År: 2013

Regi: Per Fly

Skådespelare: Edda Magnason, Sverrir Gudnason, Kjell Bergqvist, Cecilia Ljung, Vera Vitali, Johannes Wanselow, Oskar Thunberg, Jörgen Thorsson.

Monica Zetterlund, även kallad “ett lingonris i cocktailglas” av Tage Danielsson, växer upp i den lilla tätorten Hagfors i Värmland på sextiotalet. Hon bor hos sina föräldrar tillsammans med sin dotter Eva-Lena och jobbar på televerket. I väntan på sitt stora genombrott uppträder hon som sångerska på Nalen i Stockholm.

Förväntningarna på Per Flys skildring av Sveriges nationalikon var högt ställda. Edda Magnason handplockades för uppgiften, och castingen av henne visade sig vara en riktig fullträff. Magnason bokstavligen lyser i rollen som Zetterlund. Hon är inte bara riktigt porträttlik. Hennes närvaro och förmåga att gestalta människan Monica Zetterlund (eller åtminstone den bild vi har av henne) gör mig riktigt berörd. Det är dessutom skönt att slippa se Zetterlund skildras som en “övermänniska” som det ofta mynnar ut i biografiska filmer. Trots att hon äger både skönhet och talang så skildras hon som oerhört mänsklig och mångfacetterad. Hon är både självupptagen, självsäker och hyllad samtidigt som hon förföljs av känslan av ensamhet och att aldrig duga. Den kyliga relation till pappan är bland det mest gripande i filmen och Bergqvist gör ett bra jobb.

60-talsmiljön med de tillhörande detaljerna förhöjer filmupplevelsen ytterligare. Det är alltid kul när en film lyckats med att återskapa en viss tidsepok.

Det finns en fin kemi mellan Monica och basisten Sture (Gudnason) som länge var olyckligt kär i Zetterlund. Detta är överhuvudtaget en mycket fin filmuppelvelse som innehåller hela känsloregistret. Det finns flera sorgligt vackra filmscener som fastnar på näthinnan. Telefonsamtalet i New York, separation mellan mor och dotter och Monicas version av Olle Adolphsons “Trubbel”, till exempel.

Vi får även se glimtar av Tage Danielsson (Thorson, rolig som vanligt), Beppe Wolgers (Wanselow), Ella Fitzgerald (Amelia Fowler) och Vilgot Sjöman (Thunberg). Sjöman skrattar man åt, tack vare hans löjliga figur.

Betyg: ★★★★

Recensent: Julia

IMDB

År: 2012

Regi: Cate Shortland

Skådespelare: Saskia Rosendahl, Nele Trebs, Kai Malina, Ursina Lardi, André Frid, Mika Seidel

Andra världskrigets är inne i sin slutfas. Lore och hennes fyra småsyskon har en pappa som var högt uppsatt inom naziregimen och nu måste de fly innan de arresteras av de allierade makterna. De flyr till en stuga i skogen men snaran dras snabbt åt. Det blir i slutändan upp till de fem syskonen, ensamma och övergivna, att ta sig till sina morföräldrar över 90 mil bort.

Lore är en film av den australiensiska regissören Cate Shortland men som uppfriskade nog är helt på tyska. Inga skådespelare som pratar engelska med tysk accent alltså, vilket alltid är en positiv sak. Skådespelarna är i stort sett alla okända men väldigt bra. Särskilt imponerande är just barnen som i de flesta fall gör sin allra första filmroll. Det största ansvaret vilar dock på huvudpersonen Lore som spelas av Saskia Rosendahl och hon är alldeles självlysande i rollen. Det är ingen lätt roll att spela men hon bär upp hela filmen på sina axlar med bravur. Det är verkligen skönt att se ett sådant starkt och nyanserat kvinnoporträtt. För Lore är inte helt och hållet sympatisk, hennes syn på judar t.ex. är starkt färgad av hennes föräldrars ideologi. Hon är alltså ingen helig madonna utan har brister som alla oss andra. Lore gör inte bara en geografisk resa utan även, såklart, en inre resa under filmens gång. Hon får omvärdera sin syn på världen och människor, särskilt då judar. Man bryr sig verkligen om hur det ska gå för Lore och syskonen och man känner med dom hela filmen ut.

Jag tycker om att man får se en period man inte ser så ofta på film. Andra världskrigsskildringar finns det ju oerhört många av men det är sällan filmerna tar avstamp från precis när det slutar och dess efterspel. Det är också extra ovanligt att man får följa personer med anknytningar till nazisterna. Även om såklart barnen inte kan hållas ansvariga för vad föräldrarna gör betyder det inte att de inte blir drabbade. Filmen är dessutom oerhört snyggt filmad, fotot är både vackert och nästan lite drömskt av sig. Det är även oerhört skicklig regi från Shortlands sida, som även varit med och skrivit manus till filmen.

Filmen har ett ganska långsamt tempo, det känns av ibland, men absolut inte så det stör. Om någon förväntar sig en krigsfilm med en massa skjutande och dödande är de alltså helt fel ute. Det är snarare en ganska meditativ stämning som genomsyrar stora delar av filmen. Med ett ämne som detta är det lätt att en film blir överdrivet sentimental och drar in en massa stråkmusik hela tiden. Detta undviker dock Lore, det känns inte som att någon trycker ned känslorna i halsen på en. Jag blir genuint rörd helt enkelt.

Betyg: ★★★★

Recensent: Jimmy

IMDB

År: 2012

Regi: Gus van Sant

Skådespelare:  Matt Damon, Frances McDormand, Hal Holbrook,  John Krasinski

Steve och Sue (Damon och McDormand) jobbar för ett stort naturgasbolag. Deras uppgift är att försöka vinna förtroende hos jordbrukare på landsbygden, så att deras företag ska kunna utvinna gas på fler landområden. Steve kommer själv från landsbygden, och vet därför hur han ska bete sig för att smälta in så mycket som möjligt.

Så när Sue och Steve en dag håller ett möte för att övertyga bönderna om att naturgasutvinning är räddningen för deras lilla stad får de mothugg av en äldre herre. Han menar att det finns stora risker med företagets gasutvinning och att den riskerar att förgifta grundvattnet och miljön. När motsättningarna växer och en miljöaktivist plötsligt gör sitt intåg i den lilla staden sätts Steve och Sue och deras lojalitet till arbetsgivaren på stora prov.

Detta är fjärran ifrån pang-pang och amerikansk actionfilm. Filmen har ett lugnt och behagligt tempo med trovärdig dialog och “äkta” människor. Matt Damon är som vanligt oerhört sympatisk och hans karaktär gör en rejäl utveckling under filmens gång.  Samspelet mellan honom och McDormand är fint. Kanske inte en film som man ser om flera gånger, men som tittare engagerar man sig i människorna och det är alltid positivt.

En stark trea blir det i betyg.

Betyg: ★★★

Recensent: Julia

IMDB