År: 2010 + 2013

Regi: James Wan

Skådespelare: Patrick Wilson, Rose Byrne, Ty Simpkins, Lin Shaye, Barbara Hershey, Leigh Whannell, Angus Sampson

Josh och Renai flyttar in i  ett nytt hus med sina tre barn. En kväll råkar sonen Dalton ut för en olycka på vinden och hamnar i oförklarlig koma. Efter flera månader av ovisshet väljer föräldrarna att flytta hem Dalton för att vårda honom i huset. Flera oförklarliga och obehagliga saker börjar då inträffa och Renai anar att huset är hemsökt. När Josh och Renai tar hjälp av den äldre kvinnan Elise, ett medium med två assistenter i släptåg, visar det sig att Daltons tillstånd är långt mer komplicerat än de tidigare trott.

För att börja med ettan, så tycker jag att första halvan av filmen är bäst. Det är oftast det man inte ser, eller bara får en liten glimt av, som är läskigast. För tittaren är det ovissheten som gnager mest: tiden innan man får en slutgiltig förklaring till alla hemskheter.
Sista minuterna tar regissören i för kung och fosterland, och  det blir lite som att gå Hotell Gasten på Liseberg. Filmduken fylls av osaliga andar som hoppar fram eller som bara står och grinar. Och visst är det ganska skrämmande med läskigt utspökade skådespelare, det räcker definitivt för att skrämma mig. Men ibland blir det lite för mycket. Som när Renai hittar fysiska spår efter ett spöke eller när man får se en viss ond ande upprepade gånger i bild. Less is more, i synnerhet i skräckfilm.

Insidious: Chapter 2 tar vid där ettan slutade.  Familjen är fortfarande hemsökt och Lorraine (Josh mamma) försöker tillsammans med en gammal vän till Elise lista ut vad som ligger bakom familjens förbannelse. Sökandet leder de snart fram till en fasansfull hemlighet. Det är mycket “hoppa fram”-effekter även i denna film, och jag fick hjärtat i halsgropen flera gånger.

Tvåan har fått kritik för att plagiera och låna från flera stora filmklassiker som jag ska undvika att nämna här. Plagiat eller hyllning – jag köper hopkoket. Jag är såpass uppskrämd under hela filmen att jag inte hinner irriteras över sådana detaljer eller att det ibland är lite väl många spöken i bild. Men visst duggar klichéerna tätt. Manusförfattarna har försökt att återanvända äldre, lyckade koncept snarare än att komma på något eget. Därför förstår jag att många skräckfilmsfantaster blir irriterade. Men, trots en del invändningar så är Insidious-filmerna skrämmande i sin helhet.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB (Insidious)

IMDB (Insidious: Chapter 2)