativt är det kanske att några enstaka scener släpar lite långsamt fram, men det är ytterst få. Tidsskildringen känns klockren och fotot är riktigt snyggt även om det mest är grådaskiga miljöer man ser. Dessutom så har Inside Llewyn Davis antagligen det bästa kattskådespeleriet jag sett, bara en sådan sak. Kort sammanfattat är det ännu en liten Coensk pärla, en solklar fyra blir det.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Advertisements

Recension – The Wolf of Wall Street

År: 2013

Regi: Martin Scorsese

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Margot Robbie, Matthew McConaughey, Kyle Chandler, Rob Reiner, Joanna Lumley

wolf-of-wall-street-poster2-610x903

I en av de allra första scenerna i The Wolf of Wall Street snortar Leonardo DiCaprios rollfigur kokain ur stjärten på en prostituerad. Det är bara början på en tre timmar lång sex- och knarkorgie. För aldrig har jag sett så många män knarka och gå till horor som i Scorseses senaste film.

Jordan Belfort  börjar sin bana som relativt ödmjuk börsmäklare under börshajen Mark Hanna (roligt spelad av Matthew McConaughey som tyvärr har en liten roll i filmen). Det är först när Belfort startar mäklarfirman Stratton Oakmont som hans karriär exploderar. Den överdrivna framgången övergår snart i ren girighet, ekonomisk brottslighet, korruption och dekadens.

Detta är en väldigt grisig film. Belfort och hans polare framställs inte direkt som några helyllekillar. Kvinnor förbrukas på löpande band. I en scen berättar Belfort hur han och kompisarna delar in prostituerade i olika kategorier. Högst på skalan finns de vackra, eftertraktade och exklusiva som är noggranna med att skydda sig och som tar bra betalt. Ett snäpp ner finns de som inte är lika attraktiva och som saknar elegans men som ändå duger att konsumera. Kvinnorna längst ner på skalan beskriver Belfort som billiga stycken kött nersmittade med könssjukdomar. Har man varit med en sådan så är det bara att bita ihop och ta en penicillinspruta dagen efter.

Större delen av filmen är jag ganska illa berörd. Belfort är en riktig skitstövel och den misogyni som genomsyrar handlingen är rent utav sagt osmaklig. Jag har lite svårt att svälja exploateringen av kvinnor, trots att det tjänar ett visst syfte.

En minnesvärd scen är när Belfort tagit en överdos lugnande medel och den fördröjda effekten kickar in precis när han har ett viktigt samtal på tråden. Dregglande  och halvförlamad försöker Belfort krypande ta sig tillbaka till sin Lamborghini. Tragikomiskt är ordet…

Visst är Scorsese en riktigt skicklig hantverkare. Filmen är snygg och tempot uppskruvat. Men tre timmar blir alldeles för långt. Filmen hade lätt kunnat kapas med 30-45 minuter. DiCaprio har gjort ett gott jobb, men i slutändan blir det för mycket av allt.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – About Time

År: 2013

Regi: Richard Curtis

Skådespelare: Domhnall Gleeson, Rachel McAdams, Bill Nighy, Lydia Wilson, Tom Hollander, Lindsay Duncan, Margot Robbie

about_time

Om det är någon som kan kallas kungen av brittisk rom-com så är det Richard Curtis. Han har bl.a. skrivit manus till Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Bridget Jones dagbok, Love Actually (även regi) och nu alltså About Time (även regi den här gången). Har man sett nämnda filmer så har man nog ett ganska bra hum om vad About Time är för en film. Det handlar alltså även här om en lite fumlig britt, Tim (Domhnall Gleeson), som träffar en amerikansk tjej, Mary (Rachel McAdams) . Det som är lite speciellt med Tim dock är att han kan färdas i tiden, vilket visar sig vara praktiskt bl.a. när man ska uppvakta tjejer.

Om man är helt allergisk mot romantiska komedier blir man antagligen inte konverterad av About Time. Men om man gillar det, och särskilt de som nämnts ovan, har jag svårt att tänka mig att man blir besviken. Filmen har ett charmigt och sött kärlekspar i Gleeson och McAdams, Bill Nighy är alltid lika härlig och många biroller är både välcastade och ganska roliga. Massor med klyschor hör till genren men här stör det mig inte alls lika ofta som i de typiska amerikanska romantiska komedierna (som typ Kate Hudsons samlade verk de senaste tio åren) och filmen är framför allt inte lika tråkig som många av dom trots sina dryga två timmar. Det är inte bara feel-good och gullegull dock, den finns faktiskt en viss svärta i filmen, vilket jag tycker är bra och välbehövligt. Mycket handlar om familjerelationer och särskilt Tims relation till sin pappa (Nighy) står i fokus. Det är långt ifrån en felfri film, det är som sagt gott om klyschor, det blir lite för mycket av allt ibland och i vissa perioder drar den ut lite på tiden. About Time är helt enkelt en lättsmält bagatell som är rolig för stunden, det är sött, det är charmigt men inget som går in under skinnet på en. Och ibland är det precis det man vill ha.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Hobbit: Smaugs ödemark

Originaltitel: The Hobbit: The Desolation of Smaug

År: 2013

Regi: Peter Jackson

Skådespelare: Martin Freeman, Ian McKellen, Richard Armitage, Evangeline Lilly, Orlando Bloom, Luke Evans, Lee Pace, Ken Stott, James Nesbitt, Benedict Cumberbatch

I Hobbit: Smaugs ödemark (uppföljaren till Hobbit: En oväntad resa, som kom för lite drygt ett år sedan) får vi följa Bilbo, Gandalf, Thorin och hans dvärgfölje i deras fortsatta kamp att ta tillbaka det gamla dvärgfästet i Erebor ifrån draken Smaug. Men vägen dit är fylld med faror och det blir en kamp mot klockan om att komma fram i tid. Och om de nu kommer fram, hur ska de handskas med den fasansfulla draken?

hobbit_

Innan jag skriver något mer om vad jag tyckte om filmen kan det vara bra att veta att jag är ett stort Tolkien-fan. Jag läste Bilbo – En hobbits äventyr, Härskarringen-trilogin, Silmarillion m.m. när jag var yngre och älskade dom. Jag gillar också filmatiseringen av Härskarringen-trilogin väldigt mycket. Så redan från början ligger dessa filmer bra till för mig.

Sagan om ringen, Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst var som bekant tre böcker som blev tre filmer. I detta fallet är det bara en enda bok som dragits ut till en hel filmtrilogi. Visserligen har Peter Jackson och hans medarbetare inkluderat händelser från diverse Tolkien-böckers appendix men faktum kvarstår att betydligt fler friheter har tagits med grundmaterialet än vad gjordes i den första filmtrilogin. Fans av boken som vill ha en regelrätt filmatisering kommer därmed eventuellt att bli besvikna. Personligen så störde inte det mig nämnvärt, detta beror dels på att boken är, i brist på bättre ord, klart ”barnsligare” och behöver tuffas till lite för att få en både mer allvarlig och liknande ton som de tidigare filmerna.

I den första delen av Hobbit-trilogin tyckte jag man kände av att det blev lite väl utdraget emellanåt, som att de verkligen försökte sträcka ut historien så gott de kunde. Som tur är tempot klart bättre här. Det är full fart från början och även om den är lite drygt 2 timmar och 40 minuter lång går tiden klart fortare den här gången. Det är underhållande och många av de nya tillskotten ger nytt liv i historien. Framför allt känns det välbehövligt med en kvinnlig karaktär i en väldigt mansdominerad filmtrilogi. Evangeline Lillys Tauriel är också den karaktär som ger bäst och mest intryck av nykomlingarna, hon är både cool och får de häftigaste stridsscenerna. Lite trist bara att de placerar henne i en både påklistrad och onödig kärlekstriangel som filmen kunde klarat sig utan. Legolas (Orlando Bloom) är ett nygammalt tillskott och han känns lite blekare än tidigare men får också han flera underhållande stridsscener. Dock så tar filmskaparna i lite väl mycket ibland när alverna slåss, det blir för spejsat helt enkelt (ungefär som Legolas sköldsurfande i originaltrilogin). Framför allt tycker jag att dvärgarna kunde fått lite större plats gällande närstriderna, det blir lite comic relief av dom för ofta. Bard (Luke Evans) funkar bra i en klassisk hjälteroll och Stephen Fry är klockren som den slemmiga borgmästaren. Mikael Persbrandt då som det stod så mycket om i svenska medier? Han är med ytterst lite i filmen och är knappt igenkännlig i en kraftigt sminkad roll och gör tyvärr inget större intryck. Synd, då hans karaktär var väldigt häftig i boken, men det blir kanske bättre i nästa del.

Mycket av snacket innan har handlat om hur Smaug kommer att se ut och gestaltas, detta har de lyckats bra med. Han är både välgjord och karismatisk och röstskådespeleriet från Benedict Cumberbatch håller hög klass. Allra bäst är dock Martin Freeman som Bilbo, i en roll som så lätt hade kunnat bli både färglös och tråkig. Med små medel gör han ett både varmt, humoristiskt och rörande porträtt av den ofrivilliga lilla hjälten. Tyvärr så får även denna gång de allra flesta dvärgarna lite utrymme vilket gör att man inte kommer dom så nära som man hade velat. Det är främst Thorin (Richard Armitage, duktig även denna gång) som får det mesta utrymmet, i viss mån även Balin och Kili.

Filmen är som väntat väldigt välgjord i alla övriga aspekter, scenografi , foto och specialeffekter håller hög klass. Actionscenerna är skickligt utförda (t.ex. tunnelsekvensen), men det känns som sagt att Peter Jackson tar i lite väl mycket ibland. Han hade kunnat tona ned dom en del så att de åtminstone skulle kunna kännas en gnutta mindre koreograferade och därmed trovärdigare. Musiken är fin som vanligt men jag saknar de där riktiga musikaliska topparna som originaltrilogin hade. Även de emotionella topparna saknas i filmen, fukten i ögonvrån dyker helt enkelt inte upp. Jag tror dock det lätt blir så i mellanfilmen av en trilogi, mycket av det mest dramatiska sparas till sista filmen. Men på det stora hela är det en riktigt härlig filmupplevelse trots brister lite här och var. Jag tyckte om den första filmen också men där blev jag trots allt lite besviken, Hobbit: Smaugs ödemark är klart bättre och det lovar gott inför den sista delen. Det blir en fyra i betyg.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Dagarnas skum

Originaltitel: L’écume des jours

År: 2013

Regi: Michel Gondry

Skådespelare: Audrey Tautou, Romain Duris, Gad Elmaleh, Omar Sy, Aïssa Maïga

dagarnas_skum_iid0_mid600_poster

Dagarnas skum är en surrealistisk, psykedelisk och milt sagt utflippad kärlekshistoria som bygger på en roman av Boris Vian.
Colin (Duris) är en rik, snygg och uppfinningsrik snubbe. Han har ett piano som blandar drinkar och egen kock som lagar gourmetmat tillsammans med en liten mus. Kocken Nicolas (Omar Sy) är också Colins kompis, och den som parar ihop honom med Chloé (Tautou) på en fest. Förälskelsen slår till och en svindlande kärlekshistoria tar sin början. När kärleken är som mest spirande blir Chloé plötsligt sjuk. Ett näckrosfrö har slagit rot i hennes bröst och inuti lungan växer en blomma sig allt större.

I Dagarnas skum får realismen helt stå tillbaka för fantasi, drömmar och poesi. Regissör är fransmannen Michel Gondry som gjorde mästerverket Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), en av mina absoluta favoritfilmer . Där var sagorealismen mer subtil vilket är mer tilltalande i min smak. Jag har inte läst Vians bok men har hört att den präglas av samma drömska stämning som filmen. Här ryms en del samhällskritik mot löneslaveri då Vian avskydde seriöst arbete. I filmen skämtas det friskt om Jean-Paul Sartre. Detta beror på att Vian hade ett horn i sidan till Sartre, som inledde ett förhållande med Vians fru.

Trots att Gondry lyckats skapa ett imponerande universum med scener som inte liknar någonting annat blir jag aldrig riktigt gripen. All surrealism och alla fantasifoster (en dörrklocka som kryper som en kackerlacka, “spana in mig-dansen” där alla får konstiga ben, en mus som bor i Colins lägenhet) tar överhanden och jag känner mig snart mätt. Kärlekshistorien känns dessutom oengagerande. Detta är kanske inte så relevant i en film som vill uttrycka karaktärernas sinnesstämningar, men i slutändan funkar det helt enkelt inte för mig. Men för den som gillar surrealistiska, drömska filmer med romantisk touch passar den bättre. Filmen får godkänt betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Prisoners

År: 2013

Regi: Denis Villeneuve

Skådespelare: Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Viola Davis, Maria Bello, Terrence Howard, Paul Dano, Melissa Leo

prisoners-poster

Firandet av Thanksgiving är i full gång. Keller och Grace Dover (Jackman och Bello) har tagit med barnen till vännerna för en god middag. Men snart är Dovers sexåriga dotter Anna spårlöst försvunnen tillsammans med kompisen Joy. Misstankar riktas mot den husbil som stått parkerad utanför huset under dagen och spåren leder till enstöringen Alex Jones (Dano).

Ansvarig för fallet med de försvunna flickorna blir den överambitiöse kriminalaren Loki (Gyllenhaal) som inte misslyckats med ett enda av sina fall. När Loki släpper Alex Jones i bristen på bevis tar Keller Dover saken i egna händer. Han är helt övertygad om att Jones är skyldig till bortrövandet.

Den kanadensiske regissören Denis Villeneuve är upphovsman till den gripande Nawals hemlighet som kom 2010. Prisoners är något så ovanligt som en riktigt spännande, obehaglig och oförutsägbar thriller. Det är alla föräldrars mardröm som spelas upp inför tittaren. Skådespeleriet håller genomgående hög klass. Hugh Jackman lyckas balansera den desperate, överbeskyddande familjefadern Keller utan att spela över. Och under ytan på Jake Gyllenhaal’s detektiv Loki, med sina blinktics, går det att skönja både trasighet och svärta. Paul Dano lyckats som vanligt med sin udda figur och resten av ensemblen gör riktigt bra ifrån sig.

Fotot är snyggt och landskapet kargt.  2,5 timme går ohyggligt snabbt och det säger väl en del. En riktigt bra filmupplevelse där historien griper tag och dröjer sig kvar.  En stark fyra (det har varit mycket fyror det senaste men i det här fallet går det faktiskt inte att låta bli…).

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB