Recension – Återträffen

År: 2013

Regi: Anna Odell

Skådespelare: Anna Odell, Christopher Wollter, Kamila Benhamza, Anders Berg, Erik Ehn, Sara Karlsdotter, Sanna Krepper, Niklas Engdahl, Robert Fransson, Henrik Norlén, m.fl.

atertraffen'

Anna Odell blev rikskänd konstnär 2009 då hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron som en del i sitt elevarbete för konstfack. Syftet var att synliggöra maktstrukturer inom vården och hur samhället ser på psykiskt sjuka. Hon blev starkt kritiserad på vissa håll och dömdes slutligen till dagsböter för “oredligt förfarande” i Stockholms tingsrätt. Domen innebar en symbolisk seger för konsten, eftersom straffsatsen sattes så lågt (Odell ansågs sakna brottsligt uppsåt).
Tycka vad man vill om Anna Odells konstnärskupp, nu är hon i alla fall tillbaka med sin första spelfilm.

En grupp elever träffas på en klassåterträff tjugo år efter att de gått ur nian. Stämningen är uppsluppen, förväntansfull. Men samtidigt lite nervös. Mer alkohol i glasen ska få den värsta nervositeten att försvinna.
Hit kommer Anna Odell för att träffa sina gamla klasskamrater. Det är dags att göra upp med det förflutna. Odell vill säga det hon inte kunde säga då. Hon plingar i glaset. Tankarna går genast till Ulrich Thomsens karaktär Christian i Thomas Vinterbergs filmklassiker Festen. Nerverna på helspänn. Som ni kanske förstår är det nu gamla konflikter kommer upp till ytan. Var sammanhållningen i klassen verkligen så god?

Odells film har prisats av en enig kritikerkår och jag kan bara instämma i berömmet. Återträffen är en korsning mellan spelfilm, dokumentär och psykologiskt projekt vilket gör den mycket originell. Odell är både regissör, skådespelare och iakttagare. Det första som slår mig är att filmen nästan känns helt dokumentär, inte teatralisk och konstlad på något sätt. Den känns fullständigt äkta, samtidigt som den är mycket angelägen och viktig.
Den fula skolkorridoren som de flesta av oss varit tvungna att vistas i fem dagar i veckan, i nio år, flashar förbi. Med ens förflyttas man tillbaka. Vem var man i hierarkin, en tönt eller av av de coola? Och upphör maktstrukturerna någonsin att existera?

Återträffen väcker känslor. Själv var jag på helspänn större delen av filmen. Givetvis hejade jag på Odell. Hennes konfrontation med klasskamraterna är rakryggad. Men hon är inte bitter, bara nyfiken på hur de egentligen upplevde det hela. Trots Odells öppna framtoning så blir de flesta väldigt provocerade. Vill inte kännas vid något av det hon pratar om. De varken minns, eller vill minnas, vad som hände. Det var ju då. De var ju “bara” barn.

Detta är snudd på en femma, en stark fyra alltså!

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

Recension – Hunger Games: Catching fire

År: 2013

Regi: Francis Lawrence

Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Donald Sutherland, Philip Seymour Hoffman m.fl.

hämta

Vår hjältinna Katniss Everdeen (Lawrence) är tillbaka. Tillsammans med bagarsonen Peeta står hon som ensam segrare i de 74:e  Hungerspelen. I vredesmod skickar president Snow  ut Katniss och Peeta på en segerturné för att de ska lugna ner massorna med sin uppdiktade kärlekshistoria. Men något har hänt sedan Katniss överlistade Snow och räddade livet på sin vän Peeta i spelen. En gnista hopp har tänts i de fattiga distrikten och människor har fått mod att visa sitt missnöje mot diktatorn.
Snow vill se Katniss död och kommer på den briljanta idén att tvinga henne in i ytterligare ett gladiatorspel, lagom till hungerspelens 75-årsjubileum. Nu är det endast tidigare segrare som ska lottas fram till den dödliga leken. Snows nye spelledare heter Plutarch Heavensbee (Seymour Hoffman) och är listigare än sin föregångare.

Till skillnad från Twilight-filmerna som är riktigt usla – för att inte tala om skådespeleriet – så har man lyckats åstadkomma något bra med Suzanne Collins böcker. Filmen är spännande, snygg och Jennifer Lawrence utmärkt i rollen som Katniss. Hon matchar utan problem min skådisfavorit Philip Seymour Hoffman, Donald Sutherland och Woody Harrelson, Katniss och Peetas “coach”.

Filmen är råare än den första och det ligger förstås på plussidan. Särskilt makaber är den förstås inte eftersom den fortfarande är i Hollywood-utförande, men eftersom filmerna har många yngre fans så blir det en lagom nivå. En solklar fyra. Den tredje boken bäddar för fler filmer.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB