Recension – Hotell

År: 2013

Regi: Lisa Langseth

Skådespelare: Alicia Vikander, David Dencik, Anna Bjelkerud, Mira Eklund, Henrik Norlén, Simon J. Berger

Hotell poster

Hotell handlar om Erika (Vikander), en framgångsrik och lyckad ung kvinna som efter ett trauma hamnar i en svår livskris. Hon tar in på olika hotell tillsammans med sin terapigrupp för att pausa verkligheten. Tillsammans hjälper de varandra att utforska sina rädslor och trauman, något som ska visa sig innebära en inre förändring.

Förväntningarna på regissören Lisa Langseth var höga efter hennes tokhyllade film Till det som är vackert som kom 2010. Den filmen blev en succé och Alicia Vikanders stora genombrott.
I Hotell lyckas hon slå an en ton som verkligen faller mig i smaken, och samarbetet med Vikander är bevisligen ett lyckat koncept.

Filmen är skruvad, oförutsägbar och rolig samtidigt som huvudpersonerna skildras med ömhet och värme. Trots att några av de ibland framstår som lite märkliga så tycker man väldigt mycket om dem. David Dencik är helt underbar i rollen som “mayaindianen” Rikard. Vikander gör en mycket känslig och skicklig rolltolkning som den sköra Erika.

Många kan nog känna igen sig i att vilja fly verkligheten, kanske att vara någon annan eller någon annan stans för en stund. Langseth känns som en frisk fläkt i det svenska filmklimatet. Hotell lämnar mig berörd med ett leende på läpparna.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Advertisements

Recension – Vi är bäst!

År: 2013

Regi: Lukas Moodysson

Skådespelare: Mira Barkhammar, Mira Grosin, Liv LeMoyne, David Dencik, Anna Rydgren, Johan Liljemark, Ann-Sofie Rase, Lena Carlsson

vi_ar_bast

Året är 1982. Bobo (Mira Barkhammar) och Klara (Mira Grosin) är bästa vänner och punkare. Trots att andra konstaterar att punken är död bestämmer de sig (eller snarar halkar in på det) för att starta ett band. Viljan finns men erfarenheten och talangen saknas. Kanske kan den religiösa och utstötta men samtidigt musikaliska Hedvig (Liv LeMoyne) bli en tredje bandmedlem och vän?

Lukas Moodysson är alltså äntligen tillbaka med en ny svenskspråkig film efter så många år (experimentella Ett hål i mitt hjärta och Container tycker jag vi glömmer). Med tanke på vad han har gjort de senaste tio åren var mina förväntningar relativt återhållsamma, men samtidigt så älskade jag verkligen Fucking Åmål och Tillsammans så mina förhoppningar var desto större. Som tur är blir man inte besviken.

Det som slår mig först är hur härligt äkta allting känns. Tidsskildringen känns klockren, alltifrån scenografi, rekvisita, musikval och kläder transporterar mig direkt till 1982. Det som känns allra mest äkta är dock skådespeleriet som är oerhört naturalistiskt. Varenda liten biroll, från klasskompisar till fritidsledare, är perfekt castad (det är i stort sett bara okända i rollistan, den mest kända är David Dencik som är rolig i en liten biroll). Det allra största ansvaret hänger dock på de tre huvudrollsinnehavarna, de gör alla sin filmdebut, som lyckligtvis bär upp hela filmen med bravur. De känns trovärdiga på ett sätt som skulle göra flera Dramaten-skådisar gröna av avund. Bobo, Klara och Hedvig är också extremt charmiga karaktärer, både roliga och intressanta att följa. Det är överhuvudtaget en väldigt karaktärsdriven film, det är inte själva handlingen i sig som är det viktiga. Jag kommer faktiskt på mig själv att vilja följa dessa personer i Vi är bäst! del 2, 3 och 4 om de skulle spelas in någon gång. Även om de så bara satt och pratade och kokade tevatten hade jag kollat och bara det är ju ett väldigt bra betyg i sig.

Svensk film, eller film överhuvudtaget, sväller inte direkt över med porträtt av unga starka kvinnor. Det är därför extra uppfriskande och upplyftande att se dessa tre starka tjejer gå sin egen väg och försöka hitta sig själva i en omgivning som desperat vill dela in dom i olika fack (“Ni är ju tjejer och spelar i ett band, alltså är ni ett tjejband!”). De får utstå hån om att de har konstiga frisyrer och är fula men står på sig så gott de kan. De är dock inga robotar som är är helt oberörda av alla hårda ord, de skildras mer nyanserat än så, och det kniper onekligen till i hjärtat de gånger andras oförstående och utanförskapet gör sig påmint.

Det ska dock tilläggas att detta inte är en särskilt mörk och tung film på samma sätt som flera av Moodysson tidigare filmer. Det finns svärta som sagt men på det stora hela är det en ganska lättsam och underhållande film. Den är väldigt rolig, jag hade ett stort leende på läpparna större delen av filmen och jag skrattade ofta till. Moodysson har alltid haft fingertoppskänsla för musikval i sina filmer och så även här. Filmen har ett bra 80-talsdoftande soundtrack med bl.a. Ebba Grön och KSMB som passar in bra i de olika scenerna.

Trots att jag inte har särskilt mycket att anmärka på är det dock inte en ny Fucking Åmål det handlar om här. För att den skulle komma upp i de höjderna skulle jag behöva bli mer berörd än vad jag blir. Lite mer mörker och svärta helt enkelt. Men det är verkligen inget fel heller med att variera sig och göra en skamlöst underhållande, rolig och träffsäker ungdomsskildring. Man går ut ut biosalongen upplyft och glad och vill visa fingret till alla som säger att man inte duger precis som man är. En solklar fyra blir det.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Insidious + Insidious: Chapter 2

År: 2010 + 2013

Regi: James Wan

Skådespelare: Patrick Wilson, Rose Byrne, Ty Simpkins, Lin Shaye, Barbara Hershey, Leigh Whannell, Angus Sampson

insidiousinsidious-2

Josh och Renai flyttar in i  ett nytt hus med sina tre barn. En kväll råkar sonen Dalton ut för en olycka på vinden och hamnar i oförklarlig koma. Efter flera månader av ovisshet väljer föräldrarna att flytta hem Dalton för att vårda honom i huset. Flera oförklarliga och obehagliga saker börjar då inträffa och Renai anar att huset är hemsökt. När Josh och Renai tar hjälp av den äldre kvinnan Elise, ett medium med två assistenter i släptåg, visar det sig att Daltons tillstånd är långt mer komplicerat än de tidigare trott.

För att börja med ettan, så tycker jag att första halvan av filmen är bäst. Det är oftast det man inte ser, eller bara får en liten glimt av, som är läskigast. För tittaren är det ovissheten som gnager mest: tiden innan man får en slutgiltig förklaring till alla hemskheter.
Sista minuterna tar regissören i för kung och fosterland, och  det blir lite som att gå Hotell Gasten på Liseberg. Filmduken fylls av osaliga andar som hoppar fram eller som bara står och grinar. Och visst är det ganska skrämmande med läskigt utspökade skådespelare, det räcker definitivt för att skrämma mig. Men ibland blir det lite för mycket. Som när Renai hittar fysiska spår efter ett spöke eller när man får se en viss ond ande upprepade gånger i bild. Less is more, i synnerhet i skräckfilm.

Insidious: Chapter 2 tar vid där ettan slutade.  Familjen är fortfarande hemsökt och Lorraine (Josh mamma) försöker tillsammans med en gammal vän till Elise lista ut vad som ligger bakom familjens förbannelse. Sökandet leder de snart fram till en fasansfull hemlighet. Det är mycket “hoppa fram”-effekter även i denna film, och jag fick hjärtat i halsgropen flera gånger.

Tvåan har fått kritik för att plagiera och låna från flera stora filmklassiker som jag ska undvika att nämna här. Plagiat eller hyllning – jag köper hopkoket. Jag är såpass uppskrämd under hela filmen att jag inte hinner irriteras över sådana detaljer eller att det ibland är lite väl många spöken i bild. Men visst duggar klichéerna tätt. Manusförfattarna har försökt att återanvända äldre, lyckade koncept snarare än att komma på något eget. Därför förstår jag att många skräckfilmsfantaster blir irriterade. Men, trots en del invändningar så är Insidious-filmerna skrämmande i sin helhet.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB (Insidious)

IMDB (Insidious: Chapter 2)

Recension – The Butler

År: 2013

Regi: Lee Daniels

Skådespelare: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, Jane Fonda, Robin Williams, Vanessa Redgrave, John Cusack, Alan Rickman, Cuba Gooding Jr., Lenny Kravitz m.fl.

uptown-the-butler-poster

Cecil Gaines växer upp på ett bomullsfält under slavlika förhållanden. Som svart medborgare saknar han människovärde, och så fort han lämnat barndomen rymmer han från gården av rädsla för sin vita herre. Den äldre damen Annabeth har dock hunnit skola honom i konsten att vara en duktig “husneger”, vilket snart öppnar en rad möjligheter. Han hamnar slutligen på ett litet hotell där han får jobb som uppassare. Under åren jobbar sig Cecil uppåt och hamnar slutligen i Vita huset där han kommer att arbeta för flera olika presidenter. De historiska händelserna varandra; utvecklingen av de svartas medborgerliga rättigheter, Vietnam-kriget och mordet på John F. Kennedy.
Filmen är baserad på den verklige butlern Eugene Allens liv.

Filmen har verkligen en stjärnspäckad rollista. Forest Whitaker gör en fin rolltolkning med små medel.  “Du ser ingenting, du hör ingenting du ska bara tjäna” är ord som har präglat och skrämt Cecil till underlydnad hela hans liv.

Filmen spänner över en lång tid och det är visserligen ambitiöst, men inte helt idealt. Avsnitten där man får se de svarta ungdomarna kämpa för sina mänskliga rättigheter är mycket gripande och filmens stora styrka. Jag hade velat se ett klarare fokus på detta. Filmens ambition är att skildra alla omvälvande händelser som skedde under Cecils tid i Vita huset. Men detta blir snarare stressigt när femtielva presidenter far förbi utan att man hinner reflektera över det. Som tittare hinner man aldrig riktigt vila i filmens händelseförlopp, det går helt enkelt för fort.
Den mer nyanserade, mänskliga skildringen som vi bland annat fick se i Monica Z skiner här med sin frånvaro. Vi får aldrig riktigt lära känna Cecil (eller den verklige Eugene Allen). Avslutningen gör mig besviken. Det är givetvis ok med konstnärlig frihet och att ändra lite i historien, men slutet blir helt enkelt för svulstigt och “amerikanskt”. Det är bara applåderna som fattas…

Detta är en ok film med mycket omvälvande historiska händelser, men en förtjänst hade varit att fokusera på färre händelser och fördjupa sig i dessa. Lee Daniels har lyckats slarva bort en viktig historia genom att inte kunna döda sina darlings.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB