År: 2013

Regi: Lukas Moodysson

Skådespelare: Mira Barkhammar, Mira Grosin, Liv LeMoyne, David Dencik, Anna Rydgren, Johan Liljemark, Ann-Sofie Rase, Lena Carlsson

Året är 1982. Bobo (Mira Barkhammar) och Klara (Mira Grosin) är bästa vänner och punkare. Trots att andra konstaterar att punken är död bestämmer de sig (eller snarar halkar in på det) för att starta ett band. Viljan finns men erfarenheten och talangen saknas. Kanske kan den religiösa och utstötta men samtidigt musikaliska Hedvig (Liv LeMoyne) bli en tredje bandmedlem och vän?

Lukas Moodysson är alltså äntligen tillbaka med en ny svenskspråkig film efter så många år (experimentella Ett hål i mitt hjärta och Container tycker jag vi glömmer). Med tanke på vad han har gjort de senaste tio åren var mina förväntningar relativt återhållsamma, men samtidigt så älskade jag verkligen Fucking Åmål och Tillsammans så mina förhoppningar var desto större. Som tur är blir man inte besviken.

Det som slår mig först är hur härligt äkta allting känns. Tidsskildringen känns klockren, alltifrån scenografi, rekvisita, musikval och kläder transporterar mig direkt till 1982. Det som känns allra mest äkta är dock skådespeleriet som är oerhört naturalistiskt. Varenda liten biroll, från klasskompisar till fritidsledare, är perfekt castad (det är i stort sett bara okända i rollistan, den mest kända är David Dencik som är rolig i en liten biroll). Det allra största ansvaret hänger dock på de tre huvudrollsinnehavarna, de gör alla sin filmdebut, som lyckligtvis bär upp hela filmen med bravur. De känns trovärdiga på ett sätt som skulle göra flera Dramaten-skådisar gröna av avund. Bobo, Klara och Hedvig är också extremt charmiga karaktärer, både roliga och intressanta att följa. Det är överhuvudtaget en väldigt karaktärsdriven film, det är inte själva handlingen i sig som är det viktiga. Jag kommer faktiskt på mig själv att vilja följa dessa personer i Vi är bäst! del 2, 3 och 4 om de skulle spelas in någon gång. Även om de så bara satt och pratade och kokade tevatten hade jag kollat och bara det är ju ett väldigt bra betyg i sig.

Svensk film, eller film överhuvudtaget, sväller inte direkt över med porträtt av unga starka kvinnor. Det är därför extra uppfriskande och upplyftande att se dessa tre starka tjejer gå sin egen väg och försöka hitta sig själva i en omgivning som desperat vill dela in dom i olika fack (“Ni är ju tjejer och spelar i ett band, alltså är ni ett tjejband!”). De får utstå hån om att de har konstiga frisyrer och är fula men står på sig så gott de kan. De är dock inga robotar som är är helt oberörda av alla hårda ord, de skildras mer nyanserat än så, och det kniper onekligen till i hjärtat de gånger andras oförstående och utanförskapet gör sig påmint.

Det ska dock tilläggas att detta inte är en särskilt mörk och tung film på samma sätt som flera av Moodysson tidigare filmer. Det finns svärta som sagt men på det stora hela är det en ganska lättsam och underhållande film. Den är väldigt rolig, jag hade ett stort leende på läpparna större delen av filmen och jag skrattade ofta till. Moodysson har alltid haft fingertoppskänsla för musikval i sina filmer och så även här. Filmen har ett bra 80-talsdoftande soundtrack med bl.a. Ebba Grön och KSMB som passar in bra i de olika scenerna.

Trots att jag inte har särskilt mycket att anmärka på är det dock inte en ny Fucking Åmål det handlar om här. För att den skulle komma upp i de höjderna skulle jag behöva bli mer berörd än vad jag blir. Lite mer mörker och svärta helt enkelt. Men det är verkligen inget fel heller med att variera sig och göra en skamlöst underhållande, rolig och träffsäker ungdomsskildring. Man går ut ut biosalongen upplyft och glad och vill visa fingret till alla som säger att man inte duger precis som man är. En solklar fyra blir det.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB