Recension – Oblivion

År: 2013

Regi: Joseph Kosinski

Skådespelare: Tom Cruise, Olga Kurylenko, Andrea Riseborough, Morgan Freeman, Nikolaj Coster-Waldau, Melissa Leo

oblivion-poster

Året är 2077 och jorden är i ruiner efter ett angrepp av utomjordingar för över sextio år sedan. De enda människorna kvar är reparatören Jack Harper (Tom Cruise) och hans partner Victoria (Andrea Riseborough) som ser över att alla drönare fungerar som dom ska. Dessa drönare behövs nämligen för att försvara de massiva kraftstationer, som utvinner energi från haven, från de utomjordingar som fortfarande finns kvar på planeten. Denna energi är livsnödvändig för att driva den gigantiska rymdstationen Tet, där återstoden av den mänskliga rasen håller till i väntan på en migration till en av Saturnus månar. Jack har haft drömmar om en mystisk kvinna (Olga Kurylenko) och nu, då bara två veckor återstår av Jack och Victorias femåriga tjänstgöring, börjar oväntade saker att hända…

Oblivion är regisserad av Joseph Kosinski som debuterade med Tron: Legacy häromåret. Tron var en ganska ojämn film helhetsmässigt men ur ett rent estetiskt perspektiv fanns det inte så mycket att klaga på. Just den visuella aspekten är också en av Oblivions starka sidor, den är helt enkelt en jäkligt snygg film. Designen på allt ifrån byggnader (speciellt då Jack och Victorias hus) till fordon, kombinerat med de storslagna miljöerna de filmat på Island ger ett maffigt intryck. Men man kommer ju inte så långt med en film om den endast är visuellt tilltalande, så hur är då all annat?

Jag måste erkänna att jag inte gick in med alltför höga förväntningar på Oblivion, även om jag generellt sett är svag för välgjord sci-fi. Men trots allt så blir jag positivt överraskad. Skådespeleriet är generellt sett rätt bra och jag gillar att Tom Cruise inte är så Tom Cruise-ig i rollen. Även om han kan vara väldigt bra emellanåt (som i t.ex. Magnolia) blir det ibland så att han spelar rollen hej-jag-är-typ-världens-största-filmstjärna-kolla-på-mitt-stomatol-leende-jag-hänger-från-en-klippa-jag-är-ju-tuff-också. Men här kopplar man bort det och han blir en trovärdig karaktär. Storyn i sig är inget världsomvälvande men den är tillräckligt intressant för att hålla mitt intresse uppe genom hela filmen. Den som väntar sig ett actionspektakel med non-stop explosioner och en massa laserstrålar kommer att bli besvikna. Visst finns det en del actionsekvenser, men den innehåller ändå förvånansvärt många lugna stunder för att vara en dyr Hollywoodproduktion.

Kosinski anlitade Daft Punk för att göra musiken till Tron med ett mycket lyckat resultat. Här har han gjort ett annat smart drag och anlitat franska elektromusikerna M83. Soundtracket är riktigt bra, väldigt atmosfäriskt och stämningshöjande. Oblivion har sina brister också, den skulle kunna ha kortats ned något och tightat till vissa scener. Jag hade också velat komma något närmare de flesta karaktärerna så man skulle känt med dom lite mer än vad dom gör. Jag blir visserligen engagerad men jag hade behövt känna lite mer för att filmen skulle lyft sig till de riktiga höjderna. Men totalt sett en positiv överraskning, det blir en stark trea i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Advertisements

Recension – Snabba Cash: Livet Deluxe

År: 2013

Regi: Jens Jonsson

Skådespelare: Matias Varela, Joel Kinnaman, Malin Buska, Martin Wallström, Dejan Cukic, Madeleine Martin

snabba cash

Det är nog många som har väntat på den avslutande delen i Snabba Cash-trilogin. Detta ska ju vara bland det tyngsta, hårdaste inom svensk film just nu. Värdetransportrån, kriminella uppgörelser, regelmässiga avrättningar, etcetera. Min favorit, och den jag håller på, är latinon Jorge (Varela) som milt sagt får det hett om öronen. Han planerar nu en sista stöt för att bli ekonomiskt oberoende. Vi träffar också JW som desperat söker sin försvunna syster, maffiabossen Radovan, dottern Natalie som är arvtagare till imperiet, infiltratören Hägerström och Nadja, Jorges flamma.

I sin helhet är filmen underhållande och jag vill såklart veta hur det går för de olika karaktärerna. Problemet med filmen är att den vill lite för mycket. Många trådar ska redas ut. Detta resulterar i flera olika sidospår som aldrig riktigt kommer till ett avslut. Det tydligaste exemplet är JW:s jakt på sin försvunna syster Camilla. Det känns som att filmteamet haft problem att få lost Kinnaman som numera är en etablerad Hollywoodskådis. Historien om den försvunna Camilla får därmed ett starkt begränsat utrymme i filmen. Som tittare blir jag irriterad över att jag inte får en mer utförligt berättad historia. Det känns som att man skurit i denna del på grund av Kinnamans tajta schema och historien redovisas ganska pliktskyldigt.

Radovans dotter Natalie med sin hårnål har den bästa scenen i filmen. Radovans lilla imperium har annars en del drag från Gudfadern-filmerna. Filmen hade vunnit på att ha en tydligare röd tråd, plus att den kunde ha kortats något. De starka kvinnoporträtten lyser med sin frånvaro i denna väldigt manliga, visserligen kriminella, film. Jag saknar Fares Fares. Han är enligt mig den bättre skådisen i den här filmtrilogin.

Det blir en stark tvåa i betyg.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Antichrist

År: 2009

Regi: Lars von Trier

Skådespelare: Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe, Storm Acheche Sahlstrøm

hämta

Eftersom jag inte sett denna omtalade film förrän nu så kan jag inte motstå att reflektera över den.
För er som inte hört talas om Antichrist handlar den om ett gift par som förlorar sin son i en tragisk olycka. Kvinnan (Gainsbourg) går in i en djup depression och mannen (Dafoe) som är terapeut kommer på en fantastisk idé. Nämligen att ta sig an frugan som patient. De åker till ett ödehus långt ut i skogen, Eden, där kvinnan tillbringat mycket tid för att skriva på sin avhandling om kvinnohistoria och häxbränningar.

Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe är två mycket skickliga och modiga skådespelare. Jag beundrar dem för att de vågade göra den här filmen. För den väcker onekligen känslor. Oavsett om man tycker den är lysande eller ren skit så blir man på ett eller annat sätt påverkad. Jag läste en recension i SvD där Carl-Johan Malmberg nöjt konstaterade att von Trier ställer “det manliga förnuftet mot den kvinnligt onda naturen…där det är mannen som går segrande ut ur könskampen.” 

Och tittar man på filmens kvinnosyn så känns den väl sådär. Det är mycket riktigt kvinnan och naturen som symboliserar det onda. Prologen är min favoritdel i filmen, frånsett att man får se penetrationen. Detta är så typiskt Lars von Trier på något sätt. Det är som att han vill att man ska bli upprörd, chockad eller förbannad.

Första halvan av filmen tycker jag är helt ok. von Trier är en mycket speciell filmskapare, och jag håller verkligen med om att film ska skaka om och flytta fram gränserna. Men sedan spårar filmen ur i ren tortyrporr. Det runkas blod, kön stympas och skrev krossas. von Trier blandar friskt de tre ingredienserna sex, våld och blod, och jag känner att jag får en överdos. Uttrycket less is more har inte varit von Triers ledstjärna i det här projektet. Att han dessutom tillägnat filmen till Andrej Trakovskij förstår jag inte riktigt. Jag är ingen expert på Tarkovskij men i de filmer jag sett av honom finns en helt annan fingertoppskänsla än det som i Antichrist mest liknar effektsökeri.

Det är helt och hållet skådespelarna som räddar betyget, djuren och vissa vackra scener. Allt annat hade jag klarat mig utan, faktiskt. Men kul med en filmskapare som vågar sticka ut.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Monica Z

År: 2013

Regi: Per Fly

Skådespelare: Edda Magnason, Sverrir Gudnason, Kjell Bergqvist, Cecilia Ljung, Vera Vitali, Johannes Wanselow, Oskar Thunberg, Jörgen Thorsson.

monica z

Monica Zetterlund, även kallad “ett lingonris i cocktailglas” av Tage Danielsson, växer upp i den lilla tätorten Hagfors i Värmland på sextiotalet. Hon bor hos sina föräldrar tillsammans med sin dotter Eva-Lena och jobbar på televerket. I väntan på sitt stora genombrott uppträder hon som sångerska på Nalen i Stockholm.

Förväntningarna på Per Flys skildring av Sveriges nationalikon var högt ställda. Edda Magnason handplockades för uppgiften, och castingen av henne visade sig vara en riktig fullträff. Magnason bokstavligen lyser i rollen som Zetterlund. Hon är inte bara riktigt porträttlik. Hennes närvaro och förmåga att gestalta människan Monica Zetterlund (eller åtminstone den bild vi har av henne) gör mig riktigt berörd. Det är dessutom skönt att slippa se Zetterlund skildras som en “övermänniska” som det ofta mynnar ut i biografiska filmer. Trots att hon äger både skönhet och talang så skildras hon som oerhört mänsklig och mångfacetterad. Hon är både självupptagen, självsäker och hyllad samtidigt som hon förföljs av känslan av ensamhet och att aldrig duga. Den kyliga relation till pappan är bland det mest gripande i filmen och Bergqvist gör ett bra jobb.

60-talsmiljön med de tillhörande detaljerna förhöjer filmupplevelsen ytterligare. Det är alltid kul när en film lyckats med att återskapa en viss tidsepok.

Det finns en fin kemi mellan Monica och basisten Sture (Gudnason) som länge var olyckligt kär i Zetterlund. Detta är överhuvudtaget en mycket fin filmuppelvelse som innehåller hela känsloregistret. Det finns flera sorgligt vackra filmscener som fastnar på näthinnan. Telefonsamtalet i New York, separation mellan mor och dotter och Monicas version av Olle Adolphsons “Trubbel”, till exempel.

Vi får även se glimtar av Tage Danielsson (Thorson, rolig som vanligt), Beppe Wolgers (Wanselow), Ella Fitzgerald (Amelia Fowler) och Vilgot Sjöman (Thunberg). Sjöman skrattar man åt, tack vare hans löjliga figur.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Lore

År: 2012

Regi: Cate Shortland

Skådespelare: Saskia Rosendahl, Nele Trebs, Kai Malina, Ursina Lardi, André Frid, Mika Seidel

lore-22791660-frntl

Andra världskrigets är inne i sin slutfas. Lore och hennes fyra småsyskon har en pappa som var högt uppsatt inom naziregimen och nu måste de fly innan de arresteras av de allierade makterna. De flyr till en stuga i skogen men snaran dras snabbt åt. Det blir i slutändan upp till de fem syskonen, ensamma och övergivna, att ta sig till sina morföräldrar över 90 mil bort.

Lore är en film av den australiensiska regissören Cate Shortland men som uppfriskade nog är helt på tyska. Inga skådespelare som pratar engelska med tysk accent alltså, vilket alltid är en positiv sak. Skådespelarna är i stort sett alla okända men väldigt bra. Särskilt imponerande är just barnen som i de flesta fall gör sin allra första filmroll. Det största ansvaret vilar dock på huvudpersonen Lore som spelas av Saskia Rosendahl och hon är alldeles självlysande i rollen. Det är ingen lätt roll att spela men hon bär upp hela filmen på sina axlar med bravur. Det är verkligen skönt att se ett sådant starkt och nyanserat kvinnoporträtt. För Lore är inte helt och hållet sympatisk, hennes syn på judar t.ex. är starkt färgad av hennes föräldrars ideologi. Hon är alltså ingen helig madonna utan har brister som alla oss andra. Lore gör inte bara en geografisk resa utan även, såklart, en inre resa under filmens gång. Hon får omvärdera sin syn på världen och människor, särskilt då judar. Man bryr sig verkligen om hur det ska gå för Lore och syskonen och man känner med dom hela filmen ut.

Jag tycker om att man får se en period man inte ser så ofta på film. Andra världskrigsskildringar finns det ju oerhört många av men det är sällan filmerna tar avstamp från precis när det slutar och dess efterspel. Det är också extra ovanligt att man får följa personer med anknytningar till nazisterna. Även om såklart barnen inte kan hållas ansvariga för vad föräldrarna gör betyder det inte att de inte blir drabbade. Filmen är dessutom oerhört snyggt filmad, fotot är både vackert och nästan lite drömskt av sig. Det är även oerhört skicklig regi från Shortlands sida, som även varit med och skrivit manus till filmen.

Filmen har ett ganska långsamt tempo, det känns av ibland, men absolut inte så det stör. Om någon förväntar sig en krigsfilm med en massa skjutande och dödande är de alltså helt fel ute. Det är snarare en ganska meditativ stämning som genomsyrar stora delar av filmen. Med ett ämne som detta är det lätt att en film blir överdrivet sentimental och drar in en massa stråkmusik hela tiden. Detta undviker dock Lore, det känns inte som att någon trycker ned känslorna i halsen på en. Jag blir genuint rörd helt enkelt.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

Recension – Promised Land

År: 2012

Regi: Gus van Sant

Skådespelare:  Matt Damon, Frances McDormand, Hal Holbrook,  John Krasinski

MV5BMTQxNDYzNzgyOF5BMl5BanBnXkFtZTcwNTU0NTI1OA@@._V1_SY317_CR0,0,214,317_

Steve och Sue (Damon och McDormand) jobbar för ett stort naturgasbolag. Deras uppgift är att försöka vinna förtroende hos jordbrukare på landsbygden, så att deras företag ska kunna utvinna gas på fler landområden. Steve kommer själv från landsbygden, och vet därför hur han ska bete sig för att smälta in så mycket som möjligt.

Så när Sue och Steve en dag håller ett möte för att övertyga bönderna om att naturgasutvinning är räddningen för deras lilla stad får de mothugg av en äldre herre. Han menar att det finns stora risker med företagets gasutvinning och att den riskerar att förgifta grundvattnet och miljön. När motsättningarna växer och en miljöaktivist plötsligt gör sitt intåg i den lilla staden sätts Steve och Sue och deras lojalitet till arbetsgivaren på stora prov.

Detta är fjärran ifrån pang-pang och amerikansk actionfilm. Filmen har ett lugnt och behagligt tempo med trovärdig dialog och “äkta” människor. Matt Damon är som vanligt oerhört sympatisk och hans karaktär gör en rejäl utveckling under filmens gång.  Samspelet mellan honom och McDormand är fint. Kanske inte en film som man ser om flera gånger, men som tittare engagerar man sig i människorna och det är alltid positivt.

En stark trea blir det i betyg.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB

Recension – Now You See Me

År: 2013

Regi: Louis Leterrier

Skådespelare: Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Woody Harrelson, Isla Fisher, Dave Franco, Mélanie Laurent, Morgan Freeman, Michael Caine

Now-you-see-me-4

Ett gäng illusionister kopplas samman av en “okänd välgörare” och sätter upp fräcka shower inför publik där de genomför olika bankrån. Pengarna som de kommer över kastar de ut till sin hysteriska publik. Men överraskande nog väcker detta en ilska hos farbror blå och snart är FBI och självaste Interpol dem på spåren. Samtidigt försöker självutnämnda experten och ex-trollkarlen Thaddeus Bradley (Morgan Freeman) lista ut deras tricks. Låter det fräckt? Det är det tyvärr inte.

Jag tycker om Jesse Eisenberg, i synnerhet i The Squid and the Whale, men här framstår han som oerhört irriterande och pladdrig. Trots en stjärnspäckad rolllista som inrymmer exempelvis Mark Ruffalo, Mélanie Laurent, Michael Caine och Morgan Freeman förblir karaktärerna intetsägande, tunna och oengagerande filmen igenom. Tyngdpunkten verkar ligga på att lyfta filmens “supersmarta” intrig, som jag faktiskt inte tycker är så mycket att hänga i julgranen. Det känns inte nytt, det känns som något vi har sett förut och blir faktiskt ganska tråkigt. Filmen är påkostad när det kommer till effekter och biljakter. Men vad hjälper det när jag inte bryr mig ett skit om filmens karaktärer? Att låta tricken vara höljda i dunkel hade nog faktiskt varit det bästa. Här försvinner magin illa kvickt.

Betyg: ★★

Recensent: Julia

IMDB