År: 2013

Regi: Per Fly

Skådespelare: Edda Magnason, Sverrir Gudnason, Kjell Bergqvist, Cecilia Ljung, Vera Vitali, Johannes Wanselow, Oskar Thunberg, Jörgen Thorsson.

Monica Zetterlund, även kallad “ett lingonris i cocktailglas” av Tage Danielsson, växer upp i den lilla tätorten Hagfors i Värmland på sextiotalet. Hon bor hos sina föräldrar tillsammans med sin dotter Eva-Lena och jobbar på televerket. I väntan på sitt stora genombrott uppträder hon som sångerska på Nalen i Stockholm.

Förväntningarna på Per Flys skildring av Sveriges nationalikon var högt ställda. Edda Magnason handplockades för uppgiften, och castingen av henne visade sig vara en riktig fullträff. Magnason bokstavligen lyser i rollen som Zetterlund. Hon är inte bara riktigt porträttlik. Hennes närvaro och förmåga att gestalta människan Monica Zetterlund (eller åtminstone den bild vi har av henne) gör mig riktigt berörd. Det är dessutom skönt att slippa se Zetterlund skildras som en “övermänniska” som det ofta mynnar ut i biografiska filmer. Trots att hon äger både skönhet och talang så skildras hon som oerhört mänsklig och mångfacetterad. Hon är både självupptagen, självsäker och hyllad samtidigt som hon förföljs av känslan av ensamhet och att aldrig duga. Den kyliga relation till pappan är bland det mest gripande i filmen och Bergqvist gör ett bra jobb.

60-talsmiljön med de tillhörande detaljerna förhöjer filmupplevelsen ytterligare. Det är alltid kul när en film lyckats med att återskapa en viss tidsepok.

Det finns en fin kemi mellan Monica och basisten Sture (Gudnason) som länge var olyckligt kär i Zetterlund. Detta är överhuvudtaget en mycket fin filmuppelvelse som innehåller hela känsloregistret. Det finns flera sorgligt vackra filmscener som fastnar på näthinnan. Telefonsamtalet i New York, separation mellan mor och dotter och Monicas version av Olle Adolphsons “Trubbel”, till exempel.

Vi får även se glimtar av Tage Danielsson (Thorson, rolig som vanligt), Beppe Wolgers (Wanselow), Ella Fitzgerald (Amelia Fowler) och Vilgot Sjöman (Thunberg). Sjöman skrattar man åt, tack vare hans löjliga figur.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB