Recension – Återträffen

År: 2013

Regi: Anna Odell

Skådespelare: Anna Odell, Christopher Wollter, Kamila Benhamza, Anders Berg, Erik Ehn, Sara Karlsdotter, Sanna Krepper, Niklas Engdahl, Robert Fransson, Henrik Norlén, m.fl.

atertraffen'

Anna Odell blev rikskänd konstnär 2009 då hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron som en del i sitt elevarbete för konstfack. Syftet var att synliggöra maktstrukturer inom vården och hur samhället ser på psykiskt sjuka. Hon blev starkt kritiserad på vissa håll och dömdes slutligen till dagsböter för “oredligt förfarande” i Stockholms tingsrätt. Domen innebar en symbolisk seger för konsten, eftersom straffsatsen sattes så lågt (Odell ansågs sakna brottsligt uppsåt).
Tycka vad man vill om Anna Odells konstnärskupp, nu är hon i alla fall tillbaka med sin första spelfilm.

En grupp elever träffas på en klassåterträff tjugo år efter att de gått ur nian. Stämningen är uppsluppen, förväntansfull. Men samtidigt lite nervös. Mer alkohol i glasen ska få den värsta nervositeten att försvinna.
Hit kommer Anna Odell för att träffa sina gamla klasskamrater. Det är dags att göra upp med det förflutna. Odell vill säga det hon inte kunde säga då. Hon plingar i glaset. Tankarna går genast till Ulrich Thomsens karaktär Christian i Thomas Vinterbergs filmklassiker Festen. Nerverna på helspänn. Som ni kanske förstår är det nu gamla konflikter kommer upp till ytan. Var sammanhållningen i klassen verkligen så god?

Odells film har prisats av en enig kritikerkår och jag kan bara instämma i berömmet. Återträffen är en korsning mellan spelfilm, dokumentär och psykologiskt projekt vilket gör den mycket originell. Odell är både regissör, skådespelare och iakttagare. Det första som slår mig är att filmen nästan känns helt dokumentär, inte teatralisk och konstlad på något sätt. Den känns fullständigt äkta, samtidigt som den är mycket angelägen och viktig.
Den fula skolkorridoren som de flesta av oss varit tvungna att vistas i fem dagar i veckan, i nio år, flashar förbi. Med ens förflyttas man tillbaka. Vem var man i hierarkin, en tönt eller av av de coola? Och upphör maktstrukturerna någonsin att existera?

Återträffen väcker känslor. Själv var jag på helspänn större delen av filmen. Givetvis hejade jag på Odell. Hennes konfrontation med klasskamraterna är rakryggad. Men hon är inte bitter, bara nyfiken på hur de egentligen upplevde det hela. Trots Odells öppna framtoning så blir de flesta väldigt provocerade. Vill inte kännas vid något av det hon pratar om. De varken minns, eller vill minnas, vad som hände. Det var ju då. De var ju “bara” barn.

Detta är snudd på en femma, en stark fyra alltså!

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

2 thoughts on “Recension – Återträffen

  1. Jag gillar er blogg väldigt mycket men tycker det känns som ni fokuserar bara på de filmer ni gillar Kan ni inte såga också?

    • Tack! Jo, du har helt rätt. Det har väl blivit mest att vi recenserat de filmer vi tyckt om den sista tiden. Vi ska bli bättre på att skriva fler sågningar av alla de dåliga filmer vi ser också. För dem finns det ju en hel del av 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s